Hamnar syriernas framtid i kurdernas händer?

Bara två månader efter att Knegarkampanjen deltog på sitt första möte i Kiruna kommunfullmäktige, 2010, bröt ett all-arabiskt uppror ut. Inom kort hade striderna kört fast i revolutionära kriser. I några regionala stormakter övergick striderna i ställningskrig och växande makttomrum (Egypten, Syrien, Libyen och Tunisien). För Knegarkampanjen var detta en stor politisk utmaning. Behovet av att sträcka ut strävandet efter klasskampsoppositionell enhet till den internationella skalan var och är ett måste, och i den slutliga analysen var det som pågick i arabvärlden  klasskamp – med bäring på hela världssituationen – även om politiska och stridande läger inte utgav sig för att företräda någon särskild samhällsklass.

Knegarkampanjen tog fram flera ställningstaganden, som gick ut på att överallt stödja befrielsekampen mot de gamla statsskicken och deras envälden samt exploatering av befolkningsmassorna. I ett antal moment försökte Knegarkampanjen även framkalla handlingsinriktad solidaritet. Knegarkampanjen var dock för liten och våra ansträngningar räckte inte till, för att få något gjort som kunnat spela roll i befrielsekampens stridsfält.

Nu, tre år senare, kan det inte längre uteslutas att den all-arabiska befrielsekampen avklingar. Libyen har antagit formen av ett protektorat för det borgerliga världsherraväldet, det egyptiska samhället drivs på den militära SCAF-juntans bajonetter och befinner sig i ett undantagstillstånd, Tunisiens arbetarrörelse har söndrats inför de nya maktblocken i landets överbyggnad och i Syrien har inbördeskriget förvandlat stridsfältet till en närmast råbarkad och koncentrerad kraftmätning mellan president Assads Bathregim å ena sidan, och rebellfronter som har Jihad och sharialagar som sitt kampmål å andra sidan. Även om skillnaderna är stora, och det syriska inbördeskriget har få likheter med det jugoslaviska på 1990-talet, är det mycket som tyder på att den all-arabiska befrielsekampen, likartat resningarna mot kommunistbyråkratin i de sk Comeconstaterna 1989-91, är på väg att bli utbränd.

Ett frontparti som dock fortfarande strider och gör det för att resa sig ur ställningen som ett förtryckt folk, är kurderna i allmänhet och syriska kurder i synnerhet. Kurderna är ett folk på 35-40 miljoner personer som aldrig har vunnit nationellt självbestämmande utan tvärtom förtryckts som minoritet och levt som statslösa fångar i Turkiet, Syrien, Irak och Iran under mer än ett halvsekel. Huvuddelen av den kurdiska befolkningen lever i Turkiet men ca 2 miljoner finns i norra Syrien i ett område som kallas för Rojava och där den långa befrielsekampen drivit fram en stark gräsrotsorganisering. I november 2013 utropades en regional övergångsregering som verkar för kurdisk autonomi inom ett Syrien befriat från Assad-regimen.

I Rojava verkar den sekulära YPG-gerillan som är den väpnade grenen av partiet PYD  som ingår i övergångsregeringen. Efter att jihadistiska rebeller under 2013 begått massakrer på kurder i Rojava har  YPG nu vänt vapnen mot jihadisterna – med viss framgång – och befriat flera områden. Men inte heller YPG verkar i isolering och utan påverkan från de många bakslagen i den all-arabiska omvärlden. Bilden är motstridig.

Kurdistan

Det kurdiskt befolkade området

Ändå framstår det kurdiska frontpartiet som det enda återstående fästet för befrielse från envälden, chauvinism och det borgerliga världsherraväldet. Händer det inget oförutsett i arabvärlden, kan Knegarkampanjen hänvisas till att försöka bistå den kurdiska befrielsekampen under 2014.

Den internationella – särskilt europeiska – arbetarrörelsen har inte visat några som helst tecken på klassolidaritet och självständig politisk linje i förhållande till kampen i arabvärlden under de gångna tre åren, dvs sedan upprorsvågen startade i december 2010.

Vad som har gjorts från det hållet är istället en efterapning av de olika förhållningssätten som den politiska borgerligheten har intagit. De har grovt sett bestått av tre parallella och omväxlande handlingslinjer:
1. Handlingar för att sporra fram ledningskonstellationer som öppnar landet för världsherraväldets ekonomiska och politiska penetration (t ex TNC i Libyen, SNC i Syrien)
2. Militära truppinsatser – särskilt från luften – för att nå ställningen av verkställande ledarskap och avbryta befrielsekampen (Libyen)
3. Framstötar för att medla, framkalla vapenvila och åstadkomma tvångsfred ( så kallad ”skiljedom”), mellan stridande läger som inte har haft siktet inställt på någon form av frigörelse – inte för demokratiska öppningar och inte för sociala programmål som hade kunnat samla arbetare och andra utsugna befolkningsgrupper till att bli en frambrytande kraft.

