Nytt löneavtal för industrin

Igår meddelade fackledningen för IF Metall att de kommit överens med artbetsgivarna om ett nytt avtal för 600 000 industriarbetare. Lönerna kommer att öka med 2% och 0,2% läggs på livsarbetstidspensionerna (kallad GLP för dem som jobbar i gruvindustrin).

Nivån på löneökningarna är ungefär som de tre senaste åren, och det framkommer inte att de skulle ha ändrat något annat i avtalen (även om tillägg av olika slag antagligen justeras upp med motsvarande).

Det är svårt att uttala sig om vad som är den rätta nivån på löneökningar. Bland 600 000 arbetare finns stora skillnader i förutsättningar och arbetsvillkor. I vilket fall som helst så kan man konstatera att det här avtalet antagligen kommer innebära att löneökningarna blir högre än inflationen, vilket betyder att reallönerna stiger. Men samtidigt så innebär avtalet att fackföreningen avsäger sig möjligheten att ta strid för andra förbättringar.

Angelägna frågor som arbetstidsförkortning och att stoppa arbetsgivarnas missbruk av det svaga skydd som visstidsanställda har i den svenska lagstiftningen skjuts på framtiden. Lokala krav på t.ex. bättre arbetsmiljö eller mer gynnsamma skiftformer får drivas utan att ha styrkan av ett fackförbund bakom sig.

Det är en myt, som gynnar både fackpampar och arbetsgivare att det måste finnas ett kollektivavtal. Den grundlagsskyddade rätten att ta till stridsåtgärder för att driva våra krav som arbetare ger vi upp när vi får ett kollektivavtal. Fackets jobb blir mycket enklare när det finns ett kollektivavtal; arbetsgivarna samlar in medlemsavgifter för fackens räkning och ofta ingår även direkta bidrag från arbetsgivarna själva till facken i kollektivavtalen.

Men vanliga medlemmar har minimal möjlighet att ställa sina krav och sedan vara med och välja vilka kompromisser som ska göras för vår räkning. Vi ställs inför ett fullbordat faktum när fackledningen valt ut vilka krav som ska drivas och sen en gång till när de har kommit överens med arbetsgivarna.

Anders Ferbe påstod på sin presskonferens att avtalet blev så pass bra på grund av att det fanns en stor aktivitet på arbetsplatserna. Sanningshalten i det betvivlar vi, tyvärr, och om det fanns en sådan aktivitet så är det ett än större svek att skriva ett avtal och bakbinda det engagemanget utan att få till några väsentliga förändringar från det gamla avtalen.

Den svenska modellen med stora fackföreningar som organiserar nästan alla arbetare och sluter kollektivavtal på i princip alla arbetsplatser håller på att urholkas både genom minskande medlemsantal i facken och olika metoder för att kringgå avtalen från arbetsgivarsidan (t.ex. genom missbruk av visstidsanställningar, bemanningsföretag och inhyrandet av utländsk arbetskraft).
Än så länge är det till arbetsgivarnas fördel, och så länge facken saknar förmåga att anpassa sig och hitta nya sätt att engagera och samla medlemmarna så kommer det fortsätta vara så.

Förbundsledningarna i facken pekar ut kollektivavtalen som det viktigaste man har och målar upp en bild av att alla rättigheter och anställningsförmåner skulle vara beroende av det. Men faktum är att det inte är kollektivavtal som hänger ihop med bra arbetsvillkor. Även de lågavlönade miljonmassorna i Kinas sweatshops arbetar under kollektivavtal. Bra arbetsvillkor för arbetare hänger istället ihop med organisationsgrad och aktivitetsnivå bland medlemmarna.

Om förbundsledningen i IF Metall hade förtroende för medlemmarna och den fackliga styrkan så skulle de inte vara så desperata att få till ett kollektivavtal till varje pris. Om förbundet istället ställde sin styrka och sin möjlighet att använda sig av konfliktåtgärder.

Som systemet med kollektivavtal ser ut idag, där de sluts av toppstyrda fackbyråkratier utan insyn och kontroll från medlemmarnas sida, så är de en boja på arbetarnas möjligheter att ställa sina egna krav och ta strid för dem. Vi får centrala lönehöjningar, men betalar med vår handlingsfrihet.

Det är ett system som alltmer ensidigt gynnar arbetsgivarna.

Direktörerna belönas

När LKAB visar förlustsiffror och nedskärningspaket blir vardag, när arbetarna tittar på varandra över köksbordet och räknar på huslån och dagisavgifter, så fortsätter både nya och gamla chefer att casha in.

Årsbokslutet för LKAB visar att 40 miljoner gick till att försörja utrensade chefer ett par år till. Det fick så kallade fallskärmar, och den nye VD:n en löneförhöjning jämfört med Lars-Eric Aaro motsvarande en månadslön för en undersköterska.

