Debatt om Brexit: ”Bygg motmakt i Labour”

 

Insänt av BJ

Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap fick arbetare att huka sig och ställa upp bakom olika flyglar av den brittiska borgerligheten. Nu krävs en motmakt som sätter intressena hos den arbetande befolkningen främst, och myllan för den kan finnas i striden om Labour Partys framtid.

Många kloka saker har konstaterats i veckans debatt om Brexit. Jag ska här sammanfatta tre av dem.

* Europeiska unionen är ingen ”klasslös” historia. Kapitalets rätt och fysiska möjlighet att kommendera arbetskraft, tjänster och varor har alltid varit dess överordnade syfte. Det har krävt en överstatlig form av maktutövning, som pressat medlemsländer till reformer och ändrad lagstiftning, och därmed en urholkning av den (sedan tidigare begränsade) rätten att välja och välja bort makthavare. Kapitalets intressen går före anställningsvillkor och reallöner. Vi har även fått massarbetslöshet och begränsningar av föreningsrätten, strejkrätten och andra arbetardemokratiska friheter. EU är ett maktcentrum för borgerligheten som inte kan ändras inifrån utan måste skrotas (som skribenten Arbetardemokraten slagit fast).

* Folkomröstningar är nästan alltid skadliga för arbetarrörelsen. Av flera skäl: alternativen ges uppifrån, valet ger blanka fullmakter åt makthavarna och leder på sin höjd till förändringar i det borgerliga statsskicket. För arbetaren är det ”samma skit i ny förpackning”. Folkomröstningar tvingar dessutom befolkningen att ställa upp bakom två främmande alternativ, och kampanjerna innehåller alltid lögner och tomma löften. Det visar de två senaste erfarenheterna från Grekland 2015 och Storbritannien 2016. Resultatet blir att arbetarrörelsen demobiliseras, hukar sig och blir röstboskap. Arbetarrörelsen borde inte låta sig utnyttjas på det sättet, utan istället driva en aktiv bojkott och bygga sin egen motmakt (vilket Annika Blomberg föreslagit).

* Den allmänna debatten hittills har präglats av, kan man säga, småborgerliga utgångspunkter. Arbetarrörelsen har svårt att själv sätta agendan och anpassar sig då till frågeställningarna som reses av konservativa, liberala, högerradikala eller för den delen socialdemokratiska ”tänkare”. I det ingår att fokusera på länder istället för zoner där klassintressena hänger intimt samman – till exempel en produktionskedja eller miljö av utanförskap, fattigdom och massarbetslöshet. I det ingår också överdrifter som att Storbritannien efter Brexit flyter iväg från Europa, den monstruösa liknelsen mellan högerradikala UKIP och 30-talets fascistiska massrörelser, eller för den delen argumentet att Brexit vore en stor arbetarseger. Gemensamt för dessa ”idéer” är att de sällan leder till konkreta handlingslinjer. Det blir tyckande, fraser och larm som slutar med att arbetare inte fått någon vägledning. Arbetarna får klara sig själva bäst de kan.

Nu finns vi inte på plats i Storbritannien och ett ”Swexit” verkar mycket avlägset, därför att det svenska kapitalet är mycket mer samlat omkring exportindustrin. Men ändå är hela Europas arbetarrörelse beroende av ett kollektivt exempel på handlingskraft, av klassoberoende i praktiken, en form för att väcka den jättelika kraft som slumrar på arbetsplatserna och som utan vidare skulle kunna vräka undan både Tory-regeringar och EU-regimen.

För oss arbetardemokrater är Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, något så märkligt som en vänsterpopulist som burits fram till makten över ett traditionellt arbetarparti. Labour har precis som alla socialdemokratiska partier i Europa genomgått ett snabbt förborgerligande. Inte minst under Tony Blairs ledarskap då partiet blev medansvarigt för Irakkriget, kapitalisering av statsorganisationen och fria tyglar för konstlade kapital. När Corbyn med en politisk skräll valdes till partiordförande 2015, så var det åtminstone delvis en reaktion från Labours bas i fackföreningarna och de många britter som strömmade in i partiet för att hjälpa fram ett nytt ledarskap.