Den politiska svagheten och urartningen av den europeiska arbetarrörelsen har framträtt via deras ledningsfigurer, partiapparater och oberoende skribenter, som inte gjort annat än att plagiera det borgerliga klasslägrets handlingslinjer. Den enda skillnaden har varit att där borgerligt världsherravälde växlat mellan dessa tre linjer, har de så kallat vänstervridna kört fast vid någon av dem.

Knegarkampanjen har för vår del hållit fast vid handlingslinjen att stödja befrielsekampen på dess egna villkor. I det har det förstås ingått att ta ställning mot insatser och åtgärder som har kvävt och slagit ut befrielsekampens läger. Det kommer vi fortsätta med.

En bit av förhållningssättet som vi intog redan under Libyenkriget och som vi fortsatte med under inbördeskriget i Syrien, var att kräva vapenstöd utan politiska villkor till frontpartier som utkämpade sina strider oberoende av EU/USA och jihadfronterna. Vi anser att detta var både riktigt och nödvändigt fram till halvårsskiftet 2013. Vi skulle upprepa det kravet inför en likartad situation som den i Libyen våren 2011 och den i Syrien 2011-2012. Vi konstaterar samtidigt, att EU/USA-blocket varierat sitt handlande mellan linjerna 1-3. Vapenbistånd – vapen som bistånd, motsvarande mat och fältsjukhus som bistånd – har EU/USA dock blockerat helt och hållet.

I fallet Syrien är det just bristen på ändamålsenliga/effektiva vapenslag som både först och sist fällt avgörandet, så att Bathregimen och jihadfronterna nu står praktiskt taget ensamma på slagfältet. Övriga rebellstyrkor, som har haft ett oklart program men trots det befunnit sig i en uthållig och målmedveten strid för att störta Bathregimen och inte låta sig överflyglas av jihad-fronterna, har nu drivits till upplösning och decimering. De samlade dock mellan 60 000 och 80 000 förkämpar så sent som förra årsskiftet.

Figurer inom arbetarrörelsens vänsterflygel, förutspådde spe-fullt detta nederlag redan 2012, dvs när dessa rebellstyrkor fortfarande stred längs en stigande kurva. Nu förfäktar de sin självuppfyllande profetia -”vad var det vi sa och verkade för?” – bakom kravet på tvångsfred. Därmed har den allmännare vänsterns öde beseglats, sett till kampen i arabvärlden. Innan dess hade den hunnit ta ställning för EU/USA:s truppinsats i Libyen, krävt politiska erkännanden av exilledare som var ombud för EU/USA, bara för att till sist och inför den andra sk fredsförhandlingen, Geneve II den 22 januari 2014, mana oförsonligt oppositionella – hundratusentals och miljoner i Syrien – till underkastelse och avväpning. Sedan har det dessutom funnits, som alltid, vänstervridna röster som har ställt sig utanför alltihop, bakom påståendet att det inte pågått någon klasskamp i Syrien.

Knegarkampanjen har släpat efter och vi har alltför länge förespråkat vapenbistånd till syriska rebeller. Men av de pressuppgifter och fakta som vi har kunnat inhämta, står det rätt så klart att rebellfästena utanför jihadfronterna nu är praktiskt taget fördrivna. Vi lutar alltmer åt att det som återstår, för att konsekvent och rakryggat bibehålla den anti-imperialistiska och klassmässiga profilen i vårt förhållningssätt, är att uttala stöd till och trycka på för materiellt stöd åt kurdiska syrier och överhuvudtaget den kurdiska befrielsekampen. Låt oss säga såhär; om syriska kurder själva och aktivt begär vapenunderstöd, kommer vi omedelbart att ta ställning för det och gå till handling för att kunna bidra. Vi kommer att följa utvecklingen kring Geneve-samtalen 22 januari väldigt nog dit USA har krävt att få en (1) syrisk delegation medan kurderna krävt att få delta med en egen delegation. Samtidigt är det så att den ”autonomi och demokrati” som USA låtit kurderna få i norra Irak, i själva verket fungerar som ett protektorat. En sådan lösning verkar partiet i Rojava, PYD, vara helt ointresserad av.

