Direktörerna belönas

När LKAB visar förlustsiffror och nedskärningspaket blir vardag, när arbetarna tittar på varandra över köksbordet och räknar på huslån och dagisavgifter, så fortsätter både nya och gamla chefer att casha in.

Årsbokslutet för LKAB visar att 40 miljoner gick till att försörja utrensade chefer ett par år till. Det fick så kallade fallskärmar, och den nye VD:n en löneförhöjning jämfört med Lars-Eric Aaro motsvarande en månadslön för en undersköterska.

Chefsnivån i bolag och myndigheter belönas alltid: oavsett om de är på jobbet eller slutar, om det är röda eller svarta siffror i bokslutet, om arbetare får gå eller jobba.

De belönas just för att upprätthålla bolagsmakten över dem som skapar värdet, arbetarna i processen och driften. Det handlar inte om ett väl- eller vanskött bolag. Det handlar om maktutövning.

Nu är industrins löneavtal undertecknat och det gav ca 2% för nästkommande år. IF Metalls ordförande Anders Ferbe oroade sig under förhandlingarna för vad som skulle kunna hända om arbetarnas handlingskraft och frustration släpptes lös i till exempel strejker.

Men nu slipper han bekymra sig. Industriarbetarna är kvar på sin plats och bolagsmakten är ohotad. Gamla och nya chefer kan fortsätta att casha in.

Tala klarspråk om LKAB och Moström

LKAB har en ny verkställande direktör som heter Jan Moström och närmast kommer från Boliden AB. Hans företrädare Lars-Eric Aaro sparkades under dramatiska former i maj. Styrelseordföranden Sten Jakobsson sa då att bolaget behövde ett tuffare ledarskap, att det handlade om ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap”. Han menade att LKAB blivit ”rund över magen” och att tiden hade kommit för ”att ’karva’ i det överflödiga fettet.”

Den som ska karva heter alltså Jan Moström, som snabbt fick smeknamnet ”slaktaren” av media. Gruvarbetarna undrade vad Jakobsson egentligen menade: var fanns det överflödiga fettet, vilka skulle karvas bort?

I februari meddelade LKAB att 400 anställda skulle få gå. Förhandlingar inleddes och till en början trodde alla att tjänstemännen skulle drabbas hårdast. Under rekordåren har ett redan byråkratiskt bolag svällt upp av ytterligare projekt och arbetsgrupper, skiftgående arbetsledare och ”experter” som satt sig över arbetslagen. Men när förhandlingarna med tjänstemannafacken avslutades menar källor att frivilliga uppsägningar, förtidspensioneringar och vakanser som dras ur bemanningsplanen uppgår till 200 tjänstemän. Det verkar alltså som att återstående 200 ska tas från kollektivet.

Redan nu har rejäla besparingar gjorts och kollektiv personal minskats utan att några varsel lagts. Det finns färre visstidsanställda, och LKAB låter på många håll bli att tillsätta vakanser efter pensioneringar och andra så kallade ”naturliga avgångar”. Den egna personalen utför i större utsträckning sådana jobb som tidigare köptes av entreprenörer. Men det verkar inte räcka.

I decembernumret av LKAB Framtid, ett av bolagets många ”informationsblad”, står det att läsa att man bedömer det som möjligt att göra resterande personalminskningar genom avslutade visstidsanställningar. Men går det att lita på? Behövs dessutom inte de visstidsanställda i produktionen? Dessa arbetare som ofta är ungdomar och har en större andel kvinnor än kollektivet som helhet är i stort sett försvarslösa. De behandlas som buffert eller ”stötdämpare” av både bolaget och fackföreningen.

En som verkar tro på det nya ledarskapet är Gruv 12:ans ordförande Jan Thelin. Apropå den nye vd:n säger Thelin till NSD att ”det här att han kallas slaktaren från Boliden, det kanske blir så att han blir räddaren från Boliden i slutändan”.

Det är snabba växlingar. För bara ett år sedan skulle arbetarna lita på Aaro och hans följe, nu uppmanas de att fästa tilliten till Moström. Men varför skulle arbetarna göra det? Ser man på några stora fakta verkar det uppenbart att ett stålbad planeras, som inte begränsas till 400 anställningar och fler jobb i egen regi. Den så kallade pelletspremien* kan inte väga upp ett fortsatt prisfall på järnmalm.

Den nya bolagsledningen har uppdraget att pressa produktionskostnaderna, den saken har styrelsen varit väldigt tydlig med. Moström behöver lägga fram ett åtgärdspaket som vässar bolaget i priskriget och dessutom skapar reserver i form av likvida medel.

