Örebropartiets urspårning

Markus Allard var en gång en vänsterpartist som tog ställning för rätten att försvara sig mot nazister, även om det skulle inkludera att slå någon på käften, och som blev utesluten.

Han kritiserade efter det sitt gamla parti för att inte representera dem som mest behövde det – unga, sjuka, marginaliserade – och startade det lokala Örebropartiet 2014. Han tog med sig en massa unga nyvärvade vänsterpartister som ville göra skillnad och inte bara fösas runt som valboskap åt vänsterpartiets ledamöter i nämnder och styrelser i kommunen. Knegarkampanjen stöttade Örebropartiet när det startades upp med ett mindre solidaritetsbidrag eftersom det verkade kunna utvecklas till en självorganiserad kraft inom arbetarrörelsen som förtjänade allt stöd.

Sedan dess har mycket hänt. Enligt Allard själv har i stort alla medlemmar bytts ut och istället för att utgöra en del av arbetarrörelsens nyorientering uppträder Örebropartiet nu väldigt förvirrat. Det senaste nyförvärvet är Peter Springare, polisen som gjorde främlingsfientliga uttalanden offentligt. Allard själv flirtar öppet med högerpopulismen och ”sverigevännerna” som har en illa dold rasistisk dagordning som ställer arbetare mot arbetare efter etniska linjer och som vill ha tillbaka Allians-regeringen. ”Sverigevännerna” menar att de är kritiska mot migrationspolitiken, men bedriver i själva verket en rent arbetarfientlig politik och låter bolagsägarna komma undan med vad som helst.

Allard har i Örebro utsett lokalpolitikerna till sin fiende nr 1, upphöjt dem till ett nytt påhittat klasskikt frikopplat från kampen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, och pekar istället ut politikerna som ”folkets” fiende. Allard påstår också att avskaffade politikerarvoden (som Knegarkampanjen också kräver) kan finansiera mycket stora satsningar inom vård, skola, omsorg vilket är rena drömmerier. Örebropartiet driver också frågan om mer nattöppet på krogen. Allard blandar högt och lågt och har sedan länge tappat karta och kompass.

Allards senaste bidrag på området ”splittra knegare efter etnicitet” är en artikel på web-platsen Ledarsidorna där han hittat på en ytterligare klassbeteckning – transferiatet. Denna klistrar han på nyanlända som inte har ett arbete – och varnar för att den kommande, troliga, ekonomiska krisen kommer att göra dem till ”trasproletärer”. Det är i Allards värld dessa kommande ”trasproletärer” som är det stora hotet mot levnadsstandarden och arbetsvillkoren, inte de globala bolagen och deras förgreningar i politiken.

Allard är självutnämnd ”marxist” men saknar den mest grundläggande marxistiska förståelsen, nämligen att klasser uppstår ur produktionsförhållandena, att arbetarklassens huvudantagonist är kapitalägarna, att arbetarklassen är internationell till sin grundkaraktär, att folkvandringar i grund och botten orsakas av kapitalets behov och inte tvärtom, att den politiska överbyggnaden och partiväsendet uttrycker den underliggande klasskampen om makt och resurser i samhället. Han förstår inte heller att staten är maktens instrument mot de maktlösa.

Allard har tidigare krävt att staten tar på sig att uppfostra nyanlända till ”svenska värderingar” och påstår i artikeln på Ledarsidorna att den svenska migrationspolitiken bara passar ”politikerna”, inte arbetarklassen och inte kapitalet, och antyder att migrationspolitiken skulle vara en politikerattack på ”folket”.

