Tala klarspråk om LKAB och Moström

LKAB har en ny verkställande direktör som heter Jan Moström och närmast kommer från Boliden AB. Hans företrädare Lars-Eric Aaro sparkades under dramatiska former i maj. Styrelseordföranden Sten Jakobsson sa då att bolaget behövde ett tuffare ledarskap, att det handlade om ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap”. Han menade att LKAB blivit ”rund över magen” och att tiden hade kommit för ”att ’karva’ i det överflödiga fettet.”

Den som ska karva heter alltså Jan Moström, som snabbt fick smeknamnet ”slaktaren” av media. Gruvarbetarna undrade vad Jakobsson egentligen menade: var fanns det överflödiga fettet, vilka skulle karvas bort?

I februari meddelade LKAB att 400 anställda skulle få gå. Förhandlingar inleddes och till en början trodde alla att tjänstemännen skulle drabbas hårdast. Under rekordåren har ett redan byråkratiskt bolag svällt upp av ytterligare projekt och arbetsgrupper, skiftgående arbetsledare och ”experter” som satt sig över arbetslagen. Men när förhandlingarna med tjänstemannafacken avslutades menar källor att frivilliga uppsägningar, förtidspensioneringar och vakanser som dras ur bemanningsplanen uppgår till 200 tjänstemän. Det verkar alltså som att återstående 200 ska tas från kollektivet.

Redan nu har rejäla besparingar gjorts och kollektiv personal minskats utan att några varsel lagts. Det finns färre visstidsanställda, och LKAB låter på många håll bli att tillsätta vakanser efter pensioneringar och andra så kallade ”naturliga avgångar”. Den egna personalen utför i större utsträckning sådana jobb som tidigare köptes av entreprenörer. Men det verkar inte räcka.

I decembernumret av LKAB Framtid, ett av bolagets många ”informationsblad”, står det att läsa att man bedömer det som möjligt att göra resterande personalminskningar genom avslutade visstidsanställningar. Men går det att lita på? Behövs dessutom inte de visstidsanställda i produktionen? Dessa arbetare som ofta är ungdomar och har en större andel kvinnor än kollektivet som helhet är i stort sett försvarslösa. De behandlas som buffert eller ”stötdämpare” av både bolaget och fackföreningen.

En som verkar tro på det nya ledarskapet är Gruv 12:ans ordförande Jan Thelin. Apropå den nye vd:n säger Thelin till NSD att ”det här att han kallas slaktaren från Boliden, det kanske blir så att han blir räddaren från Boliden i slutändan”.

Det är snabba växlingar. För bara ett år sedan skulle arbetarna lita på Aaro och hans följe, nu uppmanas de att fästa tilliten till Moström. Men varför skulle arbetarna göra det? Ser man på några stora fakta verkar det uppenbart att ett stålbad planeras, som inte begränsas till 400 anställningar och fler jobb i egen regi. Den så kallade pelletspremien* kan inte väga upp ett fortsatt prisfall på järnmalm.

Den nya bolagsledningen har uppdraget att pressa produktionskostnaderna, den saken har styrelsen varit väldigt tydlig med. Moström behöver lägga fram ett åtgärdspaket som vässar bolaget i priskriget och dessutom skapar reserver i form av likvida medel.

Bolagskassan kan öka om man ger återbud till kommunen om stadsflytten, och framöver minskar sina kostnader för att återuppbygga det som rivs i Kiruna och Malmberget. Redan den förra bolagsledningen anmälde att man ville göra detta. Ett annat sätt att öka reserverna är utförsäljning av andelar, dotterbolag eller anläggningar – alltså delvisa privatiseringar. Men varken minskat utflöde till stadsflytten eller större inflöde genom utförsäljning ger några långsiktigt hållbara effekter.

