Från gnäll till verkstad

Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad nr 8/2015

Dagens arbete kallas ibland för ”gnällmagasinet”. Det är medlemstidningen för IF Metall, GS och Pappers. Artiklarna handlar, förstås, oftast om villkoren på jobbet och fritiden.

Visst är det eländigt att läsa om förslitningar och avskedanden men så ser verkligheten ut. Dagens arbete och LO undersöker och sammanställer läget på arbetsplatserna i Sverige. De visar ett hårdnande arbetsliv, med ohälsa och de sociala problem som följer av en råare exploatering av arbetarna.

Samtidigt finns få saker som ger hopp om förändring. De som på allvar trodde att en socialdemokratisk regering efter valet skulle sätta arbetsköparna på plats borde vara besvikna, om de inte (som så ofta) stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till Palme. Den tummetott till förändring som Löfven presenterat för att minska missbruket av tidsbegränsade anställningar kan bara beskrivas med ett ord: förolämpande. Glömda är valrörelsens hedersord, för nu är Löfven en statsman med ansvar för industriföretagen och ägarnas välmående.

Bland LO:s medlemmar var förra året 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda. Bland unga i åldrarna 16-24 år var det hela 52 procent. Det här är en daglig utpressning och misshandel av tiotusentals arbetare, som bara är möjlig för att arbetsköparna dessutom har 432 000 öppet arbetslösa (april 2015) på avbytarbänken, redo att ta deras plats.

Idag blir du fast anställd om du har jobbat två år som allmän visstid eller två år som vikarie under en femårsperiod. Arbetsköparna kringgår denna så kallade inkonvertering genom att växla anställningsformer och skicka hem arbetarna i perioder så att de aldrig får den sammanhängande anställningstid som krävs.

Den tidigare fackordföranden på Stockholmsbagarn Frances Tuuloskorpi, som trots oviljan att befatta sig med politiska perspektiv har värdefulla insikter och sporrar många aktivister, sammanfattar på sin blogg:

[Regeringens förslag innebär inte] att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning … Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Det är en förolämpning mot unga arbetare att ens lägga förslaget. Men det säger mycket om de ”arbetets hjältar” som tagit plats i Rosenbad (regeringens kansli i Stockholm). För att återvinna väljarna efter nederlaget 2006 och katastrofen 2010 sökte partiet en ”folklig” profil. Nu poserar Löfven som partiordförande och Tomas Eneroth som gruppledare i riksdagen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i partiets verkställande utskott och Anders Ferbe i partistyrelsen. Alla med bakgrund i IF Metall. Hela 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter kommer från IF Metall.

Kanske var de tungan på vågen för att (s) skulle få väljarnas förtroende, men vad hjälpte det? Regeringen lägger hundratals miljoner på att ”stärka företagens konkurrenskraft” i vårbudgeten. Exakt samtidigt prutar det statliga LKAB ner ansvaret för den stadsflytt som gruvan tvingat fram, och pressar sina anställda med produktionshöjningar och personalminskningar. De drabbade är gamla jobbarkompisar till Emilia Töyrä, en av de 13 metallarna i riksdagen.

Den som inte ser och hör detta måste verkligen skruva upp volymen på sina Palme-inspelningar. Det här är inte vår regering utan en regering som måste bekämpas inifrån arbetarrörelsen, och det bästa sättet är att organisera sig arbetardemokratiskt.

Knegarkampanjerna samlar just nu bemanningsanställda i livsmedelsbranschen och tidsbegränsat anställda/entreprenörer i gruvbranschen, eftersom de är mest utsatta för arbetsköparnas diskriminering. Organiserar vi oss tillsammans kan vi slåss för fasta jobb och arbetsvillkor som inte förstör vår hälsa. Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss. Vi avser pressa fram lokala segrar och avtal där regeringen står passiv.

Läs LO:s rapport Anställningsformer år 2014 – Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön år 1990-2014 och SCB:s Arbetslöshetsundersökningar

Kärrtorp visar vägen!

Den gångna helgen hölls två protester mot rasism och nazism i Stockholm. Den första hölls i  lördags då  nätverket Stockholm mot Rasism promenerade omkring på Södermalm. På Södermalm i Stockholm bor media- och kultureliten. Det är en välbeställd stadsdel som är populär att besöka på helgerna för att shoppa i småbutiker, promenera i mysiga kvarter, ta en öl, sippa på en latte eller två.

