Löfvén-regeringens facit!

Ur Knegaren nr 9

I september 2014 föll Alliansregeringen och socialdemokraterna bildade regering med Stefan Löfvén som statsminister. Socialdemokraterna hade gått till val på löften om att skapa sysselsättning för unga, stoppa lönedumpningen som sker i utländska företag, framförallt inom bygg- och transport-sektorn och laga ett land som höll på att ”gå sönder”. Det första som hände var dock att de bildade regering med Miljöpartiet som aldrig varit ett arbetarparti utan tvärtom i vissa fall är öppet fackföreningsfientligt.
Eftersom stödet i riksdagen var historiskt lågt för regeringen så kunde SD snabbt hota med att fälla den med hjälp av fd Alliansen. Då kontrade Löfvén med att utropa nyval bara för att ta tillbaks det lika snabbt. Istället snickrade han ihop en allians med borgarna, den så berömda December-överenskommelsen, som tystar all opposition i landet. Även från arbetarhåll. Fjäskandet från LO-ledningen inför uppgörelsen med borgarna för att ”ta ansvar” för landet har varit skämmigt!

Decemberöverenskommelsen föll i oktober. 10 oktober höll Löfvén en presskonferens där han återigen sa att  det är stora utmaningar att få människor i arbete och att bygga en välfärd som gör att folk känner sig trygga inför framtiden. Och det är sant att närmare en miljon människor saknar den grund-läggande trygghet som ett fast jobb ger. Oavsett regering så biter sig både massarbetslösheten och de många, tillfälliga och osäkra anställningarna fast och det finns inget som tyder på någon bestående förbättring med Löfvén vid rodret. Hans medicin är fortsatta lönesubventioner för tillfälliga anställningar, skatterabatt till globala företag som Facebook och stöd till frihandelsavtal som TTIP, som ger storföretagen ännu mer makt.
Stoppet för lönedumpningen på byggarbetsplatser och inom transportsektorn har också stött på patrull. Även om man nu har föreslagit lagförändringar (Utredningen om Lex Laval) så ger detta i alla fall inte tillräckligt stöd för kollektivavtal och stridsåtgärder, eftersom det rör sig inom ramen för det EU-direktiv som skulle behöva rivas upp.

Löfvens samarbetsregering är en i grunden lydig EU-regering och inriktningen på ett fördjupat samarbete med alliansen uttrycker (s)-ledningens allmänna anpassning till kapitalets och borgerlighetens agenda, såväl i Sverige som på europeisk och internationell nivå. Det gäller även överenskommelserna om försvaret, vapenexporten och militära insatser, som får ökade anslag i budgeten för 2016.
Vad gäller andra viktiga delar av tryggheten inför framtiden så är Löfvén mycket belåten över ett fortsatt gott samarbete med borgarna kring pensions-överenskommelsen. Men alla vanliga knegare som öppnat sitt orangea kuvert vet vad den överenskommelsen är värd.
Både socialdemokraterna och LO vill ha samarbete över block-gränsen och vägrar vända sig till arbetarplatserna och bygga upp den arbetaroppositionella rörelse som behövs mot EU-regimen och nu har det gått så långt att ledande socialdemokrater i facken, IF Metall och Handels, förhandlar med arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv om att ytterligare försämra anställningstryggheten.
Och som ett brev på posten kom den så kallade ”migrationspolitiska överenskommelsen” med tydlig inriktning – försämrade villkor för alla – fastboende och nyanlända! Det senaste pressmeddelandet om jobbpolitiken visade dessutom att av de utlovade 32 000 trainee-jobben för unga  har det registrerats 1 (!) eftersom hela reformen gjorts beroende av att fack och arbetsgivare ska sluta avtal om detta och arbetsgivarna vill inte. Ridå!

Från gnäll till verkstad

Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad nr 8/2015

Dagens arbete kallas ibland för ”gnällmagasinet”. Det är medlemstidningen för IF Metall, GS och Pappers. Artiklarna handlar, förstås, oftast om villkoren på jobbet och fritiden.

Visst är det eländigt att läsa om förslitningar och avskedanden men så ser verkligheten ut. Dagens arbete och LO undersöker och sammanställer läget på arbetsplatserna i Sverige. De visar ett hårdnande arbetsliv, med ohälsa och de sociala problem som följer av en råare exploatering av arbetarna.

Samtidigt finns få saker som ger hopp om förändring. De som på allvar trodde att en socialdemokratisk regering efter valet skulle sätta arbetsköparna på plats borde vara besvikna, om de inte (som så ofta) stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till Palme. Den tummetott till förändring som Löfven presenterat för att minska missbruket av tidsbegränsade anställningar kan bara beskrivas med ett ord: förolämpande. Glömda är valrörelsens hedersord, för nu är Löfven en statsman med ansvar för industriföretagen och ägarnas välmående.

