Svensk arbetarrörelse, ANC och de kurdiska frihetskämparna

Första utrikesbesöket som Nelson Mandela gjorde efter Apartheidregimens frisläppande av honom (han satt internerad i 27 år), var till Sverige. Orsak: ANC och frihetskampen ville uttrycka sin tacksamhet för svenska biståndsinsatser, som leddes av socialdemokratiska regeringar. Dessa pågick i 20 år – 1974 till 1994 – och utgick egentligen från en motion i riksdagen från (c)-ledaren Fälldin och (fp)-ledaren Helén. En viss T Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, uppger att biståndet motsvarade 896 miljoner kronor (”Sweden and National Liberation in Southern Africa”). Vad som inte framgår är användningsområdena: gick de till livsmedel, till utbildningsinsatser eller t o m inköp av vapen? Var biståndet strikt öronmärkt?

Frågan blir mycket aktuell idag, då nästan all världspolitik kommit att handla om krigföringen mot Daesh*. Daesh är med sina målsättningar om att bygga samhället efter sharialagar, mobilisera invånare och ditresta anhängare till jihad-krig, i perspektivet att bilda ett världskalifat, den mest reaktionära politiska kraft som förekommit sedan fascismens storhetstid på 1930- och 1940-talet.

daesh-650x371Så även med avseende på sina metoder: individuell terror och självmords-bombare som har oskyldiga civila som målgrupp.

Men de utgör ingen fascistisk rörelse, i stånd att utkämpa en strid om världsherravälde och använda sig av högteknologiska vapenslag som tillverkas i egna vapensmedjor. I stället är själva soldaten det främsta vapenslaget: spränga sig själv och dra med sig så många som möjligt i döden. Daesh individuella terrorstrategi och massavrättningar av befolkningar på erövrade områden är inte militärt hållbart eller effektivt i längden. Det är de rotlösa och fördrivna  befolkningslagrens sätt att föra krig mot sina fienden, som har gjorts värdelösa av kapitalet. Organiserad arbetarrörelse kan inte verka för en tillstymmelse av stöd till Daesh eller grupper allierade med dem. Deras framgångar har lett till att norra Irak och stora delar av Syrien inte består av annat än slagfält, vapendepåer och minerad mark.

Inbördeskrigen i Irak och Syrien uppstod med förlängd verkan av USA:s invasion av Irak 2003. Då och därefter har kapitalistiskt imperialistiska moderländer bedrivit militära kampanjer i Afghanistan och Syrien samt Libyen såväl som norra Irak. Den upptrappning som nu pågår – med även Ryssland och Iran som partners – närmar sig en militärallians av den storleksordning som drev tillbaka Saddams bath-armé från Kuwait 1991. Det sista steget verkar vara beslutet som alliansen fortfarande tvekar om: att sätta in markstridskrafter.

En stor politisk svårighet med det, är frågan om Assadregimens framtid, samma regim som med sin statsterror fläkte upp Syrien till ett land med en mängd olika fronter, varav nordöstra Syrien behärskades av jihadgrupper som kunde tänka sig aktionsenhet med andra jihadgrupper, såsom Al Qaida och senare Daesh. Daesh har varit den starkaste och mest expansiva jihadfronten, som verkligen kan åberopa viss kontroll över norra Irak och nordöstra Syrien. Den har klarat av att motstå, ja t o m att avancera, under loppet av den USA-ledda flygbombningskampanjen som pågått närmare ett år.

Det som fört alliansen vidare och flyttat vapenslagen allt närmare invasion av markstridskrafter, är de två attentatsvågorna i Paris och det störtade ryska civilflygplan som sannolikt utsattes för en bomb. Att sedan avtalet mellan USA och Iran om kärnbränslehanteringen, den ökade acceptansen av den ryska annekteringen av Krimhalvön samt att libanesiska Hezbollah inte längre definierar Assad som statsledaren för all framtid, underlättar samkörningen för en imperialistisk intervention.

De 4 miljonerna flyktingar ut ur Syrien och ännu fler i inre flykt var inte tillräckligt för att bistå syriska frihetskämpar. Det krävdes ett Daesh och dess militära förmåga att erövra allt större ytor och resurspoler i Irak och Syrien för att den USA-ledda fronten skulle agera. Men utan riktiga framgångar på slagfältet.

