SD är Sveriges Tea-party

I samband med att SD:s kommunpolitiker höll en konferens i Stockholm 6-7 december passade de socialdemokratiska stats- och finansministrarna på att i skräckinjagande ordalag tala om SD – som nyss saboterat deras statsbudget – som ”nyfascister”.

Men SD-aktionen mot (s)-budgeten kan inte ha varit oväntad utan måste ha ingått i den politiska kalkylen. (s) bröt ju själva ut vissa delar av Alliansregeringens budget förra året och röstade ned dem med SDs stöd.

Men. Den här gången träffade SD-aktionen så hårt att Löfven inte visste någon annan råd än att utlysa nyval. Hur kunde de få in en sådan fullträff? Jo, eftersom (v) har hållits utanför. Den (s)-dominerade regeringens minoritetsställning är ju mycket svagare än Alliansens var, och utgör bara en minoritet av riksdagens minoritet, likt 1/3 regering.

Socialdemokraterna hade med andra ord själva satt prejudikatet för budgetsabotaget och de bjöd själva in till att bli fällda. Men skulden ligger inte på bara (s). Nej, den går tillbaka på ett alltmer uppsplittrat och polariserat partiväsende som gett oss en åttapartiers riksdag, vilket i sig uttrycker en omfattande sönderfallsprocess av den svenska regimen, installerad som ett utskott på EU-juntan.

I den situationen återstår det inte mycket mer, på den politiska retorikens område, än att kalla SD för just nyfascister. Men SD är inga nyfascister, lika lite som rånarräder ute i vintertomma sommarstugor är lika med den organiserade brottsligheten.

Om SD med sina knappa miljonen väljare bakom sig däremot närmade sig ett massmobiliserat militant och para-militärt övertagande av arbetsplatser, bostadsområden och träffpunkter (köpcentra, krogar, idrottsplatser), skulle beteckningen ”ny-fascistisk” vara riktig och det skulle vara befogat av Andersson/Löfven att använda mistluren för att kalla in arbetarrörelsens fotfolk till samling och strid. För om det varit fråga om fascister i tio- och hundratusental, då skulle vår främsta uppgift varit att nedkämpa denna kraft genom kollektivt nödvärn baserat på en mobiliserad och politiskt klassoberoende samling.

SD RADIKALISERAR OCH HÖGERVRIDER HELA PARTIETABLISSEMANGET

Men nu är inte SD fascister. Fascisterna befinner sig fortfarande i en isolerad tillvaro inom Svenskarnas Parti (SvP) och Svenska motståndsrörelsen (SMR) och de klarar bara av att värva enskilda figurer som är avhoppare och/eller uteslutna från SD.

SD har visserligen en subkultur av fascister, som gömmer sig i deras led eller som inspireras från utsidan, men SD som helhet utvecklas åt ett annat håll. Deras växtrum finns i att vara en högerradikaliserad kraft som driver upp krisen inom den organiserade borgerligheten och även påskyndar (s) och (v)s fortsatta högervridning.

Det pågår en gryende omställning bland Allianspartierna – särskilt (m) – för att med eftergifter i frågor om invandringen och polismaktens ökade befogenheter göra SD helt rumsrent. Dessutom är det så att (s) själva bär ett stort ansvar för asylrättens urholkning, förslumningen av förorter och bostadssegration, för läget på asylförläggningarna och för diskrimineringen i arbetslivet. (s) har dessutom alltid varit polisväsendets främsta tillskyndare så jordmånen för högerradikalisering är på plats även där.

HÖGERRADIKALERNA OCH KRISEN I DET STYRANDE STATSSKICKET

Överallt i kapitalöverflödets moderländer växer flygeln av högerradikalister, antingen inom de gamla partierna (Tyskland, Italien, England och USA) eller i det politiska kraftfältet av borgerligt missnöje i deras närhet (Norge, Danmark, Finland, Belgien, Österrike). Traditionsbärande partier, dvs partier som växlat plats mellan regeringsbildare och ledande opposition under 30 år eller mer, försöker isolera denna rörelse, inte minst genom skrämsel, men i kombination med att själva genomdriva delar av de högerradikalas vallöften.

Och budskapet är EU-anpassat så det förslår: Alla mot högerradikalerna! Men vi är inte stelbenta makthavare utan har såpass rörlig politisk ryggrad att även vi ämnar ta itu med invandrarreglering, okristna samfund och en starkare polismakt. Och låta EU-styret bestå.