Därför kommer den nya bolagsledningen att behöva omstrukturera produktionen och försöka ställa kollektivet inför avsevärt hårdare villkor. De flesta prognoser spår ett fortsatt prisfall – allt från 10 till 30 procent under kommande år – och i det perspektivet kommer Moström helt klart att göra sig till slaktare.

Det är fullt rimligt att fråga sig om vi får se uppsägningar, lönepress och ökat arbetstempo, permitteringar eller korttidsvecka relaterat till svängningar i efterfrågan, entreprenörer som konkurrerar med punktinsatser, mindre satsningar på arbetsmiljö och ännu längre fram kanske långtidsarbetslösa på timvikariat. Vi ser inga tecken på att den nya officerskåren tänker långsiktig med gruvdriften. Tvärtom luktar det kortsiktig lönsamhet om de uttalanden som gjorts hittills – en inriktning som kolliderar med behoven hos både arbetarna och Malmfältens invånare.

Gruvarbetarna och Malmfältens invånare behöver en långsiktig och ansvarsfull gruvbrytning. I kollektivet finns kunskaperna för att kunna genomföra effektiva kostnadsminskningar, men också viljan att under lågkonjunktur investera i gruvor och anläggningar för att senare möta upp stigande järnmalmspriser med ökade produktionsvolymer. Men detta ansvarstagande är omöjligt så länge bolagsledningens avsikter mörkas och fackbasar inte ens ställer de mest grundläggande frågorna.

Gruv 12:ans medlemsmöte har bjudit in Moström till nästkommande träff för att få information direkt från källan. Men innan dess borde klubbstyrelsen besöka samtliga arbetsplatser med anonyma enkäter: vad vill och behöver medlemmarna få veta? Den situation som varit i framväxande under ett år kan vända upp och ner på LKAB och Malmfälten, och medlemmarna behöver förberedas på det som väntar.

 

* LKAB producerar en långt förädlad järnmalmsprodukt som kallas pellets, vilket har gett bolaget en konkurrensfördel i leveranserna till stålproducenterna.

Gruvtolvan efter klubbvalet

Det har gått ett drygt halvår sedan fackklubben Gruvtolvan höll årsmöte. Där utmanades ordförande Jan Thelin av en lista med oppositionella kandidater, samlade bakom en arbetardemokratisk plattform.

Thelin vann valet med stöd från LKAB och Norrbottens socialdemokrater, som tillsammans hade resurserna att hindra medlemmarna från att få styra sin egen fackorganisation. Utmanarna tvingades utvärdera sin insats som dåligt förberedd med avseende på organisering och egna informationskanaler.

Men nu finns orsak att återkomma till klubbvalet och den arbetardemokratiska plattformen från en annan vinkel. Vad har hänt på arbetsplatserna sedan dess? Var kraven felaktiga? Låt oss gå igenom plattformens nio punkter och jämföra dem med det resultat som Thelin skapat.

”1. Facket ska fatta alla större beslut genom medlemsomröstningar. Medlemsmöten på arbetsplatserna ska ta ställning till exempelvis skiftändringar.”

Den extremt enkla arbetar-demokratiska principen att medlemmarna ska äga sina föreningar är död i Gruvtolvan. Det har gått från dåligt till värre. Sedan årsmötet har Gruvtolvan haft ett enda (!) medlemsmöte trots löften om löpande krisinformation. Det vi ser är en fackbyråkrati som avskärmar sig ännu mer, tyr sig ännu mer till arbetsköparen, och det är ett långsamt självmord. Medlemsomröstningar verkar helt otänkbara.

”2. Styrka kräver sammanhållning. Fasta jobb åt nyanställda och kompensation åt dem som drabbades när Gruvpensionen försvann. Vi ska inte låta oss splittras.”

Det går inte att nå styrka och sammanhållning i klubben så länge medlemmarna hålls passiva och oinformerade. Ryktesspridning gör kollektivet handlingsförlamat. Det enda vi vet någorlunda säkert är att tidsbegränsat anställda ska avslutas. Utan en enda protest!