Under tiden som inbördeskrigen i Syrien och Irak pågått, särskilt från upprorsåret 2011 och den första kulminationen av strider 2013, har den jämförelsevis enkla frågan ställts: varför inte förse stridande FSA-miliser, Kobanes invånare och kurdiska Peshmergastyrkor med handeld- och robotvapen? Varför dessa attacker från luften, som ingenting befäster på fältet? Daesh-krigarna har ju dessutom snarare blivit fler än färre även under 2015.

Det finns röster, bland etablerade makthavare inom EU, som förespråkar vapenleveranser. I Sverige är det särskilt Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm, sedan andra attentatsvågen i Paris med högljutt stöd av ordförande Björklund, som tänkt tanken. Men fortfarande och även från detta något konvexa läger av världsalliansen, lägger man stor vikt vid sin egen mall om att mottagarna av vapen måste bekänna sig till EU:s ”värdegrunder” och att leveranserna, i sådana fall, ska vara punktvisa och inte massiva, t ex till Kobane och därmed jämt. Inställningen saknar historisk grund och trovärdighet.

ANC dominerades av kommunistpartiet; kommunistpartier dominerade motståndsrörelserna mot fascistisk ockupation i Italien, Frankrike, Jugoslavien och Grekland mot slutet av 2:a världskriget. Varför kunde de göras till mottagare av stora vapenleveranser, fastän de inte stod för samma ”värdegrund” som de Västallierade? Varken kurdiska frihetskämpar, inte ens de som är direkt underställda PKK:s disciplin, eller de mellan 1000 och 2000 FSA-miliserna (enligt sakkunniga) har definierat andra målsättningar än att erövra frihet från ockupation, envälde, statsterror och nu även Jihad-terror. Vad är problemet?

Problemet är att världsherraväldet först och sist inte vill rubba sin egen makt: det låter hellre flyktingar i miljoner och några hundratals krigsoffer per vecka befinna sig i sitt nakna, värnlösa och rotlösa tillstånd, än beväpna de markstridskrafter som otvetydigt funnits på slagfältet i närmare tre år nu, som känner omgivningarna och som kan samlas till en militär offensiv med förenade krafter. Inte heller Folkpartiet vill kavla upp ärmarna och vara de som stod upp för befrielsekampen. Man garderar sig med ”värdegrunderna”, för att slippa driva på i frågan om vapenleveranser till frihetskrigarna. Men det är nu som det alltid varit med (fp): de har alltid bedrivit politik via karbonkopior från Department of Defence (försvarsdepartementet) i USA. Från det hållet har det verkligen pågått en aktivitet, med rådgivare, instruktörer och specialförband nära FSA-miliserna. Men de har dragits tillbaka under hösten.

Detta oerhört blodiga krig, de miljonhövdade flyktingsströmmarna och drevet från de högerradikala krafterna, försvårar solidariteten med Paris invånare, som utöver allt annat har att vänta en månads undantagstillstånd och de väpnade styrkornas ockupation av sin egen huvudstad.

paris-shootout-france-daesh-ISIS-IS-ISlamicState-raid-syria-StDenis-Denis-_11-18-2015_204558_lMen är det någonstans ifrån som hyckleriet och föraktet får näring så är det från spelet mellan makthavarna som bygger det imperialistiska världsherraväldet. Där kampen mot Daesh nu har blivit alla andra motsättningars utjämningsfaktor: alla är vi emot Daesh nu!

Hur, när och var har dock viss betydelse, mest av allt för frihetskämparna på syrisk och irakisk mark, som lider brist på mat, rinnande vatten, el och sovplats, och framför allt saknar den sortens lättare och markbaserade vapenslag som de kan besegra Daesh med. Nelson Mandela besökte inte kansler Kohl eller fd premiärminister Thatcher utan arbetarrörelsen. Björklund och hans skrivbordsstrateger kommer inte heller att tillhöra de uppvaktade. Skicka massiva lätta och markbaserade vapen till Kobane, kurdiska frihetskämpar och FSA-miliserna nu – utan några politiska villkor och utan omvägar över borgerliga partier som vill vinna popularitetspoäng.
___

* Daesh är en förkortning av det arabiska begreppet för Islamiska Staten och används av dem som inte erkänner deras anspråk på att ha utropat en stat och inte heller att de skulle representera islam. I arabvärlden används termen Daesh då de flesta ser denna organisation som en ren terrororganisation. Inte som en stat.