Högerradikalernas förebild som finns i USA har vuxit sig avsevärt starkare sedan president Obama och hans ”Yes we can!” inte åstadkommit mer inom amerikanska politik, än att de trängt sig fram inom Republikanerna i namn av Tea-partyrörelsen.
Tea-partyrörelsen är en mäktig högerradikal schattering, vars direkta och indirekta potentater redan utmärkt sig i sin variant av budgetsabotage och den delvisa nedstängningen av den amerikanska statsorganisationen i oktober 2013.

Det som händer och sker i den svenska riksdagen kan vara öppningskrisen för regimens uttömning, de första bastanta uttrycken för bortvittrandet av det rådande statsskicket med konstitutionell monarki och institutionaliserat klassamarbete, som instiftades 1917 och sedan byggdes upp genom apparater och lagar för korporation mellan arbete och kapital.

Överflödskapitalets politik har redan underminerat regimen och högervridit partiväsendet till det yttersta och nu utrustat det med en högerradikal pol. Inget av partierna eller ”blocken” vet längre var tyngdpunkten ligger i regeringsfrågan. Medan mittenpartierna praktiskt taget jagar legaliteten och sina tänkta reformförslag i EU-juntans byrålådor, gör högerradikalerna karbonkopior på Tea-partyrörelsens ”rebelliska” motbud.

HÖGERRADIKALERNA FIRAR OCH BORGARSTRATEGER KLAGAR

På kommun/landstingskonferensen för SD kunde partiordföranden Åkesson – för närvarande i vila och försörjd av pampväldets variant på de förbannade ersättningssystemen, som ju även livnär ”socialbidragsturismen”, ”simulanter” och ”förtidspensionerade” – avnjuta ungefär likartade ovationer som en Sara Pahlin på Tea-partysammankomsterna, en Nicolas Sarkozy på högerpartiets UMP:s kandidatkonferens eller Silvio Berlusconi under dennes uppträdanden i sina partijippon genom ”Framåt Italien” och ”Frihetens folk”.

I Åkessons frånvaro förklarade partisekreteraren Söder att SD siktar på att bli näst största parti och sedan det största. Men vill inte SD gripa makten för att förändra, bli ett regeringsparti? På det fanns inget svar, men däremot en lista på reformer som kan kortas av vartefter, såsom föregångaren i t ex Norge, Framstegspartiet, visat vägen för: gör nyvalet till en folkomröstning om invandringen för en påtaglig begränsning och urval, inte ett stopp; begränsa kommunernas avtal med Migrationsverket om asylmottagning; stoppa privata (läs, ideella) flyktingförläggningar i kommuner, stoppa moskéer och andra byggnader med ”symbolvärde av religiös eller annan karaktär” som kraftigt avviker från svensk eller västerländsk byggtradition, förbjud böneutrop, inför återvandringsbidrag för invandrare, bekämpa brott med bl a kameraövervakning på bussar och tåg bilburna bevakningspatruller liksom patrullerande ordningsvakter, förbjud offentligt tiggeri.

Detta kallar SD-ledningen för ”profilfrågorna”, och strösslar sen socialt med frågor som gäller välfärden. Vid närmare påseende är detta är inget sammanhängande program, inte ens för att hantera invandrarfrågan, och det är dessutom redan infört i åtminstone 42 av USA:s delstater. Till vilken verkan då, annat än ännu större klyftor mellan klasserna och ännu fler illegala invandrare?

Fastän det framstår som brutalt är detta en mindre provokation och ett förhandlingsbud till (m) och (kd). SD vill in i en framtida regering, och där ”modifiera” sin profil i rumsren form. För det som händer och sker i samhällets grundvalar, avindustrialisering, social nedrustning och växande klassklyftor, har inte heller SD något emot.

UPP TILL KAMP MOT HÖGERRADIKALISMEN!

För att kunna mäta ut avståndet mellan SD och deras plats inom en borgerlig regeringskoalition är det skillnaderna till (m) som är parametern. Det finns skillnader, men de är inte oöverbryggliga. Och de blir allt mindre ju längre regimkrisen tuggar sig vidare i det svenska klassamhället.

Moderaternas egen partistrateg, Gunnar Hökmark, har radat upp skiljelinjerna mellan Alliansen och det (s)-dominerade budgetförslaget till: attacken på lagen om valfrihet (vid anlitandet av sociala tjänster), energi- och miljöfrågorna, erkännandet in abstractum av en palestinsk stat och avvikelserna från EU:s utrikespolitik och skattehöjningar (Svd 3-4/12).

Det var det hela, och på det stupade alltså även ett delvist stöd till (s)-regeringens budgetförslag!

