Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

(s) genomgår en politisk konkurs som går mycket djupare än tidigare kriser som partiet gått igenom. Orsaken till detta är varken Juholts snedsteg eller den hysteriska mediekampanjen mot honom, utan den här krisen är så förödande för att partiet förlorat sin förmåga att återbildas och orientera sig med hjälp av sin förankring i människors vardagsmiljöer.

Högervridningen av (s) de senaste 25 åren har varit en självförstärkande process. I takt med att arvoderade politiker och statstjänstemän fått större inflytande har den högervridning som dessa stått för vidgat klyftan mellan pamparna som styr partiet respektive facken och de andra intresseföreningarna. När Persson, Sahlin och Juholt har valts till partiledare så har det varit pamparna som nominerat och valt dem.

(s) är idag ingen kraftfull opposition eftersom statsmannasossarna använt sin tid vid makten för att svansa efter den borgerliga politiken och underordnat sig EU (vilket bundit (s) till samma politiska svar som högerregeringen). Det politiska kapitalet är på upphällningen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur (s) besvarar den ekonomiska krisen genom att ansluta sig till EUs krishantering som bara innebär större och större räntesubventioner och räddningsfonder för företag som fortsätter berika sig på värdesopor (derivat och andra destruktiva former av värdeansamling som inte leder till några produktiva investeringar). Detta istället för att resa ett eget alternativ för att lösa krisen genom investeringar som vänder tillbaka värdeflödena i en produktiv riktning, som storskaliga satsningar på infrastruktur, omställning av energiförsörjningen, bostadsbyggande osv.

Därför räcker det inte med några ledarbyten eller reklamkampanjer, oavsett om de riktar sig till vanligt folk. En omställning som ska kunna rädda (s) måste vända sig till vardagsmiljöerna, återanknyta banden till rörelsens bas och tillsammans med dem utarbeta en ny väg framåt som bryter med EU och slutar att underordna sig den borgerliga politiken.

Det första (s) skulle behöva göra är att påbörja en årslång process av att inventera läget, behoven och viljan hos basmedlemmarna i arbetarrörelsen för att därifrån kunna gå vidare med att staka ut en ny väg framåt. Men för att ens kunna påbörja en sådan återupprättelse av socialdemokratin skulle man först behöva slå fast några grundläggande nödåtgärder:

  1. Införandet av en statlig och starkt progressiv inkomstskatt som frigör rejält med resurser för en social upprustning av kommun- och landstingssektorn (vård, skola, omsorg, bostäder etc.).
  2. Ett omedelbart stopp för kapitaliseringen av statsorganisationen, bankrutta bolag och banker ska gå i konkurs och inte ges konstgjord andning genom räntesubventioner. Överslussning av stödmiljarderna till en investeringsfond som är öronmärkt för satsningar på omställning av transportinfrastrukturen, avveckling av oljeberoendet och bostadsbyggande i förorts- och andra eftersatta miljöer.
  3. Införandet av rörlig arbetstid, som med bibehållen 8-timmarslön, på arbetsgivarnas bekostnad, fördelar arbetstiden mellan alla tillgängliga arbetare på ett sätt som administreras av fackföreningarna.

Det skulle sätta igång en verklig förändring, även om det inte skulle innebära några slutgiltiga lösningar.

Efter Juholts avgång har Karin Jämtin blivit ”konkursförvaltare”. Möjligen kan (s)-ledningen förlänga lidandet, på samma sätt som Muller kunde förlänga konkursprocessen för SAAB, men i slutändan kommer resultatet vara detsamma om inte en ny väg tas fram. Men som det ser ut idag skulle det krävas en veritabel partirevolution för att något sådant skulle kunna hända.

Kaoset och ledarskapstomrummet inom (s) skapar utrymme för Moderater och Sverigedemokrater att rycka fram under täckmantlar som ”Nya arbetarpartiet” och ”Socialkonservativa”. Utan egna svar på krisen så kommer (s) inte att lyckas slå tillbaka mot dessa krafter, som för tillfället har helt fritt spelrum.

Därför har arbetarrörelsen inte råd att vänta på någon partirevolution inifrån (s)-leden eller att fästa sitt hopp till nya ”konkursförvaltare”. Det som måste göras nu är att samla landets arbetare till knegarkampanjer, både inom och utanför (s), på alla arbetsplatser och i alla kommuner för att komma samman, göra motstånd och så småningom enas om ett program för ett arbetarstyrt samhälle.

Tillägg: Vi vill förtydliga frågan om skatten i punkt 1. Med statlig skatt menar vi att det bara ska finnas en skattesats för hela landet, det vi syftar är alltså inte bara den del av inkomsten som överskrider brytpunkten för statlig skatt som den ser ut idag. Det vi syftar på är istället att en progressiv skatt som är lika för hela landet ska ersätta både kommunalskatten och den nuvarande statliga skatten.

Kommer vi närmre en knegarregering med Juholt som (s)-partiledare?

25-26 mars håller socialdemokraterna extrakongress och väljer Håkan Juholt som partiledare. Vad betyder partiledarskiftet för oss knegare?