Bilden är som sagt motstridig. Men om stormakterna fortsätter att ignorera den kurdiska frågan samtidigt som kampen i Rojava fördjupas, kan kanske den kurdiske journalisten Amed Dicle få rätt när han säger att om befrielsekampen i Rojava lyckas kommer den att återverka på hela regionen.

”Syrien är slutfasen för kurderna. Om kurderna vinner i Syrien så kommer de att vinna i regionen. Det kommer troligtvis att ha en positiv effekt på villkoren för de flesta kurder i Turkiet, Irak och Iran. Både den kurdiska rörelsen liksom de anti-kurdiska styrkorna är medvetna om detta. Antingen kommer kurdernas status att erkännas i ett nytt Syrien och kurderna kommer att omvandlas till den mest aktiva sociala kraften i Mellanöstern, eller så kommer de att förnekas, vilket kommer att ytterligare fördjupa den förvirring och det kaos som regerar i regionen”. *

Knegarkampanjen gör allt för att inte låta sig dras med i svek eller mana på till genvägar, utan tvärtom stå fast vid att rikta stödet till befrielsekampen, varhelst den formerar sig inom dessa förtryckta nationer.

__

*http://www.jadaliyya.com/pages/index/14050/the-final-stage_rojava

Hållpunkter inför Syriens revolutionära kris

Frihetskampen i Mellanöstern och arabvärlden står inför ytterligare ett avgörande. Allt tyder på att Assads regim i Syrien går mot sitt slut utan att befrielsekämparna konsoliderat ett maktalternativ. Den revolutionära krisen fördjupas ytterligare.  Hur kan arbetaraktivister som ser behovet av en internationalistiskt renoverad arbetarrörelse orientera sig i händelseförloppet, och vilka lärdomar skulle man kunna dra? Inom vänstern intas alltmer oförenliga positioner där några hävdar att Fria Syriska Armén spelar en revolutionär roll, trots att man försörjs av reaktionära krafter med sin bas i det saudiska kungahuset, andra hävdar att hela upproret är en imperialistisk konspiration trots Assads bödelsvälde. Några röster varna för neo-kolonialiseringen av regionen medan andra varnar för att underskatta den revolutionära sprängkraften som finns kvar i basmiljöerna. Knegarkampanjen vill föra fram några grova huvuddrag att fästa sig emot.

• Kampen mot Bathpartiets regim med Assad i spetsen har kunnat pågå under fem kvartal utan att etablera en verklig motmakt. Istället har ett inbördeskrig vecklats ut med högerreaktionära och imperialistiska krafter opererande på oppositionens sida. Detta är resultatet av att den första segerrika, politiska resningen i Tunisien i januari 2011 avlöstes av revolutionära kriser: revolutionära och motrevolutionära krafter korsar och omformar varandra i hela regionen utifrån en väsentligen all-arabisk revolutionär situation. De revolutionära kriserna blandar om de stridande lägren, skärper motsättningarna till det yttersta och framkallar de mest olikartade politiska ledarskap till frontlinjerna. Det enda gemensamma draget i den ojämna och sammansatta samhällssituationen i arabvärldens stater, när befrielsekampen drog igång förra året, var att statsskicken var ruttna och sprickfärdiga. Befolkningsmassorna sökte olika vägar för att störta dem efter de första bataljerna och när de aktiva styrkeförhållandena aktiverades i hela samhällsbilden ledde det in i upprepade revoltförsök, som växte över i ställningskrig och/eller inbördeskrig.

• Om man ser till stridsmönstret, som samtidigt är ojämnt och sammansatt, så finns det stora likheter mellan den all-arabiska revolutionen och resningarna mot kommunistbyråkratin i Östeuropa 1989-91. Den gången, för 20 år sedan, resulterade resningarna i att Östeuropas befolkningar införlivades med den imperialistiska arbetsdelningen, och händelseutvecklingen i Ryssland kom att präglas av sk ”oligarker” som längre fram bildade ett tras-borgerskap omkring råvaru- och vapenexport, istället för segerrika revolutioner.

Befrielsekampen 1989-91 var, jämfört med den pågående kampen i arab-världen, i mindre grad än nu, uppblandad med reaktionära krafter underifrån. Direkt inblandning uppifrån EU och USA förekom nästan inte alls (bara på den diplomatiska och propagandistiska nivån). Kommunistbyråkratin splittrades och knäcktes snabbt. Utdragna och våldsamma strider utgjorde undantag (Rumänien, Moskva, Jugoslavien). I arabvärlden har den rådande styrkebalansen istället sträckt ut striderna i lågintensiva eller fullskaliga inbördeskrig, där statsledande juntor och dess ”konstlade klass” av utnämnda makthavare klamrar sig fast vid makten genom ännu hårdare förtryck och t o m systematisk statsterror. I arabvärlden har omedelbara geopolitiska och ekonomiska villkor engagerat EU och USA till direkta ingripanden.

