Debatt om Brexit: ”Bygg motmakt i Labour”

 

Insänt av BJ

Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap fick arbetare att huka sig och ställa upp bakom olika flyglar av den brittiska borgerligheten. Nu krävs en motmakt som sätter intressena hos den arbetande befolkningen främst, och myllan för den kan finnas i striden om Labour Partys framtid.

Många kloka saker har konstaterats i veckans debatt om Brexit. Jag ska här sammanfatta tre av dem.

* Europeiska unionen är ingen ”klasslös” historia. Kapitalets rätt och fysiska möjlighet att kommendera arbetskraft, tjänster och varor har alltid varit dess överordnade syfte. Det har krävt en överstatlig form av maktutövning, som pressat medlemsländer till reformer och ändrad lagstiftning, och därmed en urholkning av den (sedan tidigare begränsade) rätten att välja och välja bort makthavare. Kapitalets intressen går före anställningsvillkor och reallöner. Vi har även fått massarbetslöshet och begränsningar av föreningsrätten, strejkrätten och andra arbetardemokratiska friheter. EU är ett maktcentrum för borgerligheten som inte kan ändras inifrån utan måste skrotas (som skribenten Arbetardemokraten slagit fast).

* Folkomröstningar är nästan alltid skadliga för arbetarrörelsen. Av flera skäl: alternativen ges uppifrån, valet ger blanka fullmakter åt makthavarna och leder på sin höjd till förändringar i det borgerliga statsskicket. För arbetaren är det ”samma skit i ny förpackning”. Folkomröstningar tvingar dessutom befolkningen att ställa upp bakom två främmande alternativ, och kampanjerna innehåller alltid lögner och tomma löften. Det visar de två senaste erfarenheterna från Grekland 2015 och Storbritannien 2016. Resultatet blir att arbetarrörelsen demobiliseras, hukar sig och blir röstboskap. Arbetarrörelsen borde inte låta sig utnyttjas på det sättet, utan istället driva en aktiv bojkott och bygga sin egen motmakt (vilket Annika Blomberg föreslagit).

* Den allmänna debatten hittills har präglats av, kan man säga, småborgerliga utgångspunkter. Arbetarrörelsen har svårt att själv sätta agendan och anpassar sig då till frågeställningarna som reses av konservativa, liberala, högerradikala eller för den delen socialdemokratiska ”tänkare”. I det ingår att fokusera på länder istället för zoner där klassintressena hänger intimt samman – till exempel en produktionskedja eller miljö av utanförskap, fattigdom och massarbetslöshet. I det ingår också överdrifter som att Storbritannien efter Brexit flyter iväg från Europa, den monstruösa liknelsen mellan högerradikala UKIP och 30-talets fascistiska massrörelser, eller för den delen argumentet att Brexit vore en stor arbetarseger. Gemensamt för dessa ”idéer” är att de sällan leder till konkreta handlingslinjer. Det blir tyckande, fraser och larm som slutar med att arbetare inte fått någon vägledning. Arbetarna får klara sig själva bäst de kan.

Nu finns vi inte på plats i Storbritannien och ett ”Swexit” verkar mycket avlägset, därför att det svenska kapitalet är mycket mer samlat omkring exportindustrin. Men ändå är hela Europas arbetarrörelse beroende av ett kollektivt exempel på handlingskraft, av klassoberoende i praktiken, en form för att väcka den jättelika kraft som slumrar på arbetsplatserna och som utan vidare skulle kunna vräka undan både Tory-regeringar och EU-regimen.

För oss arbetardemokrater är Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, något så märkligt som en vänsterpopulist som burits fram till makten över ett traditionellt arbetarparti. Labour har precis som alla socialdemokratiska partier i Europa genomgått ett snabbt förborgerligande. Inte minst under Tony Blairs ledarskap då partiet blev medansvarigt för Irakkriget, kapitalisering av statsorganisationen och fria tyglar för konstlade kapital. När Corbyn med en politisk skräll valdes till partiordförande 2015, så var det åtminstone delvis en reaktion från Labours bas i fackföreningarna och de många britter som strömmade in i partiet för att hjälpa fram ett nytt ledarskap.

I efterspelet till Brexit har Corbyn utsatts för ett kuppförsök, där en stor majoritet av partiets parlamentsledamöter kräver hans avgång (172 mot 40). Brittiska tidningar beskriver det som ett ”inbördeskrig i partiet” och, kanske mer träffande, ett ”krig mot partimedlemmarna” inlett av det gamla blairitiska ledarskapet. Labours karaktär är, trots allt, inte historiskt avgjord. Labour har band till arbetarklassen som många andra socialdemokratiska och vänsterorienterade partier för länge sedan har klippt.