Ledningsvakuum och polarisering i södra Europa

25 maj hölls regionalval i Spanien som är ett av de länder i EU som har drabbats värst av den ekonomiska systemchocken 2008 och dess konsekvenser. En skulduppumpad fastighetssektor kraschade och drog med sig hela ekonomin. Miljontals människor drevs ut i arbetslöshet och en vräkningsvåg genomdrevs av bostadslåntagarnas banker som gjorde hundratusentals spanjorer hemlösa. Det socialdemokratiska partiet PSOE hade regeringsmakten när krisen slog till och de verkställde massiva nedskärningspaket men drevs bort från makten 2012 och det konservativa Partido Popular (PP) kunde ta över. PP har fortsatt och fördjupat åtstramningspolitiken och arbetslösheten är fortfarande en av de högsta i Europa, byggsektorn står stilla, vräkningarna har fortsatt och fattigdomen har bitit sig fast. Till detta har kommit att Partido Popular avslöjats i en lång rad skandalösa korruptionsaffärer som visat hur makthavarna utan att skämmas skor sig.

Det har under krisåren vuxit fram en bred folklig proteströrelse mot politikerna och krispolitiken som samlats i ett löst sammansatt nätverk som kallas ”Los Indignados” (=de indignerade) och som har genomfört stora massdemonstrationer och vågor av torgockupationer. Inom ramen för Los Indignados finns också flera separata rörelser, bl a för dem som drabbats av vräkningsvågen.

stop desahucios

För rätten till bostad – Stoppa vräkningarna!

 

 

Los Indignados har dessvärre inte riktat in sig på att mobilisera arbetarklassen eller resa arbetarkrav utan har haft som uttalad målsättning att vända sig till ”hela folket” och har därigenom isolerat sig själva från arbetarklassen som är den mest samhällsförändrande kraften, när den väl sätter sig i rörelse, av dem alla.

Los Indignados har istället övergått till att bygga ett parlamentariskt parti av akademiker och ungdomar, Podemos, för att demokratisera den spanska parlamentariska politiken. Podemos blev först en samlingspunkt för missnöjet med PSOE och PP och krispolitiken och i EU-valet förra året tog de fem mandat i EU-parlamentet och var ett tag lika stora i opinionsmätningarna som PSOE och PP.

Podemos utger sig för att vara systerparti med grekiska SYRIZA men efter att den grekiska systern snabbt kompromissade bort det åtstramningsstopp efter valet i januari, har stödet för Podemos börjat falla i Spanien. När SYRIZA inte mobiliserade den grekiska befolkningen för att köra ut ”Trojkan” (EU, IMF, ECB) såg givetvis spanjorerna att de EU-kritiska fraserna hos Podemos aldrig skulle efterföljas av handling.

Regionalvalen i Spanien ansågs av många vara vikta för Podemos utskåpning av de etablerade partierna men så blev det inte riktigt. I stora städer som Barcelona och Madrid har Podemos-aktiva vunnit och kan komma att bli borgmästare, men det kräver förhandlingar med andra partier, inte minst sossarna i PSOE. Valsegrarna har dock inte skett i Podemos namn utan genom lokala valkoalitioner som Ahora Madrid, Barcelona Comú där även mindre borgarpartier ingått.

Den europeiska vänstern har jublat sig hesa efter valframgångarna i Madrid och Barcelona men sanningen är att tvåpartisystemet och korruptionen inte är utkörda i Spanien, att arbetarklassen fortfarande står utan politisk röst eftersom facken svansar efter PSOE och det gamla kommunistpartiet samtidigt som Podemos ambitioner inskränker sig till att demokratisera det befintliga systemet och inte ens erkänner att arbetarklassen finns. Podemos kommer med andra ord inte att stoppa den offentliga skuldsättningen, ställa ekonomin på fötter eller släppa fram knegare och arbetslösa att bestämma över något mer än idag. Både Grekland och Spanien behöver anti-trojka-regeringar, baserade på arbetarklassen, som slutar betala på statsskulderna så att resurserna kan frigöras, centraliseras och målrelateras för investeringar i samhällsåteruppbyggnad. Bara så kan den nedåtgående spiralen brytas och på det viset skulle de kunna ta täten även för oss andra i EU.