Bland LO:s medlemmar var förra året 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda. Bland unga i åldrarna 16-24 år var det hela 52 procent. Det här är en daglig utpressning och misshandel av tiotusentals arbetare, som bara är möjlig för att arbetsköparna dessutom har 432 000 öppet arbetslösa (april 2015) på avbytarbänken, redo att ta deras plats.

Idag blir du fast anställd om du har jobbat två år som allmän visstid eller två år som vikarie under en femårsperiod. Arbetsköparna kringgår denna så kallade inkonvertering genom att växla anställningsformer och skicka hem arbetarna i perioder så att de aldrig får den sammanhängande anställningstid som krävs.

Den tidigare fackordföranden på Stockholmsbagarn Frances Tuuloskorpi, som trots oviljan att befatta sig med politiska perspektiv har värdefulla insikter och sporrar många aktivister, sammanfattar på sin blogg:

[Regeringens förslag innebär inte] att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning … Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Det är en förolämpning mot unga arbetare att ens lägga förslaget. Men det säger mycket om de ”arbetets hjältar” som tagit plats i Rosenbad (regeringens kansli i Stockholm). För att återvinna väljarna efter nederlaget 2006 och katastrofen 2010 sökte partiet en ”folklig” profil. Nu poserar Löfven som partiordförande och Tomas Eneroth som gruppledare i riksdagen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i partiets verkställande utskott och Anders Ferbe i partistyrelsen. Alla med bakgrund i IF Metall. Hela 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter kommer från IF Metall.

Kanske var de tungan på vågen för att (s) skulle få väljarnas förtroende, men vad hjälpte det? Regeringen lägger hundratals miljoner på att ”stärka företagens konkurrenskraft” i vårbudgeten. Exakt samtidigt prutar det statliga LKAB ner ansvaret för den stadsflytt som gruvan tvingat fram, och pressar sina anställda med produktionshöjningar och personalminskningar. De drabbade är gamla jobbarkompisar till Emilia Töyrä, en av de 13 metallarna i riksdagen.

Den som inte ser och hör detta måste verkligen skruva upp volymen på sina Palme-inspelningar. Det här är inte vår regering utan en regering som måste bekämpas inifrån arbetarrörelsen, och det bästa sättet är att organisera sig arbetardemokratiskt.

Knegarkampanjerna samlar just nu bemanningsanställda i livsmedelsbranschen och tidsbegränsat anställda/entreprenörer i gruvbranschen, eftersom de är mest utsatta för arbetsköparnas diskriminering. Organiserar vi oss tillsammans kan vi slåss för fasta jobb och arbetsvillkor som inte förstör vår hälsa. Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss. Vi avser pressa fram lokala segrar och avtal där regeringen står passiv.

Läs LO:s rapport Anställningsformer år 2014 – Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön år 1990-2014 och SCB:s Arbetslöshetsundersökningar

Ingen lojalitet till sexpartiregeringen

I valet fick partierna utanför arbetarrörelsen fler röster än någonsin – drygt 62 procent. Men de parlamentariska förhandlingarna om vilka som bildar regering följer en annan logik.

Alliansen kunde inte kapitalisera på resultatet. Istället lyckades Socialdemokraterna som gjort ett uselt val bilda en minoritetsregering med Miljöpartiet med stöd från Vänsterpartiet. 23 oktober presenterade regeringen sin budget. Arbetare, arbetslösa och pensionärer fick små lättnader genom att exempelvis taket för a-kassan höjdes och pensionsskatten sänktes. Men i mångt och mycket var budgeten en fortsättning på Alliansens ”arbetslinje”.

Hur det sedan utvecklade sig är väl bekant: med hjälp av Sverigedemokraterna kunde Allianspartierna fälla regeringens budget, vilket utlöste en regeringskris och hot om extraval. Det var ett nytt drag i svensk politik. Men i hemliga förhandlingar slöts igår en överenskommelse som ställer in extravalet och markerar en ny, tillfällig period av att partierna tar på sig en gemensam tvångströja.

Avtalet från ovan har fått namnet ”decemberöverenskommelsen”. Det är en missvisande referens till Decemberkompromissen 1906 där arbetarrörelsen mot föreningsfrihet gav företagen rätten att ensamma leda och fördela arbetet. I den moderna ”decemberöverenskommelsen” finns inga liknande eftergifter från borgerligheten. Kinberg-Batra och hennes vänner tolererar Löfvens regering, men har samtidigt fått in ännu mer av sin politik i regeringsunderlaget.

Vi har nu en socialdemokratiskt ledd regering som tills våren jobbar med en budget lagd av Alliansen. Den har dessutom blivit bakbunden fram till 2022 på områdena för försvars-, energi- och pensionspolitik. Det liknar allt mer en sexpartiregering där endast Västerpartiet och Sverigedemokraterna lämnats utanför.

I sitt sommartal 10 augusti frågade sig Stefan Löfven:

”Vad vill egentligen Alliansen? … Du kan inte påverka deras politik. Så fort deras gemensamma valmanifest är lagt, slängs alla andra förslag över bord. Eftersom allianspartierna vägrar låta svenska folket säga sitt, eftersom de vägrar låta valresultatet påverka politiken, så gör det absolut ingen skillnad vilket borgerligt parti du röstar på. Du får ändå bara den gråa, själlösa massa som är bestämd på förhand.”

