Debatt om Brexit: ”Kamp mot brittisk åtstramningspolitik”

 

Insänt av Börje Schellin, 26 juni

England beslutar sig för att lämna EU och den svenska ”vänstern” jublar. Nu kan kanske också Sverige återta sin kontroll från det otäcka byråkratiska EU, följa efter England, bryta eller bara omförhandla avtalen till ”fosterlandets” fördel.

Den svenska vänstern jublar (och högerpopulismen självklart!) åt de insatser som extremhögern, den invandrarfientliga populistiska rörelsen och den konservativa högern gjort i England. Tack riktas till de som öppnade vägen för en liknade svensk rörelse. Hela ”Nej till EU”-rörelsen myser!

Så i praktiken blev då vännerna den engelska högeransamlingen, med dess svulstiga faktafria och rasistiska argumentation, som med skrämsel och löften om en bättre tillvaro fick främst den äldre delen av den engelska arbetarklassen och andra befolkningslager att rösta för ett utträde.

Förutom att England skulle återta kontrollen från EU lyftes 350 miljarder-argumentet fram: att de 350 miljarder som England nu skickar till EU skulle användas för den ”egna” befolkningens behov. Starka argument från Brexit-sidan, som bara fördes fram för att locka väljare. Ett löfte som togs tillbaka redan dagen efter folkomröstningen. Lurendrejeriet skådade triumfer!

Men ”Nej till EU” förstod inte spelet de drogs med i och applåderade högljutt!

Vilken hållning tänker de ta nu, de svenska anhängarna av ett engelskt utträde, då alla löften som Brexit-företrädarna gett blir till sand, när det blir svårt att genomföra det som lovats, när ”enheten” och de partipolitiska fronterna brister, när vi ser ”turbulens” i den engelska politiken och i hela det europeiska politiska etablissemanget, nu när alla tyckare från alla håll talar om svåra konsekvenser för den svenska ekonomin. Kommer de stödja kraven på en ny folkomröstning? Byta sida – England in i EU?

Min kritik av den svenska ”Nej till EU”-rörelsen har handlat om att den är småborgerligt nationalistisk. ”Partipolitisk obunden” brukar det heta. I själva verket står alla rörelser och partier på någon klassgrund, vilken partibeteckning de än må gå under. Inga partier är skapade i ett vakum eller av gud.

Att vara emot ett utträde, säga sig vara för EU, behöver inte betyda att man kritiklöst sluter upp bakom det svenska exportkapitalet och dess klassintresse. Eller för den delen att man stödjer alla EU-beslut. Det betyder bara att jag sett möjligheten till en inom-europeisk politisk strategi. Utanförskap är utanförskap, och valbojkotter eller krav på att lämna unionen saknar helt politisk strategi. Och sen då? Levde vi lyckliga i tusen år? Kvarstår inte borgarsamhället, med alla dess orättvisor och tossigheter oavsett om styrningen sker från Stockholm eller Bryssel?

Min kritik mot politiken som fördes fram av småborgerliga ”Nej till EU” utgår från en mobiliserande strategi för skapandet av en, inom EU, gemensam europeisk arbetarfront mot hela det centrala europeiska kapitalet och deras gemensamma strategi av lönenedpressningar och åtstramningar. Det var och är en viktig del av min kritik.

Låt mig nu mer belysa krafterna för och emot Brexit och vad jag anser bör göras.

Båda linjer i England, för utträde eller stanna kvar, stod för bestämda klassintressen. Jag har ovan kort beskrivit den ena sidan. Den andra sidan består av den engelska exportindustrin och finanskapitalet vars huvudstad heter London.

Jag hade varit emot ett Brexit, om jag verkat i England, men förmodligen skulle jag förhållit relativt passiv! I så motto att jag inte öppet och direkt ställt mig sida vid sida med företrädarna för Bremain-sidan, sida vid sida med Cameron! Usch och fy! Istället skulle jag sökt visa på de grundläggande klassintressena för de båda sidorna. Tagit mig friheten att kritisera båda. Avvisat svulstigheterna, inte minst Ukips rasism, men framför allt sökt förklara att ingen av sidorna är till gagn för folkflertalet eller kommer att gynna arbetarintresset.

