Innebär #metoo en revolution?

För snart två månader sedan tvingades en Hollywood-mogul bort, snabbt följd av uppburna skådisar, mediaprofiler och politiker, efter att kvinnorna som de utsatt för sexuella trakasserier och våld hade snackat ihop sig, brutit med lydnadskulturen, ställt upp för varandra och sagt som det är. Detta är mycket mycket bra.

Det bästa med #metoo-kampanjerna är just detta, att kvinnor snackar ihop sig, håller ihop, slutar lyda och säger som det är. Det som visar sig då är att alla kvinnor delar erfarenheterna av sexism, att flertalet har utsatts för sextrakasserier av män i hemmet, på jobbet och i det offentliga rummet och att många många utsatts för sexualiserat våld.

Problemet med #metoo-kampanjen är dock, att uppropen och avslöjandena inte resulterat i någon nyorganisering utan att de överlämnat initiativet till de befintliga institutionerna som alla är fästen för den patriarkala befälsordning som också de sexuella trakasserierna är en del av. Den patriarkala befälsordningen skakas om av #metoo, det står utom allt tvivel, men den kommer inte att knäckas med mindre än ett uthålligt, beslutsamt, självständigt och organiserat bekämpande i handling.

Den patriarkala befälsordningen är ungefär lika gammal som civilisationerna och utgör en organisk del av både de befintliga och de historiska klass- och klansamhällena. Det är i själva verket så att alla kända klass- och klansamhällen är och har varit patriarkala och för att genomdriva den lydnadskultur och den maktutövning som håller klasser och exploateringsförhållanden på plats, så har det alltid ingått mer eller mindre kraftigt sexuellt förtryck och våld. Mot kvinnor men också mot sexuella minoriteter och mot barn.

Våldet mot framförallt kvinnorna bottnar i att en arbetsdelning mellan könen – som männen tjänade på – uppstod i historien, plus kampen om det samhälleliga överskottet. Männen som kollektiv hade under årtusendena kapat åt sig såpass mycket rörelsefrihet, kunskaper och positioner att de vid civilisationernas gryning kunde ta ett språng och banka fast en ordning där kvinnorna blev hemslavar för att leverera obetalt hemarbete, gjordes stationära och förlorade kontrollen över sin sexualitet och äganderätten till barnen. Eftersom kvinnorna under samhällenas tusenåriga framväxt hade spelat en oerhört viktig roll – till exempel för att bygga boplatser och för innovationen att bruka jorden – och dessutom hade haft mycket makt på boplatserna, så krävdes det våld för att garantera lydnaden och det nya exploateringsförhållandet med obetalt hemarbete. Detta är ett våld som aldrig upphört sedan dess och som har växt in i könsrollerna och blivit något som många dessutom njuter av och gör pengar på.

Det finns de som säger att dagens sexism är toppen på könsarbetsdelningens isberg men förhållandet är snarare att sexismen både är könsarbetsdelningens resultat men också dess programvara. Utan sexistiska fördomar skulle det, till exempel, inte vara möjligt att hålla kvinnor nere i låglöneyrken även i länder med fria preventivmedel och barnomsorg som är tillgänglig för alla. Ingen, vare sig kvinna eller man går fri från sexistiska fördomar och vi är alla kuggar i en patriarkal befälsordning med manliga vita bolagsdirektörer och generaler i toppen, och färgade låglöneslavar och prostituerade kvinnor i botten.

Därför är inte det viktiga med #metoo att en tystnadskultur bryts, utan att lydnadskulturen utmanas, att det uppstår en rörelse av kvinnor som snackar ihop sig, hålla varann bakom ryggen och säger som det är och därmed bryter objektifieringen och blir subjekt i sina egna liv.