Chefsnivån i bolag och myndigheter belönas alltid: oavsett om de är på jobbet eller slutar, om det är röda eller svarta siffror i bokslutet, om arbetare får gå eller jobba.

De belönas just för att upprätthålla bolagsmakten över dem som skapar värdet, arbetarna i processen och driften. Det handlar inte om ett väl- eller vanskött bolag. Det handlar om maktutövning.

Nu är industrins löneavtal undertecknat och det gav ca 2% för nästkommande år. IF Metalls ordförande Anders Ferbe oroade sig under förhandlingarna för vad som skulle kunna hända om arbetarnas handlingskraft och frustration släpptes lös i till exempel strejker.

Men nu slipper han bekymra sig. Industriarbetarna är kvar på sin plats och bolagsmakten är ohotad. Gamla och nya chefer kan fortsätta att casha in.

Från gnäll till verkstad

Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad nr 8/2015

Dagens arbete kallas ibland för ”gnällmagasinet”. Det är medlemstidningen för IF Metall, GS och Pappers. Artiklarna handlar, förstås, oftast om villkoren på jobbet och fritiden.

Visst är det eländigt att läsa om förslitningar och avskedanden men så ser verkligheten ut. Dagens arbete och LO undersöker och sammanställer läget på arbetsplatserna i Sverige. De visar ett hårdnande arbetsliv, med ohälsa och de sociala problem som följer av en råare exploatering av arbetarna.

Samtidigt finns få saker som ger hopp om förändring. De som på allvar trodde att en socialdemokratisk regering efter valet skulle sätta arbetsköparna på plats borde vara besvikna, om de inte (som så ofta) stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till Palme. Den tummetott till förändring som Löfven presenterat för att minska missbruket av tidsbegränsade anställningar kan bara beskrivas med ett ord: förolämpande. Glömda är valrörelsens hedersord, för nu är Löfven en statsman med ansvar för industriföretagen och ägarnas välmående.

Bland LO:s medlemmar var förra året 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda. Bland unga i åldrarna 16-24 år var det hela 52 procent. Det här är en daglig utpressning och misshandel av tiotusentals arbetare, som bara är möjlig för att arbetsköparna dessutom har 432 000 öppet arbetslösa (april 2015) på avbytarbänken, redo att ta deras plats.

Idag blir du fast anställd om du har jobbat två år som allmän visstid eller två år som vikarie under en femårsperiod. Arbetsköparna kringgår denna så kallade inkonvertering genom att växla anställningsformer och skicka hem arbetarna i perioder så att de aldrig får den sammanhängande anställningstid som krävs.

Den tidigare fackordföranden på Stockholmsbagarn Frances Tuuloskorpi, som trots oviljan att befatta sig med politiska perspektiv har värdefulla insikter och sporrar många aktivister, sammanfattar på sin blogg:

[Regeringens förslag innebär inte] att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning … Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Det är en förolämpning mot unga arbetare att ens lägga förslaget. Men det säger mycket om de ”arbetets hjältar” som tagit plats i Rosenbad (regeringens kansli i Stockholm). För att återvinna väljarna efter nederlaget 2006 och katastrofen 2010 sökte partiet en ”folklig” profil. Nu poserar Löfven som partiordförande och Tomas Eneroth som gruppledare i riksdagen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i partiets verkställande utskott och Anders Ferbe i partistyrelsen. Alla med bakgrund i IF Metall. Hela 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter kommer från IF Metall.

Kanske var de tungan på vågen för att (s) skulle få väljarnas förtroende, men vad hjälpte det? Regeringen lägger hundratals miljoner på att ”stärka företagens konkurrenskraft” i vårbudgeten. Exakt samtidigt prutar det statliga LKAB ner ansvaret för den stadsflytt som gruvan tvingat fram, och pressar sina anställda med produktionshöjningar och personalminskningar. De drabbade är gamla jobbarkompisar till Emilia Töyrä, en av de 13 metallarna i riksdagen.

Den som inte ser och hör detta måste verkligen skruva upp volymen på sina Palme-inspelningar. Det här är inte vår regering utan en regering som måste bekämpas inifrån arbetarrörelsen, och det bästa sättet är att organisera sig arbetardemokratiskt.

Knegarkampanjerna samlar just nu bemanningsanställda i livsmedelsbranschen och tidsbegränsat anställda/entreprenörer i gruvbranschen, eftersom de är mest utsatta för arbetsköparnas diskriminering. Organiserar vi oss tillsammans kan vi slåss för fasta jobb och arbetsvillkor som inte förstör vår hälsa. Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss. Vi avser pressa fram lokala segrar och avtal där regeringen står passiv.