I efterspelet till Brexit har Corbyn utsatts för ett kuppförsök, där en stor majoritet av partiets parlamentsledamöter kräver hans avgång (172 mot 40). Brittiska tidningar beskriver det som ett ”inbördeskrig i partiet” och, kanske mer träffande, ett ”krig mot partimedlemmarna” inlett av det gamla blairitiska ledarskapet. Labours karaktär är, trots allt, inte historiskt avgjord. Labour har band till arbetarklassen som många andra socialdemokratiska och vänsterorienterade partier för länge sedan har klippt.

I valet mellan EU och Storbritannien vägrar vi välja – vi stödjer ingen av dessa borgerliga regimer. Men den kris som Brexit utlöst inom den politiska borgerligheten måste utnyttjas från arbetarrörelsen, och vi står inte neutrala i frågan om Labours framtid.

Corbyns kamp för blotta överlevnaden kan vara öppningen till arbetarbaserad motmakt. Inte för att han eller den fackliga byråkratin skulle önska det, utan för att klassaktiviteten kan komma att kanaliseras denna väg, så länge det saknas andra organiserade krafter på frammarsch från arbetarleden.

Därför borde arbetardemokrater driva på för:

* Att en extra partikongress inkallas för Labour, med valda delegater från Storbritanniens alla större industriarbetsplatser, som antar ett handlingsprogram med siktet inställt på en arbetar- och överlevnadsregering i oförsonlig opposition till EU-regimen.

* Att handlingsprogrammet innehåller krav på nyval, ett investeringsmonopol, utbyggnad av ett förtroendemannastyre och åtgärder för att trycka tillbaka den patriarkala befälsordning som både Tories och UKIP stödjer sig på.

* Att samtliga parlamentsledamöter ställs inför att stödja detta handlingsprogram eller fråntas sitt medlemskap i Labour och avsäga sig sina uppdrag.

Är det för radikalt? Risken är att det politiska svar som borgerligheten har på lager överträffar detta flera gånger om, som i Grekland när arbetarrörelsen till slut hade utmattats och brutits ned.

Situationen i Europa börjar bli sådan, att samhällsorganisationen måste förändras från grunden i den ena eller andra riktningen. Passivitet och blygsamhet från arbetarrörelsens sida kommer att förvärra krisen och dess konsekvenser.

 

Debatt om Brexit: ”Kamp mot brittisk åtstramningspolitik”

 

Insänt av Börje Schellin, 26 juni

England beslutar sig för att lämna EU och den svenska ”vänstern” jublar. Nu kan kanske också Sverige återta sin kontroll från det otäcka byråkratiska EU, följa efter England, bryta eller bara omförhandla avtalen till ”fosterlandets” fördel.

Den svenska vänstern jublar (och högerpopulismen självklart!) åt de insatser som extremhögern, den invandrarfientliga populistiska rörelsen och den konservativa högern gjort i England. Tack riktas till de som öppnade vägen för en liknade svensk rörelse. Hela ”Nej till EU”-rörelsen myser!

Så i praktiken blev då vännerna den engelska högeransamlingen, med dess svulstiga faktafria och rasistiska argumentation, som med skrämsel och löften om en bättre tillvaro fick främst den äldre delen av den engelska arbetarklassen och andra befolkningslager att rösta för ett utträde.

Förutom att England skulle återta kontrollen från EU lyftes 350 miljarder-argumentet fram: att de 350 miljarder som England nu skickar till EU skulle användas för den ”egna” befolkningens behov. Starka argument från Brexit-sidan, som bara fördes fram för att locka väljare. Ett löfte som togs tillbaka redan dagen efter folkomröstningen. Lurendrejeriet skådade triumfer!

Men ”Nej till EU” förstod inte spelet de drogs med i och applåderade högljutt!

Vilken hållning tänker de ta nu, de svenska anhängarna av ett engelskt utträde, då alla löften som Brexit-företrädarna gett blir till sand, när det blir svårt att genomföra det som lovats, när ”enheten” och de partipolitiska fronterna brister, när vi ser ”turbulens” i den engelska politiken och i hela det europeiska politiska etablissemanget, nu när alla tyckare från alla håll talar om svåra konsekvenser för den svenska ekonomin. Kommer de stödja kraven på en ny folkomröstning? Byta sida – England in i EU?

Min kritik av den svenska ”Nej till EU”-rörelsen har handlat om att den är småborgerligt nationalistisk. ”Partipolitisk obunden” brukar det heta. I själva verket står alla rörelser och partier på någon klassgrund, vilken partibeteckning de än må gå under. Inga partier är skapade i ett vakum eller av gud.

