Första fullmäktige i Kiruna: ”En svartfot som ordförande”

 

På det första fullmäktigemötet med nyvalda politiker drev Knegarkampanjens Tommy Hjertberg två frågor med kraft: att Kiruna kommun inte ska använda skattemedel för att erbjuda kreditgarantier åt företag, och att kommunens finanspolicy inte ska tillåta spekulation.

Kreditgarantiföreningen Norr Ekonomisk Förening begärde drygt 200 000 kronor från Kiruna kommun för att ”skapa en stark kapitalbas” och använda den som borgen för lån från småföretag. Tommy argumenterade mot detta och kritiserade kommunledningen.

– Det finns skriande behov i Kiruna och företagen ska stå på egna ben. Kommunen har sedan länge slutat borga för enskilda personers lån men fortsätter göra det för företag, det är inte rätt.

När det gällde revidering av finanspolicyn föreslog kommunstyrelsen en ändring som gjorde att finansiella tillgångar kan användas för spekulation, vilket var förbjudet i de gamla riktlinjerna. Tommy drev linjen att förbudet måste finnas kvar. Vänsterpartiet, som först försvarade alla placeringar med god avkastning, ställde sig sedan bakom Tommys linje och Knegarkampanjens tilläggsyttrande antogs.

I kommunfullmäktige används mycket av tiden till ”gnabb” mellan blocken och de flesta ledamöter sitter helt tysta. Allvaret och ansvaret som utslitna undersköterskor och arbetslösa ungdomar kräver från politiska ledare finns inte.

– Vårt beslut att stå utanför ”blocken” är helt riktigt. Feministiskt initiativ som gått in i kommunledning står nu tysta bakom högerpolitiken. Vi är oberoende i fullmäktige eftersom våra uppdragsgivare finns på arbetsplatserna och bostadsområdena och inte i något kommunkansli, säger Tommy.

Men bomben på detta möte var ändå att Ann-Kristin Nilsson blev fullmäktiges ordförande. Det är samma Nilsson som röstade för nedläggning av akutkirurgin på Kiruna sjukhus i landstinget, och förra året spred anonyma flygblad om Knegarkampanjen på LKAB:s industriområde. Jari Söyrinki, knegarnas insynspolitiker i kommunstyrelsen, tyckte så här:

– Det är en provokation mot kirunaborna och något ännu värre mot gruvarbetarna. Socialdemokraterna belönar Nilsson för hennes insatser i partiet och skiter i vad kirunaborna tycker, men för oss är hon en svartfot.

Knegarkampanjen ser fram emot fyra nya år av politik – men vi tänker flytta den politiska makten till befolkningen och hålla en sund distans till politikerklubben. Den nya kommunledningen har redan anmält stora besparingar och vi kommer att informera och mobilisera väljarna mot varje försämring av standard.

Knegarkampanjen föreslår äldreboende i Övre Soppero

Det saknas idag platser för äldre som är i behov av plats på äldreboende i östra kommundelen. Äldreboendet i Karesuando är fullsatt.

Det är i många fall ett nog stort trauma för äldre att behöva flytta hemifrån till ett äldreboende. Att dessutom tvingas flytta från Karesuando, Övre Soppero, Idivuoma etc. till Kiruna kan innebära en otrolig försämring av livskvalitén när hembygden, anhöriga och bekanta plötsligt är 15-20 mil bort.

Därför ställer Knegarkampanjen en motion om att bygga ett äldreboende i Övre Soppero.

Du kan läsa motionen som pdf eller word.

Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

(s) genomgår en politisk konkurs som går mycket djupare än tidigare kriser som partiet gått igenom. Orsaken till detta är varken Juholts snedsteg eller den hysteriska mediekampanjen mot honom, utan den här krisen är så förödande för att partiet förlorat sin förmåga att återbildas och orientera sig med hjälp av sin förankring i människors vardagsmiljöer.

Högervridningen av (s) de senaste 25 åren har varit en självförstärkande process. I takt med att arvoderade politiker och statstjänstemän fått större inflytande har den högervridning som dessa stått för vidgat klyftan mellan pamparna som styr partiet respektive facken och de andra intresseföreningarna. När Persson, Sahlin och Juholt har valts till partiledare så har det varit pamparna som nominerat och valt dem.