Bolagskassan kan öka om man ger återbud till kommunen om stadsflytten, och framöver minskar sina kostnader för att återuppbygga det som rivs i Kiruna och Malmberget. Redan den förra bolagsledningen anmälde att man ville göra detta. Ett annat sätt att öka reserverna är utförsäljning av andelar, dotterbolag eller anläggningar – alltså delvisa privatiseringar. Men varken minskat utflöde till stadsflytten eller större inflöde genom utförsäljning ger några långsiktigt hållbara effekter.

Därför kommer den nya bolagsledningen att behöva omstrukturera produktionen och försöka ställa kollektivet inför avsevärt hårdare villkor. De flesta prognoser spår ett fortsatt prisfall – allt från 10 till 30 procent under kommande år – och i det perspektivet kommer Moström helt klart att göra sig till slaktare.

Det är fullt rimligt att fråga sig om vi får se uppsägningar, lönepress och ökat arbetstempo, permitteringar eller korttidsvecka relaterat till svängningar i efterfrågan, entreprenörer som konkurrerar med punktinsatser, mindre satsningar på arbetsmiljö och ännu längre fram kanske långtidsarbetslösa på timvikariat. Vi ser inga tecken på att den nya officerskåren tänker långsiktig med gruvdriften. Tvärtom luktar det kortsiktig lönsamhet om de uttalanden som gjorts hittills – en inriktning som kolliderar med behoven hos både arbetarna och Malmfältens invånare.

Gruvarbetarna och Malmfältens invånare behöver en långsiktig och ansvarsfull gruvbrytning. I kollektivet finns kunskaperna för att kunna genomföra effektiva kostnadsminskningar, men också viljan att under lågkonjunktur investera i gruvor och anläggningar för att senare möta upp stigande järnmalmspriser med ökade produktionsvolymer. Men detta ansvarstagande är omöjligt så länge bolagsledningens avsikter mörkas och fackbasar inte ens ställer de mest grundläggande frågorna.

Gruv 12:ans medlemsmöte har bjudit in Moström till nästkommande träff för att få information direkt från källan. Men innan dess borde klubbstyrelsen besöka samtliga arbetsplatser med anonyma enkäter: vad vill och behöver medlemmarna få veta? Den situation som varit i framväxande under ett år kan vända upp och ner på LKAB och Malmfälten, och medlemmarna behöver förberedas på det som väntar.

 

* LKAB producerar en långt förädlad järnmalmsprodukt som kallas pellets, vilket har gett bolaget en konkurrensfördel i leveranserna till stålproducenterna.

Maktskifte i Malmfälten

Uttalande från Knegarkampanjen Kirunas öppna medlemsmöte 28 maj 2015

Lokalnyheterna i Malmfälten har präglats av beskedet att Lars-Eric Aaro tvingas lämna posten som LKAB:s VD.

Kommunalråden i Gällivare och Kiruna beklagar att de fått en ny ”husbonde” att förhålla sig till. De muntliga överenskommelserna med Aaro är inte längre giltiga. Gruvtolvans ordförande Jan Thelin känner sig ”tagen på sängen” av bolagsstyrelsen, trots att han själv sitter där som ledamot.

Kraven på LKAB som måste ställas från kommun och fack ställs inte. Genom denna passivitet kan LKAB:s nya VD härja fritt och det gör honom till den verkliga makthavaren i Malmfälten.

Sten Jakobsson, ordförande för LKAB:s bolagsstyrelse, motiverar VD-bytet med ”tuffare ledarskap” för ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap” och att ”karva i det överflödiga fettet” (intervju i Norrländska Socialdemokraten 27 maj). Med andra ord vill han ha högre arbetstakt och större personalminskningar.

Aaros tid som VD har präglats av ett allt hårdare arbetsklimat. LKAB har under denna tid försökt slingra ifrån sig så mycket ansvar som möjligt rörande stadsomvandlingen i Malmfälten. Jakobsson uttalar att han nu vill etablera en helt ny ordning där bolagsledningen tvingar fram nya avtal och villkor. Avtal som är till nackdel för de anställda och invånarna.

Fackledaren Thelin och kommunalråden uppmanar arbetarna och invånarna i vanlig ordning att ”vänta och se”. Med de orden har LKAB fått en rensopad bana. Kommun och fack sviker sina väljare genom att inte ge motstånd mot denna maktfaktor.

Solidaritet är inte detsamma som välgörenhet. Det är ett verktyg för att skapa enighet bland oss som drabbas. Vi i Knegarkampanjen Kiruna har startat ett solidaritetsarbete tillsammans med dem som hamnat i kläm på grund av besparningarna.

Vi kommer att försöka bidra med ett handlingsprogram för att möta den nya situationen. Vi försvarar boendemiljön, arbetsmiljön och arbetsvillkoren i Malmfälten. Även att att arbetarnas inflytandemakt ska öka i företaget.

Men för att lyckas måste vi stå samlade mot det stålbad som bolagsledningen planerar.