• I Libyen och Egypten har de uppblandade ytterligheterna renodlats; den oförsonliga libyska oppositionen anlitade imperialistisk intervention för att störta Khadaffiregimen; den egyptiska oförsonliga oppositionen invaderades av krafter (särskilt den egyptiska grenen av Muslimska Brödraskapet) som bromsat upp befrielsesträvandena i en kohandel med juntan och den ”konstlade klassen”. De revolutionära kriserna går med andra ord vidare i dessa två länder, men för närvarande så har de motrevolutionära krafterna en dominerande ställning.

De syriska befolkningsmassornas resning började som återkommande revolter, som varje gång fick över sig skoningslös vapenmakt från polisen, armén eller juntatrogna miliser. Det som för ett år sedan räknades till ”hundratals” mördade och lemlästade aktivister, uppgår i skrivande stund till tusentals eller tiotusentals, med uppemot 500 000 på flykt inom och utom landets gränser.

Mellan störtandet av Khadaffi-regimen i oktober och det syriska Bathpartiets manövrer för att ändra statsledningens utformning (maj-juni), har både oppositionen och EU/USA ökat sina insatser för att driva bort Assad och hans medlöpare från makten.

De syriska aktivisterna, likaväl som eventuella solidaritetsaktioner från omvärldens befolkningar (och då särskilt arbetarrörelsen), har flera utslagsgivande lärdomar att ta till sig från både Östeuropa 1989-91, Latinamerika efter 1989 och de kraftmätningar som faktiskt genomförts i de revolutionära krisernas Egypten, Tunisien och Libyen.

1. Juntaregimerna är fyllda av den ”konstlade klassen”, som inte avser att dela makten med någon. I händelse av att befrielsekampen slutgiltigt avancerar kommer den att utsöndra ”oligarker”, vilka i direkt samarbete med EU/USA kommer att utforma det framtida statsskicket och hushållningen till stöd för klassbildning och utsugning. Arbetarrörelsen måste därför ta sin utgångspunkt i att det inte kan finnas någon seger i sikte, vare sig i samarbete med kvarlevor av Assad-regimen eller med krafter uppknutna till EU/USA.

2. De syriska förkämparnas mest trängande behov är tillgången på vapen men EU/USA och Arabförbundet förser inte aktivistfronten med vapenmakt, annat än fåtaliga ”punktaktioner” med specialförband och därutöver lättare vapen i utbyte mot bindande avtal om efterspelet. I stället avvaktar dessa statsmakter, med en blandning av cynism och nervositet, på att Bathregimen ska kollapsa eller att striderna ska närma sig den kritiska punkten för en spridningsverkan (Turkiet, Libanon, Israel, Irak, Iran) och då slå till med ett anfallskrig som liknar det i Libyen, men den här gången mer koncentrerat och direkt förintande (likartat första veckan av Irakkriget). Ett sådant anfallskrig kommer att slutgiltigt demolera den pågående befrielsekampen och antingen stycka upp landet eller etablera en libysk/egyptisk/tunisiskt motrevolutionär lydregim. Arbetarrörelsen kan med andra ord inte ta stöd mot någon som helst stormaktsintervention i Syrien.

3. De syriska befrielsekämparna har placerat genomförandet av demokratiska uppgifter, särskilt rätten att organisera och bedriva politisk opposition, som en axel för sin kamp. Men detta kan varken vara någon final eller något självändamål. I bästa fall ger det en infart för vidare avancemang. Att det är på det viset har bevisats av resultaten i Tunisien, Egypten och Libyen. I ”oligarkers” regi och under EU/USA:s överinseende fungerar demokratiska statsskick till att avleda och frysa in befrielsekampen i rollen att verka som lojal opposition.