Stockholm mot Rasism består av SSU, Ung Vänster, LO-distriktet med flera och de hade fått ihop 2000 deltagare och satt facklor i deras händer. Flera artister och Aftonbladet var på plats och alla sa att ”nu måste det till en vändning” för läget börjar bli ”som på 90-talet” då flyktingförläggningar brann, fackledare mördades, Lasermannen sköt ned 11 mörkhyade innan han åkte fast, Vitt Ariskt Motstånd plundrade vapendepåer, rånade och mördade. Hatbrotten, särskilt mot svarta, radade upp sig.

I klippen från marschen på Södermalm i lördags kan man höra slagorden; ”kampen fortsätter, nazismen ska krossas”. Från talarstolen sades att ”vi vågar säga ifrån”, ”jag är här idag så att jag inte ska behöva komma nästa år för att jag inte gjorde tillräckligt i år” etc.

Snacka går ju. Om en enda fras som yttrades i denna demonstration var uppriktigt menad undrar man vad i hela fridens namn de gjorde där? Arrangörerna måste ju ha vetat att dagen efter hade ett annat nätverk, Linje 17, kallat till protestmöte mot nazism i förorten Kärrtorp. Detta efter att Svenska Motståndsrörelsen, som är den mest hårdföra och våldsamma nazistorganisationen i landet, etablerat en organiserad närvaro i Kärrtorp och kringliggande förorter utmed tunnelbanans linje 17.  Trakasserier, hakkors-klotter, misshandelsfall och till och med stridsträning i uniform på Kärrtorps IP har blivit vardagsmat. När Linje 17 kallade till möte vällde det in människor som inte var organiserade någonstans men som ville göra något. Ett datum spikades och informationen spreds. Det kan omöjligt ha undgått potentaterna i LO, Ung Vänster och SSU att denna protest skulle hållas och varför.

Så varför dirigerade inte Stockholm mot Rasism om sina planer till Kärrtorp för att där solidarisera sig med och förstärka den reella och pågående kampen mot i allra högsta grad aktiva nazister i lokalsamhället?

Om 2000-mannamarschen hade slutit upp i Kärrtorp istället för att lördags-strosa inne på Södermalm, hade nazistattacken i söndags aldrig inträffat. Dessutom hade nazisterna ställts inför en styrkedemonstration av ett sådant slag att de hade tvingats överväga sina planer att skapa ett fäste i Kärrtorp för sin Stockholms-lansering av terror.

Det som nu hände i frånvaron av arbetarrörelsens massorganisationer blev istället ett krigsliknande angrepp på en helt obeväpnad manifestation organiserad av ett nätverk av grannar. Sanningen har inget gemensamt med de rubriker som först kavlades ut om ”bråk”, ”uppgörelse” eller om en demonstration som ”urartade” utan det var ett ensidigt överfall.

Svenska Motståndsrörelsen skröt om attacken på sin hemsida och kallade det för ”konfrontation med svenskhatare” och man ska ha klart för sig att Svenska Motståndsrörelsen är en militärt tränad organisation. De ligger på träningsläger i Ungern och deras ledare är Klas Lund, känd från Vitt Ariskt Motstånd, dömd för dråpet på Ronny Landin, ihjälsparkad på en badplats 1986.

Trots deras farlighet så drevs nazisterna bort från Kärrtorp. Linje 17s manifestation kunde slutföras tack vare att antifascistiska aktivister konfronterade nazisterna fysiskt och tillsammans med de knappt 500 personer som samlats på torget drev dem på flykten. Se och lär! Istället för att producera högtravande floskler om människovärde och fördömanden av nazisterna i efterhand, ska man vara på plats och ta de risker som krävs för att driva bort dem.

Agerandet i Kärrtorp är ett exempel för arbetarrörelsen. Skanderar man ”inga nazister på våra gator” duger det inte att evakuera sig till observatör och sedan sätta sig och skriva ett uttalande dagen efter, som lokalavdelningen i Vänsterpartiet gjorde. Ett uttalande som till råga på allt vädjar till polisen att de ska köra bort nazisterna. Något som aldrig hänt och aldrig kommer att hända.

Polisen kommer aldrig att gå arbetarrörelsens ärenden. De har en helt annan uppdragsgivare – makthavarna – och deras i demokratisk ordning lagstadgade uppgift är att bevara den sociala ordningen där majoriteten inte är makthavare, utan maktlösa.