Statsminister Löfven uppfattade inga signaler i partiöverläggningarna om att det fanns något meningsfullt med att rulla tillbaka förslaget till finansutskottet. Läget var stängt! Varför? Därför att Alliansen, med (m) i fören, är på väg åt andra hållet och i färd med att överbrygga avståndet till SD.
Här ser man styrkan i den högerradikala polen för Alliansens interna uppgörelser och för krisen i den svenska regimen, inräknat socialdemokratins egen anpassning till ”arbetslinjens” utstansade villkor på svensk arbetsmarknad och inom sk trygghetssystem.

Första bokstaven för att bygga politiska ord inför nyvalet är: SD är varken nyfascistiskt eller orsaken till regeringens avgång. I stället är det högervridningen av hela partiväsendet och helhetslinjen i politiken.

Frågorna tornar upp sig framåt nyvalet i mars, i följande turordning: innehållet i (s)-budgeten måste förkastas p g a sina arbetarfientliga och EU-baserade riktmärken, behovet av en politisk motvikt och motmakt genom ett landsråd av direktvalda representanter från lokala LO-fack och andra intresseorganisationer är det enda effektiva motdraget kontra högerradikalismen, och socialdemokratin måste tvingas till den gest – inte mer – som skulle införa ett annat politisk klimat genom att ta in (v) i regeringsbildningen. Det skulle signalera att nu behövs det vårdkasar mot högerradikalismen inom hela den miljonhövdade arbetarrörelsen. Det skulle kunna legitimera den rörelse som de själva är oförmögna att bygga, av blotta traditionen och ohejdade pampvanor, för ett landsråd av direktvalda delegater från arbetsplatser och fackföreningar som sätter upp sina kriterier för en ny regering efter valdagen 22 mars och trycker tillbaka högerradikalerna.

Annika Blomberg

Det är ni som borde skämmas

Insänt till NSD

Arbetarrörelsens och vänsterns partier försökte omvandla EU-valet till en antirasistisk mobilisering: rösta mot högerextremismen! Men väljarna gjorde mer eller mindre tvärtom. Som tidigare bojkottade majoriteten valet och till råga på allt gick den yttersta högern fram.

Nu heter det att väljarna inte förstår sitt eget bästa och att rösträtten är en ”plikt”. Vi ser det som bortförklaringar istället för självkritik. Partierna ovan blåste upp den högerextrema faran och mörkade vad valet egentligen handlade om, nämligen att stärka ett överstatligt projekt för det globala kapitalet. Man gick vilse och envisas med att fortsätta på samma kurs.

Ska man dra någon lärdom så är det att väljarna gång på gång underkänner EU medan de etablerade partierna anpassar sig. EU-motståndet överlämnas till högerpopulister och fascistoida rörelser.

Vi vill ersätta EU med ett europeiskt samarbete där toppstyre och bolagsintressen ger vika för arbetardemokrati och långsiktig hushållning med arbete och resurser. EU kan inte reformeras. Det är vare sig ett fredsprojekt eller demokratiprojekt. Minst av allt är det ett antirasistiskt projekt. EU släpper loss exploateringen av invandrade arbetare med dumpade arbetsvillkor som följd, vilket högern inte varit sen att utnyttja. Säg som det är, att EU är ett kapitalprojekt.

Unionen kan sätta hela befolkningar på knä (som greker och spanjorer) och försvaga fackföreningarna. Härifrån kan kvinnors rättigheter pressas tillbaka och medlemsländernas befolkningar göras ännu mer maktlösa. När det globala kapitalets ombud i Bryssel säger ”hoppa” så hoppar Reinfeldt, Merkel och Hollande. Där finns den verkliga makten – och därifrån får högerextremismen sin inkallelseorder när situationen blir akut. Det lär historien oss.

Vi är mer eller mindre kända för vårt antirasistiska engagemang och stödjer de proteströrelser som växer fram i landet. Tro oss, vi vill trycka tillbaka den radikala högern. Men inte genom samarbeten med deras konservativa eller liberala kusiner. Inte genom fjäsk för de verkliga makthavarna. Det kan bara göras av en arbetarrörelse på offensiv i riktning mot sitt eget europeiska projekt, där en oförsonlig hållning mot EU borde vara självklar.

Vi vill bekämpa högerextremismen med klassoberoende och positiva alternativ. Vi tar avstånd från bortförklaringarna. Ni fick era anhängare att sluka småpotatisen och brunsåsen, men plockade bort wallenbergaren som är rättens huvudsak. Det är inte röstskolkarna som borde skämmas, utan ni.