Jag hade avhållit mig från att ta en mer aktiv ställning i många av valets debattfrågor, som riskerat att göra mig till en talesman för någon del av kapitalet! Corbyns och Labours kritiserade passivitet var förmodligen korrekt: Labour var öppet emot ett Brexit, kanske med en strategi som liknande min.

England står nu inför en helt ny politisk situation. Det är kris i den politiska eliten. I Skottland reses åter krav på utträde ur Storbritannien, med krav på en ny folkomröstning och för EU (den skotska eliten vill kvarstå inom EU). På Nordirland reses liknande krav, men där med utgångspunkt för risken av att det skapas en skarpare gräns mellan dem och den katolska befolkningen i Republiken Irland (eliten där vill förmodligen ha kvar sina band till moderlandet).

Det finns en oro framför allt bland unga (studenter och arbetare) att inte kunna studera, resa, arbeta i hela Europa. Många känner sig som européer, inte bara som britter, och den oron skall tas på allvar. Där finns en anti-rasistisk, internationalistisk utblick. Det ger öppningar att diskutera hur ett nytt Europa skulle kunna se ut, och hur det skulle kunna bli möjligt. Men den namninsamling som nu samlar miljoner undertecknare för en ny folkomröstning, som skulle möjliggöra ett återinträde i EU, är en återvändsgränd.

Den politiska krisen innebär en helt ny politisk situation som skall utnyttjas. Tories befinner sig i kris, och delar av Labour söker göra en kupp mot partiledaren.

Krav bör istället resas för kamp, generalstrejk mot den åtstramningspolitik som den engelska borgerliga regeringen under år fört. En åtstramningspolitik som enbart, för att avstyra arbetarkamp, skylts på EU-byråkratin och som sedan följdes upp av lögnen, för att vinna arbetarröster för ett Brexit, att allt kunde återställas om bara de 350 miljarderna återfördes till England. Fienden till arbetarklassen finns såväl internationellt som lokalt.

Krav bör resas för nyval! Borgerlighetens politiska kris, där de nu försöker att vinna tid för att samla sig, visar att endast ett verkligt på arbetarklassen baserat parti, med ett eget program, kan erbjuda den politik som riktar sig såväl mot EU-byråkraters som den inhemska nedläggnings- och åtstramningspolitiken.

Debatt om Brexit

23 juni röstade en snäv majoritet av britter för att Storbritannien ska lämna EU. Folkomröstningen var ett vallöfte från konservativa Tory-partiet och premiärministern David Cameron.

Cameron, som själv var emot ett utträde, meddelade under midsommarhelgen sin avgång.

Det finns många åsikter om det så kallade Brexit (British Exit). Knegarkampanjen Kiruna har därför beslutat att öppna en debatt om Brexits resultat och nästa steg för arbetarrörelsen.

Reglerna för debatten är följande:

  1. Inlägg ska hålla sig till ämnet
  2. Inlägg som överskrider 5000 tecken kan nekas publicering
  3. Högt till tak – men osakliga/oseriösa inlägg publiceras ej
  4. Debatten pågår till 3 juli och inlägg skickas till knegarkampanjen@gmail.com 
  5. Det går bra att skriva under pseudonym

Med det så välkomnar vi synpunkter från alla håll och hoppas att debatten leder till ökad klarhet.

Allmän skuldavskrivning behövs. Om valet i Grekland.

Det råder eufori i den europeiska vänstern efter SYRIZAS valseger i Grekland medan borgerliga kommentatorer och politiker spyr galla över dem. Vad är det egentligen som har hänt?

För fem år sedan sprack en lånekarusell som den grekiska staten varit indragen i för att pumpa upp sitt budgetunderskott mer än vad EU-reglerna tillåter. Det var de stora finansdrakarna på Wall Street som hade ställt upp med den ena fantasifulla och lukrativa lösningen efter den andra. Regeringen som var ansvarig för karusellen leddes av Nea Demokratia, ett högerreaktionärt parti och de som var ansvariga när det sprack var socialdemokratiska PASOK.

