Innebär #metoo en revolution?

För snart två månader sedan tvingades en Hollywood-mogul bort, snabbt följd av uppburna skådisar, mediaprofiler och politiker, efter att kvinnorna som de utsatt för sexuella trakasserier och våld hade snackat ihop sig, brutit med lydnadskulturen, ställt upp för varandra och sagt som det är. Detta är mycket mycket bra.

Det bästa med #metoo-kampanjerna är just detta, att kvinnor snackar ihop sig, håller ihop, slutar lyda och säger som det är. Det som visar sig då är att alla kvinnor delar erfarenheterna av sexism, att flertalet har utsatts för sextrakasserier av män i hemmet, på jobbet och i det offentliga rummet och att många många utsatts för sexualiserat våld.

Problemet med #metoo-kampanjen är dock, att uppropen och avslöjandena inte resulterat i någon nyorganisering utan att de överlämnat initiativet till de befintliga institutionerna som alla är fästen för den patriarkala befälsordning som också de sexuella trakasserierna är en del av. Den patriarkala befälsordningen skakas om av #metoo, det står utom allt tvivel, men den kommer inte att knäckas med mindre än ett uthålligt, beslutsamt, självständigt och organiserat bekämpande i handling.

Den patriarkala befälsordningen är ungefär lika gammal som civilisationerna och utgör en organisk del av både de befintliga och de historiska klass- och klansamhällena. Det är i själva verket så att alla kända klass- och klansamhällen är och har varit patriarkala och för att genomdriva den lydnadskultur och den maktutövning som håller klasser och exploateringsförhållanden på plats, så har det alltid ingått mer eller mindre kraftigt sexuellt förtryck och våld. Mot kvinnor men också mot sexuella minoriteter och mot barn.

Våldet mot framförallt kvinnorna bottnar i att en arbetsdelning mellan könen – som männen tjänade på – uppstod i historien, plus kampen om det samhälleliga överskottet. Männen som kollektiv hade under årtusendena kapat åt sig såpass mycket rörelsefrihet, kunskaper och positioner att de vid civilisationernas gryning kunde ta ett språng och banka fast en ordning där kvinnorna blev hemslavar för att leverera obetalt hemarbete, gjordes stationära och förlorade kontrollen över sin sexualitet och äganderätten till barnen. Eftersom kvinnorna under samhällenas tusenåriga framväxt hade spelat en oerhört viktig roll – till exempel för att bygga boplatser och för innovationen att bruka jorden – och dessutom hade haft mycket makt på boplatserna, så krävdes det våld för att garantera lydnaden och det nya exploateringsförhållandet med obetalt hemarbete. Detta är ett våld som aldrig upphört sedan dess och som har växt in i könsrollerna och blivit något som många dessutom njuter av och gör pengar på.

Det finns de som säger att dagens sexism är toppen på könsarbetsdelningens isberg men förhållandet är snarare att sexismen både är könsarbetsdelningens resultat men också dess programvara. Utan sexistiska fördomar skulle det, till exempel, inte vara möjligt att hålla kvinnor nere i låglöneyrken även i länder med fria preventivmedel och barnomsorg som är tillgänglig för alla. Ingen, vare sig kvinna eller man går fri från sexistiska fördomar och vi är alla kuggar i en patriarkal befälsordning med manliga vita bolagsdirektörer och generaler i toppen, och färgade låglöneslavar och prostituerade kvinnor i botten.

Därför är inte det viktiga med #metoo att en tystnadskultur bryts, utan att lydnadskulturen utmanas, att det uppstår en rörelse av kvinnor som snackar ihop sig, hålla varann bakom ryggen och säger som det är och därmed bryter objektifieringen och blir subjekt i sina egna liv.

Objektifiering betyder att behandla andra varelser som objekt för sin egen tillfredsställelse. Detta utsätts nästan varje kvinna på hela jordklotet för varje dag, som döttrar, flickvänner, mödrar, partners, yrkesmänniskor, arbeterskor, hushållsslavar. Kvinnlighetens mest grundläggande drag är att finnas till för andra människors skull och den reproduceras såväl i religiösa och konservativa ideologier som i kommersialismens skönhetsindustri men också i arbetslivet. Kvinnor vårdar och täcker upp, får lägre betalt och definieras framförallt utifrån sitt utseende och sexighet. Kvinnor är arbetsledarnas sexobjekt och blir inte bara i filmvärlden våldtagna på jobbet som pris för att ha fått en anställning. Istället är detta vardagen för alla kvinnor som jobbar i de globala företagens frizoner runt jordklotet. Och straffriheten för våldtäkter och kvinnomord är utbredd, minst sagt. Inte helt sällan är ”rättsvårdande myndigheter” inblandade.

