Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika

Arbetarklassen i Barcelona kan kämpa sig till initiativet i Katalonien

Sedan några veckor frågar sig många vad som händer i Spanien där polisen den 1 oktober brutalt misshandlade folk i vallokaler som ville lägga sin röst på att upprätta en ny stat – Katalonien – fri från den spanska monarkin och resterna från Francos diktatur som finns inbäddade i den spanska konstitutionen och i regeringspartiet PP.

Hela styrsättet i Spanien skakas nu om och globalkapitalets kroniska kris sedan 2008 driver fram konflikter mellan olika falanger av borgerligheten som öppet slåss om en krympande kaka. I borgarnas konflikt om Katalonien har arbetarklassen ännu inte valt sida. Det beror på att det på båda sidor finns korrupta politiker – både señor Puigdemont och señor Rajoy är högerpolitiker – som förstör levnadsstandarden och arbetsvillkoren, skickar polisen på strejkkedjor och använder den statliga militärpolisen Guardia Civil mot sociala protester. Allt medan de spottar ur sig fraser om demokrati och rättsstat.

Majoriteten av Kataloniens industriarbetare jobbar i industribältet runt Barcelona där det finns stora spanska och internationella företag – framförallt inom energisektorn och bilindustrin men också inom livsmedelsproduktionen. Tillsammans med byggjobbare och serviceanställda utgör de maktlösa långinkomsttagarna omkring 90% av dem som jobbar i regionen. Katalonien är sedan länge en av Spaniens mest industrialiserade och urbaniserade regioner. De största företagen är bland annat Seat, Nissan, Volkswagen, Endesa, Gas Natural och Nestle. Servicejobbarna finns till stor del inom turismen eftersom Barcelona är en av världens viktigaste turistmetropoler. Sedan 40-talet har Katalonien varit en invandringsregion och arbetarklassen i Barcelona är dessutom multikulturell och talar många språk vid sidan av spanska och katalanska.

Krisen från år 2008 och framåt har varit brutal för alla som är beroende av en lön för att leva. Arbetslöshet och hemlöshet har skjutit i taket. Nya partier har bildats, gamla har skott sig i gigantiska korruptionshärvor. Det finns ett utbrett hat mot de ansvariga. Protester och strejker utsätts för hård repression och för två år sen instiftades en ”munkavlelag” som straffbelade protester med höga böter. Även strejkvakter dras inför rätta. Allt detta har katalanska nationalister har dragit nytta av. De har riktat populistiska svingar mot centralregeringen i Madrid som i sin tur svarat med åtal och polis och betett sig som katolska kyrkans sändebud, som fortfarande verkar anse att den spanska enhetsstaten är helig mark. Bland de nya partierna finns det flera vänsterpopulister och ett av dem är såpass nationalistiskt att de har lierat sig med högern för att få loss Katalonien från Spanien.

Arbetarklassen med sina arbetskamrater inom samhällsservice har allt att vinna på att centralregeringen i Madrid och EU-trojkan drivs bort från Katalonien. Men separatisterna kommer inte och vill inte bryta med Bryssel och arbetarklassen behöver kämpa till sig initiativet för att krisen ska få en lösning som håller. Det som behövs är en politik för säkra och fasta jobb, bostäder och investeringar – med garantier för friheten att organisera sig kring rättigheter och vardagsbehov, för att bekämpa politiska parasiter och utsugande bolag. Detta skulle mycket väl kunna genomföras med Barcelonas arbetarklass vid rodret men då krävs en långt gången självorganisering som kan driva ut Guardia Civil från Katalonien, hålla regionalpolisen stången, och sedan en inriktning på att själva ta makten i regionen.

Barcelonas arbetarklass är mångmiljonhövdad, välutbildad och multikulturell, den har mycket konfliktvana och allt större insikter om att de traditionella facken går bolagens och regeringens ärenden. Den 3 oktober strejkade många arbetare i protest mot polisbrutaliteten den 1 oktober.

Barcelonas hamnarbetare. I somras vann de en nationell strejk mot avskedanden och försämrade arbetsvillkor. Hamnarbetarna bojkottade  militärpolisen Guardia Civils fartyg i deras hamn inför den 1 oktober. HAmnarbetarna deltog i strejken 3 oktober.

En väg att gå för att bygga upp ett arbetarinitiativ i Katalonien-krisen vore att bygga en självorganisering på industriarbetsplatserna för att ta itu med frågan om hur Guardia Civil kan drivas ut, hur regionalpolisens och frankisternas handlingsutrymme kan spärras och vilka kampmetoder som behöver användas

En sak är säker. Sätter Barcelonas arbetare sig i rörelse för att driva igenom sina behov och krav kommer de inte att stå ensamma. Arbetarsolidariteten i Europa kommer att väckas omgående.