Dessa ord slår nu tillbaka mot Socialdemokraterna själva. Väljarna röstade inte för en sexpartiregering med fortsatt allianspolitik. Reinfeldts åtta år vid makten, valet 2014 och den utdragna budgetprocess som följt ger ett enda säkert besked: den socialdemokratiska idén om att värka fram reformer genom klassamarbete är död, och i den meningen är detta en regimkris som kommer att fördjupas. Den ”gråa själlösa massa” som nu samlats i en sexpartiregering – i strid mot arbetarrörelsens väljare – kommer inte att ge politisk stabilitet på längre sikt och fler ställen än riksdagen.

Det kan se ansvarsfullt ut från Löfvens sida. Men uppgörelser med Allianspartierna på så viktiga områden som energi och pensioner är kortsiktiga till sitt innehåll.

Knegarkampanjerna är ännu för små för att kunna påverka de här rörelserna. Men vi uttalar behovet av en självständig regering av enbart arbetarrörelsens partier, som bryter med EU och har mandatet från ett landsråd av delegater från Sveriges arbetsplatser.

Inget förtroende och ingen lojalitet till sexpartiregeringen!

Man kan inte dribbla med maktfrågan, Löfven

Igår skrev socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven en debattartikel i Dagens Nyheter. Han ville ha sagt att socialdemokraterna kan samarbeta med alla partier förutom sverigedemokraterna efter valet. Många tolkar det som att (s) vill gå ännu längre högerut. Man är redo att kompromissa om det mesta så länge man får sitta i regeringen efter valet. Och visst, Löfvens ord gör det ännu svårare att se skillnad på alternativen i svensk politik.

Andra anser att Löfvens syfte var att underminera ledarna för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. De partierna riskerar att åka ut ur riksdagen i nästa val och har satsat allt på ett kort – nämligen att hålla ihop den borgerliga alliansen med moderaterna. Om det leder till misslyckande så kan antagligen Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund hälsa hem. De sitter knappast kvar som partiledare då.

Så var Löfvens utspel (ännu) ett svek mot arbetarväljarna eller ett genidrag? Antagligen både och.

Löfven tar med sig det sämsta från svensk fackföreningstradition till politiken. Små ledargrupper fattar besluten, överläggningar och förhandlingar sköts bakom lyckta dörrar. Fackliga företrädare tränas i att säga en sak åt medlemmarna och en annan åt arbetsgivarna, men inte hela sanningen åt någon part. Det ska trixas och manövreras.

Det är ett arbetssätt som emellanåt levererar resultat. Men på sikt förstör det organisationerna: det råder alltid förvirring, medlemsaktiviteten sjunker och till sist blir klyftan mellan medlemmar och ledare omöjlig att överbrygga. Det gynnar ”betonghäckarna” i arbetarrörelsen men medlemmarna hålls passiva, väntande på resultat, avtrubbade.

Gruvtolvans ordförande Jan Thelin säger i Aftonbladet 9 november att utspelet inte är likt Stefan Löfven. Men det är precis vad det är. Så var hela hans ordförandeskap i IF Metall: alla dörrar öppna, inga principer, kohandla om allt – inklusive medlemmarnas framtid. Det vet Jan Thelin om eftersom han är skolad i samma tradition.

Det må vara ”genialt” men i politiken kan fackliga manövrer bli ödesdigra. Man kan inte dribbla med frågan om huruvida vi ska ha borgerliga partier i regeringen eller inte! Där blir det geniala rent idiotiskt. Kanske lyckas Löfven splittra de borgerliga partiledarna, men minst lika mycket splittrar han de 1,8 miljoner väljare som lade sin röst på (s) i valet 2010.

Knegarkampanjen är hellre tydliga. Människor som sliter ut sig eller har underbetalda yrken, som går arbetslösa eller sjukskrivna, unga människor som har det mesta framför sig, kvinnor som kämpar för lika villkor, familjer som kommit till Sverige i flykt från fattigdom och krig – dessa måste bli av med den borgerliga regeringen, alla dess partier och hela den borgerliga politiken. Säg som det är, Löfven!

För att bli av med alliansregeringen lutar Knegarkampanjen åt samma håll som de flesta LO-distrikt, nämligen att socialdemokraterna och vänsterpartiet borde satsa mot regeringsmakten utan samarbete med vare sig miljöpartiet eller andra högerkrafter. Men vi gör det inte oreserverat. Knegarkampanjen kommer att föreslå sätt att övervaka, blockera och slå tillbaka varje försök från en (s)-ledd regering att fortsätta högerpolitiken om de vinner valet 2014.

Nästa år är det val till EU-parlamentet, riksdagen, landstingen och kommunerna. Det är en massiv valrörelse. Stefan Löfven och socialdemokraterna har inlett den med att blanda ihop alla korten – istället för att säga som det är.