”3.Ge de anställda insyn och inflytande över investeringar. Använd vinster och andra obundna medel till arbetsmiljön och stadsflytten. Samarbeta med Kirunas föreningsliv för stadsflytt och sjukvård.”

LKAB har dragit sig ur bygget av ett nytt sjukhus och prutar på andra projekt i stadsflytten. Malmpriset har stabiliserats men bolagets kostnadsminskningar fortsätter lika obarmhärtigt. Maktlösheten är lika stor i gruvarbetarnas hem som på arbetsplatsen, insyn och inflytande över investeringarna skulle ge ett minimum av trygghet men utvecklingen går åt motsatt håll.

”4. Ett arbetssätt nära medlemmarna: maximal spridning av förtroendeuppdrag och facklig tid samt valda kontaktombud i alla arbetslag. Medlemmar ska kunna avsätta förtroendevalda som missköter sina uppdrag.”

Detta är helt otänkbart för en fackledning som gömmer sig för medlemmarna eftersom den har saker att dölja (uppgörelser, arbetssätt och attityder). Den har allt att vinna på att hålla medlemmarna ovetandes. Motvilligt accepterar den att fackliga ombud väljs på årsmöten, men föredrar att kontrollera ledningsurvalet genom utnämningar.

”5. Om arbetsgivaren inskränker fackets handlingsfrihet ska medlemsmöte hållas för att diskutera effektiva motåtgärder. Vi strävar efter att skriva in lokal konflikträtt i stadgar och avtal.”

Förhandlingar är en del av fackligt och politiskt arbete. I det ingår att skapa relationer med motparten, tekniker för att röra sig på små ytor, kreativitet för att kunna skjuta fram medlemmarnas intresse även i låsta situationer. Men varje förhandling handlar slutligen om styrkeförhållanden: vad händer om parterna inte kommer överens? I det läget ger lagen nästan alltid rätt åt arbetsköparen. Fackklubbens chans är att söka stöd i antalet. Men medlemmar i rörelse är svåra att kontrollera och därför väljer Gruvtolvan att verka i det tysta.

”6. Facket ska vara partipolitiskt obundet men engagerat i frågor som medlemsmajoriteten stödjer. Solidaritet med andra gruvklubbar. Inga medlemspengar till politiska partier.”

Gruvtolvans breda engagemang det senaste halvåret är att för medlemmarnas egna pengar köpa cirkusbiljetter åt dem. Hur många uttalanden? Hur många möten med föreningslivet? Hur många medlemsmöten, namninsamlingar, informationsblad? Hur många arbetsplatsbesök? Och kanske lika viktigt: hur många möten med Norrbottens socialdemokrater?

”7. Lyft fram kvinnors rättigheter på jobbet och i facket. Vi vill ha en ansvarig för att värva kvinnor till förtroendeuppdrag och samordna ett tjejnätverk.”

Kvinnor och ungdomar är underrepresenterade i Gruvtolvan. Hur det utvecklat sig under de senaste månaderna är okänt, men industrins fackföreningar bygger på att män i övre medelåldern ockuperar maktpositionerna. De är ofta bundna till förlegade traditioner och ser inte hur nya arbetargrupper pressas. Kvinnor däremot har allt att vinna på en återuppväckt rörelse där arbetardemokratin river ner hierarkier och lyfter fram de mest utsatta.

”8. Vi måste hålla ihop inför malmprisfallet. Om varsel i slutändan inte kan undvikas så måste turordningsreglerna i LAS följas, inga överenskommelser som diskriminerar någon.”

Vi känner till en handfull fall från det senaste halvåret där arbetare blivit hemskickade trots företrädesrätt, tappat befattningar på grund av föräldraledighet, gått över fem år som vikarier och visstidsanställda, blivit semestervikarier på sina egna arbetsplatser och så vidare. Drabbade arbetare uppmanas av Gruvtolvan att ”ligga lågt”. I själva verket är diskrimineringen en del av personalpolitiken, som gynnar vissa anställda på andras bekostnad. Gruvtolvan visar inga tecken på att vilja förändra detta.