Grekland igen

Den grekiska SYRIZA-regeringen bestämde tillsammans med EU-kommissionen den 5 juni att skjuta fram betalningarna till Internationella Valutafonden till 30 juni. Det är mycket retoriskt skrammel nu från regerings- och trojkaföreträdare som alla vill få det att se ut som att de inte är överens och att de är jättearga. Men mycket talar för att det hela landar i en överenskommelse om ökad överstatlighet i EU för att klara euron och permanent nedskrivning av levnadsstandarden i Grekland. Det som kan hända då är regeringskris och en ny öppning för grekiska arbetare och maktlösa låginkomsttagare att rycka åt sig initiativet.

Turkiet nästa

I parlamentsvalet i Turkiet 7 juni ryckte ett vänsterliberalt och pro-kurdiskt parti fram och stal föreställningen från den ärkereaktionäre Erdogan och hans islamistparti. Samtidigt ryckte även högerextremerna fram och det turkiska politiska landskapet polariseras nu. Samtidigt pågår arbetarstrider och på andra sidan gränsen mot Syrien har kurdisk gerilla etablerat befriade zoner och håller Daesh (Islamiska Staten) stången. Även här finns med andra ord öppningar för arbetarledda framryckningar.

Skärmavbild 2015-06-09 kl. 16.24.21

Vild strejk i turkiska bilindustrin i maj i år

INSÄNT: Kobane är befriat! Leve Kobane!

Kurdiska styrkor har fördrivit den självproklamerade islamiska staten IS  (=Daesh) ut ur den kurdiska staden Kobane, i syriska Kurdistan. Vi har alla sett glädjebilderna. Vi har sett de glada människorna utropa Bijî Kobanî! Leve Kobane! Och vi har alla sett den förödelse som Daesh lämnat efter sig.

B2rX-_8IAAAT8oM

En kvinnlig YPJ krigare traskar omkring i ruinerna i sin stad Kobane.

De nästan 200.000 fördrivna innevånarna i Kobane som tagit sin tillflykt till angränsande Turkiet kan nu så sakteliga återvända till sin stad, eller det som en gång var deras stad, efter över fyra månaders belägring och blodiga strider. Med sämre och färre vapen och med avsaknad av bl.a. tyngre artilleri lyckades Kobanes befolkning med ett hårdnackat motstånd försvara sin stad. Ett motstånd som står i skarp kontrast till den lätthet med vilken Mosul föll i ISIS händer i juni.

Ingen trodde att Kobane skulle klara sig så länge mot det massiva angreppet från Daesh. Många har glädjefyllt utropat Kobanes fall varje dag, där den turkiska staten och media har ropat högst. Men Kobanes motstånd fortsatte trots denna blodtörstiga melodi.

Anledningen till att Mosul kunde falla så enkelt var den irakiska regimens fullständiga ruttenhet och den helt demoraliserade odugligheten hos den irakiska armén (1), tillsammans med den sunnitiska befolkningens missnöje med den regeringen korrupta regeringen som utfört flera massakrer på minoritetsbefolkningar.

Anledningen till att Kobaneborna lyckades och verkligen ville försvara sin stad var den basorgans- och stormötesmakt som befolkningen etablerat.

I Kobane, i Rojava (västra Kurdistan, den syriska delen) har vi nämligen sett en helt ny typ av befolkningsmakt växa fram. Alla beslut fattas gemensamt. Alla etniska grupper har samma makt. Ingen grupp är förfördelad. Alla organisationer för utveckling eller ledning skall ha minst 40 procent av endera kön. Alla ledningar är också dubblerade till en man och en kvinna. Tvångsgifte och månggifte är förbjudet. Odling skall ske närproducerat och ekologiskt.

Vi ser här motivationen till motståndet och vi ser här kvinnornas makt träda fram som en väsentlig orsak till deras frenetiska kamp mot det fascistoida Daesh, som vare sig är en stat eller på något sätt kan sägas agera i islams namn.

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon  i Kobanê. Photo: ANF

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon i Kobanê.

För Daesh är nederlaget i Kobane inte bara en militär prestigeförlust av ett viktigt strategiskt område. Det är en förlust i den ideologiska kampen för Daesh vilja att krossa Kobane och kurdernas självorganisering hittar även den sin motivation i kurdernas basorgansmakt, i stormötesdemokratin. Daesh står för det diametralt motsatta.