/ Jari Söyrinki, Tommy Hjertberg, Knegarkampanjen

SD växer – varför är de inte ett knegaralternativ?

”Det är för svårt att se skillnad på en svensk socialdemokrat och en social sverigedemokrat.

En ny Sifo-undersökning visar att var sjätte LO-medlem skulle röstat på SD om det var val idag, vilket gör dem till näst största parti i LO. Varför? Ingen verkar kunna lösa gåtan om varför SD växer.

Aftonbladets Karin Pettersson står för den typiska humanistiska och demokratiska kritiken. I en ledare nyligen konstaterar hon att SD är dåliga för att deras ”ideologi bygger på att göra åtskillnad mellan människor”. Fackföreningsrörelsen har samma budskap.

SD är ett parti där ledande medlemmar filmar sina egna fylleslagsmål med järnrör och rasistskandalerna avlöser varandra. Deras högerpolitik gynnar helt uppenbart bara en liten grupp. Frustrationer växer: vad är logiken i att de går framåt, trots att väljarna känner till deras taskiga människosyn?

Till att börja med så sker det en polarisering av politiken i hela EU-området: nya alternativ tränger sig fram både till höger och vänster. I den meningen kan Grekland, som drabbats hårt av den ekonomiska krisen som världskapitalismen befunnit sig i sedan 2008, ge en fingervisning om framtiden i andra EU-länder. Där kunde öppet nazistiska Gyllene Gryning växa sig starka och erövra en bred bas samtidigt som vänsterkoalitionen SYRIZA klev fram. I valet 2009 fick SYRIZA 4,6 procent av rösterna men i juni 2012 hade de 26,9 procent och blev största oppositionsparti. Väljarna söker uppenbarligen nya alternativ.

Ska man översätta det grekiska mönstret till Sverige, så uttrycker SD:s framgångar en fundamental politisk kris, och att det framförallt handlar om arbetarrörelsens kris.

När socialdemokratiska ledare (politiker eller opinionsbildare) beklagar sig över det fruktansvärda i att ”göra åtskillnad mellan människor” så rinner ilskan över bland knegare som dagligen konfronteras med klasskillnaderna i Sverige – orättvisor som socialdemokraterna varit med om att skapa. Det är för svårt att se skillnad på en svensk socialdemokrat och en social sverigedemokrat. Båda accepterar och omfamnar kapitalismens exploatering – av arbetare, av kvinnor, av fattiga länder – i god demokratisk ordning.

I ögonen på många arga knegare är en röst på SD handlingens kritik, en bestraffning av makthavarna. ”Ni är skitstövlar allihopa, så vi väljer de värsta av er”. Det är det som är logiken bakom ”ju värre skandal desto bättre opinionssiffror”.

Knegarkampanjen anser att den sortens proteströster är rena självstympningen.

Om Jimmie Åkessons pojkar får ökad makt så är det utan tvekan arbetarna och arbetarorganisationerna som drabbas. Men istället för humanistiska och demokratiska floskler (som bara gäller ibland och för vissa) så måste det till trovärdiga politiska alternativ. I valrörelsen kommer vi att driva på för en massiv investeringspolitik för att bygga bort klassklyftor och arbetslöshet.

Vi räds inte att möta SD:s väljare. I liten skala har  Knegarkampanjen i Kiruna redan gjort erfarenheten av det i valet 2010 där våra starkaste distrikt kommunalt var SD:s starkaste distrikt nationellt. I kommunfullmäktige tog vi ett mandat. SD misslyckades.

Självständiga knegarkampanjer är SD:s tuffaste motståndare. Vi är inte rädda för närkontakt utan tar debatterna och vågar se saken från knegarnas vinkel. Den erfarenheten borde göras om i tio eller hundra andra kommuner i valet 2014. Få facket och arbetarpartierna att bemöta varje offentligt möte som SD arrangerar. Bygg självständiga knegarkampanjer till kommunvalen bakom en trovärdig politik.

En trovärdig kritik av SD kan inte ursäkta djupa sociala orättvisor. En trovärdig kritik av SD kräver att man i handling är beredd att faktiskt gå i opposition mot makt och klassorättvisor och inte kör med splittringstaktiker och svammel om värdegrunder.

Socialdemokraterna splittrar oss när de säger att vi ska lita på de där uppe. SD splittrar oss när de säger att vi inte ska lita på varann.

Nu är det upp till oss.

