Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika

Arbetarklassen i Barcelona kan kämpa sig till initiativet i Katalonien

Sedan några veckor frågar sig många vad som händer i Spanien där polisen den 1 oktober brutalt misshandlade folk i vallokaler som ville lägga sin röst på att upprätta en ny stat – Katalonien – fri från den spanska monarkin och resterna från Francos diktatur som finns inbäddade i den spanska konstitutionen och i regeringspartiet PP.

Hela styrsättet i Spanien skakas nu om och globalkapitalets kroniska kris sedan 2008 driver fram konflikter mellan olika falanger av borgerligheten som öppet slåss om en krympande kaka. I borgarnas konflikt om Katalonien har arbetarklassen ännu inte valt sida. Det beror på att det på båda sidor finns korrupta politiker – både señor Puigdemont och señor Rajoy är högerpolitiker – som förstör levnadsstandarden och arbetsvillkoren, skickar polisen på strejkkedjor och använder den statliga militärpolisen Guardia Civil mot sociala protester. Allt medan de spottar ur sig fraser om demokrati och rättsstat.

Majoriteten av Kataloniens industriarbetare jobbar i industribältet runt Barcelona där det finns stora spanska och internationella företag – framförallt inom energisektorn och bilindustrin men också inom livsmedelsproduktionen. Tillsammans med byggjobbare och serviceanställda utgör de maktlösa långinkomsttagarna omkring 90% av dem som jobbar i regionen. Katalonien är sedan länge en av Spaniens mest industrialiserade och urbaniserade regioner. De största företagen är bland annat Seat, Nissan, Volkswagen, Endesa, Gas Natural och Nestle. Servicejobbarna finns till stor del inom turismen eftersom Barcelona är en av världens viktigaste turistmetropoler. Sedan 40-talet har Katalonien varit en invandringsregion och arbetarklassen i Barcelona är dessutom multikulturell och talar många språk vid sidan av spanska och katalanska.

Krisen från år 2008 och framåt har varit brutal för alla som är beroende av en lön för att leva. Arbetslöshet och hemlöshet har skjutit i taket. Nya partier har bildats, gamla har skott sig i gigantiska korruptionshärvor. Det finns ett utbrett hat mot de ansvariga. Protester och strejker utsätts för hård repression och för två år sen instiftades en ”munkavlelag” som straffbelade protester med höga böter. Även strejkvakter dras inför rätta. Allt detta har katalanska nationalister har dragit nytta av. De har riktat populistiska svingar mot centralregeringen i Madrid som i sin tur svarat med åtal och polis och betett sig som katolska kyrkans sändebud, som fortfarande verkar anse att den spanska enhetsstaten är helig mark. Bland de nya partierna finns det flera vänsterpopulister och ett av dem är såpass nationalistiskt att de har lierat sig med högern för att få loss Katalonien från Spanien.

Arbetarklassen med sina arbetskamrater inom samhällsservice har allt att vinna på att centralregeringen i Madrid och EU-trojkan drivs bort från Katalonien. Men separatisterna kommer inte och vill inte bryta med Bryssel och arbetarklassen behöver kämpa till sig initiativet för att krisen ska få en lösning som håller. Det som behövs är en politik för säkra och fasta jobb, bostäder och investeringar – med garantier för friheten att organisera sig kring rättigheter och vardagsbehov, för att bekämpa politiska parasiter och utsugande bolag. Detta skulle mycket väl kunna genomföras med Barcelonas arbetarklass vid rodret men då krävs en långt gången självorganisering som kan driva ut Guardia Civil från Katalonien, hålla regionalpolisen stången, och sedan en inriktning på att själva ta makten i regionen.

Barcelonas arbetarklass är mångmiljonhövdad, välutbildad och multikulturell, den har mycket konfliktvana och allt större insikter om att de traditionella facken går bolagens och regeringens ärenden. Den 3 oktober strejkade många arbetare i protest mot polisbrutaliteten den 1 oktober.

Barcelonas hamnarbetare. I somras vann de en nationell strejk mot avskedanden och försämrade arbetsvillkor. Hamnarbetarna bojkottade  militärpolisen Guardia Civils fartyg i deras hamn inför den 1 oktober. HAmnarbetarna deltog i strejken 3 oktober.

En väg att gå för att bygga upp ett arbetarinitiativ i Katalonien-krisen vore att bygga en självorganisering på industriarbetsplatserna för att ta itu med frågan om hur Guardia Civil kan drivas ut, hur regionalpolisens och frankisternas handlingsutrymme kan spärras och vilka kampmetoder som behöver användas

En sak är säker. Sätter Barcelonas arbetare sig i rörelse för att driva igenom sina behov och krav kommer de inte att stå ensamma. Arbetarsolidariteten i Europa kommer att väckas omgående.