För Daesh gäller enbart underkastelse. Underkastelse, flykt eller död. Underkastelse under den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

I Daesh-kontrollerade områden förekommer inga gay-parader, tillåts inga kvinno- eller miljöorganisationer eller några som helst arbetarorganisationer som fackföreningar. Underkastelsen måste enligt Daesh vara total. Alla typer av yttrandefrihet, folkliga eller demokratiska styrformer är avskaffade, förbjudna. All kultur är styrd, böcker, musik, och t.o.m. kläder besiktigas.

En paradox i sammanhanget är att de som från vår värld åkt ned för att slåss mot den syriska diktaturen under Bashar al-Assad, ibland trott sig slåss för något bättre men har hamnat i något etter värre. Bokstavligt från askan till elden. (Därmed absolut inte sagt att Assad diktaturen vore att föredra).

En annan paradox är alla dessa rasister som hos oss nu vädrar morgonluft och flåsar sin islamofobi, men egentligen står för samma sak som Daesh. Deras program, Nationaldemokraternas, Svenskarnas partis eller deras ”partivänner” i andra länder är i grunden lika. Lika reaktionära, lika arbetarfientliga. Två sidor av samma mynt.
Det mynt som används för att krossa arbetarklassens organisationer och strävanden.

Segern över Daesh i Kobane är glädjande. Extra glädjande för, naturligtvis, innevånarna i Kobane, även om de återanländer till en sönderskjuten stad och nu därmed står inför ett gigantiskt återuppbyggnadsarbete. Men det är också glädjande för alla människor runt om i hela vår värld som vill slåss mot all intolerans, all inskränkthet och allt förtryck i alla dess former.

Än är det dock förtidigt att helt höja glädjebägaren. Än kan den skira lilla blomman, men ack så livskraftig, som satt rot i Rojava krossas, trampas ned, ryckas upp. Alla vi som på avstånd iakttagit denna lilla vackra blomma, alla vi som förundrats över dess ihärdighet och alla vi som beundrat dess överlevnadsförmåga måste gör allt för dess överlevnad, dess blomstring och spridning. Vi skall ge den vår kärlek och näring. Näring i form av stöd för återuppbyggnad. Näring i form av politiskt stöd och utbyte med nära kontakter. Ge den all det stöd de förtjänar och önskar.

För lyfter vi blicken så ser vi många som inte vill se denna blomma överleva, blomstra eller – o hemska tanke – spridas. Mullornas borgerliga diktatur i Iran ger inte mycket för självständig arbetarorganisering eller jämställdhet. Assad-familjen och den styrande klicken i Syrien vill se blomman vissna. Den hotar deras styre. Turkiet med sitt illa dolda stöd för Daesh hyser stor rädsla att frihetskampen åter blossar upp i de nordkurdiska områdena i Turkiet.

Imperialismens intresse är att få en stabil regim, en i grunden och till syvende och sist understödjande regim till USA. En regim som tillåter utländsk exploatering av oljerikedomarna, som garanterar, försvarar pipelines och rikedomsutförsel. En regim likt den korrupta familjestyrda ekonomin i södra Kurdistan. (Norra Irak)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats  i Şengal för att bygga upp en Şengal* Försvars Enhet (YBŞ), (Arabiska: Sinjar) (Kurdiska: Şengal) Södra Kurdistan Irakiska Kurdistan nära Mount Sinjar, med gräns nära till Syriska Kurdistan, Rojava, befolkat av bl.a. Yazidisk minoritet.)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats
i Şengal

Många är motståndarna till Rojavas arbetarkollektivist-liknande styre. Många kommer att undergräva den, i längden söka krossa den, men nu initialt söka förringa Kobanes seger, fördunkla kampens karaktär, som varande en befrielse från diktatoriskt förtryck med frigörelse för all nationella minoriteter och kvinnor, samt förringa den politiska motivationens betydelse för YPG/YPJ segern (YPG = Folkets Försvars Enhet, YPJ = Kvinnornas Försvarsenhet)

Många vill se den befriade zonens vackra blomma isoleras, tuktas och slutligen förtvina. Illavarslande är Irakkurdiska regimens varning att inte låta styrelseformen spridas till de av YPG/YPJ (främst YPJ) befriade Yazidiska områdena.