4. Istället ser vi behovet av en klasskampsoppositionell front, för att kunna marschera vidare för upprättandet av befriade zoner och sprida en handlingslinje för att samla alla direkta basorgan, som formats i nöden, till en samhällskongress. Aktionsenheten på markplanet – i stadsdelar och hela provinser – för att vinna inbördeskriget mot Bathregimen militärt, står inte i vägen för den  organisatoriska och politiska uppgiften. Tvärtom. Detta är nödvändigt för att inte befrielsekampen ska kuperas. Alltså; en klasskampsoppositionell kraft formas inte av att satsa allt på införandet av demokratiska fri- och rättigheter utan på att arbetare, massarbetslöshetens fattiga och värdelösa, hantverkare och små butiksägare och de utslagna ungdomskullarna samlas i ett politiskt oberoende som kan staka ut vägen för en social och ekonomisk frigörelse.  Att det är på det viset visar, inte minst, de senaste 30 årens ”växande demokratier” i Latinamerika som inte släppt fram skaparkraften hos arbetarna och massarbetslöshetens fattiga utan tvärtom låst in dem i demokratismens fålla. Exemplen är många, men utvecklingen i Brasilien efter 1984 och dess PT såväl som CUT är historien om hur demokratiska deluppgifter blir lösta, en efter en, vartefter arbetarrörelsen gör sig till en garant för att befrielsekampen inte avancerar närmare sociala och ekonomiska uppgifter. Nu vänder utvecklingen när man upptäcker att man måste ta upp kampen mot demokratiska ledare såsom PT:s ledare och landets president Dilma Roussef i Brasilien och PSUV:s ledare och landets president Hugo Chávez i Venezuela.

Syrien står naket när arbetarrörelsen svassar för stormakterna


Sex månader efter anfallskrigets seger över Khaddafi-regimen, och nio månader in på stridigheterna som pekar vidare mot inbördeskrig i Syrien, ställer sig den svenska arbetarrörelsen, tillsammans med sina svansar från den allmännare vänstern, återigen inkonsekvent och ansvarslös.
Utrikesminister Carl Bildt däremot meddelar världen, i lördagens morgon-TV, att ”vi, det internationella samfundet” förbereder en stor konferens om Syrien och kommer att ta frågan till FN:s generalförsamling. Arbetarrörelsens avsaknad av en självständig internationell solidaritetspolitik gör att Alliansregeringen och EU kan framstå som handlingskraftiga.

Men. Vad åstadkommer ”det internationella samfundet”? Av ”revolutionen” i Libyen blev det ett fullskaligt makttomrum, där den självutsedda regeringen inte har vare sig en fungerande myndighetsmakt eller ordningsmakt. Uppemot hundratals miliser strider mot varann i den fullständiga anarki som föddes fram av den (s) och (v)-uppbackade NATO-insatsen, med svenska JAS-flygplan insatta i centrala spaningsfunktioner. I Syrien har enligt FN-uppgifter uppemot 6 000 människor dödats av Assad-regimen. Men, bortsett från Juholts militaristiska uttalande i försomras, så ställer sig den svenska arbetarrörelsen avvaktande i förhållande till Syrien trots att kampen inte bara inräknar ”Syriens Fria Armé” utan också arbetarstrejker och studentprotester.

Detta visar två saker:

(1) Det är när NATO och västbaserade imperialiststater väljer ”intervention”, som också arbetarrörelsen och ”vänstern” sluter upp. I avsaknad av en självständig internationell politik springer man imperialistmakternas ärenden.
(2) Det är när stormakter pressar dessa regimer och/eller anfaller dem, som den stora våldsutgjutelsen sätter igång. Trots det groteska våldet från såväl Assad som Khadaffi och Saddam Hussein mot befolkningarna, så måste man påminna sig om hur våldet eskalerade efter stormaktsintervention och -ockupation. I fallet Syrien är det dessutom så att en NATO-intervention, eventuellt via ombud från Arabförbundet eller Gulfstaterna, riskerar att dra in såväl Ryssland som Iran som krigförande parter och ett storkrig alternativt ett socialt inbördeskrig kan bli ett faktum i hela regionen.

En upporganiserad, självständig och internationell arbetarrörelse med en egen internationell politik för solidaritet skulle ha kunnat göra verklig skillnad för de kämpande i Syrien, liksom i Libyen. Det samma gäller Egypten. En internationell handlingslinje för att tillföra arbetare och studenter livsmedel och vapen, hade möjliggjort att de kunnat staka ut en mer långsiktig befrielsestrategi: oberoende av stormakter i mönstringsfasen och även efter en eventuell makterövring.

Men tyvärr: det fanns inget och det finns fortfarande inget aktivt och riktat solidaritetsarbete från de befintliga arbetarpartierna och fackföreningarna. Det finns inte ens en ansats. Därför ställs den syriska oppositionen idag naken och beroende av framtida segrare i striden, Assad eller Arabförbundet/EU/USA/Israel. Svensk arbetarrörelse tiger, i väntan på klarsignaler från EU-NATO….