Tala klarspråk om LKAB och Moström

LKAB har en ny verkställande direktör som heter Jan Moström och närmast kommer från Boliden AB. Hans företrädare Lars-Eric Aaro sparkades under dramatiska former i maj. Styrelseordföranden Sten Jakobsson sa då att bolaget behövde ett tuffare ledarskap, att det handlade om ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap”. Han menade att LKAB blivit ”rund över magen” och att tiden hade kommit för ”att ’karva’ i det överflödiga fettet.”

Den som ska karva heter alltså Jan Moström, som snabbt fick smeknamnet ”slaktaren” av media. Gruvarbetarna undrade vad Jakobsson egentligen menade: var fanns det överflödiga fettet, vilka skulle karvas bort?

I februari meddelade LKAB att 400 anställda skulle få gå. Förhandlingar inleddes och till en början trodde alla att tjänstemännen skulle drabbas hårdast. Under rekordåren har ett redan byråkratiskt bolag svällt upp av ytterligare projekt och arbetsgrupper, skiftgående arbetsledare och ”experter” som satt sig över arbetslagen. Men när förhandlingarna med tjänstemannafacken avslutades menar källor att frivilliga uppsägningar, förtidspensioneringar och vakanser som dras ur bemanningsplanen uppgår till 200 tjänstemän. Det verkar alltså som att återstående 200 ska tas från kollektivet.

Redan nu har rejäla besparingar gjorts och kollektiv personal minskats utan att några varsel lagts. Det finns färre visstidsanställda, och LKAB låter på många håll bli att tillsätta vakanser efter pensioneringar och andra så kallade ”naturliga avgångar”. Den egna personalen utför i större utsträckning sådana jobb som tidigare köptes av entreprenörer. Men det verkar inte räcka.

I decembernumret av LKAB Framtid, ett av bolagets många ”informationsblad”, står det att läsa att man bedömer det som möjligt att göra resterande personalminskningar genom avslutade visstidsanställningar. Men går det att lita på? Behövs dessutom inte de visstidsanställda i produktionen? Dessa arbetare som ofta är ungdomar och har en större andel kvinnor än kollektivet som helhet är i stort sett försvarslösa. De behandlas som buffert eller ”stötdämpare” av både bolaget och fackföreningen.

En som verkar tro på det nya ledarskapet är Gruv 12:ans ordförande Jan Thelin. Apropå den nye vd:n säger Thelin till NSD att ”det här att han kallas slaktaren från Boliden, det kanske blir så att han blir räddaren från Boliden i slutändan”.

Det är snabba växlingar. För bara ett år sedan skulle arbetarna lita på Aaro och hans följe, nu uppmanas de att fästa tilliten till Moström. Men varför skulle arbetarna göra det? Ser man på några stora fakta verkar det uppenbart att ett stålbad planeras, som inte begränsas till 400 anställningar och fler jobb i egen regi. Den så kallade pelletspremien* kan inte väga upp ett fortsatt prisfall på järnmalm.

Den nya bolagsledningen har uppdraget att pressa produktionskostnaderna, den saken har styrelsen varit väldigt tydlig med. Moström behöver lägga fram ett åtgärdspaket som vässar bolaget i priskriget och dessutom skapar reserver i form av likvida medel.

Bolagskassan kan öka om man ger återbud till kommunen om stadsflytten, och framöver minskar sina kostnader för att återuppbygga det som rivs i Kiruna och Malmberget. Redan den förra bolagsledningen anmälde att man ville göra detta. Ett annat sätt att öka reserverna är utförsäljning av andelar, dotterbolag eller anläggningar – alltså delvisa privatiseringar. Men varken minskat utflöde till stadsflytten eller större inflöde genom utförsäljning ger några långsiktigt hållbara effekter.

Därför kommer den nya bolagsledningen att behöva omstrukturera produktionen och försöka ställa kollektivet inför avsevärt hårdare villkor. De flesta prognoser spår ett fortsatt prisfall – allt från 10 till 30 procent under kommande år – och i det perspektivet kommer Moström helt klart att göra sig till slaktare.