Nu kommer vi få läsa om att det var USA med dess bombningar som egentligen räddade Kobane (2). Fast vi vet ju! Eller hur? För övrigt så började inte USA:s bombunderstöd förrän deras intressen blev hotade av Daesh i södra Kurdistan och efter att världen upptäckt den tappert stridande befolkningen i Kobane.

Vi kommer att få läsa om Kobanes obetydlighet, militärt och ekonomiskt, och efter ett tag i den tystnaden som sedan följer kommer alla de konservativa diktatoriska utsugarkrafterna, tillsammans eller var för sig, verka för att förhindra blommans spridning och många, som t.ex. nu den svenska regeringen, kommer att skynda till att beväpna, utrusta skola upp den kurdiska peshmergaarmén underställd Erbils pålitliga borgerliga regim (3). Alla vill de roffa åt sig. Få ”sin” del av kakan. Alla de som helt struntar i massornas levnadsstandard. Här och där.

Men människans strävan till befrielse för trygghet och ett värdigt liv kan inte varnas bort, möjligen kan några hotas till tystnad, många skrämmas till passivitet, men vi som lärt oss gilla den här ovanliga svårdefinierade blomman, vi skall vaka över den, vi skall verka för dess spridning och utvecklande i alla våra miljöer.

Leve befrielsen av Kobane! Bijî Kobanî! Leve Kobane! Leve Rojava!

/ Börje Schellin, Göteborg

Bild So tell me again Who is fighting ISIS(1) USA upplöste den gamla irakiska armén. Ledande skikt av denna finns idag som befälhavare hos Daesh. En ny irakisk armé i dess ställe har utrustats och skolats upp

(2) USA:s flygunderstöd var viktigt det skall inte skall förringas även om det frampressades av opinion och att amerikanska  intressen hotades i Irakiska Kurdistan

(3) Sveriges stöd till Peshmerga i Irakiska Kurdistan inte är dåligt (även om det dels syftar till att flytta fram svenska positioner och förstärka imperialistvänlig regim. Stöd till Peshmerga är ett stöd i kampen mot Daesh oavsett den Irakkurdiska regeringens borgerliga karaktär (Kampen om den regimens politik är inte avgjord), men att det finns andra åtgärder som vi kan avkräva regeringen, tex att terroriststämpeln av PKK och därmed mot PYD upphävs, att bidra med vapen till YPG/YPJ för fortsatt försvar av de befriade områdena och för fortsatt befrielse och att bidra till återuppbyggnaden av Kobane

Hamnar syriernas framtid i kurdernas händer?

Bara två månader efter att Knegarkampanjen deltog på sitt första möte i Kiruna kommunfullmäktige, 2010, bröt ett all-arabiskt uppror ut. Inom kort hade striderna kört fast i revolutionära kriser. I några regionala stormakter övergick striderna i ställningskrig och växande makttomrum (Egypten, Syrien, Libyen och Tunisien). För Knegarkampanjen var detta en stor politisk utmaning. Behovet av att sträcka ut strävandet efter klasskampsoppositionell enhet till den internationella skalan var och är ett måste, och i den slutliga analysen var det som pågick i arabvärlden  klasskamp – med bäring på hela världssituationen – även om politiska och stridande läger inte utgav sig för att företräda någon särskild samhällsklass.

Knegarkampanjen tog fram flera ställningstaganden, som gick ut på att överallt stödja befrielsekampen mot de gamla statsskicken och deras envälden samt exploatering av befolkningsmassorna. I ett antal moment försökte Knegarkampanjen även framkalla handlingsinriktad solidaritet. Knegarkampanjen var dock för liten och våra ansträngningar räckte inte till, för att få något gjort som kunnat spela roll i befrielsekampens stridsfält.

Nu, tre år senare, kan det inte längre uteslutas att den all-arabiska befrielsekampen avklingar. Libyen har antagit formen av ett protektorat för det borgerliga världsherraväldet, det egyptiska samhället drivs på den militära SCAF-juntans bajonetter och befinner sig i ett undantagstillstånd, Tunisiens arbetarrörelse har söndrats inför de nya maktblocken i landets överbyggnad och i Syrien har inbördeskriget förvandlat stridsfältet till en närmast råbarkad och koncentrerad kraftmätning mellan president Assads Bathregim å ena sidan, och rebellfronter som har Jihad och sharialagar som sitt kampmål å andra sidan. Även om skillnaderna är stora, och det syriska inbördeskriget har få likheter med det jugoslaviska på 1990-talet, är det mycket som tyder på att den all-arabiska befrielsekampen, likartat resningarna mot kommunistbyråkratin i de sk Comeconstaterna 1989-91, är på väg att bli utbränd.