Annika

Debatt om Brexit: ”Bygg motmakt i Labour”

 

Insänt av BJ

Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap fick arbetare att huka sig och ställa upp bakom olika flyglar av den brittiska borgerligheten. Nu krävs en motmakt som sätter intressena hos den arbetande befolkningen främst, och myllan för den kan finnas i striden om Labour Partys framtid.

Många kloka saker har konstaterats i veckans debatt om Brexit. Jag ska här sammanfatta tre av dem.

* Europeiska unionen är ingen ”klasslös” historia. Kapitalets rätt och fysiska möjlighet att kommendera arbetskraft, tjänster och varor har alltid varit dess överordnade syfte. Det har krävt en överstatlig form av maktutövning, som pressat medlemsländer till reformer och ändrad lagstiftning, och därmed en urholkning av den (sedan tidigare begränsade) rätten att välja och välja bort makthavare. Kapitalets intressen går före anställningsvillkor och reallöner. Vi har även fått massarbetslöshet och begränsningar av föreningsrätten, strejkrätten och andra arbetardemokratiska friheter. EU är ett maktcentrum för borgerligheten som inte kan ändras inifrån utan måste skrotas (som skribenten Arbetardemokraten slagit fast).

* Folkomröstningar är nästan alltid skadliga för arbetarrörelsen. Av flera skäl: alternativen ges uppifrån, valet ger blanka fullmakter åt makthavarna och leder på sin höjd till förändringar i det borgerliga statsskicket. För arbetaren är det ”samma skit i ny förpackning”. Folkomröstningar tvingar dessutom befolkningen att ställa upp bakom två främmande alternativ, och kampanjerna innehåller alltid lögner och tomma löften. Det visar de två senaste erfarenheterna från Grekland 2015 och Storbritannien 2016. Resultatet blir att arbetarrörelsen demobiliseras, hukar sig och blir röstboskap. Arbetarrörelsen borde inte låta sig utnyttjas på det sättet, utan istället driva en aktiv bojkott och bygga sin egen motmakt (vilket Annika Blomberg föreslagit).

* Den allmänna debatten hittills har präglats av, kan man säga, småborgerliga utgångspunkter. Arbetarrörelsen har svårt att själv sätta agendan och anpassar sig då till frågeställningarna som reses av konservativa, liberala, högerradikala eller för den delen socialdemokratiska ”tänkare”. I det ingår att fokusera på länder istället för zoner där klassintressena hänger intimt samman – till exempel en produktionskedja eller miljö av utanförskap, fattigdom och massarbetslöshet. I det ingår också överdrifter som att Storbritannien efter Brexit flyter iväg från Europa, den monstruösa liknelsen mellan högerradikala UKIP och 30-talets fascistiska massrörelser, eller för den delen argumentet att Brexit vore en stor arbetarseger. Gemensamt för dessa ”idéer” är att de sällan leder till konkreta handlingslinjer. Det blir tyckande, fraser och larm som slutar med att arbetare inte fått någon vägledning. Arbetarna får klara sig själva bäst de kan.

Nu finns vi inte på plats i Storbritannien och ett ”Swexit” verkar mycket avlägset, därför att det svenska kapitalet är mycket mer samlat omkring exportindustrin. Men ändå är hela Europas arbetarrörelse beroende av ett kollektivt exempel på handlingskraft, av klassoberoende i praktiken, en form för att väcka den jättelika kraft som slumrar på arbetsplatserna och som utan vidare skulle kunna vräka undan både Tory-regeringar och EU-regimen.

För oss arbetardemokrater är Labour Partys ledare, Jeremy Corbyn, något så märkligt som en vänsterpopulist som burits fram till makten över ett traditionellt arbetarparti. Labour har precis som alla socialdemokratiska partier i Europa genomgått ett snabbt förborgerligande. Inte minst under Tony Blairs ledarskap då partiet blev medansvarigt för Irakkriget, kapitalisering av statsorganisationen och fria tyglar för konstlade kapital. När Corbyn med en politisk skräll valdes till partiordförande 2015, så var det åtminstone delvis en reaktion från Labours bas i fackföreningarna och de många britter som strömmade in i partiet för att hjälpa fram ett nytt ledarskap.