Det är fullt rimligt att fråga sig om vi får se uppsägningar, lönepress och ökat arbetstempo, permitteringar eller korttidsvecka relaterat till svängningar i efterfrågan, entreprenörer som konkurrerar med punktinsatser, mindre satsningar på arbetsmiljö och ännu längre fram kanske långtidsarbetslösa på timvikariat. Vi ser inga tecken på att den nya officerskåren tänker långsiktig med gruvdriften. Tvärtom luktar det kortsiktig lönsamhet om de uttalanden som gjorts hittills – en inriktning som kolliderar med behoven hos både arbetarna och Malmfältens invånare.

Gruvarbetarna och Malmfältens invånare behöver en långsiktig och ansvarsfull gruvbrytning. I kollektivet finns kunskaperna för att kunna genomföra effektiva kostnadsminskningar, men också viljan att under lågkonjunktur investera i gruvor och anläggningar för att senare möta upp stigande järnmalmspriser med ökade produktionsvolymer. Men detta ansvarstagande är omöjligt så länge bolagsledningens avsikter mörkas och fackbasar inte ens ställer de mest grundläggande frågorna.

Gruv 12:ans medlemsmöte har bjudit in Moström till nästkommande träff för att få information direkt från källan. Men innan dess borde klubbstyrelsen besöka samtliga arbetsplatser med anonyma enkäter: vad vill och behöver medlemmarna få veta? Den situation som varit i framväxande under ett år kan vända upp och ner på LKAB och Malmfälten, och medlemmarna behöver förberedas på det som väntar.

 

* LKAB producerar en långt förädlad järnmalmsprodukt som kallas pellets, vilket har gett bolaget en konkurrensfördel i leveranserna till stålproducenterna.

Gruvtolvan efter klubbvalet

Det har gått ett drygt halvår sedan fackklubben Gruvtolvan höll årsmöte. Där utmanades ordförande Jan Thelin av en lista med oppositionella kandidater, samlade bakom en arbetardemokratisk plattform.

Thelin vann valet med stöd från LKAB och Norrbottens socialdemokrater, som tillsammans hade resurserna att hindra medlemmarna från att få styra sin egen fackorganisation. Utmanarna tvingades utvärdera sin insats som dåligt förberedd med avseende på organisering och egna informationskanaler.

Men nu finns orsak att återkomma till klubbvalet och den arbetardemokratiska plattformen från en annan vinkel. Vad har hänt på arbetsplatserna sedan dess? Var kraven felaktiga? Låt oss gå igenom plattformens nio punkter och jämföra dem med det resultat som Thelin skapat.

”1. Facket ska fatta alla större beslut genom medlemsomröstningar. Medlemsmöten på arbetsplatserna ska ta ställning till exempelvis skiftändringar.”

Den extremt enkla arbetar-demokratiska principen att medlemmarna ska äga sina föreningar är död i Gruvtolvan. Det har gått från dåligt till värre. Sedan årsmötet har Gruvtolvan haft ett enda (!) medlemsmöte trots löften om löpande krisinformation. Det vi ser är en fackbyråkrati som avskärmar sig ännu mer, tyr sig ännu mer till arbetsköparen, och det är ett långsamt självmord. Medlemsomröstningar verkar helt otänkbara.

”2. Styrka kräver sammanhållning. Fasta jobb åt nyanställda och kompensation åt dem som drabbades när Gruvpensionen försvann. Vi ska inte låta oss splittras.”

Det går inte att nå styrka och sammanhållning i klubben så länge medlemmarna hålls passiva och oinformerade. Ryktesspridning gör kollektivet handlingsförlamat. Det enda vi vet någorlunda säkert är att tidsbegränsat anställda ska avslutas. Utan en enda protest!

”3.Ge de anställda insyn och inflytande över investeringar. Använd vinster och andra obundna medel till arbetsmiljön och stadsflytten. Samarbeta med Kirunas föreningsliv för stadsflytt och sjukvård.”

LKAB har dragit sig ur bygget av ett nytt sjukhus och prutar på andra projekt i stadsflytten. Malmpriset har stabiliserats men bolagets kostnadsminskningar fortsätter lika obarmhärtigt. Maktlösheten är lika stor i gruvarbetarnas hem som på arbetsplatsen, insyn och inflytande över investeringarna skulle ge ett minimum av trygghet men utvecklingen går åt motsatt håll.

”4. Ett arbetssätt nära medlemmarna: maximal spridning av förtroendeuppdrag och facklig tid samt valda kontaktombud i alla arbetslag. Medlemmar ska kunna avsätta förtroendevalda som missköter sina uppdrag.”