(s) är idag ingen kraftfull opposition eftersom statsmannasossarna använt sin tid vid makten för att svansa efter den borgerliga politiken och underordnat sig EU (vilket bundit (s) till samma politiska svar som högerregeringen). Det politiska kapitalet är på upphällningen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur (s) besvarar den ekonomiska krisen genom att ansluta sig till EUs krishantering som bara innebär större och större räntesubventioner och räddningsfonder för företag som fortsätter berika sig på värdesopor (derivat och andra destruktiva former av värdeansamling som inte leder till några produktiva investeringar). Detta istället för att resa ett eget alternativ för att lösa krisen genom investeringar som vänder tillbaka värdeflödena i en produktiv riktning, som storskaliga satsningar på infrastruktur, omställning av energiförsörjningen, bostadsbyggande osv.

Därför räcker det inte med några ledarbyten eller reklamkampanjer, oavsett om de riktar sig till vanligt folk. En omställning som ska kunna rädda (s) måste vända sig till vardagsmiljöerna, återanknyta banden till rörelsens bas och tillsammans med dem utarbeta en ny väg framåt som bryter med EU och slutar att underordna sig den borgerliga politiken.

Det första (s) skulle behöva göra är att påbörja en årslång process av att inventera läget, behoven och viljan hos basmedlemmarna i arbetarrörelsen för att därifrån kunna gå vidare med att staka ut en ny väg framåt. Men för att ens kunna påbörja en sådan återupprättelse av socialdemokratin skulle man först behöva slå fast några grundläggande nödåtgärder:

  1. Införandet av en statlig och starkt progressiv inkomstskatt som frigör rejält med resurser för en social upprustning av kommun- och landstingssektorn (vård, skola, omsorg, bostäder etc.).
  2. Ett omedelbart stopp för kapitaliseringen av statsorganisationen, bankrutta bolag och banker ska gå i konkurs och inte ges konstgjord andning genom räntesubventioner. Överslussning av stödmiljarderna till en investeringsfond som är öronmärkt för satsningar på omställning av transportinfrastrukturen, avveckling av oljeberoendet och bostadsbyggande i förorts- och andra eftersatta miljöer.
  3. Införandet av rörlig arbetstid, som med bibehållen 8-timmarslön, på arbetsgivarnas bekostnad, fördelar arbetstiden mellan alla tillgängliga arbetare på ett sätt som administreras av fackföreningarna.

Det skulle sätta igång en verklig förändring, även om det inte skulle innebära några slutgiltiga lösningar.

Efter Juholts avgång har Karin Jämtin blivit ”konkursförvaltare”. Möjligen kan (s)-ledningen förlänga lidandet, på samma sätt som Muller kunde förlänga konkursprocessen för SAAB, men i slutändan kommer resultatet vara detsamma om inte en ny väg tas fram. Men som det ser ut idag skulle det krävas en veritabel partirevolution för att något sådant skulle kunna hända.

Kaoset och ledarskapstomrummet inom (s) skapar utrymme för Moderater och Sverigedemokrater att rycka fram under täckmantlar som ”Nya arbetarpartiet” och ”Socialkonservativa”. Utan egna svar på krisen så kommer (s) inte att lyckas slå tillbaka mot dessa krafter, som för tillfället har helt fritt spelrum.

Därför har arbetarrörelsen inte råd att vänta på någon partirevolution inifrån (s)-leden eller att fästa sitt hopp till nya ”konkursförvaltare”. Det som måste göras nu är att samla landets arbetare till knegarkampanjer, både inom och utanför (s), på alla arbetsplatser och i alla kommuner för att komma samman, göra motstånd och så småningom enas om ett program för ett arbetarstyrt samhälle.

Tillägg: Vi vill förtydliga frågan om skatten i punkt 1. Med statlig skatt menar vi att det bara ska finnas en skattesats för hela landet, det vi syftar är alltså inte bara den del av inkomsten som överskrider brytpunkten för statlig skatt som den ser ut idag. Det vi syftar på är istället att en progressiv skatt som är lika för hela landet ska ersätta både kommunalskatten och den nuvarande statliga skatten.