Objektifiering betyder att behandla andra varelser som objekt för sin egen tillfredsställelse. Detta utsätts nästan varje kvinna på hela jordklotet för varje dag, som döttrar, flickvänner, mödrar, partners, yrkesmänniskor, arbeterskor, hushållsslavar. Kvinnlighetens mest grundläggande drag är att finnas till för andra människors skull och den reproduceras såväl i religiösa och konservativa ideologier som i kommersialismens skönhetsindustri men också i arbetslivet. Kvinnor vårdar och täcker upp, får lägre betalt och definieras framförallt utifrån sitt utseende och sexighet. Kvinnor är arbetsledarnas sexobjekt och blir inte bara i filmvärlden våldtagna på jobbet som pris för att ha fått en anställning. Istället är detta vardagen för alla kvinnor som jobbar i de globala företagens frizoner runt jordklotet. Och straffriheten för våldtäkter och kvinnomord är utbredd, minst sagt. Inte helt sällan är ”rättsvårdande myndigheter” inblandade.

Att gå från att vara ett objekt till att bli ett subjekt är något man gör man genom handling. Egen handling. Det räcker inte med att ”rättsväsendet”, ”HR-avdelningen”, ”rekryteringsprocesserna”, ”anmälningsrutinerna” nu #metoo-certifieras eller att be chefer och skyddsombud att ”hålla ögonen öppna”. Det är många gånger dessa figurer som håller på med patriarkala härskartekniker, både sexuella och icke-sexuella. Objektifiering, sexism, könsdiskriminering och rea på kvinnlig arbetskraft är alltför seglivade realiteter för att systemet ska kunna sanera sig självt och makthavarna har inte planerat att släppa ifrån sig kontrollen över hierarkierna. I grund och botten är dessa hierarkier uppbyggda för att säkra den fortsatta utsugningen av den obetalda arbetstid som borgarklassen lever av och det är med andra ord själva det kapitalistiska systemets fundament som hotas om den patriarkala befälsordningen och hierarkierna skulle vändas upp och ned.

Istället är det kraften i den kollektiva handlingen och styrkan i att tala med en enad röst som gjort att #metoo faktiskt skakat om några vrår av det patriarkala brödraskapet. Några av förbrytarna har dragits ut i friska luften och deras nätverk har tunnas ut temporärt.

Men det som behövs för en storskalig och varaktig förändring, för att bryta objektifieringen, behövs ett uthålligt gemensamt agerande i alla konkreta situationer där patriarkala härskartekniker används och förekommer. Det som behövs är #metoo-självförsvars-grupper på arbetsplatser och skolor och sanningskommissioner som ger rött kort till alla översittare och säkrar tjejers och kvinnors rörelsefrihet.

Det behövs också en politisk utbildningskampanj om hur den patriarkala befälsordningen, sexövergreppen och den globala kapitalismen hänger ihop och förstärker varandra. Så att vi kan bygga upp den motmaktsrörelse som på riktigt skulle kunna skaka om. Det är ett faktum att de globala bolagsjättarna tjänar grova pengar på kvinnors slavarbetsvillkor och svältlöner i frizonerna, på skönhets- och underhållningsindustrin som odlar objektifieringen och som i sin undervegetation gör affärer med de karteller som handlar med kvinnors kroppar som råvaror i sexindustrin. I spetsen för en sådan motmaktsrörelse behövs arbetande och exploaterade kvinnor som går hela vägen med sin systemkritik.

Om något sådant börjar växa som ett resultat av #metoo-kampanjerna kan man på riktigt säga att det är en revolution på gång. Annars inte.

Därför behövs nu den 3e vågens feminism. Den 1a handlade om rösträtten, den 2a om sexuell frihet, rätt till jobb, egna pengar, abort och barnomsorg. Båda två skyfflades ut ur arbetarrörelsens huvudfåror alternativt inriktade sig på att förkvinnliga det borgerliga samhället och kapitalackumulationen. Nu behövs en socialistisk kvinnorörelse som reser sig mot exploateringen som sådan, med arbeterskor och soldater, kamrater och sexuella subjekt i ledningen över hela den nya arbetarrörelsen mot det globala kapitalet och som inte stannar vid reformeringen av kapitalet eller nöjer sig med att exploateringen får ett mänskligt ansikte.

#metoo har ställt en dörr på glänt för att börja rensa ut hela den patriarkala skiten.

Annika Blomberg