Detta är helt otänkbart för en fackledning som gömmer sig för medlemmarna eftersom den har saker att dölja (uppgörelser, arbetssätt och attityder). Den har allt att vinna på att hålla medlemmarna ovetandes. Motvilligt accepterar den att fackliga ombud väljs på årsmöten, men föredrar att kontrollera ledningsurvalet genom utnämningar.

”5. Om arbetsgivaren inskränker fackets handlingsfrihet ska medlemsmöte hållas för att diskutera effektiva motåtgärder. Vi strävar efter att skriva in lokal konflikträtt i stadgar och avtal.”

Förhandlingar är en del av fackligt och politiskt arbete. I det ingår att skapa relationer med motparten, tekniker för att röra sig på små ytor, kreativitet för att kunna skjuta fram medlemmarnas intresse även i låsta situationer. Men varje förhandling handlar slutligen om styrkeförhållanden: vad händer om parterna inte kommer överens? I det läget ger lagen nästan alltid rätt åt arbetsköparen. Fackklubbens chans är att söka stöd i antalet. Men medlemmar i rörelse är svåra att kontrollera och därför väljer Gruvtolvan att verka i det tysta.

”6. Facket ska vara partipolitiskt obundet men engagerat i frågor som medlemsmajoriteten stödjer. Solidaritet med andra gruvklubbar. Inga medlemspengar till politiska partier.”

Gruvtolvans breda engagemang det senaste halvåret är att för medlemmarnas egna pengar köpa cirkusbiljetter åt dem. Hur många uttalanden? Hur många möten med föreningslivet? Hur många medlemsmöten, namninsamlingar, informationsblad? Hur många arbetsplatsbesök? Och kanske lika viktigt: hur många möten med Norrbottens socialdemokrater?

”7. Lyft fram kvinnors rättigheter på jobbet och i facket. Vi vill ha en ansvarig för att värva kvinnor till förtroendeuppdrag och samordna ett tjejnätverk.”

Kvinnor och ungdomar är underrepresenterade i Gruvtolvan. Hur det utvecklat sig under de senaste månaderna är okänt, men industrins fackföreningar bygger på att män i övre medelåldern ockuperar maktpositionerna. De är ofta bundna till förlegade traditioner och ser inte hur nya arbetargrupper pressas. Kvinnor däremot har allt att vinna på en återuppväckt rörelse där arbetardemokratin river ner hierarkier och lyfter fram de mest utsatta.

”8. Vi måste hålla ihop inför malmprisfallet. Om varsel i slutändan inte kan undvikas så måste turordningsreglerna i LAS följas, inga överenskommelser som diskriminerar någon.”

Vi känner till en handfull fall från det senaste halvåret där arbetare blivit hemskickade trots företrädesrätt, tappat befattningar på grund av föräldraledighet, gått över fem år som vikarier och visstidsanställda, blivit semestervikarier på sina egna arbetsplatser och så vidare. Drabbade arbetare uppmanas av Gruvtolvan att ”ligga lågt”. I själva verket är diskrimineringen en del av personalpolitiken, som gynnar vissa anställda på andras bekostnad. Gruvtolvan visar inga tecken på att vilja förändra detta.

”9. Fri debatt är nödvändig för riktig enighet – ja till yttrandefrihet i alla frågor. Regelbunden facklig information genom egna tidningar, hemsidor och nyhetsblad.”

Vi har sett hur det ligger till med informationen. Vi har också fått rapporter om arbetare som sannolikt blivit diskriminerade av politiska skäl. Vem ska pröva deras sak? Är det yttrandefrihet, att anställda som sympatiserar med arbetardemokratin stämplas och särbehandlas? Även på denna punkt har det gått från dåligt till värre om Gruvtolvans ledning samarbetar med arbetsköparen för att tysta kritiker.

***

Nedmonteringen av Gruvtolvan fortsätter. Den är snart bara ett namn, en myt som döljer dess svaghet. Det är svårt att avgöra när Gruvtolvan upphör att vara en fackklubb och blir en ren personalorganisation. Kanske hände det redan inför fackvalen 2015?