I efterspelet till Brexit har Corbyn utsatts för ett kuppförsök, där en stor majoritet av partiets parlamentsledamöter kräver hans avgång (172 mot 40). Brittiska tidningar beskriver det som ett ”inbördeskrig i partiet” och, kanske mer träffande, ett ”krig mot partimedlemmarna” inlett av det gamla blairitiska ledarskapet. Labours karaktär är, trots allt, inte historiskt avgjord. Labour har band till arbetarklassen som många andra socialdemokratiska och vänsterorienterade partier för länge sedan har klippt.

I valet mellan EU och Storbritannien vägrar vi välja – vi stödjer ingen av dessa borgerliga regimer. Men den kris som Brexit utlöst inom den politiska borgerligheten måste utnyttjas från arbetarrörelsen, och vi står inte neutrala i frågan om Labours framtid.

Corbyns kamp för blotta överlevnaden kan vara öppningen till arbetarbaserad motmakt. Inte för att han eller den fackliga byråkratin skulle önska det, utan för att klassaktiviteten kan komma att kanaliseras denna väg, så länge det saknas andra organiserade krafter på frammarsch från arbetarleden.

Därför borde arbetardemokrater driva på för:

* Att en extra partikongress inkallas för Labour, med valda delegater från Storbritanniens alla större industriarbetsplatser, som antar ett handlingsprogram med siktet inställt på en arbetar- och överlevnadsregering i oförsonlig opposition till EU-regimen.

* Att handlingsprogrammet innehåller krav på nyval, ett investeringsmonopol, utbyggnad av ett förtroendemannastyre och åtgärder för att trycka tillbaka den patriarkala befälsordning som både Tories och UKIP stödjer sig på.

* Att samtliga parlamentsledamöter ställs inför att stödja detta handlingsprogram eller fråntas sitt medlemskap i Labour och avsäga sig sina uppdrag.

Är det för radikalt? Risken är att det politiska svar som borgerligheten har på lager överträffar detta flera gånger om, som i Grekland när arbetarrörelsen till slut hade utmattats och brutits ned.

Situationen i Europa börjar bli sådan, att samhällsorganisationen måste förändras från grunden i den ena eller andra riktningen. Passivitet och blygsamhet från arbetarrörelsens sida kommer att förvärra krisen och dess konsekvenser.

 

Debatt om Brexit: ”Det svåra är ofta taktiken”

Replik av Börje Schellin

Taktik är svårt: att lyssna in människor, samla ihop, utröna kampberedskap för att ur detta skapa enhet för aktion. Jag skall inte trötta ut er läsare med att räkna upp alla tillfällen då jag själv velat och tvekat, värderat och omvärderat i sökandet av de rätta kraven, manifesterat med rätt kampmetod och riktat krav till rätt adress. Många gånger har man akrobatiskt nästan slagit knut på sig. (Ja, försök själva stå bredbent, med rak rygg och med örat mot backen för att lyssna in allt på gräsrotsnivå!).

Jag måste tillstå att min konkreta kunskap om det allmänna klasskampsläget, stämningarna i basen, kunskap över aktuella ledarskap som finns och deras erfarenheter av upplevd kamp och så vidare, är bristfällig. I mitt förslag till ”åtgärdsplan” utgick jag från två axlar. Strejken som vapen och samlingspunkt och nyval. Vi reser inte krav eller föreslår kampmetoder, som strejk, bara för att det låter ”maffigt” och radikalt. Gjorde vi detta ägnade vi oss enbart åt ren plakatpolitik. I mitt resonemang med kunskaper ur press och TV, så kunde jag skönja ett exploderande missnöje, som skulle kunna fokuseras i aktion. Arbetarna som rister bojorna. Ett startskott för en ny politik. Om den stämningen finns där eller snabbt kan utvecklas, så är en sådan ansamling korrekt och önskvärd. Om inte? Är det bara ytterligare en återvändsgränd där ett tryck kan blåsas upp för att likas snabbt pysa ut.

Många turer kommer virvla runt som ständigt tvingar oss till omprövningar. Dörrar kommer öppnas för att lika hastigt stängas och ett problem för oss, i utformandet av taktiken, är utanförstående, i förhållande till England, litenhet, i förhållande till massorna, och därmed såväl kunskapsbrist som konkreta ingripande möjligheter.

corbyn

Jeremy Corbyn, partiledare Labour. EU-kritiker som stödde Bremain i folkomröstningen.