”9. Fri debatt är nödvändig för riktig enighet – ja till yttrandefrihet i alla frågor. Regelbunden facklig information genom egna tidningar, hemsidor och nyhetsblad.”

Vi har sett hur det ligger till med informationen. Vi har också fått rapporter om arbetare som sannolikt blivit diskriminerade av politiska skäl. Vem ska pröva deras sak? Är det yttrandefrihet, att anställda som sympatiserar med arbetardemokratin stämplas och särbehandlas? Även på denna punkt har det gått från dåligt till värre om Gruvtolvans ledning samarbetar med arbetsköparen för att tysta kritiker.

***

Nedmonteringen av Gruvtolvan fortsätter. Den är snart bara ett namn, en myt som döljer dess svaghet. Det är svårt att avgöra när Gruvtolvan upphör att vara en fackklubb och blir en ren personalorganisation. Kanske hände det redan inför fackvalen 2015?

I vilket fall måste vi fortsätta tala om för folk, att arbetardemokratin är sättet vi kan organisera oss på för att vinna. Plattformen som de oppositionella kandidaterna reste i fackvalet hade kanske brister. Men det senaste halvåret har gett utmanarkandidaterna rätt i den meningen, att utan arbetardemokrati fortsätter förfallet och kollektivet blir skyddslöst. Låt oss konstatera det och kavla upp ärmarna.

Annika Blomberg

Maktskifte i Malmfälten

Uttalande från Knegarkampanjen Kirunas öppna medlemsmöte 28 maj 2015

Lokalnyheterna i Malmfälten har präglats av beskedet att Lars-Eric Aaro tvingas lämna posten som LKAB:s VD.

Kommunalråden i Gällivare och Kiruna beklagar att de fått en ny ”husbonde” att förhålla sig till. De muntliga överenskommelserna med Aaro är inte längre giltiga. Gruvtolvans ordförande Jan Thelin känner sig ”tagen på sängen” av bolagsstyrelsen, trots att han själv sitter där som ledamot.

Kraven på LKAB som måste ställas från kommun och fack ställs inte. Genom denna passivitet kan LKAB:s nya VD härja fritt och det gör honom till den verkliga makthavaren i Malmfälten.

Sten Jakobsson, ordförande för LKAB:s bolagsstyrelse, motiverar VD-bytet med ”tuffare ledarskap” för ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap” och att ”karva i det överflödiga fettet” (intervju i Norrländska Socialdemokraten 27 maj). Med andra ord vill han ha högre arbetstakt och större personalminskningar.

Aaros tid som VD har präglats av ett allt hårdare arbetsklimat. LKAB har under denna tid försökt slingra ifrån sig så mycket ansvar som möjligt rörande stadsomvandlingen i Malmfälten. Jakobsson uttalar att han nu vill etablera en helt ny ordning där bolagsledningen tvingar fram nya avtal och villkor. Avtal som är till nackdel för de anställda och invånarna.

Fackledaren Thelin och kommunalråden uppmanar arbetarna och invånarna i vanlig ordning att ”vänta och se”. Med de orden har LKAB fått en rensopad bana. Kommun och fack sviker sina väljare genom att inte ge motstånd mot denna maktfaktor.

Solidaritet är inte detsamma som välgörenhet. Det är ett verktyg för att skapa enighet bland oss som drabbas. Vi i Knegarkampanjen Kiruna har startat ett solidaritetsarbete tillsammans med dem som hamnat i kläm på grund av besparningarna.

Vi kommer att försöka bidra med ett handlingsprogram för att möta den nya situationen. Vi försvarar boendemiljön, arbetsmiljön och arbetsvillkoren i Malmfälten. Även att att arbetarnas inflytandemakt ska öka i företaget.

Men för att lyckas måste vi stå samlade mot det stålbad som bolagsledningen planerar.

