Isolate the junta – No to Obamas visit in Sweden!

More then 600 protestors has been murdered by the Egyptian military. The military junta, armed and financed by the US, has shown it´s true face.
Swedens foreign minister Carl Bildt expresses his sorrow, but does not extend himself to any concrete measurs. Instead he falls in behind the US, who pretends to protest their own puppets by cancelling a joint military exercise – while at the same time continuing it´s arms shipments and financial support. If the Swedish government really opposes the killing, it must demand that the US ends it aid to the Egyptian military and cancel Obama’s planned visit to Stockholm on September  4th.
Social Democracy in Egypt, together with the liberal parties, has worked as quislings and lent themselves to participate in the junta´s sham government. Now that the junta is acting just as a junta they withdraw, acting like vultures circling the bodies on the streets of Egypt, waiting for the situation to become beneficial for them to settle down and rejoin the same junta. It is a shame for Swedish Social Democracy that they have not denounced these killers, just as they did not denounce the old dictator Mubarak (who was a member of their Socialist International) until it was clear that he would lose power.
Social Democracy, the liberals and the junta, certainly has nothing to offer the Egyptian masses, but neither has the Muslim Brotherhood. Even if it´s the brotherhood´s supporters being slaughtered right now, they are not in opposition to the imperialists financial and military exploitation of Egypt. On the contrary, many of their leaders belong to the richest families of Egypt and the oppression against the labour movement was heavy handed under their rule.  Nor do they have any solutions to the survivalist issues that face the people of Egypt, such as water and energy supply, unemployment and price increases.
The Arabic struggle for freedom now in the hands of the workers
What is needed in Egypt is a third alternative based on the labour movement, not including the Social Democratic collaborators. The workers who fight on a daily basis for their economic demands in the factories of Egypt must politicise their struggle.
The junta and the Muslim Brotherhood has set the terms for all further political struggle. A challenging worker´s opposition will henceforth have to organise their self defence meanwhile advancing to complete the Arabic revolution and establish a workers government for survival in alliance with other low-income earners, and in particular the working and poor women who are being oppressed and discriminated by all sides. If the counter-revolutionaries manage to consolidate their state-terrorist junta in Egypt it will have repercussions for the struggle for freedom in the entire region and the Arabic revolution will be trampled down.

Egypt; Freedom fighters and freedom executioners

As we have written before, Workers Campaign explores the possibility to establish a ”Freedom Fund” for collecting money for the liberation movements in the Arab world and adjacent countries. At this moment we follow Egypt with great attention. What we see in the shift of regime on July 3 are a few things:

Legitimate struggle, setback and new challenges

The revolutionary liberation struggle throughout the Arabic-speaking world is by no means over. All said about its death is totally divorced from reality. What we see is a chronic revolutionary crisis where freedom fighters and freedom executioners take turns in having the initiative. Nothing is settled. Neither the victory, nor the defeat.

The mass movement to remove the democratically elected president Morsi was legitimate. Morsi hade been elected on a mandate to meet the demands from the struggle against Mubarak but not fulfilled any of them. On the contrary. Many have testified that the dictatorship became more or less re-installed during Morsi. The collection of 22 millions signatures, gigantic million marsches demanding his resign and early elections and a de facto general strike, were the means of the population to make its voice heard and say; you have forfeited the confidence. Any responsible leader faced with such mistrust sets his resignation and announces elections.

The Muslim Brotherhood and the Egyptian military are both factions of the Egyptian subdivision of the bourgeoisie and have common class interests. During Morsi presidency the politics for rent seeking and plundering of the resources have continued and the working class struggle have, according to observers, never been so intense with constant strikes and protests. When the lack of basic good such as gasoline and electricity, ever-growing unemployment and price hikes, coincided with a galloping crisis in public finances and a currency in free fall, it became clear that democracy could not deliver. Whether to the struggling masses of the population, nor to business owners and bureaucrats.

The fact that the Egyptian military, which controls 30-40% of the Egyptian economy, now has acquired all domestic appliance and political power in the country, is a setback. What takeover mainly shows is that the lack of new leadership still dominates politics and that the blind faith in parliamentary democracy, have created a political vacuum in the revolutionary camp. If the workers and slum urban dwellers had been capable of building an option on their own terms, the situation would have been different. Nothing good can come out of the military’s monopoly of power. They are the immediate antagonist to popular relief efforts and the movement must now get equipped to remove them.

Prepare motion for a workers government for survival

To equip the liberation movement in Egypt, it is now important to form a cohesive workplace and neighborhood-based movement that formulates an emergency program for the country and prepare its own workers government for survival. Such a movement can not advance without fighting both the Muslim Brotherhood and the military (SCAF), it needs to organize its self defense and not fear the underground struggle during the military dictatorship. To make sure that the emergency program not leads the movement into the same dead end that democracy has done, it must be extended to meet social needs; investment for the industry and for the food, water, electricity and energy security, jobs for the unemployed in community construction, stop for the circus of debt in banks and so on. This in turn requires that the working class in all major industries of Egypt take the political lead of a counter-power that could pave the way out of the spiral which the country now is spinning around.

Such a reversal in Egypt would become the force that the fight for freedom in the Arab world needs to come together and to strengthen all fighting fronts, to establish a regional workers and poors federation equipped with the necessary strength to expel the agents of global capital and freedom executioners.