I vilket fall måste vi fortsätta tala om för folk, att arbetardemokratin är sättet vi kan organisera oss på för att vinna. Plattformen som de oppositionella kandidaterna reste i fackvalet hade kanske brister. Men det senaste halvåret har gett utmanarkandidaterna rätt i den meningen, att utan arbetardemokrati fortsätter förfallet och kollektivet blir skyddslöst. Låt oss konstatera det och kavla upp ärmarna.

Annika Blomberg

Vett(s)krämd ledarskribent på NSD

Sen 5 år tillbaka finns en förening för arbetare i Kiruna som heter Knegarkampanjen. Den har verkat i föreningslivet i staden och i kommunpolitiken lika länge. Vi har bedrivit flera kampanjer tex för att Kirunaborna ska hållas skadeslösa i stadsflytten, att sjukvården ska återställas, vi har lämnat in en rad motioner till kommunen om busstrafik, om multiarena i nya Kiruna, om svenskundervisning för asylsökande med flera frågor som berör vanliga Kirunabor. Vi har varit hårda kritiker av pampväldet inom arbetarrörelsen och satsat på medlemsinflytande och förtroendemannastyre. Vi har en blogg som uppdateras nästan varje vecka och vi kan utvärderas och granskas av alla intresserade och aktiva. Vi gick fram mycket i förra valet och vi organiserar unga arbetare.

Detta skrämmer uppenbarligen regionens socialdemokrater. Nu när det ska bli fackval i gruvan och några aktiva inom Knegarkampanjen ställer upp tillsammans med jobbarkompisar i en motkandidatur till fackledningen, lanseras den ena skrämselartikeln efter den andra på ledarplats i NSD. För en månad sen hette det att Knegarkampanjen var en kommunistsekt från 70-talet, nu idag 24 februari dekorerar Abrahamsson sin ledarartikel med en rysk revolutionär från 30-talet. Knegarkampanjens praktiska politik har antingen gått Olov Abrahamsson helt förbi eller så är det så att den skrämmer vettet ur honom och partikamraterna.

Ingenting kritik i sak kommer nämligen fram i Olov Abrahamssons ledarskriveri. Han kritiserar inte ens den fackliga plattform som kandidaterna i fackvalet presenterat i Kiruna Annonsblad. Där kan man läsa att de är fem kandidater som enats om följande:

1. Facket ska fatta alla större beslut genom medlemsomröstningar. Medlemsmöten på arbetsplatserna ska ta ställning till t.ex. skiftändringar.
2. Styrka kräver sammanhållning. Fasta jobb åt nyanställda och kompensation åt dem som drabbades när Gruvpensionen försvann. Vi ska inte låta oss splittras.
3. Ge de anställda insyn och inflytande över investeringar. Bind vinster och andra obundna medel till investeringar i de anställda och samhällsbygget. Samarbeta med Kirunas föreningsliv för stadsflytt och sjukvård.
4. Ett arbetssätt nära medlemmarna: maximal spridning av förtroendeuppdrag och facklig tid samt valda kontaktombud i alla arbetslag. Medlemmar ska kunna avsätta förtroendevalda som missköter sina uppdrag.
5. Om arbetsgivaren inskränker fackets handlingsfrihet ska medlemsmöte hållas för att diskutera effektiva motåtgärder. Vi strävar efter att skriva in lokal konflikträtt i stadgar och avtal.
6. Facket ska vara partipolitiskt obundet men engagerat i frågor som medlemsmajoriteten stödjer. Solidaritet med andra gruvklubbar. Inga medlemspengar till politiska partier.
7. Lyft fram kvinnors rättigheter på jobbet och i facket. Vi vill ha en ansvarig för att värva kvinnor till förtroendeuppdrag och samordna ett tjejnätverk.
8. Vi måste hålla ihop inför malmprisfallet. Om varsel i slutändan inte kan undvikas så måste turordningsreglerna i LAS följas – inga överenskommelser som diskriminerar någon.
9. Fri debatt är nödvändig för riktig enighet – ja till yttrandefrihet i alla frågor. Regelbunden facklig information genom egna tidningar, hemsidor och nyhetsblad.

Det är detta och inte något som hände på 70-talet eller 30-talet som Olov Abrahamsson är rädd för.