Efter det här sjönk Greklands kreditvärdighet som en sten och de fick inte låna mera. Så finansinstituten på Wall Street kom tillbaka för att designa kraven från EU, Internationella Valutafonden och Europeiska Centralbanken, så att man skulle kunna låna ut till Grekland igen och hålla igång kreditflödet i Europa. Om den grekiska staten istället hade ställt in betalningarna hade det drabbat tyska och franska storbanker och då hade euron kunnat krascha.

Istället framställde man det som att den grekiska befolkningen levt över sina tillgångar och gjorde dem ansvariga. Den grekiska staten ställde mer eller mindre in betalningarna till den egna befolkningen för att fortsätta betala till det internationella bankväsendet och vara med i ”det internationella samfundet”.

Drakoniska sparpaket har genomdrivits sedan dess som har slaktat levnadsstandarden i landet och kastat ut hundratusentals greker i fattigdom. Många har nu lämnat landet.

I valet i söndags fick till slut PASOK och Nea Demokratia som drivit igenom allt detta på hemmaplan, släppa ifrån sig regeringsmakten till ett nytt ”vänster”projekt – SYRIZA – som har lovat att det nu ska vara slut på åtstramningarna och att den ”nationella värdigheten ska återupprättas”. Men saken är ju den att SYRIZA redan har gått med på att stanna inom EU-klubben och valutan. Partiledaren Tsipras har rest världen runt för att träffa centralbankschefer och finansdrakar och dagen efter valet slöt han en regeringskoalition med rasister och högernationalister.

Valsegern kan till stor del naturligtvis förklaras med att det grekiska folket har fått nog av fattigdom och misär, men de hade fått nog redan 2011 när PASOK-regeringen satte in kravallpolis mot demonstranter och tårgasade stora delar av centrala Aten. Det som har hänt sen dess är att stödet för PASOK mer eller mindre har utraderats och många korrupta politiker därifrån samlas nu i SYRIZA. Det är faktiskt en uppsjö av PASOK-parlamentariker som lägligt nog bytt partikostym. Sen förra valet har man följaktligen inte sett till SYRIZA i några av de grekiska folkrörelserna som upprätthåller livet i landet. Deras fana är helt borta från gatan och de har lämnat unga anarkister att ta striden med nazisterna i Gyllene Gryning som begår mord och andra hatbrott beskyddade av polisen.

SYRIZA är en parti med vänsterlutning som vuxit explosionsartat ur missnöjet men det kommer inte att kunna vända utvecklingen med enbart förhandlingar om återställd köpkraft, för i grunden finns ett land som sedan länge är avindustrialiserat och utlämnat åt turism- och bankkapitalet. Arbetarklassen i landet har smält samman till en spillra som finns i rostiga stålverk och nedgångna oljeraffinaderier. För att klara sig har gemene man hänvisats till tjänster och gentjänster och korruptionen är en samhällsplåga långt in i basmiljöerna. Stödet för SYRIZA är därför en kombination av hatet mot åtstramningar och fattigdom, av ropen på ”nationell värdighet” och av rädslan för det okända. Nu när SYRIZA tagit makten över statsapparaten är risken stor att de också börja dela ut förmåner som alla partier gjort i alla tider i Grekland för att sälja trygghet för lojalitet.

Den europeiska arbetarrörelsen måste givetvis gratulera den grekiska befolkningen till att ha blivit av med Nea Demokratia-regeringen och deras illa maskerade samarbete med Gyllene Gryning. Vi gratulerar dem också till att ha mosat EU-fjäskarna i PASOK, och vår solidaritet bör inriktas på kampanjer riktade till arbetsplatser och arbetslag för ett återindustrialiserat Grekland där den sociala servicen och livsmedelsproduktionen kan komma igång igen. Det är hela den skulduppumpade och internationella gangsterekonomin som måste få ett stopp med start i allmän skuldavskrivning. Om inte produktionen i Grekland kommer igång igen så att samhället kan upprustas, så riskerar SYRIZA istället att bli vänsterns sista suck av förlorade illusioner och framtidshopp och sluta som en katalysatoreffekt för nazistiska Gyllene Grynings verkliga genombrott.