I valet mellan EU och Storbritannien vägrar vi välja – vi stödjer ingen av dessa borgerliga regimer. Men den kris som Brexit utlöst inom den politiska borgerligheten måste utnyttjas från arbetarrörelsen, och vi står inte neutrala i frågan om Labours framtid.

Corbyns kamp för blotta överlevnaden kan vara öppningen till arbetarbaserad motmakt. Inte för att han eller den fackliga byråkratin skulle önska det, utan för att klassaktiviteten kan komma att kanaliseras denna väg, så länge det saknas andra organiserade krafter på frammarsch från arbetarleden.

Därför borde arbetardemokrater driva på för:

* Att en extra partikongress inkallas för Labour, med valda delegater från Storbritanniens alla större industriarbetsplatser, som antar ett handlingsprogram med siktet inställt på en arbetar- och överlevnadsregering i oförsonlig opposition till EU-regimen.

* Att handlingsprogrammet innehåller krav på nyval, ett investeringsmonopol, utbyggnad av ett förtroendemannastyre och åtgärder för att trycka tillbaka den patriarkala befälsordning som både Tories och UKIP stödjer sig på.

* Att samtliga parlamentsledamöter ställs inför att stödja detta handlingsprogram eller fråntas sitt medlemskap i Labour och avsäga sig sina uppdrag.

Är det för radikalt? Risken är att det politiska svar som borgerligheten har på lager överträffar detta flera gånger om, som i Grekland när arbetarrörelsen till slut hade utmattats och brutits ned.

Situationen i Europa börjar bli sådan, att samhällsorganisationen måste förändras från grunden i den ena eller andra riktningen. Passivitet och blygsamhet från arbetarrörelsens sida kommer att förvärra krisen och dess konsekvenser.

 

Socialdemokratins kris fortsätter i Storbritannien

Det brittiska valet som hölls i slutet av förra veckan ledde till ett rejält nederlag för socialdemokratiska Labour. Labour har varit i opposition sedan förra valet, och spåddes ha goda chanser att få bilda regering, men istället fick högerpartiet Tories egen majoritet och Labour förlorade många av sina viktigaste fästen.

Till viss del så kan det förkrossande nederlaget förklaras av det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. I ett sådant valsystem får det parti som är störst i ett distrikt tillgodoräkna sig mandatet från det distriktet. Ett litet distrikt i Nordirland med 200 000 röstande har alltså lika stor betydelse som ett distrikt i London med 2 miljoner röstande.

Det är därför som Labour kunde förlora 24 mandat trots att de faktiskt fick 1,4 % fler röster. Men det betyder också att de efter 5 år av opposition, efter deras sämsta valresultat sedan 1918, så lyckas de bara vinna tillbaka 1,4 %, och det som står klart är att det inte är den styrande högerregeringens politik som fått ett stärkt förtroende, utan att missnöjet med regeringens politik kanaliserats till UKIP (Stobrittanniens motsvarighet till SD) som trots sina 12,8 % bara fick ett enda mandat.

En stor förklaring till Labours nederlag är deras försvar av EU. Både Tories och UKIP har tagit ställning för en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap medan Labour har stått upp som de främsta försvararna av EU.

Labour-Party-Confe_2063855bMen det är inte bara i försvaret av EU som Labour övergett sina rötter i arbetarrörelsen. Precis som den grekiska socialdemokratin, PASOK, som gick från 44 % till 8 % på två val, så har Labour stått helt utan alternativ till åtstramningspolitiken som högerregeringen och EU genomdrivit. I båda fallen så handlar det om socialdemokratiska partier som går till val på att vara ”ansvarsfulla” och fortsätta samma politik som tidigare. Skillnaden är att samhällskrisen i Storbritannien inte gått lika långt som i Grekland, och att det inte heller finns något tydligt alternativ till vänster om Labour (med undantag för Skottland, där Labour förlorade alla sina mandat utom ett till det mer vänsterorienterade Skotska nationalistpartiet).

Mönstret för socialdemokratin i Europa tycks ha blivit att man varken kan locka till sig missnöjda väljare när man befinner sig i opposition eller få något större stöd för de reformer som man genomför när man sitter vid makten i sina allt svagare koalitionsregeringar.