Som den uppmärksamme läsaren förstår handlar det inte bara om ett val i sig. Krisen i Labour, där högern deserterar, krav ställs på Corbyns avgång ger öppningar för rådslag. I och runt Labour, i fackföreningarna, lokala rådslag, hopsamlade till ett storrådslag för att mejsla fram det program som förmår bjuda hela borgarklassen spetsen. Ett hoparbetat program som kan resas i ett nyval. Jag menar att man skall smida snabbt, när järnet är varmt, ty ränksmidarna är ännu djupt splittrade och förvirrade och kräver tid för sin hopsamling, för att skapa sitt räddningsprogram. Kanske är nyval en realistisk hopsamlare. Kanske kommer det realistiska idag vara framtagning av lokala program, för lokal samling runt den lokala arbetarkärnan med lokala maktorgan för lokala lösningar. Befriade zoner. Kanske, vilket vi hoppas, flyttas rörelsen snabbt upp nivån till det nationella storrådslaget. En samordning, som då möjliggör nyval på en ny programmatisk nivå, det bör också vara vår inriktning.

Slutligen vad gäller själva valet för eller emot Brexit. Finns det en motsättning att rösta för att stanna kvar i EU för att sedan mobilisera i EU-länderna mot EU-byråkratins politik? Annika hävdar detta. Jag vill snarare hävda det omvända, det är en klar motsättning att befinna sig utanför EU för att mobilisera arbetaropposition i EU mot EUs politik. Hur såg den konkreta situationen ut i valögonblicket? Bara stanna kvar i EU eller gå ur? Låt mig ge två bilder (Utan eget direkt ingripande, får det tyvärr bli bara bilder. Bilder från press och TV, som ger oss bakgrund och information. Det som här nedan återges är bilder, inga direkta citat).

En 45 årig arbetare i norra England. Han är förbannad på att människor i hans närhet rösta Brexit. Hur kan dom rösta för ett utträde? Vi behöver dom här. Dom hjälper till att bygga upp vårt land, syftande på sina polska arbetskamrater och vänner. Han sträcker ut sin hand pekande mot dem. Är det lättare att nå honom för en internationell gränsöverskridande kamp, om man nu hårddrar det, än de som vill slänga ut det t.ex. polackerna.

En ung kille, förmodligen student, i London utbrister i besvikelse att han är inte bara britt han är europé. Är det lättare att dra med honom i ett internationellt arbete än den som hävdar att Storbritannien klarar sig utan Europa?

Valresultatet blev en besvikelse för dom, men detta handlar nu konkret vad vi skulle ha sagt till dessa och till alla övriga just i valögonblicket och hur dom skulle ha reagerat på våra råd där i besvikelsen. Utifrån vår olika taktiska utgångspunkter, vilken taktik gör det lättare att komma på talefot med dessa?

Annika skulle ha sagt, bojkotta valet, spelar ingen roll hur ni röstar. Om ni röstar för ett mot Europa öppet England eller ett stängt? Rösta som ni vill och kom sedan hem till mig så startar vi en kommitté för kamp mot Bryssel. Börje skulle ha sagt, stick snabbt iväg och rösta mot invandrarfientliga Ukip och deras lögner. Rösta för ett öppet Europa, ta med er alla kompisar i detta och kom sedan hem till mig för att…

För att organisera kamp mot makten i Bryssel underlättar det mer om man är inom än står utanför EU. Vilket inte betyder att vi tror att vi kan reformera EU. Idag spelar det dock mindre roll vad vi egentligen gör och säger. Väldigt få kommer att märka eller ens bry sig. Ändå, kommer vi tvingas in i förhållanden som kräver att olika taktiska aspekterna beaktas. Nästan alla bojkotter är otaktiska. Otaktiska i vårt politiska umgänge (bilderna ovan) och otaktiska då vi frivilligt avsäger oss en möjlig propagandistisk arena. Otaktiska när vi avhänder oss kunskaper vi bland annat kan förvärva oss. Otaktiska när vi avhänder oss möjliga användbara kontakter. Otaktiska också vid normala val eftersom vi även där frivilligt avsäger oss en propaganda mobiliserande möjlighet inför det valet.

stop ukipEnligt valanalytikerna var den avgörande frågan för och emot invandring. Vilket förmodligen än mer tvingat in oss i en hätsk polemik mot framför allt Ukip. Vi rycker inte bara på axlarna. Vi hade sökt övertyga de engelska arbetarna att arbetarklassen saknar fosterland. Sträckt ut handen till utländska klassbröder och krävt allas utsträckta händer, liksom vår nordengelska arbetare ovan i en inbjudande gest sträckte ut sin. Vi hade manat att man ur huse för att rösta mot Ukip, mot Brexit, för ett kvarstående i EU och samtidigt skissat på hur vi bäst kan organisera den internationella arbetarkampen mot EUs politik.

