Karleby är begravd – men tyvärr inte bortglömd

Olov Abrahamssons ledarartikel i NSD den 13 september 2015 resumerar Nils Karlebys påverkan på svensk socialdemokrati. I slutet skriver Abrahamsson att trots att vi lever i en annan tid och samhället har förändrats så har Karlebys idéer ”fortfarande aktualitet.” I vilken mening då, herr Abrahamsson?

Karleby strävade efter (istället för ett samhällsövertagande av kapitalets ägande) att församhälleliga och att uttömma ”kapitalets funktioner”. Därför kallas Karleby för funktionssocialismens fader. Staten skulle inte äga storföretag (bara strategiskt viktiga) och den skulle reglera bankerna istället för att äga dem, liksom den skulle reglera krediten, valutan, marken etc. Lagar skulle stiftas som gav fackföreningarna medinflytande över företagen (t.ex. Olof Palmes kronjuvel, MBL). Det begränsades inte till ekonomin. Palme försökte t.ex. i Torekovkompromissen 1971 göra monarkin till en oskyldig symbol genom att ta ifrån kungahuset dess politiska roll. SAP ville i tre steg omvandla politiken (statsskicket), det sociala (välfärden) och slutligen erövra vad man kallade den ”ekonomiska demokratin”.

Det verkar som att Abrahamsson försöker framställa Karlebys idéer som mindre statsorienterade än den stereotypa förstatligandekarikatyren. Men, denna vrångbild osynliggör socialdemokratins hela ursprungliga idé. I slutet av 1800-talet, när arbetare saknade politiska friheter, instanser att vända sig till med sina sociala problem, medel att påverka opinionen och mötesplatser där man kunde samlas och tänka ut vägar att främja sina intressen, var strategin att bygga upp ett helt alternativt samhälle.

Socialdemokratin gick hand i hand med de fackföreningar som uppstod som strejkkassor, slogs för de arbetandes frågor på jobbet och vars framtid var att överta beslutanderätten över produktionen. Ur behovet att ha mötesplatser uppstod Folkets Park och Folkets hus. För att skaffa sig en påverkan över opinionen växte arbetarpressen fram och växte sig starkare och starkare framtill 1950-talet. Ur behovet att bryta bl.a. kapitalägarens livsmedelmonopol uppstod kooperativrörelsen. I storstrejken 1909 tog de strejkande arbetarna över huvudsakliga samhällsfunktioner. Denna trend återuppstod på 1970-talet med löntagarfondsrörelsen utgående från Metallfacket. Senare växte sig folkrörelsesocialismen stark inom SSU på 1980-talet, som sökte lösningar på bl.a. byråkratiproblemen inom offentlig sektor. Ursprunglig socialdemokrati byggde på civilsamhället och frivilliga föreningar med självständiga kassor.

Funktionssocialisterna inom socialdemokratins toppskikt motarbetade varje uttryck för självständigt agerande arbetarrörelse. Per Albin Hansson förvandlade sjuk-, pensions- och a-kassorna från frivilliga föreningar till statligt styrda försäkringar. Tage Erlander kommunaliserade frivilliga arbetarbibliotek, under hans tid gjordes arbetarpressen kommersiellt gångbar med urvattnad politik och när parti- och föreningsstöd infördes gjordes arbetarrörelsens organisationer oberoende av sina egna medlemmar. Under Olof Palme motverkades löntagarfonderna, eftersom han såg med oro på att fackföreningarna skulle successivt överta ägandet och önskade istället att statliga kassor skulle samla på sig andelar av företagens överskott. Socialdemokratin dränerades på sin bas och förlorade alla påtryckningsmedel.

Hur självdog funktionssocialismen? När efterkrigsboomen pyste på 1970-talet hotades regleringsivern av kapitalägarnas investeringsstrejk eller kapitalflykt. Samförståndet på arbetsmarknaden bröts i storlockouten 1980, då 750,000 arbetare inte fick gå till jobbet efter att LO tackat nej till ett nollavtal. SAP:s rädsla för att skrämma näringslivet och borgerligheten med löntagarfonderna uppmuntrade bara dessa till att välla ut i sina mäktigaste protester sedan Bondetåget 1914. 1985 stämde fastighetsbolagen Sporrong och Lönnroth svenska staten i Europadomstolen för intrång i äganderätten – och vann! 1991 tvingades Ingvar Carlsson – den sista funktionssocialistiska statsministern – att lova ”inga fler löntagarfonder”. (Tre år senare så avgick Carlsson.) Parallellt med detta skeende tvingade avregleringarna obevekligen sig fram…

Idag står vi här efter Göran Perssons världsrekord i ”budgetsanering” inom offentlig sektor. A-kassans tillstånd började redan att försämras under Persson, och idag efter åtta års härjningar med Alliansen är det alltför uppenbart att arbetarrörelsens framtid och vår trygghet är för viktigt för att hänga upp på regeringars skiften. Nej, Karlebys teorier förtjänar att vara begravda och bortglömda. Tvärtom är det med socialdemokratins ursprungsinriktning om att bygga upp sig till ”ett samhälle i samhället, en stat i staten” (Karleby-citat).