Jakten på arbetaroppositonella i Kiruna

Läs rapporten. Klicka på bilden

INLEDNING

Knegarkampanjen är en politisk förening för vanliga jobbare som inte får sin röst hörd i politiken. Vi uppmanar alla våra aktiva och sympatisörer att engagera sig i föreningslivet, särskilt i arbetarföreningar såsom facket och hyresgästföreningen. Vi står för politisk frihet i facket, det vill säga att inget parti ska styra fackets inre liv. Vi anser samtidigt att fackföreningsrörelsen som är Sveriges största folkrörelse måste kunna ställa kollektiva och självständiga krav och försöka förena sina medlemmar i en opposition till borgerlig politik, slåss för en självständig plattform där medlemmarnas intressen sätts i fokus. Knegarkampanjen kämpar för medlemsmakt mot pampvälde och toppstyrning. Vi är svurna fiender till byråkratiska envälden och bolagsmakt och är den enda arbetaroppositionen i Kirunas politiska liv.

Under det senaste året, drygt, har jag som är Knegarkampanjens talesperson och framförallt är aktiv i att syna kommunpolitikens vinklar och vrår, bevittnat en alltmer skruvad hetsjakt på vår förening där den ena absurda anklagelsen efter den andra basunerades ut i media, och lokala representanter för både partier, fack och storbolag ansträngde sig för att sprida rädsla för Knegarkampanjen och våra sympatisörer.

Hetsjakten riktades framförallt mot våra medlemmar som är gruvarbetare och medlemmar i IF Metalls arbetsplatsklubb Gruvtolvan, och började efter att LKAB varslat 20 gruvarbetare om avsked och i media krävt dem på mångmiljonbelopp för ”fusk med tidstämplingen” i februari 2013, det som senare visade sig handla om olovliga beting med arbetsledningen djupt involverad.

För att reda ut frågan varför detta skedde har jag varit tvungen att göra min egen utredning av händelseförloppet och dess sammanhang. Slutsatserna jag drar är att försvaret av arbetares intressen mot bolagsmakt och kampen för medlemsstyrda fackföreningar hotar mycket stora och välorganiserade intressen och att svartmålningen av Knegarkampanjen var en manöver från dem vars maktställning hotades. Man får inte glömma att aktörerna var ett av Sveriges största exportföretag (LKAB), en av landets viktigaste fackföreningar (IF Metall) med sin fackligt-politiska samverkan med landets största politiska parti (Socialdemokraterna). Bombardemanget av en liten arbetarförening utan maktställning framstår i det perspektivet som smått absurd om man inte inser vilka krafter arbetarna på LKAB faktiskt utmanade. Styrkan och frenesin i hetsjakten på Knegarkampanjen visar att byråkraterna inom arbetarrörelsen upplevde den rörelse som uppstod bland gruvarbetare i Kiruna i spåren på avskedsvarslet i februari, som ett faktiskt hot.

Andra arbetare som samlas och börjar röra sig självständigt omkring sina egna intressen utan att låta sig hunsas av regler som är instiftade för att ta ifrån dem inflytande och/eller köra med dem, eller av förstelnade arbetarorganisationer som inte lever för, utan av dem, kommer att göra liknande erfarenheter. Gruvarbetare i Kiruna har återigen fått göra erfarenheten av att motståndaren är välorganiserad (1) och kan utifrån detta dra viktiga slutsatser om hur man organiserar arbetarkampen på 2000-talet. Denna erfarenhet kan bli viktig för andra arbetarkollektiv och jag ser det därför som min plikt att offentliggöra denna utredning om varför Knegarkampanjen och våra medlemmar angreps från alla upptänkliga håll, av vem och hur det gick till.

/ Annika Blomberg, insynspolitiker för Knegarkampanjen i Kiruna Kommun, juni 2014

___

(1) ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad” är en dokumentärfilm om den vilda strejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/901