Arktiska Rådet döljer det oljeindustriella komplexet

Arktiska Rådets toppmöte i Kiruna Stadshus den 15 maj var en välregisserad föreställning som nästan lyckades med målsättningen att dölja vad det handlade om – att den pågående uttömningen av olje- och gasreserverna kräver överstatliga ”råd” som löser upp nationella gränshinder och tar beslut som invånarna sedan inte kan utkräva ansvar för. Det krävs helt enkelt regionala uppgörelser och avtal, för att ”Big Oil” ska kunna operera ostört och dela upp fyndigheterna mellan sig. Fem av världens sex största och 17 av världens 50 största företag är oljebolag enligt Fortune Global 2012.

Skärmavbild 2013-05-26 kl. 20.21.39Att Kirunamötets ordförande Carl Bildt samma dag på DN Debatt påstod att frågan om oljeutvinningen ägs av de enskilda länderna, var en dimridå för att dölja rådets samhörighet med det oljeindustriella komplexet. Slutdeklarationen slår fast, inlindat i fraser om klimathotet som inte förpliktigar till något, att det är ”business” som är nyckeln till Arktisk utveckling och att man har beslutat att öppna ett särskilt företagarforum för Arktis.

Följdriktigt slöts Arktiska Rådets första juridiskt bindande avtal, om hur man ska hantera oljeutsläpp, i Kiruna. Detta trots att  forskaren Annika E Nilsson, knuten till rådet, rakt ut har sagt i Arctic Year Book 2012 att avtalet riskerar att legitimera fortsatt oljeutvinning. Hon menar att fokus ligger på en ”global kapplöpning på allt knappare resurser” och är påtagligt bekymrad.

I Arktis finns 20% av världens hittills okända reserver som, trots svårtillgängligheten, blir alltmer intressanta ju längre uttömningen pågår. Det är inte bara så att världens största bolag är oljebolag utan enligt erkända experter, t ex Rifkin som har skrivit The Hydrogen Economy är alla de mest lönsamma bolagen på ett eller annat sätt involverade i oljehanteringen.

Man måste tala om detta som ett oljeindustriellt komplex eftersom oljehushållningen utgör axel för praktiskt taget hela planetens ämnesomsättning. Olja är världens största enskilda näringsgren, från prospektering till distributionsledet, större än rustningar och droger men också helt livsavgörande för det internationella transportväsendet, för livsmedelsproduktionen, för varaktiga produktions- och konsumtionsmedel, och för nivån på konfektions- och heminredningsstandarden. Oljan är vår tids standardvara som genomsyrar alla andra varor eftersom den är basen för en uppsjö av tillsatser i alla led av produktionen. Från diskmedel till asfalt lever vi i en oljedrogad värld.

I takt med att alltfler konventionella oljefält töms ut skruvas jakten upp på okonventionell olja – skiffer, tungsandsolja, arktis – som blir alltmer intressant oavsett hur dyrt och krävande det är att ta upp den. Att utvinna okonventionell olja kräver till exempel många gånger mer energi än vad oljan innehåller i sig själv. Enligt fd oljindustrigeologen Jeremy Leggett som skrivit Till sista droppen så krävs otroliga mängder vatten och det har till och med gjorts överväganden att bygga ut kärnkraft för att kunna försörja utvinning av okonventiell olja. Sådana investeringar drar åt sig alltmer av jordens resurser. Legget hänvisar till finansinstitutet Goldman Sachs som räknat ut att det krävs alltmer investeringar för att bara upprätthålla befintlig produktionsnivå.

oil_product_2030

Fördelningen av oljeproduktionen fram till 2030 enligt World Energy Outlook 2008

Vi befinner oss alltså på ett sluttande plan där oljeberoendet driver fram rovdrift i hela världsekonomin med avindustrialisering i andra sektorer, social nedrustning och krig.

Det är därför djupt otillräckligt att enbart fokusera på oljeindustrins miljöförstörande effekter, klimatförändringarna och folkgruppers rättigheter i oljerika områden. Att ge vanliga konsumenter vid kyldiskarna på COOP och ICA dåligt samvete för miljöförstöringen är också en återvändsgränd. Det är hela detta globala oljeindustriella komplex som måste fasas ut genom en storskalig energiomställning. Motståndarna till detta är de oljeimpregnerade storbolagen tillsammans med finansbolag och regeringar som springer deras ärenden. För att inte tala om de militära styrkorna.

Denna insikt flyttar över frågan till arbetarrörelsen som måste renoveras och bygga en rörelse som kräver storskalig energiomställning och tar fram planer för hur detta kan gå till. Det räcker inte att som lobbyorganisationen Greenpeace kräva stopp för oljeborrning i Arktis av miljöskäl. Nej, det är hela energistandarden som måste skiftas för att inte samhället på sikt ska slås ut totalt.