DANIEL ULF NORDSTRÖM
LIVSMEDELSARBETARE, F.D. SOCIALDEMOKRAT OCH
AKTIV I KNEGARKAMPANJEN SLAKTHUSOMRÅDET (STOCKHOLM)

Jakten på arbetaroppositonella i Kiruna

Läs rapporten. Klicka på bilden

INLEDNING

Knegarkampanjen är en politisk förening för vanliga jobbare som inte får sin röst hörd i politiken. Vi uppmanar alla våra aktiva och sympatisörer att engagera sig i föreningslivet, särskilt i arbetarföreningar såsom facket och hyresgästföreningen. Vi står för politisk frihet i facket, det vill säga att inget parti ska styra fackets inre liv. Vi anser samtidigt att fackföreningsrörelsen som är Sveriges största folkrörelse måste kunna ställa kollektiva och självständiga krav och försöka förena sina medlemmar i en opposition till borgerlig politik, slåss för en självständig plattform där medlemmarnas intressen sätts i fokus. Knegarkampanjen kämpar för medlemsmakt mot pampvälde och toppstyrning. Vi är svurna fiender till byråkratiska envälden och bolagsmakt och är den enda arbetaroppositionen i Kirunas politiska liv.

Under det senaste året, drygt, har jag som är Knegarkampanjens talesperson och framförallt är aktiv i att syna kommunpolitikens vinklar och vrår, bevittnat en alltmer skruvad hetsjakt på vår förening där den ena absurda anklagelsen efter den andra basunerades ut i media, och lokala representanter för både partier, fack och storbolag ansträngde sig för att sprida rädsla för Knegarkampanjen och våra sympatisörer.

Hetsjakten riktades framförallt mot våra medlemmar som är gruvarbetare och medlemmar i IF Metalls arbetsplatsklubb Gruvtolvan, och började efter att LKAB varslat 20 gruvarbetare om avsked och i media krävt dem på mångmiljonbelopp för ”fusk med tidstämplingen” i februari 2013, det som senare visade sig handla om olovliga beting med arbetsledningen djupt involverad.

För att reda ut frågan varför detta skedde har jag varit tvungen att göra min egen utredning av händelseförloppet och dess sammanhang. Slutsatserna jag drar är att försvaret av arbetares intressen mot bolagsmakt och kampen för medlemsstyrda fackföreningar hotar mycket stora och välorganiserade intressen och att svartmålningen av Knegarkampanjen var en manöver från dem vars maktställning hotades. Man får inte glömma att aktörerna var ett av Sveriges största exportföretag (LKAB), en av landets viktigaste fackföreningar (IF Metall) med sin fackligt-politiska samverkan med landets största politiska parti (Socialdemokraterna). Bombardemanget av en liten arbetarförening utan maktställning framstår i det perspektivet som smått absurd om man inte inser vilka krafter arbetarna på LKAB faktiskt utmanade. Styrkan och frenesin i hetsjakten på Knegarkampanjen visar att byråkraterna inom arbetarrörelsen upplevde den rörelse som uppstod bland gruvarbetare i Kiruna i spåren på avskedsvarslet i februari, som ett faktiskt hot.

Andra arbetare som samlas och börjar röra sig självständigt omkring sina egna intressen utan att låta sig hunsas av regler som är instiftade för att ta ifrån dem inflytande och/eller köra med dem, eller av förstelnade arbetarorganisationer som inte lever för, utan av dem, kommer att göra liknande erfarenheter. Gruvarbetare i Kiruna har återigen fått göra erfarenheten av att motståndaren är välorganiserad (1) och kan utifrån detta dra viktiga slutsatser om hur man organiserar arbetarkampen på 2000-talet. Denna erfarenhet kan bli viktig för andra arbetarkollektiv och jag ser det därför som min plikt att offentliggöra denna utredning om varför Knegarkampanjen och våra medlemmar angreps från alla upptänkliga håll, av vem och hur det gick till.

/ Annika Blomberg, insynspolitiker för Knegarkampanjen i Kiruna Kommun, juni 2014

___

(1) ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad” är en dokumentärfilm om den vilda strejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/901