Solidarity is our responsibility

In Europe’s labor movement, we should begin by directly taking a stand for the workers- and youth movement in Egypt and the region without, for example, ogle at the risk of increased gasoline prices, shortage of for example oranges or cancelled all-inclusive weeks at the Red Sea.

We can build support committees and freedom funds for the Arab struggle for freedom and start raising demands on our own governments to break with the regimes and denounce the Euro Mediterrainian Free Trade Agreement so we can replace it with joint and solidarity exchanges with the Arab world.

Egypten; Frihetskämpar och frihetsbödlar

fywm

Som vi har skrivit tidigare undersöker Knegarkampanjen möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelserna i arabvärlden och dess randstater och vi följer just nu utvecklingen i Egypten med stor uppmärksamhet. Det vi ser i regimskiftet den 3 juli är några saker:

Legitim kamp, bakslag och nya utmaningar

Den revolutionära frihetskampen i hela den arabisktalande delen av världen är på intet sätt över. Allt tal om dess död är totalt verklighetsfrånvänt. Vad vi ser är en kronisk revolutionär kris där frihetskämpar och frihetsbödlar turas om att ha initiativet. Inget är avgjort. Varken segern eller nederlaget.

Massrörelsen för att få bort den demokratiskt valde presidenten var legitim. Morsi hade valts på ett mandat att fullfölja kraven från kampen mot Mubarak men inte uppfyllt ett enda av dem. Tvärtom. Många har vittnat om att diktaturen mer eller mindre återinstallerades under Morsi. Insamlingen av 22 miljoner namnunderskrifter, gigantiska miljondemonstrationer med kravet på Morsis avgång och nyval och de facto generalstrejk, var befolkningens medel för att göra sin röst hörd och säga; du har förverkat förtroendet. Ansvarsfulla ledare som ställs inför ett sådant misstroende ställer sin plats till förfogande och utlyser val.

Muslimska Brödraskapet och den egyptiska militären är båda två falanger inom den egyptiska underavdelningen till borgerligheten och har gemensamma klassintressen. Under Morsis presidentskap har politiken för räntesökeri och plundring av ekonomiska resurser fortsatt och arbetarklassens kamp har enligt bedömare aldrig varit så intensiv med ständiga strejker och protester. När bristen på bastillgångar som bensin och el, ständigt växande arbetslöshet och prissökningar sammanföll med en galopperande kris för statsfinanserna och en valuta i fritt fall, stod det klart att demokratin inte kunnat leverera. Vare sig till de kämpande befolkningsmassorna eller till företagsägare och byråkrater.

Att den egyptiska militären, som kontrollerar 30-40% av den egyptiska ekonomin, nu lagt under sig hela våldsapparaten och den politiska makten i landet, är ett bakslag. Vad maktövertagandet framförallt visar är att bristen på nya ledarskap fortfarande dominerar politiken och att övertron på vad den parlamentariska demokratin kan uträtta, har skapat ett politiskt vakuum i det revolutionära lägret. Om arbetarna och slumstädernas innevånare kunnat bygga ett eget alternativ på sina villkor hade situationen varit annorlunda. Inget gott kan komma ur militärens monopolisering av makten. De utgör den direkta antagonisten till befolkningens befrielsesträvanden och rörelsen måste nu rustas för att få bort dem.

Rusta rörelsen för en arbetar- och överlevnadsregering

För att rusta frihetskampen i Egypten är det nu viktigt att det formas en sammanhängande arbetsplats- och kvartersbaserad rörelse som formulerar ett nödprogram för landet och förbereder sin egen arbetar- och överlevnadsregering. En sådan rörelse kan inte avancera utan att bekämpa både Muslimska brödraskapet och militären (SCAF), den måste organisera sitt eget försvar och inte rädas den underjordiska kampen under militärdiktaturen. För att nödprogrammet inte ska köra in rörelsen i samma återvändsgränd som demokratin har gjort, måste det fördjupas till att möta de sociala behoven; investeringsplaner för industrin och för livsmedels-, vatten-, el- och energiförsörjningen, arbeten åt arbetslösa inom samhällsuppbyggnaden, stopp för lånecirkusen i bankerna med mera. Detta kräver i sin tur att arbetarklassen i Egyptens alla stora industrier ställer sig i den politiska spetsen för en motmakt som kan bana väg ut ur den spiral som landet nu snurrar runt i.

En sådan vändning i Egypten skulle bli den kraft som frihetskampen i arabvärlden behöver för att samlas och stärka alla kämpande fronter för att inrätta ett regionalt förbund av arbetare och fattiga befolkningsmassor, med den nödvändiga styrkan för att driva ut det globala kapitalets ombud och frihetsbödlarna.

Solidariteten är vårt ansvar

I Europas arbetarrörelse borde vi börja med att direkt ta ställning för arbetare- och ungdomsrörelsen i Egypten och regionen utan att, till exempel, snegla på risken för ökade bensinpriser, brist på apelsiner eller inställda all-inclusiveveckor vid Röda Havet.

Vi kan bygga stödkommitteer och frihetskassor för den arabiska frihetskampen och börja ställa krav på våra egna regeringar att de bryter med regimerna och säger upp det euromediterrena frihandelsområdet så att vi kan ersätta det med solidariskt utbyte med arabvärlden.