Arbetarrörelsen måste bygga upp sig själv igen och den kan göra det genom att faktiskt börja bekämpa högerradikalerna i såväl Sverigedemokraterna som Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen. Börja med att skydda och försvara de egna mötena och manifestationerna.

Knegarkampanjen uppmanar dessutom LO, (s) och (v) att under valrörelsen manifestera utanför varje valmöte i SDs regi och blockera varje möte som hålls av Svenskarnas Parti.

Facken fyllda med medlemsrörelse – bästa sättet för enighet

Hög medlemsaktivitetet, förtroendeuppdrag till de många och ned i arbetslagen samt de förtroendevaldas direkta avsättbarhet vid maktmissbruk – det är Knegarkampanjens tre tumregler för att få fart på fackföreningsrörelsen.

Vi förespråkar fackets oberoende från de politiska partierna samtidigt som vi menar att fackföreningarna måste vrida sin uppmärksamhet till vanliga knegares levnadsvillkor även utanför arbetsplatserna och driva samhällsfrågor i medlemsintresset, t ex välfärden, makthavarnas fördelningspolitik och bolagens sk affärsregler. I Kiruna har vi till exempel sett hur Gruvtolvan engagerat sig både i sjukvårdsfrågan och när det gäller stadsflytten, oavsett vad partierna i staden har tyckt, och sådant är väldigt framåtsyftande.

Det stora flertalet av medlemmarna i facket är idag partipolitiskt obundna och kollektivanslutningen till (s) avskaffades för mer än 20 år sedan. Trots det så går en del av medlemmarnas fackavgift inom LO-förbunden fortfarande till den socialdemokratiska partikassan, LO-distrikten kampanjar för (s) i valrörelserna och (s)-medlemskap underlättar mycket för den som vill göra facklig karriär, eller för fackligt aktiva som vill göra partikarriär. Särskilt praktiskt att vara (s)-ansluten är det för dem som vill bli ombudsmän på fackkontor långt från arbetsplatserna. LO-distrikten runt om i landet fungerar i själva verket som socialdemokratiska basorganisationer och LO-ordföranden sitter i socialdemokraternas verkställande utskott. Socialdemokratin och LO är dessutom uppknutna till EU-politiken och de fackliga byråerna som sitter i Bryssel och Washington.

Det säger sig självt att inte alla fackmedlemmar, och inte heller förtroendevalda, tycker lika om allt det här. Facket borde stå partipolitiskt obundet. Förtroendevalda från olika partier och grenar inom arbetarrörelsen måste kunna respektera varandra inom fackets väggar och tolerera att olika förslag och inriktning vinner stöd bland medlemmarna vid olika tillfällen. Tiden är förbi där ett parti hade monopol i facket och gjorde upp utan medlemmarnas insyn.

Knegarkampanjen startades som en upprustningskampanj inom arbetarrörelsen. För att knegare ska kunna flytta fram sina positioner i dagens samhällssituation behövs fackföreningarna och den medlemskraft som finns där. Knegarkampanjen uppmanar därför  alla våra medlemmar och sympatisörer att engagerar sig i fackföreningarna på sina arbetsplatser och verka för att de ska vara medlemsstyrda nedifrån och ända upp. Som det är nu så läggs världskrisens bördor på de maktlösa låginkomsttagarna. För att möta det behövs medlemsstyrda fackföreningar som ger sig ut i  de samhällsfrågor som ligger i medlemsintresset.

Det behövs ett uppbyggnadsarbete av landets största intresseorganisationer och ett återupplivande av solidariteten mellan olika fackföreningar: en för alla, alla för en!

När arbetsgivare och politiska makthavare plötsligt river upp ingångna avtal och ändrar avgörande delar i arbetsvillkoren – genom t ex permitteringar, avsked och växande uttag av övertidsarbete, ändrade ägarformer utan öppen redovisning av förändrade villkor för arbetslag och brukare etc – så måste det uppfattas och besvaras för vad det är: stridsåtgärder från motparten. Därför förespråkar Knegarkampanjen att fackföreningsrörelsen tar striden för den lokala strejkrätten och solidariska sympatiaktioner mellan fackföreningar. Därur kan en ny facklig enhet växa mot såväl arbetsgivarna som deras uppdragsgivare i de pyramidala bolagsledningarna och regeringarna.