Först och främst måste man konstatera att kampanjen som förts från högerfalangen för att extrakongressen skulle klippa banden till arbetarklassen och till LO-kollektiven misslyckades. De öppna attackerna på A-kassan, anslutningen till Reinfeld-regeringens skattepolitik och privatiseringar mm, åkte på stryk bland de socialdemokratiska partidistrikten.

Sosse-elefanterna vann

Istället är det den socialdemokratiska elefantflocken inom landstings-, kommun- och fackföreningsbyråkratin som, av allt att döma, gått segrande ur striden om partiledarposten. Håkan Juholt har stöttats av ett nätverk av fackligt aktiva socialdemokrater, han talar sig varm för ”solidariteten” och han har höjt rösten mot högersossarna. Men man måste se sosse-elefanterna för vad de är. De talar ofta och mycket om solidaritet och jämlikhet men har aldrig på allvar utmanat en enda arbetsgivare eller kapitalägare. De låter all ekonomisk politik reduceras till en fråga om skatter och negligerar totalt sitt politiska ansvar för produktiva nyinvesteringar inom industrin och för social upprustning. De talar sig varma om ”facklig-politisk samverkan” men hatar när arbetslagen tar strid för sina rättigheter och använder hela sin apparat för att blockera arbetarstrider. De har inte heller leverat några svar på problemen med företagsutförsäljningar, med utförsäkringshelvetet, med bemanningsföretagens makt, med maktlösheten i förorterna, med utarmningen av vård, skola, omsorg. Inga stridsinitiativ har tagits, inga motkrafter har mobiliserats. Detta är fakta.

Ett borgerligt arbetarparti på dekis

Genom att mata fram en partiledare som kan hålla ihop (s)- och LO-byråkratierna bevarar man partiets grundläggande karaktär som ett arbetarparti, men ett borgerligt sådant. (s) kommer även efter extrakongressen att vara det parti som finns på plats och som utövar den politiska makten i fackföreningarna och på arbetsplatserna, ett arbetarparti, men med en politik för att hålla igång den internationella kapitalackumulationen, alltså en borgerlig politik. Socialdemokratin kommer att fortsätta ha dessa två ansikten ett tag till. Men inte för evigt.

Dödskampen fortsätter

Det slutliga avgörandet för socialdemokratin, som de arbetandes parti, kommer att fällas av dess förmåga att knyta an till knegarnas dagliga och påträngande behov och ta strid med EU-politiken för att lägga fram politiskt framåtsyftande lösningar. Inget talar för att detta kommer att ske.

För det första, basorganiseringen i arbets- och vardagsliv har monterats ned. Antalet arbetsplatsföreningar inom (s) har fallit drastiskt på senare år och den enda uppgift som de socialdemokratiska basföreningarna ägnar sig åt är att nominera varandra till arvoderade poster i den politiska apparaten. För det andra, man har organisatoriskt och programmatiskt bundit upp sig till totalanpassningen till EU och alla andra överstatliga institutioner som den kraschande kapitalismen stödjer sig på.

Allt talar för att socialdemokratins dödskamp i och med Juholt går in i en ny fas där det blir motsättningarna inom byråkratin om den minskande kakan och pressen från EU-juntan som till slut sliter sönder partiet, om inte knegarna gör upp räkningen med det innan dess.

Behovet av en krispolitik

Knegarna har alltså att förhålla sig till att sosse-elefanterna är kvar på banan i kraft av ärvda positioner men utan en framkomlig politik . Vi kommer inte undan striden med dem på vägen till en knegarregering i det här landet och det är de faktiska behoven som kommer att driva fram striden med sosse-elefanterna i facket, i kommunerna och landstingen. Kriserna staplar upp sig framför oss. Euron är på fallrepet och finanskrasch II kan vara under uppsegling i spåren på höjda oljepriser, energikrisen blir alltmer akut, massarbetslösheten är ett faktum, i FAS 3 flockas den nya tidens slavar utan några som helst rättigheter, läget i industrin är, trots alla lovord från OECD och sifferexercisen från Anders Borg, mycket bräckligt pga beroendet av riskkapitalister, statsskulden är lika stor som statsbudgeten och ”förvaltningen” av denna sker via en mängd obegripliga finansoperationer som undergräver statsfinanserna även i Sverige, förorts”satsningarna” är inget annat än luftslott och många arga ungdomar ser faktiskt ingen framtid, rasistisk och islamofobisk propaganda biter sig fast genom SD:s fästen i kommuner, riksdag och massmedia varifrån de sprider misstänksamhet och splittring låginkomsttagare emellan.

Det är mötet med denna verklighet som till slut kommer att göra slut på den socialdemokratiska byråkratins makt över arbetarrörelsen men den kommer inte att släppa taget med mindre än att en samlad knegarrörelse eller EU-juntan knäcker dess rygg. Så nu är det upp till oss att samla oss kring en politik som utmanar och överflyglar elefantflocken i facken och i kommuner och landsting, för en knegarregering.