I ljuset av detta är inställningen hos socialdemokrater som kommunalrådet i Kiruna, Kristina Zakrisson, cynisk och djupt främmande för arbetarrörelsens intressen. Hon tackade Carl Bildt för mötet för att det kan komma att gynna turismen. Detta är inget annat än en fjäskande piruett i dödsdansen med planetens framtid. Vänsterpartiet är inte så mycket bättre. Deras potentater i Stockholm kritiserade Arktiska Rådet samtidigt som den lokala partiföreningen i Kiruna, som samregerar i kommunen med socialdemokraterna, klädsamt höll tyst medan utrikesministrarna höll hov i det egna Stadshuset. Till detta bör man lägga tystnaden från Samelistu  samtidigt som samiska organisationer protesterade mot mötet utanför stadshuset.

En renoverad arbetarrörelse på vanliga knegares villkor har som en av sina främsta uppgifter att ställa kampen mot det oljeindustriella komplexet i centrum och börja ta fram planer för en global energiomställning. Osjälviska miljöaktivister har allt att vinna på att ansluta sig till detta. Nej till Arktisk olja!

no arctic oil kiruna

Annika Blomberg

(s) och (v) kör över facken i Kiruna Kommun

Publicerat i NSD 20 juni:

11 juni tillsatte kommunstyrelsen i Kiruna en ny förvaltningschef för skolorna och förskolorna. Den här personen kommer att vara alla rektorers och förskolechefers chef och ansvarig för att åtgärda alla problem som finns i skolan och lärarflykten.

Lärarnas fackliga organisationer hade sagt nej i de fackliga förhandlingarna och ville ha en annan person. På kommunstyrelsens möte fick Knegarkampanjen inga svar på sina frågor om varför man kör över facken. Borgaroppositionen var för dåligt informerad för att överhuvudtaget delta i beslutet.

Kör över facken!

(s) och (v)-ledningen för kommunen är alltså beredd att anställa en förvaltningschef som inte har personalens stöd och borgaroppositionen tvår sina händer.  Alla etablerad partier i kommunen från (v) till (m) bekänner därmed färg som djupt oansvariga inför elever, föräldrar och lärare. (s) och (v) bevisar dessutom att deras floskler om att öka personalinflytandet och riva hierarkier bara är fraser.

Kör över facken!

Man måste också fråga sig varför det är sådant hysch-hysch kring kommunala chefstillsättningar. Kommunen drivs av allmänna medel, leds av förtroendevalda politiker och har till uppgift att leverera samhällsviktiga tjänster tillgängliga för alla. Det är brukarna som i slutändan är personalens uppdragsgivare.

I kommunen finns all orsak att släppa in de anställda, och mobilisera arbetslagen som är de verkligt sakkunniga när det gäller vilka behov som finns i verksamheten och hos brukarna. Det är facken och arbetslagen som borde ha veto vid omorganisationer och chefstillsättningar om man inte blir överens, och inte kommunledningen.

Annika Blomberg, insynspolitiker Kiruna Kommunstyrelse

Vänsterpartiet i Kiruna köper grisen i säcken?

Norrbottens Läns Landsting genomdriver beslut efter beslut som medför att sjukvården i Kiruna blöder ymnigt. Akutkirurgin stängdes ner förra året. Tidigare har BB och psykiatrin avlivats. Nu hotas intensivvården.

I det läget säger sig LKAB – ett av världens vinstrikaste företag – vara villigt att gå in med pengar i sjukvården. Kommunpolitikerna har sagt lite och gjort ingenting innan detta bud kom från LKAB. Landstingsledningen å sin sida fortsätter att bromsa, eller till och med hindra, en lösning som bygger på annan ägandeform finansierad med hjälp av LKAB.

Vänsterpartiet i Kiruna var först med att klämma ur sig ett glädjerop över LKAB-pengarna. Och med det bidraget skulle kanske blödningen stoppas och såret sys ihop tillfälligt. Det är ett smart och smidigt utspel från vänsterpartiet, som sannolikt kommer att få uppföljare från andra lokalpartier.

Men inte från Knegarkampanjen. Vi är överens om att landstinget måste ta ställning till den så kallade HCM-rapporten som tagits fram av en samrådsgrupp bestående av Gruvtolvan, Rymdbolaget, Kiruna kommun, LKAB med fler. Vi är överens om att andra ägande- och driftsformer måste övervägas precis som HCM-rapporten föreslår. Att behålla kirurgbakjouren, utveckla ambulanssjukvården och förplanera vårdkedjorna är ett minimum. Men ett minimum som Knegarkampanjen inte nöjer sig med.