Att gå från att vara ett objekt till att bli ett subjekt är något man gör man genom handling. Egen handling. Det räcker inte med att ”rättsväsendet”, ”HR-avdelningen”, ”rekryteringsprocesserna”, ”anmälningsrutinerna” nu #metoo-certifieras eller att be chefer och skyddsombud att ”hålla ögonen öppna”. Det är många gånger dessa figurer som håller på med patriarkala härskartekniker, både sexuella och icke-sexuella. Objektifiering, sexism, könsdiskriminering och rea på kvinnlig arbetskraft är alltför seglivade realiteter för att systemet ska kunna sanera sig självt och makthavarna har inte planerat att släppa ifrån sig kontrollen över hierarkierna. I grund och botten är dessa hierarkier uppbyggda för att säkra den fortsatta utsugningen av den obetalda arbetstid som borgarklassen lever av och det är med andra ord själva det kapitalistiska systemets fundament som hotas om den patriarkala befälsordningen och hierarkierna skulle vändas upp och ned.

Istället är det kraften i den kollektiva handlingen och styrkan i att tala med en enad röst som gjort att #metoo faktiskt skakat om några vrår av det patriarkala brödraskapet. Några av förbrytarna har dragits ut i friska luften och deras nätverk har tunnas ut temporärt.

Men det som behövs för en storskalig och varaktig förändring, för att bryta objektifieringen, behövs ett uthålligt gemensamt agerande i alla konkreta situationer där patriarkala härskartekniker används och förekommer. Det som behövs är #metoo-självförsvars-grupper på arbetsplatser och skolor och sanningskommissioner som ger rött kort till alla översittare och säkrar tjejers och kvinnors rörelsefrihet.

Det behövs också en politisk utbildningskampanj om hur den patriarkala befälsordningen, sexövergreppen och den globala kapitalismen hänger ihop och förstärker varandra. Så att vi kan bygga upp den motmaktsrörelse som på riktigt skulle kunna skaka om. Det är ett faktum att de globala bolagsjättarna tjänar grova pengar på kvinnors slavarbetsvillkor och svältlöner i frizonerna, på skönhets- och underhållningsindustrin som odlar objektifieringen och som i sin undervegetation gör affärer med de karteller som handlar med kvinnors kroppar som råvaror i sexindustrin. I spetsen för en sådan motmaktsrörelse behövs arbetande och exploaterade kvinnor som går hela vägen med sin systemkritik.

Om något sådant börjar växa som ett resultat av #metoo-kampanjerna kan man på riktigt säga att det är en revolution på gång. Annars inte.

Därför behövs nu den 3e vågens feminism. Den 1a handlade om rösträtten, den 2a om sexuell frihet, rätt till jobb, egna pengar, abort och barnomsorg. Båda två skyfflades ut ur arbetarrörelsens huvudfåror alternativt inriktade sig på att förkvinnliga det borgerliga samhället och kapitalackumulationen. Nu behövs en socialistisk kvinnorörelse som reser sig mot exploateringen som sådan, med arbeterskor och soldater, kamrater och sexuella subjekt i ledningen över hela den nya arbetarrörelsen mot det globala kapitalet och som inte stannar vid reformeringen av kapitalet eller nöjer sig med att exploateringen får ett mänskligt ansikte.

#metoo har ställt en dörr på glänt för att börja rensa ut hela den patriarkala skiten.

Annika Blomberg

Kommunfullmäktigerapport november

Kommunfullmäktige i november var ett tvådagarsmöte eftersom det var den årliga budgetdebatten.

När det gäller budgeten så hade vi från Knegarkampanjen inget eget förslag, utan vi yrkade på återremiss av kommunledningens förslag för att samla in personalens uppfattning i frågan. Av handlingarna så framgick att MBL-förhandlingen med de kommunalanställdas fackföreningar hade genomförts på 20 minuter, och några brukare hade som vanligt inte tillfrågats överhuvudtaget. Denna otillräckliga behandling av budgeten visar att vårt krav om att varje kommunanställd ska få 30 timmar per år för att ägna sig åt fackliga frågor borde genomföras.

Personalen inom barnomsorgen och föräldrar hade framfört en oro till oss över att den bemanning som planeras, för att minska barngruppernas storlek, inte skulle räcka. Liknande behov borde inventeras inom hela den kommunala driften.

Borgaroppositionens privatiseringar och jättenedskärningar

Centerpartiet hade ett eget ”budgetförslag” och Moderaterna hade ett annat tillsammans med Folkpartiet.

Att Centerpartiet i Kiruna inte skiljer sig från Centerpartiet i övriga landet så mycket som de vill framställa det som, framgick av deras budgetförslag. Privatiseringar – i Sehlbergs vokabulär kallade ”alternativa driftformer” – kombinerat med nedskärningar – av Sehlberg döpta till ”effektiviseringar” – över 50 miljoner på tre år.