Allard har stängt in sig i ett skåp med ett pyttelitet kikhål från insidan varifrån han enbart kan se svenska partier, parlament och media och verklighetsuppfattningen blir därmed helt förvrängd. De som väser in till honom där han sitter i skåpet och kikar, verkar dessutom vara hatare av olika kulörer, allt medan Allard missar det dagliga slitet på industriarbetsplatserna och vad som sker i spåret på kapitalets globalisering och den permanenta krisen för alla bolag och stater som har värdepapperiserats och pumpats upp med skulder. Han missar också den överstatliga politiken som slaktar arbetsvillkor och levnadsstandard på alla kontinenter, oljeuttömningen som driver fram klimatförändringar, naturkatastrofer, krigsutvecklingen från Marocko i väster till Pakistan i öster, han missar den svenska uppslutningen kring NATO och världens största vapenexport per capita, de svenska storbolagens roll för dumpade arbetsvillkor i olika frihandelszoner världen över, de svenska bolagens och den svenska statens gemensamma strypning av föreningsfrihet och strejkrätt på hemmaplan, kapitalets växande oförmåga att suga upp den industriella reservarmen som istället skjuter ut miljarder människor till en tillvaro där man inte ens kan sälja sin arbetskraft och lever i rättslöshet, ett öde som delas av marginaliserade befolkningsmassor i alla länder numera. Med mera, med mera.

Markus Allard har vid närmare granskning ingenting att komma med när det gäller knegares behov i förhållande till kapitalet och den politiska makten, utan använder sin hemmasnickrade marxism för att skyla över sin egen hemvist som är undersidan av folkhemsideologin och välfärdsromantiken – föraktet för alla som inte ”var här från början” och medlöperiet till kapitalägarna och de borgerliga politiska partierna. Allard verkar tycka att det var bättre förr, han ropar efter ”samhällskontraktet” och handskas lika vårdslös med arvet från Marx som kommunisterna gjorde som snickrade ihop nya beteckningar på löpande band för att skyla över sin egen anslutning till borgarklassen och inpiskandet av arbetarklassens leverans av obetalt arbete och know-how.

Allard spelar på rädslan för framtiden, som alla populister gör, och är rädd för att själv bli  trasproletär. Fattigdom och kaos kan vänta runt hörnet, det är helt sant, men boten mot detta ligger inte i stängda gränser eller en migrationspolitik som både ”kapitalet och arbetarklassen kan tjäna på”, alltså med arbetarklassen klyvd med nyanlända därnere och inhemska ovanför. Risken för arbetslöshet, utslagning och ren fattigdom kommer att vara en realitet för alla knegare så länge bolagsägarna får hållas. För att komma åt detta krävs att arbetarklassen tar upp striden – tillsammans, förenat och gränslöst – om makten över företag, stater och regeringar, genomdriver sin egen investeringspolitik för att återuppbygga samhället på sina egna villkor och drar in alla i samhällsnyttigt arbete.

Annika B

Arbetarrörelsen ska skydda sina medlemmar

Den 19 november gjorde polis, Nationella Insatsstyrkan och SÄPO ett tillslag mot ett tiotal adresser i Mälardalen och grep 13 personer varav 5-6 personer anhölls.

Det som snabbt kom ut i media var att det rörde sig om vänsteraktivister som angripit och/eller försvarat sig mot nazistiska Svenskarnas Parti som har sina starkaste fästpunkter i Mälardalen. De misstänkta brotten ska ha skett i samband med aktioner som Svenskarnas Parti genomfört. Svenskarnas Parti gick snabbt ut och publicerade de anhållnas namn på sin websida Realisten.

I och omkring Svenskarnas Parti flockas den svenska högerextremismens mest hårdföra figurer med förflutet i Svenska Motståndsrörelsen, Nationalsocialistisk Front, Info 14, Vitt Ariskt Motstånd etc. Flera av dem har varit aktiva i decennier och ligger bakom grova brott. Det finns uppgifter om att det inom den bredare högerradikala organisationsfloran finns tunga vapen och att det var nynazister som låg bakom flera plundringar av militära vapendepåer i Sverige på 90-talet.

Svenskarnas Parti bildades 2008 vid en ommöblering inom nynazismen och de ställde upp i kommunalvalet på flera ställen i Mälardalen 2010. De fick ett mandat i Grästorp som de inte kunde besätta men de har medlemmar i andra kommuner som tagit över kommunala mandat som tillhört Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna. Svenskarnas Partis politik går ut på att genomföra en nationalistisk mot-revolution uppifrån, eliminera arbetarrörelsen och etniskt rensa landet. I partiprogrammet kallas detta för ”folkgemenskap”.