Vänsterpartiets glädjerop är direkt oansvarigt om man inte samtidigt ställer villkor. Knegarkampanjen är inte motståndare till att LKAB står för en del av finansieringen – tvärtom anser vi att alla större och vinstdrivande företag borde avkrävas det samhällsansvaret i hela landet.

Men nu måste kirunaborna omedelbart få veta om en annan ägande- och driftsform på Kiruna sjukhus leder till att vi kan återfå BB, psykiatrin och akutkirurgin (som vänsterpartiet var med om att stänga 2011). Kommer det att leda till en bättre och tryggare vård för patienterna? Kommer personalens arbetsvillkor och inflytande att stärkas?

Så länge dessa frågor är obesvarade – så länge vänsterpartiet inte vågar ställa dessa krav som villkor mot landstingsledningen och LKAB – är partiets inställning direkt oansvarig. Vi måste kräva direkta garantier. Vi vägrar köpa grisen i säcken.

Kirunabor i tätorten och byarna ska inte luras in i detta: de ska ha tydliga och bindande svar från alla som lovar bota den blödande sjukvården. Vi ställer brukarnas behov och de anställdas arbetsvillkor och inflytande i centrum.

Förkorta arbetstiden utan statligt förmyndarskap

Något oväntat fick Vänsterpartiets kongress igång en bred debatt om arbetstidens förkortning. LO gick snabbt ut och förklarade att en sådan förkortning hotar välfärden och Svenskt Näringsliv fick frossa och motsatte sig med alla möjliga argument. Samtidigt vet alla att fackföreningsrörelsen i bred mening vill se kortare arbetsdagar och livsarbetstid.

Men debatten kan inte föras ideologiskt utan måste förankras i samhällsbehoven – och inte minst arbetarklassens behov på längre sikt.

På nivån för en enskilde, arbetande individen så har akademikernas debatt om arbetstiden bjudit på både humor och tragedi. Arbetare vill ha mer ledigt – så är det. Men inte för att de är lata (som högern påstår) eller för att arbetet är en enda lång själlös plåga (som vänstern påstår), utan för att odla intressen som inte ryms inom arbetsplatsens trånga väggar.

Framför allt måste arbetstiden kunna anpassas till de skiftande behov som en arbetare har i olika perioder i livet: som småbarnsförälder eller 50-plussare vill du jobba mindre, som ung och hungrig kanske du vill jobba mer. Därför är lagstiftning för att genomdriva en allmän sextimmarsdag – som Vänsterpartiet föreslår – inte den bästa lösningen.

Den bästa lösningen är att arbetarna själva bestämmer över arbetstidens förläggning och väger produktion, samhällsbehov och individuella behov mot varandra. I ett land som Sverige kan facket på arbetsplatserna ta detta ansvar ganska omgående. Med andra ord, inte lagstiftning och statliga order utan arbetarstyre på jobbet.

En radikal sänkning av arbetstiden är absolut nödvändig och står inte på något sätt i motsättning till att göra arbetet bättre betalt eller säkrare och mer trivsamt. En sänkning av arbetstiden med bibehållen lön är förstås en lönehöjning även om arbetstakten (effektiviteten) skulle öka något.

Det viktigaste långsiktiga argumentet för en arbetstidsförkortning är dock inte att dela på jobben och få ner arbetslösheten, som Vänsterpartiet menar. Säger vi att den kapitalistiska arbetslösheten ska lösas genom att jobben delas upp så har vi också accepterat en i grunden orättvis samhällsordning. Om arbetarna istället själva kontrollerar investeringarna av överskottet som arbetet skapar, kan också nödvändiga satsningar göras på till exempel energiförsörjning och transporter, och därigenom skapa nya arbetstillfällen.

Det saknas inte områden där fler arbetstimmar skulle behöva läggas ner för att tillfredsställa samhällsbehoven. Problemet är att de som idag kontrollerar investeringsmedlen kräver kortsiktiga vinster på allt. Bara arbetarklassen kan ta ett långsiktigt ansvar för hushållningen med samhällets resurser. I denna hushållning ingår förstås arbetstiden.

Vi förespråkar en radikal arbetstidsförkortning. Men den måste genomföras i den takt som ett effektivt nyttjande av naturkrafterna och teknikens och arbetsmetodernas vidareutveckling tillåter – och den kräver ett lika radikalt maktskifte på arbetsplatserna.

En aktiv, medveten och samhällsengagerad arbetarklass kräver frilagd arbetstid. Men vi behöver inte vänta på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt bildar regering. I själva verket har de flesta, om inte alla, svenska fackförbund redan förkortat arbetstiden genom kollektivavtal. Vägen till kortare arbetsdagar och tidigare pensioner går genom att kollektiven skjuter fram sina positioner mot arbetsgivarna, inte genom vänsterns statliga förmyndarskap.