Ett frontparti som dock fortfarande strider och gör det för att resa sig ur ställningen som ett förtryckt folk, är kurderna i allmänhet och syriska kurder i synnerhet. Kurderna är ett folk på 35-40 miljoner personer som aldrig har vunnit nationellt självbestämmande utan tvärtom förtryckts som minoritet och levt som statslösa fångar i Turkiet, Syrien, Irak och Iran under mer än ett halvsekel. Huvuddelen av den kurdiska befolkningen lever i Turkiet men ca 2 miljoner finns i norra Syrien i ett område som kallas för Rojava och där den långa befrielsekampen drivit fram en stark gräsrotsorganisering. I november 2013 utropades en regional övergångsregering som verkar för kurdisk autonomi inom ett Syrien befriat från Assad-regimen.

I Rojava verkar den sekulära YPG-gerillan som är den väpnade grenen av partiet PYD  som ingår i övergångsregeringen. Efter att jihadistiska rebeller under 2013 begått massakrer på kurder i Rojava har  YPG nu vänt vapnen mot jihadisterna – med viss framgång – och befriat flera områden. Men inte heller YPG verkar i isolering och utan påverkan från de många bakslagen i den all-arabiska omvärlden. Bilden är motstridig.

Kurdistan

Det kurdiskt befolkade området

Ändå framstår det kurdiska frontpartiet som det enda återstående fästet för befrielse från envälden, chauvinism och det borgerliga världsherraväldet. Händer det inget oförutsett i arabvärlden, kan Knegarkampanjen hänvisas till att försöka bistå den kurdiska befrielsekampen under 2014.

Den internationella – särskilt europeiska – arbetarrörelsen har inte visat några som helst tecken på klassolidaritet och självständig politisk linje i förhållande till kampen i arabvärlden under de gångna tre åren, dvs sedan upprorsvågen startade i december 2010.

Vad som har gjorts från det hållet är istället en efterapning av de olika förhållningssätten som den politiska borgerligheten har intagit. De har grovt sett bestått av tre parallella och omväxlande handlingslinjer:
1. Handlingar för att sporra fram ledningskonstellationer som öppnar landet för världsherraväldets ekonomiska och politiska penetration (t ex TNC i Libyen, SNC i Syrien)
2. Militära truppinsatser – särskilt från luften – för att nå ställningen av verkställande ledarskap och avbryta befrielsekampen (Libyen)
3. Framstötar för att medla, framkalla vapenvila och åstadkomma tvångsfred ( så kallad ”skiljedom”), mellan stridande läger som inte har haft siktet inställt på någon form av frigörelse – inte för demokratiska öppningar och inte för sociala programmål som hade kunnat samla arbetare och andra utsugna befolkningsgrupper till att bli en frambrytande kraft.

Den politiska svagheten och urartningen av den europeiska arbetarrörelsen har framträtt via deras ledningsfigurer, partiapparater och oberoende skribenter, som inte gjort annat än att plagiera det borgerliga klasslägrets handlingslinjer. Den enda skillnaden har varit att där borgerligt världsherravälde växlat mellan dessa tre linjer, har de så kallat vänstervridna kört fast vid någon av dem.

Knegarkampanjen har för vår del hållit fast vid handlingslinjen att stödja befrielsekampen på dess egna villkor. I det har det förstås ingått att ta ställning mot insatser och åtgärder som har kvävt och slagit ut befrielsekampens läger. Det kommer vi fortsätta med.

En bit av förhållningssättet som vi intog redan under Libyenkriget och som vi fortsatte med under inbördeskriget i Syrien, var att kräva vapenstöd utan politiska villkor till frontpartier som utkämpade sina strider oberoende av EU/USA och jihadfronterna. Vi anser att detta var både riktigt och nödvändigt fram till halvårsskiftet 2013. Vi skulle upprepa det kravet inför en likartad situation som den i Libyen våren 2011 och den i Syrien 2011-2012. Vi konstaterar samtidigt, att EU/USA-blocket varierat sitt handlande mellan linjerna 1-3. Vapenbistånd – vapen som bistånd, motsvarande mat och fältsjukhus som bistånd – har EU/USA dock blockerat helt och hållet.