Även Moderaterna och Folkpartiets budget följde samma tema. Många miljoner i nedskärningar, kombinerat med privatiseringar i dess värsta form med så kallad ”fri utmaningsrätt” som innebär att privata företag får lägga bud på varje enskilt uppdrag i den kommunala verksamheten och att uppdraget alltid måste gå till lägstbjudande. Med andra ord fritt fram för vårdbolag och friskolekoncerner att konkurrera genom försämrade villkor för personal och brukare.

Utöver budgeten var det också några andra viktiga frågor som behandlades:

• Utvecklingsplanen för Kiruna C. Knegarkampanjen röstade ja samtidigt som vi menade att behovet av ett stadsråd för stadsflytten – där föreningar och Kirunabor får direktinsyn och makt att påverka –  bara blir allt större. Risken är uppenbar att stadsplaneringen nu hamnar hos ett expertvälde långt från de behov som Kirunaborna har.

Under debatten om utvecklingsplanen pekade vi också på Alliansregeringens totala brist på ansvarstagande för Kiruna stadsflytt och det var mycket intressant att följa de lokala Allianspartierna (c), (m) och (kd) springa ikapp till talarstolen för att bedyra sitt avståndstagande till regeringen och för att dra listor på vad de sagt till ”sina” ministrar minsann.

När vi då utmanade dem att ta ansvar och faktiskt lämna Alliansen så lovade Gunnar Sehlberg återigen att han ska göra det. En annan gång. Det är andra gången inom loppet av ett år som Gunnar Sehlberg lovar att lämna sitt eget parti utan att göra det. Han sprider en illusion om att han är i opposition till Alliansen utan att göra någonting. Detta är bara lokalt röstfiske för att försöka komma åt kommunalrådsposten. Utanför Annie Lööfs kassavalv skulle han stå sig slätt.

sehlberg i kommunhuset

Sehlberg spelar dubbelt

 

 

 

 

 

 

• Frågan om kommunens deltagande i Flexibla Bostäder. Här röstade Knegarkampanjen ja med motiveringen att vi vill få till stånd bostadsbyggande så snabbt som möjligt för att lindra bostadsbristen. Även om vi inte är nöjda med den här lösningen så kan vi inte försätta de som saknar bostad i en utpressningssituation.

I debatten betonade vi samtidigt att vi inte tycker att LKAB, staten och kommunen därmed har tagit sitt ansvar för bostadssituationen. Vi anser fortfarande att den enda hållbara lösningen på problemet är att gruvnäringens vinster fonderas och används för att finansiera bland annat bostadsbyggande. Flexibla Bostäder är en finansiell konstruktion där kommunen och LKAB står som säkerhet för lån för att bygga bostäder, istället för att använda pengar som redan finns hos LKAB. Det kommer innebära att hyresgästerna får betala dessa lån genom sina hyror.

• Vår motion om att utöka busstrafiken till helgnätter samt obekväma arbetstider för att arbetare som går skiftgång på LKAB ska kunna åka buss behandlades. Kommunledningen sade nej till motionen med motiveringen att man ville ta ett helhetsgrepp kring frågan om kollektivtrafiken.

Diskussionen om bussar på obekväma arbetstider var minst sagt smutsig. Även ”arbetarpartierna” (s) och (v) visade på ett förakt för vanliga arbetare genom sitt resonemang om att LKAB-arbetarna borde betala en utvidgad busstrafik själva eftersom LKAB en gång i tiden hade busstrafik i egen regi. Som om arbetarna skulle kunna köpa biljetter till bussturer som ingen kör.

Värst var Miljöpartiets representant som gick rakt emot sitt eget partis slagord om att ”fördubbla kollektivtrafiken och minska bilismen” och menade att vi var en ”överhetskampanj” eftersom vi föreslår att kommunen ska ta ansvar för infrastruktur och kollektivtrafik och förbättra de befintliga busstidtabellerna så att de blir tillgängliga för fler LKAB-arbetare. Han hävdade till och med att det var fackets uppgift att ordna fram busstrafik om det nu var så viktigt. Hans enda intresse visade sig vara att skydda kommunkassan. Snacka om överhetskampanj. Vilket hyckleri!

mp_kiruna

(mp) Kiruna

Frågan om busstrafik på helgnätter vågade inte kommunledningen ta tag i eftersom det där var så tydligt hur de sviker sina vallöften om att kämpa för jämställdhet och kvinnofrid, och hur mycket deras olika styrdokument för att skapa jämställdhet och trygghet i stadsmiljön bara är kommunala hyllvärmare. Men om de ska kunna fortsätta marknadsföra sig som ”feministiska” i nästa val så får man väl hoppas att de löser den här frågan i sitt ”helhetsgrepp”. Fakta är dock att de röstade ned vår motion om att utöka trafiken till helgnätter för att öka tryggheten och förebygga våld, särskilt mot kvinnor.