Husby är en knegarort!

husbyakallaI Husby i norra Stockholm, och på det kringliggande Järvafältet med drygt 70 000 innevånare, bor det knegare. De jobbar på lager, i tunnelbanan och bussarna, i vården, i omsorgen, i skolorna, i butikerna, på byggen. De breder mackor, styckar kött, städar, de är hantverkare, de är personliga assistenter med mera. Majoriteten är unga och går i skolan. Några pluggar på universitet och högskolor. Men, arbetslösheten är extremt hög.

De senast 20 åren har den sociala nedrustningen av hela det svenska samhället slagit hårt mot förorterna på Järvafältet. Arbetslösheten har dömt väldigt många till ett helt liv utan jobb eller korta jobb på osäkra villkor, skolans kris släpper ut elever som inte kan plugga vidare, utförsäljningar och stängningar av kulturlokaler, samhällsservice och sönderstrimlade socialförsäkringar som utförsäkrar allt fler, har tillsammans gjort att de skarpa samhällsklyftorna blivit som mest synliga här.

Om det finns fattigdom i Sverige finns den i storstädernas förorter och eftersom majoriteten av Järvaborna har familjer som har invandrat till Sverige, gör det att nästan alla som bor här dessutom har erfarenhet av rasismen.

I knegarförorterna där majoriteten är ”icke-etniska-svenskar-mitt-i-livet-och-blåögda” räcker det inte med att man är fattig eller har ett slitjobb eller att ens barn är i riskzonen för allt möjligt skit. Man är också ifrågasatt som människa vart man än vänder sig.

Diskrimineringen leder till att dörrar till framtiden slängs igen rakt i nyllet på unga människor. Istället får man känna på polis- och väktarbrutalitet och nu senast, rasprofilering i tunnelbanan eller att bli kallad ”neger” av polisen.

Husby-polis-500Att vara en ung människa, under 20 år, och rationellt kunna räkna ut att du aldrig någonsin kommer att få ett jobb, att samhället alltid kommer att se ned på dig och behandla dig som smuts, och inse att du är instängd i ditt bostadsområde; där börjar kampen för att ta sig ut. När så myndigheter och demokratiska institutioner beter sig som en ockupationsmakt och försvarar systemet med hugg och slag, tar man själv till hugg och slag för att befria sig. Så har det alltid varit och så är det nu.

Det som böljat fram och tillbaka i Stockholms förorter sedan upploppet i Husby den 19 maj, är sociala revoltförsök mot en politik som är rakt ut människofientlig och mot dess representanter. Detta måste man se fast inga av de som deltagit fört fram några politiska krav och trots att många håller på med effektsökeri.

Det ligger i alla knegares intresse att politiken som plundrar våra livsmiljöer stoppas och därför måste arbetarrörelsen ställa sig på förortsbornas, de instängda ungdomarnas och deras organisationers, t ex Megafonens, sida. Knegarkampanjen ser också ett väldigt starkt behov av att grannskapen i förorten kliver fram och tillsammans med ungdomarna organiserar upp försvaret mot polisvåldet och ordningen i den egna förorten; att man samlas till ett förortsövergripande rådslag för att spika ett socialt upprustningsprogram och organiserar sig permanent kring detta, både i kvarteren och på arbetsplatserna, för att köra ut Allians-regeringen och deras liga i Stockholms Stadshus.

De senaste dagarnas ”svar” från det hållet visar på det urakuta behovet av detta. Vi har från så kallade debattörer hört att ungdomar som fötts i Sverige och är svenska medborgare ska ”vara tacksamma” för att de får vara här. Moderaterna tävlar om att vilja vräka folk och ta ifrån det lokala föreningslivet pengar. Vi har från justitieministern hört att ungdomarna måste ”respektera demokratin” fast den har lämnat dem i sticket för länge sen. Vi har hört från ytterstadsborgarrådet i Stockholm att den sociala nedrustningen ”inte finns” fast fakta visar att klyftorna ökar dramatiskt. Vi har hört av statsministern att ungdomarna ”tror på våld” och måste låsas in. Och nu visar SD och dess ungdomsförbund SDU vad de går för.

SD kräver utegångsförbud i förorterna runt Stockholm så att alla som rör sig ute kan gripas. SDU vill inrätta ett gendarmeri, en polismakt med militära befogenheter, som brukar vara vanlig i militärdiktaturer och totalitära stater.

Här visar SD och SDU sitt rätta ansikte och alla knegare kan dra slutsatserna själva; det är mot oss deras vapen kommer att vändas. Och de kommer först att sikta på knegarungdomarna i förorten.

det handlar om klass