Läs LO:s rapport Anställningsformer år 2014 – Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön år 1990-2014 och SCB:s Arbetslöshetsundersökningar

Information till ortens gruvarbetare och media

18 december 2014

I februari ska styrelseledamöter och ordförande för IF Metalls klubb Gruvtolvan väljas. Det är val som påverkar hela Malmfältens och rentav Sveriges arbetarrörelse.

Den fackliga rörelsen och särskilt Gruvtolvan behöver rustas upp. Medlemmar behöver ett stärkt försvar och reformer som gör att insyn och inflytande ökar.

Därför kommer en lista med alternativa kandidater att presenteras i januari, samlade bakom en arbetardemokratisk plattform. Arbetet kommer att ledas av mig som själv kandiderar till klubbordförande.

Mer information följer längre fram.

Jari Söyrinki
Kommunpolitisk ledamot för Knegarkampanjen och tidigare ordförande för Gruvgruppen inom Gruvtolvan

Jakten på arbetaroppositonella i Kiruna

Läs rapporten. Klicka på bilden

INLEDNING

Knegarkampanjen är en politisk förening för vanliga jobbare som inte får sin röst hörd i politiken. Vi uppmanar alla våra aktiva och sympatisörer att engagera sig i föreningslivet, särskilt i arbetarföreningar såsom facket och hyresgästföreningen. Vi står för politisk frihet i facket, det vill säga att inget parti ska styra fackets inre liv. Vi anser samtidigt att fackföreningsrörelsen som är Sveriges största folkrörelse måste kunna ställa kollektiva och självständiga krav och försöka förena sina medlemmar i en opposition till borgerlig politik, slåss för en självständig plattform där medlemmarnas intressen sätts i fokus. Knegarkampanjen kämpar för medlemsmakt mot pampvälde och toppstyrning. Vi är svurna fiender till byråkratiska envälden och bolagsmakt och är den enda arbetaroppositionen i Kirunas politiska liv.

Under det senaste året, drygt, har jag som är Knegarkampanjens talesperson och framförallt är aktiv i att syna kommunpolitikens vinklar och vrår, bevittnat en alltmer skruvad hetsjakt på vår förening där den ena absurda anklagelsen efter den andra basunerades ut i media, och lokala representanter för både partier, fack och storbolag ansträngde sig för att sprida rädsla för Knegarkampanjen och våra sympatisörer.

Hetsjakten riktades framförallt mot våra medlemmar som är gruvarbetare och medlemmar i IF Metalls arbetsplatsklubb Gruvtolvan, och började efter att LKAB varslat 20 gruvarbetare om avsked och i media krävt dem på mångmiljonbelopp för ”fusk med tidstämplingen” i februari 2013, det som senare visade sig handla om olovliga beting med arbetsledningen djupt involverad.

För att reda ut frågan varför detta skedde har jag varit tvungen att göra min egen utredning av händelseförloppet och dess sammanhang. Slutsatserna jag drar är att försvaret av arbetares intressen mot bolagsmakt och kampen för medlemsstyrda fackföreningar hotar mycket stora och välorganiserade intressen och att svartmålningen av Knegarkampanjen var en manöver från dem vars maktställning hotades. Man får inte glömma att aktörerna var ett av Sveriges största exportföretag (LKAB), en av landets viktigaste fackföreningar (IF Metall) med sin fackligt-politiska samverkan med landets största politiska parti (Socialdemokraterna). Bombardemanget av en liten arbetarförening utan maktställning framstår i det perspektivet som smått absurd om man inte inser vilka krafter arbetarna på LKAB faktiskt utmanade. Styrkan och frenesin i hetsjakten på Knegarkampanjen visar att byråkraterna inom arbetarrörelsen upplevde den rörelse som uppstod bland gruvarbetare i Kiruna i spåren på avskedsvarslet i februari, som ett faktiskt hot.

Andra arbetare som samlas och börjar röra sig självständigt omkring sina egna intressen utan att låta sig hunsas av regler som är instiftade för att ta ifrån dem inflytande och/eller köra med dem, eller av förstelnade arbetarorganisationer som inte lever för, utan av dem, kommer att göra liknande erfarenheter. Gruvarbetare i Kiruna har återigen fått göra erfarenheten av att motståndaren är välorganiserad (1) och kan utifrån detta dra viktiga slutsatser om hur man organiserar arbetarkampen på 2000-talet. Denna erfarenhet kan bli viktig för andra arbetarkollektiv och jag ser det därför som min plikt att offentliggöra denna utredning om varför Knegarkampanjen och våra medlemmar angreps från alla upptänkliga håll, av vem och hur det gick till.

/ Annika Blomberg, insynspolitiker för Knegarkampanjen i Kiruna Kommun, juni 2014

___

(1) ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad” är en dokumentärfilm om den vilda strejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/901

Behovet av akutsjukvård i Kiruna ställs i ny blixtbelysning.