9 november i år när 75-årsminnet av Kristallnatten* högtidlighölls i Stockholm med anti-rasistiska manifestationer marscherade även Svenskarnas Parti i Stockholm, men under nazi-symboler och hetsade ”Döda Röda”, ”Adolf Hitler”. De marscherade till Grekiska Ambassaden för att stödja nazisterna Gyllene Gryning i Grekland.

Den etablerade arbetarrörelsen har inte lagt två strån i kors för att organisera arbetarrörelsens basmiljöer mot Svenskarnas Parti och det hot som deras verksamhet innebär för varje fackligt aktiv, varje vänstersinnad, varje invandrare, varje kvinnokämpe.

Båda partierna med mandat i olika parlamentariska församlingar, det vill säga (s) och (v), har enat sig om att man kan inte kan göra något annat göra än att förfasa sig, producera värdegrunder och ta avstånd från deras människosyn.

dam_med_väska

1985 i Växjö agerade en kvinna spontant mot det hot som nynazistiska marscher utgör.

Men inför högerrradikala grupper som Svenskarnas Parti är det nödvändigt att bygga upp ett självförsvar där arbetarrörelsens aktiva skyddar sina möten och sina medlemmar. Högerradikala grupper genomför attacker och hatbrott och många har samma politiska syn som högerterroristen Breivik. Exemplen på våldsamma attacker mot vänsteraktiva, partilokaler och studiecirklar saknas inte. Den senaste månaden har Svenskarnas Parti ”förseglat” både kommunhus och medier som en protest mot ”svenskfientlighet”.

Det är frånvaron av ansvarstagande från (s) och (v) som gör att andra vänstergrupper – ofta i arbetarrörelsens periferi – kliver fram, ger allt och tar stryk för att få bort dem från gator och torg. Deras metoder är ineffektiva i längden eftersom de inte mobiliserar arbetarkollektiven och arbetarrörelsens kärntrupper i fackföreningarna, men de är beredda att ta de risker som ingen annan gör.

Ur det perspektivet är Vänsterpartiets agerande i Örebro helt skandalöst när man nu suspenderat Ung Vänster-ordföranden Markus Allard som vägrat ta avstånd från de anhållna. Han har istället sagt sanningen om att arbetarrörelsen har rätt till självförsvar, att det behövs ett skydd mot nazisterna för att vi ska kunna verka politiskt och att den borgerliga politiken är långt mer våldsam än det som de anhållna först misstänktes för.

Avståndstagandena från Markus Allard har efter det haglat från partiledande figurer men inte ett ord har sagts om vad Svenskarnas Parti representerar för hot i den politiska vardagen i området.

Hyckleriet i ”nej till våld som politiskt metod” blir ännu vidrigare när det kommer från vänsterledare som röstat för NATO-interventionerna i Libyen och nu de facto sluter upp bakom både SÄPOs och Nationella Insatsstyrkans räder.

Många vänsteraktivister sätter allt på spel mot nazisthotet men arbetarpartiernas ledningar vägrar ens ta i dem utan applåderar istället indirekt när de grips. Nu har det gått så långt att de egna förtroendevalda hotas av uteslutning om de inte svansar med SÄPO. Det är en skam. Särskilt nu när det visat sig att det bara är en av de 13 gripna som faktiskt har häktats, och att många av brottsanklagelserna smält bort som snö i solsken.

Arbetarrörelsen ska inte springa SÄPOs ärenden utan skydda sina medlemmar och förtroendevalda mot Svenskarnas Parti.

____
*9 november 1938 genomförde nazisterna i Tyskland en natt av förföljelse som dödade hundratals judar, brände hundratals synagogor och tusentals butiker och upp fängslade upp till 30 000 judar som sattes i koncentrationsläger