Annika

Ledningsvakuum och polarisering i södra Europa

25 maj hölls regionalval i Spanien som är ett av de länder i EU som har drabbats värst av den ekonomiska systemchocken 2008 och dess konsekvenser. En skulduppumpad fastighetssektor kraschade och drog med sig hela ekonomin. Miljontals människor drevs ut i arbetslöshet och en vräkningsvåg genomdrevs av bostadslåntagarnas banker som gjorde hundratusentals spanjorer hemlösa. Det socialdemokratiska partiet PSOE hade regeringsmakten när krisen slog till och de verkställde massiva nedskärningspaket men drevs bort från makten 2012 och det konservativa Partido Popular (PP) kunde ta över. PP har fortsatt och fördjupat åtstramningspolitiken och arbetslösheten är fortfarande en av de högsta i Europa, byggsektorn står stilla, vräkningarna har fortsatt och fattigdomen har bitit sig fast. Till detta har kommit att Partido Popular avslöjats i en lång rad skandalösa korruptionsaffärer som visat hur makthavarna utan att skämmas skor sig.

Det har under krisåren vuxit fram en bred folklig proteströrelse mot politikerna och krispolitiken som samlats i ett löst sammansatt nätverk som kallas ”Los Indignados” (=de indignerade) och som har genomfört stora massdemonstrationer och vågor av torgockupationer. Inom ramen för Los Indignados finns också flera separata rörelser, bl a för dem som drabbats av vräkningsvågen.

stop desahucios

För rätten till bostad – Stoppa vräkningarna!

 

 

Los Indignados har dessvärre inte riktat in sig på att mobilisera arbetarklassen eller resa arbetarkrav utan har haft som uttalad målsättning att vända sig till ”hela folket” och har därigenom isolerat sig själva från arbetarklassen som är den mest samhällsförändrande kraften, när den väl sätter sig i rörelse, av dem alla.

Los Indignados har istället övergått till att bygga ett parlamentariskt parti av akademiker och ungdomar, Podemos, för att demokratisera den spanska parlamentariska politiken. Podemos blev först en samlingspunkt för missnöjet med PSOE och PP och krispolitiken och i EU-valet förra året tog de fem mandat i EU-parlamentet och var ett tag lika stora i opinionsmätningarna som PSOE och PP.

Podemos utger sig för att vara systerparti med grekiska SYRIZA men efter att den grekiska systern snabbt kompromissade bort det åtstramningsstopp efter valet i januari, har stödet för Podemos börjat falla i Spanien. När SYRIZA inte mobiliserade den grekiska befolkningen för att köra ut ”Trojkan” (EU, IMF, ECB) såg givetvis spanjorerna att de EU-kritiska fraserna hos Podemos aldrig skulle efterföljas av handling.

Regionalvalen i Spanien ansågs av många vara vikta för Podemos utskåpning av de etablerade partierna men så blev det inte riktigt. I stora städer som Barcelona och Madrid har Podemos-aktiva vunnit och kan komma att bli borgmästare, men det kräver förhandlingar med andra partier, inte minst sossarna i PSOE. Valsegrarna har dock inte skett i Podemos namn utan genom lokala valkoalitioner som Ahora Madrid, Barcelona Comú där även mindre borgarpartier ingått.

Den europeiska vänstern har jublat sig hesa efter valframgångarna i Madrid och Barcelona men sanningen är att tvåpartisystemet och korruptionen inte är utkörda i Spanien, att arbetarklassen fortfarande står utan politisk röst eftersom facken svansar efter PSOE och det gamla kommunistpartiet samtidigt som Podemos ambitioner inskränker sig till att demokratisera det befintliga systemet och inte ens erkänner att arbetarklassen finns. Podemos kommer med andra ord inte att stoppa den offentliga skuldsättningen, ställa ekonomin på fötter eller släppa fram knegare och arbetslösa att bestämma över något mer än idag. Både Grekland och Spanien behöver anti-trojka-regeringar, baserade på arbetarklassen, som slutar betala på statsskulderna så att resurserna kan frigöras, centraliseras och målrelateras för investeringar i samhällsåteruppbyggnad. Bara så kan den nedåtgående spiralen brytas och på det viset skulle de kunna ta täten även för oss andra i EU.

Grekland igen

Den grekiska SYRIZA-regeringen bestämde tillsammans med EU-kommissionen den 5 juni att skjuta fram betalningarna till Internationella Valutafonden till 30 juni. Det är mycket retoriskt skrammel nu från regerings- och trojkaföreträdare som alla vill få det att se ut som att de inte är överens och att de är jättearga. Men mycket talar för att det hela landar i en överenskommelse om ökad överstatlighet i EU för att klara euron och permanent nedskrivning av levnadsstandarden i Grekland. Det som kan hända då är regeringskris och en ny öppning för grekiska arbetare och maktlösa låginkomsttagare att rycka åt sig initiativet.

Turkiet nästa

I parlamentsvalet i Turkiet 7 juni ryckte ett vänsterliberalt och pro-kurdiskt parti fram och stal föreställningen från den ärkereaktionäre Erdogan och hans islamistparti. Samtidigt ryckte även högerextremerna fram och det turkiska politiska landskapet polariseras nu. Samtidigt pågår arbetarstrider och på andra sidan gränsen mot Syrien har kurdisk gerilla etablerat befriade zoner och håller Daesh (Islamiska Staten) stången. Även här finns med andra ord öppningar för arbetarledda framryckningar.

Skärmavbild 2015-06-09 kl. 16.24.21

Vild strejk i turkiska bilindustrin i maj i år