Annika Blomberg

Medlemsmakt och arbetardemokrati

Gruvtolvans ledning håller tydligen möten på arbetsplatserna i Kirunagruvan, där det sprids skräckskildringar om Knegarkampanjen under täckmantel av facklig information. Det påstås bland annat att Knegarkampanjen är en kommunistisk grupp som kommer tvinga fackmedlemmarna till det ena och det andra.

Det är med andra ord dags att återupprepa Knegarkampanjens ursprung, idéer och arbetssätt.

För det första: Bland Knegarkampanjens aktiva dominerar tidigare partilösa. Men flera pådrivande personer har brutit upp från förstenade arbetarorganisationer, både socialdemokratiska och kommunistiska, för att de ledsnat på toppstyre och dimridåer för att dölja uppgörelser med både fackpampar, bolagsledningar och stormakter. Istället äger vi vår egen organisation och väljer både företrädare och inriktning helt fritt.

För det andra: Knegarkampanjen är en ideell förening för arbetare och låginkomsttagare och inte ett parti. För att kunna skicka in arbetarrepresentanter i kommunfullmäktige har vi behövt registrera ett partinamn, men i allt övrigt fungerar vi som en ideell förening. Vi håller dessutom öppna möten för maktlösa Kirunabor för att bestämma vad vi ska göra och säga.

För det tredje: Knegarkampanjen har inskrivet i sina stadgar att vi kan välja nya förtroendevalda löpande. Vi tillämpar alltså själva det vi vill se i hela arbetarrörelsen, dvs att företrädare som inte gör det de lovat – eller till och med gör helt andra saker än vad medlemmarna bestämt – går att flytta på.

För det fjärde: Våra förtroendevalda som vi t ex skickar på kommunmötena får inte ta emot ersättningar utöver förlorad arbetsinkomst. Vi har inte gett oss in i politiken för att fylla på den egna plånboken utan för att det behövs förändringar i samhället.

För det femte: Knegarkampanjen går att utvärdera. Bloggen, våra kampanjer, våra motioner och debattinlägg i Kiruna kommun kan var och en ta del av och man kan dra sina egna slutsatser av det.

***

Så hur ligger det till med skräckvisionerna? Kommer Knegarkampanjen att svinga sin partipiska över fackets medlemmar om Jari Söyrinki och hans arbetskompisar vinner klubbstyrelsevalet i Gruvtolvan?

Faktum är att det inte finns någon partipiska att svinga. Knegarkampanjen har visioner om medlemsmakt och förtroendemannastyre – arbetardemokrati – som vi försöker tillämpa för allas vår gemensamma nytta.

Det som däremot kommer att hända om vi låter fackföreningarna omvandlas till personalorganisationer för arbetsgivarna eller försäkringsbolag, eller om vi lämnar walk-over till styrande småklickar och partilojala, är att vi får en se en urholkning av våra rättigheter och möjligheter. Vi kommer inte att ha någon verklig fackligt och medlemsorganiserad vilja att sätta emot bolagsledningarna. Våra representanter behöver en stark medlemsaktivitet, för annars skaffar de sig andra intressen med sina poster än vad medlemmarna har.

Det läge som är i Kiruna – en stad beroende av en järnmalmsproduktion med för närvarande fallande råvarupriser, och en stadsomvandling som hela tiden befinner sig i någon slags kris – gör det ännu viktigare med levande och medlemsstyrda intresseorganisationer. Annars blir vi bortdribblade i hemliga överläggningar.

Det som kommit fram de senaste dagarna om Gruvtolvans fd ordförande Harry Rantakyrö och hans maktspel bland gruvbolag och socialdemokrater i Norrbotten, visar att det finns många som förlorar på att medlemmarna får insyn, medverkan och makt. Så frågan är egentligen väldigt enkel. Är gruvarbetarna i Kiruna värda fackliga representanter som de kan kontrollera, som säger vad de tycker och vad vill, och som kan röstas bort?

Knegarkampanjen har uppmuntrat Jari Söyrinki att ställa upp som kandidat i ordförandevalet i Gruvtolvan och kommer att stödja honom och hans arbetskompisar på deras egna villkor, både före och efter årsmötet och oavsett hur det går. Det behövs liknande initiativ på många arbetsplatser i landet för att arbetardemokratin ska börja växa, så att vi kan skapa enighet i handling kring våra egna intressen.

Annika Blomberg

INSÄNT: Det är Abrahamsson som ska skämmas!