I fallet Syrien är det just bristen på ändamålsenliga/effektiva vapenslag som både först och sist fällt avgörandet, så att Bathregimen och jihadfronterna nu står praktiskt taget ensamma på slagfältet. Övriga rebellstyrkor, som har haft ett oklart program men trots det befunnit sig i en uthållig och målmedveten strid för att störta Bathregimen och inte låta sig överflyglas av jihad-fronterna, har nu drivits till upplösning och decimering. De samlade dock mellan 60 000 och 80 000 förkämpar så sent som förra årsskiftet.

Figurer inom arbetarrörelsens vänsterflygel, förutspådde spe-fullt detta nederlag redan 2012, dvs när dessa rebellstyrkor fortfarande stred längs en stigande kurva. Nu förfäktar de sin självuppfyllande profetia -”vad var det vi sa och verkade för?” – bakom kravet på tvångsfred. Därmed har den allmännare vänsterns öde beseglats, sett till kampen i arabvärlden. Innan dess hade den hunnit ta ställning för EU/USA:s truppinsats i Libyen, krävt politiska erkännanden av exilledare som var ombud för EU/USA, bara för att till sist och inför den andra sk fredsförhandlingen, Geneve II den 22 januari 2014, mana oförsonligt oppositionella – hundratusentals och miljoner i Syrien – till underkastelse och avväpning. Sedan har det dessutom funnits, som alltid, vänstervridna röster som har ställt sig utanför alltihop, bakom påståendet att det inte pågått någon klasskamp i Syrien.

Knegarkampanjen har släpat efter och vi har alltför länge förespråkat vapenbistånd till syriska rebeller. Men av de pressuppgifter och fakta som vi har kunnat inhämta, står det rätt så klart att rebellfästena utanför jihadfronterna nu är praktiskt taget fördrivna. Vi lutar alltmer åt att det som återstår, för att konsekvent och rakryggat bibehålla den anti-imperialistiska och klassmässiga profilen i vårt förhållningssätt, är att uttala stöd till och trycka på för materiellt stöd åt kurdiska syrier och överhuvudtaget den kurdiska befrielsekampen. Låt oss säga såhär; om syriska kurder själva och aktivt begär vapenunderstöd, kommer vi omedelbart att ta ställning för det och gå till handling för att kunna bidra. Vi kommer att följa utvecklingen kring Geneve-samtalen 22 januari väldigt nog dit USA har krävt att få en (1) syrisk delegation medan kurderna krävt att få delta med en egen delegation. Samtidigt är det så att den ”autonomi och demokrati” som USA låtit kurderna få i norra Irak, i själva verket fungerar som ett protektorat. En sådan lösning verkar partiet i Rojava, PYD, vara helt ointresserad av.

Bilden är som sagt motstridig. Men om stormakterna fortsätter att ignorera den kurdiska frågan samtidigt som kampen i Rojava fördjupas, kan kanske den kurdiske journalisten Amed Dicle få rätt när han säger att om befrielsekampen i Rojava lyckas kommer den att återverka på hela regionen.

”Syrien är slutfasen för kurderna. Om kurderna vinner i Syrien så kommer de att vinna i regionen. Det kommer troligtvis att ha en positiv effekt på villkoren för de flesta kurder i Turkiet, Irak och Iran. Både den kurdiska rörelsen liksom de anti-kurdiska styrkorna är medvetna om detta. Antingen kommer kurdernas status att erkännas i ett nytt Syrien och kurderna kommer att omvandlas till den mest aktiva sociala kraften i Mellanöstern, eller så kommer de att förnekas, vilket kommer att ytterligare fördjupa den förvirring och det kaos som regerar i regionen”. *

Knegarkampanjen gör allt för att inte låta sig dras med i svek eller mana på till genvägar, utan tvärtom stå fast vid att rikta stödet till befrielsekampen, varhelst den formerar sig inom dessa förtryckta nationer.

__

*http://www.jadaliyya.com/pages/index/14050/the-final-stage_rojava