20-30 personer akut till sjukhus efter arbetsplatsolycka. Minst 10 personer inlagda för vård.

Olyckan inträffade på en av Sveriges största industriarbetsplatser, LKABs underjordsgruva i Kiruna i form av en lastbilsbrand på 1077 meters djup.

Behovet av akutsjukvård i Kiruna ställs i ny blixtbelysning.

Regional strejk för vård och vägar krävs.

Mellan 20 och 30 personer fördes akut till sjukhus och av dem lades minst 10 personer lagts in efter branden i Kirunagruvan på tisdagförmiddagen. Tre personer fick föras till Gällivare Sjukhus 1,5 timma bort, två av dem i ambulans på smal och spårig landsväg full med tung trafik, en i helikopter. Enligt media är ytterligare sju är inlagda på Kiruna Sjukhus, två av dem för observation på intensiven.

Frågetecknen hopar sig genast kring beredskapen och akutsjukvården i Kiruna.

Hade man tur igen? Att det inte handlade om ras eller maskintillbud som kunde ha krävt operationer och kirurger? I Kiruna finns  nämligen inte längre någon akutkirurgi sedan landstinget stängde den 2011.

Hade man tur igen? Att det var barmark och plusgrader så att både ambulans och helikopter kunde ge sig av omedelbart till nästa sjukhus? E10 är ju en väg som vid ett tillfälle i vintras stängdes av skyddsombuden för ambulansförarna pga dess farlighet och som regeringen har lovat att börja rusta upp först 2016. Vintertid blir dessutom helikoptrarna ofta stående pga vädret.

Hade man tur igen? Att flertalet av de gruvarbetare som fördes till sjukhuset uppenbarligen inte behövde läggas in?

Om man talar med sjukvårdspersonalen som jobbade på tisdagen så verkar alla frågorna kunna besvaras med ja. Det behövdes inga kirurger, mängden omhändertagna krävde samarbete med andra sjukhus och hade det varit fler hade det satt press på transporterna över hela länet.

Man hade tur.

Frågan måste ställas igen. Vad händer vid nästa arbetsplatsolycka i världens största underjordsgruva för järnmalm? Landstinget måste ha en katastrofmedicinsk beredskap för sådana här händelser.

IF Metall i Malmfälten, Vårdförbundet och Kommunal måste omedelbart ta itu med frågan om en regional strejk för sjukvården och E10. Akutkirurgin i Kiruna måste återöppnas NU, vi måste få garantier för att intensiven inte läggs ned; upprustningen av E10 kan inte vänta till 2016.

Sparka miljardfuskarna!

Som näringsminister godkände Maud Olofsson att Vattenfall köpte det holländska energibolaget Nuon 2009. Affären har sedan dess kostat skattebetalarna 38 miljarder.

På denna usla affär har regeringen kokat en kryddig soppa. Vem visste och vem tar ansvar? Lögner och mörkanden har avlöst varandra. Till sist fick Maud Olofsson ta stegen in i Aktuellts studio (13 maj) och begå politiskt självmord för att rädda regeringen. Men det lär knappast att gå någon nöd på henne. Om Alliansen vinner valet går hon till historien som deras martyr – med den förmögenhet hon byggt upp som skatteavlönad politiker.

Kanske drar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg en lättnadens suck. Regeringen har i åtta år jagat sjuka och arbetslösa i namn av att ”sköta finanserna”, och drivit in kilar mellan arbetande människor för att servera billig arbetskraft åt bolagen. Men själva vill de gå fria efter att ha svindlat bort 38 miljarder. Arbetare får sparken för att ta hem ett verktyg eller matvara från lagret de jobbar på.

Maud Olofsson och Lars Erik Aaro, VD för LKAB

Maud Olofsson och Lars Erik Aaro, VD för LKAB


Av en händelse satt Maud Olofsson själv i LKAB:s styrelse när man förra året sparkade 20 arbetare för ”miljonfusk” genom felaktiga tidstämplingar. Det visade sig senare att ”fusket” var känt och kanske organiserat av arbetsledningen själv, eftersom det rörde sig om ett betingsarbete.

Regeringen har fått sitt uppdrag av väljarna – och inför samma människor har de ljugit, fuskat och svindlat. Om de inte får sparken nu så måste de ”sägas upp” senast 14 september när Sverige går till val.

Vad gäller Maud ”martyren” Olofsson så är det dags att hon slevar i sig lite av sin egen soppa. Knegarkampanjen stödjer fullt ut IF Metall Malmfältens krav att hon sparkas från LKAB:s styrelse. Om ett påstått miljonfusk kan få 20 arbetare sparkade, borde policyn vara glasklar inför ett bevisat miljardfusk. Att facket varnade för henne redan 2012 styrker vår inställning att arbetare i framtiden ska ha vetorätt vid tillsättning av företagsledning.