Jag läste Olov Abrahamssons ledare ”Stoppa kuppmakarna!” i NSD 13/1 och även hans svar till Jari Söyrinki. Om det inte var vardagsvillkor och politisk rörelsefrihet för ett stort antal industriarbetare som stod på spel, så hade man ju kunnat skrattat rått. Men nu sätter jag skrattet i halsen faktiskt.

Abrahamsson har mage att kalla Jari Söyrinki för kuppmakare. Det är faktiskt något oerhört. Jari Söyrinki blev vald som ordförande för underjordsarbetarna i Kirunagruvan pga missnöje med tidigare förtroendevalda, han blev tvungen att sätta sin plats i klubbstyrelsen i 12an på spel i konflikt med nuvarande ordförande Thelin för att klubben skulle försvara anställningarna för ”de 20” som LKAB ville avskeda för att de utfört beting upplagda av sina arbetsledare. Jari Söyrinki avgick från sitt uppdrag och begärde nytt årsmöte för att han ville dra in medlemmarna i klubbens liv när ordföranden och styrelsen gick bolagets ärenden, 30% av medlemmarna stödde en namninsamling för extra årsmöte som ombudsmännen arkiverade utan åtgärd. Han kandiderar nu i klubbordförandevalet, har informerat om det i god tid och kommer att ta fram en lista på åtgärder som han och flera med honom vill se genomförda. Var i herrans namn är kuppen?!?!?! Är föreningslivet så främmande för Abrahamsson efter alla år hos sossarna att han inte känner igen det när det rör sig framför hans egna ögon?

Jag har arbetat sida vid sida med Jari Söyrinki i Knegarkampanjen i drygt tre år och har undersökt vartenda steg som har tagits av honom själv och av hans motståndare sen klubbårsmötet 2013. Var och en kan läsa min rapport och mina slutsatser på Knegarkampanjens hemsida. Allt tal om kuppmakeri från Abrahamssons och Thelins sida faller tillbaka på dem själva som helt uppenbart vill ha ett fack som lägger sig platt för bolag och partier och säkrar deras egna positioner.

Abrahamsson rasar också om att Jari Söyrinki gick emot mediadrevet där bl a SvD:s tortyr- och krigsförespråkande ledarskribent Per Gudmundsson riktade avgångskrav och polisanmälningar mot en twittrande busschaufför och vänsterpartist i Pajala, numera förtroendevald i IF Metall. Tack för det beskedet! Hyckleriet hos dem som silar tweets och sväljer krigskampanjer blir bara grövre och det tränger in på arbetarrörelsens redaktioner.

Så var det det riktigt farliga. Att Jari Söyrinki stödde den ”världsrevolutionära processen” i arabvärlden. Detta anser Abrahamsson vara ett bevis på hans vänstersekterism. Det är ju bara det att för den läskunnige så var den revolutionära vågen i arabvärlden skriven på väggen av internationella högerekonomer flera år i förväg, den stöddes dessutom av liberaler över hela världen. Abrahamsson själv var dessutom emot NATO-bombningarna av Libyen, precis som vi i Knegarkampanjen. Kuriosa i sammanhanget är att det självutropade lilla Arbetarpartiet i Umeå som Abrahamsson stödjer sig på, var uttalade supporters till NATO-bombningarna i Libyen. Vem är det som Abrahamsson lierar sig med egentligen?

Skillnaden mellan Abrahamsson och oss i Knegarkampanjen var att när massakrerna på befrielsekampen i arabvärlden drog igång så upphörde socialdemokraternas stöd, medan vi såg nödvändigheten av revolutionerande lösningar på hela den samhällskris som revolterna i arabvärlden uttryckte, vi kände vår samhörighet med befrielsekampen och pekade ut arbetarrörelsens ansvar för att stödet uteblev. Knegarkampanjen har uttalat vårt stöd för arbetarrörelsen i Tunisien och Egypten, för de kämpande samordningskommitteerna i Syrien och vi har utväxlat solidaritet med aktiva medan Abrahamsson bara har beklagat sorgen. Socialdemokraterna var sist ut med att bryta med nyckeldiktatorn Mubarak i Egypten som fram tills han störtades av ”revolutionärerna” var medlem i Socialistinternationalen. Precis som Ben Ali i Tunisien. Och affärerna med Khadaffi i Libyen och Assad i Syrien var socialdemokraterna nöjda med ända tills folket reste sig. Så vem är det som har mest att skämmas för?