Att vara emot ett utträde, säga sig vara för EU, behöver inte betyda att man kritiklöst sluter upp bakom det svenska exportkapitalet och dess klassintresse. Eller för den delen att man stödjer alla EU-beslut. Det betyder bara att jag sett möjligheten till en inom-europeisk politisk strategi. Utanförskap är utanförskap, och valbojkotter eller krav på att lämna unionen saknar helt politisk strategi. Och sen då? Levde vi lyckliga i tusen år? Kvarstår inte borgarsamhället, med alla dess orättvisor och tossigheter oavsett om styrningen sker från Stockholm eller Bryssel?

Min kritik mot politiken som fördes fram av småborgerliga ”Nej till EU” utgår från en mobiliserande strategi för skapandet av en, inom EU, gemensam europeisk arbetarfront mot hela det centrala europeiska kapitalet och deras gemensamma strategi av lönenedpressningar och åtstramningar. Det var och är en viktig del av min kritik.

Låt mig nu mer belysa krafterna för och emot Brexit och vad jag anser bör göras.

Båda linjer i England, för utträde eller stanna kvar, stod för bestämda klassintressen. Jag har ovan kort beskrivit den ena sidan. Den andra sidan består av den engelska exportindustrin och finanskapitalet vars huvudstad heter London.

Jag hade varit emot ett Brexit, om jag verkat i England, men förmodligen skulle jag förhållit relativt passiv! I så motto att jag inte öppet och direkt ställt mig sida vid sida med företrädarna för Bremain-sidan, sida vid sida med Cameron! Usch och fy! Istället skulle jag sökt visa på de grundläggande klassintressena för de båda sidorna. Tagit mig friheten att kritisera båda. Avvisat svulstigheterna, inte minst Ukips rasism, men framför allt sökt förklara att ingen av sidorna är till gagn för folkflertalet eller kommer att gynna arbetarintresset.

Jag hade avhållit mig från att ta en mer aktiv ställning i många av valets debattfrågor, som riskerat att göra mig till en talesman för någon del av kapitalet! Corbyns och Labours kritiserade passivitet var förmodligen korrekt: Labour var öppet emot ett Brexit, kanske med en strategi som liknande min.

England står nu inför en helt ny politisk situation. Det är kris i den politiska eliten. I Skottland reses åter krav på utträde ur Storbritannien, med krav på en ny folkomröstning och för EU (den skotska eliten vill kvarstå inom EU). På Nordirland reses liknande krav, men där med utgångspunkt för risken av att det skapas en skarpare gräns mellan dem och den katolska befolkningen i Republiken Irland (eliten där vill förmodligen ha kvar sina band till moderlandet).

Det finns en oro framför allt bland unga (studenter och arbetare) att inte kunna studera, resa, arbeta i hela Europa. Många känner sig som européer, inte bara som britter, och den oron skall tas på allvar. Där finns en anti-rasistisk, internationalistisk utblick. Det ger öppningar att diskutera hur ett nytt Europa skulle kunna se ut, och hur det skulle kunna bli möjligt. Men den namninsamling som nu samlar miljoner undertecknare för en ny folkomröstning, som skulle möjliggöra ett återinträde i EU, är en återvändsgränd.

Den politiska krisen innebär en helt ny politisk situation som skall utnyttjas. Tories befinner sig i kris, och delar av Labour söker göra en kupp mot partiledaren.

Krav bör istället resas för kamp, generalstrejk mot den åtstramningspolitik som den engelska borgerliga regeringen under år fört. En åtstramningspolitik som enbart, för att avstyra arbetarkamp, skylts på EU-byråkratin och som sedan följdes upp av lögnen, för att vinna arbetarröster för ett Brexit, att allt kunde återställas om bara de 350 miljarderna återfördes till England. Fienden till arbetarklassen finns såväl internationellt som lokalt.

Krav bör resas för nyval! Borgerlighetens politiska kris, där de nu försöker att vinna tid för att samla sig, visar att endast ett verkligt på arbetarklassen baserat parti, med ett eget program, kan erbjuda den politik som riktar sig såväl mot EU-byråkraters som den inhemska nedläggnings- och åtstramningspolitiken.