Nej, Olov Abrahamsson visar på vems sida han står i sina försöka att diskreditera Jari Söyrinki. Olov Abrahamsson är inget annat än en dräng åt partister, lokala och globala makthavare.

Det verkar vara dags för nya kvastar inom arbetarrörelsen i Norrbotten och det är väldigt uppmuntrande nyheter att Jari Söyrinki kandiderar för han är en kraft för medlemsstyre, väldigt trogen vanliga arbetares intressen och helt okorrumperad. Att han som väldigt ung bröt sig ur SKU i Malmfälten talar bara till hans fördel till skillnad mot sossar som ägnar sina politiska liv till att vifta med svansen på kommando. Det ska bli intressant att följa vad Jari Söyrinki och hans kamrater kommer att kunna uträtta och de är värda allt stöd och uppbackning.

Annika Blomberg

INSÄNT: Det känns hånfullt!

Som före detta ledamot i Gruvtolvans styrelse tycker jag att Jan Thelins uttalanden är märkliga för att inte säga på vissa ställen vilseledande och på andra rena historieförfalskningar. Han utmålar dem som opponerar sig mot honom som kommunister som uppmuntrar till våldsaktioner, som är för ”trotskistiska” för till och med SKU. Gällande splittringen mellan SKU och Jari och Tommy så handlade den väl i mina ögon mer om ideologiska skillnader snarare än om våldsivrande. Men lösryckta fragment av händelser går, som Jan Thelin visat, att sätta in i vilket pussel man än vill. Men det är inte min största kritik. Detta är händelser som utspelade sig för snart 15 år sedan och deras politiska ideologi är väl knappast samma under deras nya paroll Knegarkampanjen som i mina ögon verkar jobba mot mer medbestämmande för arbetarna och arbetarrörelserna i Sverige.

Deras uttalanden om ”den världsrevolutionära processen” var väl också mer en förhoppning om att den ”arabiska våren” skulle utveckla sig till ett uppror lett av de inhemska arbetarrörelserna för att skapa ett bättre samhälle i länder som traditionellt styrts av diktatorer. Jag kan givetvis ha tolkat situationen fel då mitt samröre med Jari Söyrinki och Tommy Hjertberg inte sträckt sig längre än till vårt gemensamma arbete inom Gruvtolvans styrelse.

Men den viktigaste poängen som Jan Thelin försöker förvanska handlar om hans påstådda försök att skilja Gruvtolvan från partipolitiken med påståendet: ”Vi vill inte att Gruvtolvan ska bli en plattform för Knegarkampanjen. Vi har tvärtom försökt komma bort från partipolitiken, men de vill gå 20 år tillbaka i tiden”, (NSD ledarsida 13/1)

Detta känns hånfullt för de som vet att Jan Thelin med förra ordföranden Harry Rantakyrö var drivande i processen att få Gruvtolvans styrelse in i det socialdemokratiska partiet. Vilket de sedermera också lyckades med. De som arbetat hårdast för att skilja Gruvtolvans styrelse från partipolitiken och återskapa en arbetarorganisation utan partipolitiska allianser var ju just Tommy Hjertberg och Jari Söyrinki, ofta även stödda av mig som inte heller bekänt min trohet mot Socialdemokratin (märk väl att jag inte heller är medlem i Knegarkampanjen). Det blir lätt ironiskt när Jan Thelin dessutom brukar sin partikollega Olov Abrahamsson till att sprida dessa historieförfalskningar.

Som Thelin säger gör Gruvtolvan ett bra arbete för sina medlemmar. Men i Thelins regi brukar detta arbete komma på bekostnad av någon annan arbetares försämrade villkor. Som när Thelin valde att ge upp kampen om de 20 underjordsarbetarna som fick avsked till förmån för ett ”behagligt förhandlingsklimat” i framtida löneförhandlingar. Detta var vad som splittrade Gruvtolvans förra styrelse under tumultartade former som resulterade i att bland annat jag, Tommy Hjertberg och Jari Söyrinki övergav våra poster.

Martin Falck f.d. styrelseledamot i Klubb Gruvtolvan och f.d. vice-ordförande i SAK-gruppen, numera tjänstledig och student vid Umeå Universitet