Ta kontroll löd Brexits budskap. Ta kontrollen från Bryssel till London. Men om kontrollen inte tas av de arbetande så kommer den ”engelska kontrollen” att minska, ty Bryssel kommer ändå i slutändan att kontrollera.

Debatt om Brexit: ”Syna resultatet och börja organisera!”

Insänt av Annika Blomberg

Det är en speciell debatt som utspelar sig på knegarbloggen – ingen som yttrat sig hittills har kommenterat vad andra sagt. Börje Schellin som öppnade diskussionen måste undra om någon ens läst vad han skrivit.

Schellin kritiserar nationalisterna i Nej till EU och jag håller verkligen med. Även Industriarbetaren pekar på att arbetarklassen inte har något att vinna på stängda gränser. Men Schellin anser att britterna borde har röstat för att stanna i EU så att vi alla tillsammans kan mobilisera en kamp – mot samma EU. Det är motsägelsefullt och jag håller inte med. Man kan inte bara se EU som ett geografiskt område utan EU är en regim som sätter villkoren för alla underlydande parlament och regeringar, utan kontroll från någon väljarbas. De som pekar ut EU som odemokratiskt har rätt, och i och med EU-fördragen har alla surrat fast sig i samma mast.

EU-regimen är dessutom en av huvudarkitekterna bakom arbetarklassens försvagade position, både när det gäller arbetsrätt och levnadsstandard men också när det gäller förstörelsen av arbetarorganisationerna som slutit upp och omvandlat sig till verkställande utskott för EUs politik, inuti arbetarmiljöerna.

Vad jag däremot håller med Schellin om är att det skulle behövas ett all-europeiskt uppror mot bolagens strypgrepp men någonting sådant kommer inte att ske som ett resultat av EU som system eller ”Bremain”, utan genom att vi börjar tar fajten med de lokala makthavarna och de egna regeringarna, uppknutna och bakbundna av samma EU. Arbetardemokratens inlägg om befriade zoner och investeringsmonopol är väldigt framåtsyftande men svårt att realisera nu, men jag håller med när hen säger att Brexit förbättrat arbetarrörelsens förutsättningar att börja handla.

Men med det sagt så är det inte läge för segerrop eller apeller om all-europiska generalstrejker. Även nyval kräver sammanhållning och en gemensam politisk kravlista som inte finns i dagsläget. I det politiska vakuumet är det istället många arbetare som tittar oroligt på varandra efter Brexit-omröstningen eftersom bolagen och valutorna åker kana på börserna och det talas om recession, jobbslakt, sänkta pensioner, nedskärningar och svårt att få lån. Och blir det någon Brexit? Under vems kommando? Istället för EUs regler talas om WTOs som inte skyddar någon arbetare någonstans.

Alla som utropat Brexit till en arbetarrevolt eller till och med en arbetarseger, måste tugga i sig att det inte finns en enda knegare som har fått ökad makt i och med denna folkomröstning. Att ens gå och rösta i en folkomröstning där de sittande makthavarna får göra som de vill med valresultatet är tveksamt. Brexit-sidans löften har såklart visat sig vara såpbubblor som redan spruckit. De har inte ens majoritet i parlamentet där Brexit-lagarna ska klubbas och valgeneralen Johnson har hoppat av. Industriarbetaren sågar i sitt inlägg folkomröstningar och jag håller med.

Le Pen

Marine Le Pen, ledare för franska Front National, presidentkandidat 2017

Vi kommer nu att få se kampanjer för folkomröstningar i land efter land. Alla högerpopulister vill göra en Brexit och få arbetarrösterna i sin klättring mot makten, efter arbetarrörelsens förtvining. Men vi får inte låta oss luras. Arbetare får inte ett uns makt över resultatet i folkomröstningar, och med nationalister vid makten kommer vi snart se arbetare på kontinenten ställas mot varandra i krigshetsarkampanjer.

Nej, för att kunna orientera sig är det dags att knegare börja att läsa pressens ekonomisidor och pratar ihop sig med kollegorna om vad som förbereds från borgerligheten och bolagsjättarna. På ekonomisidorna kan man nämligen läsa om deras verkliga skäl till att britterna borde stanna i EU, nämligen hotet mot den konstlade kapitalackumulationen när City of London, världens största marknadsplats för banker och finansinstitut kanske klappar ihop och förlorar sina ”aktörer”.

City-of-London-skyline-007

City of London, finanskapitalets globala huvudstad

City of London är en slags kapitalets Vatikanstat mitt i London med egen lagstiftning och egen poliskår – som via EUs regler kan operera kontinentalt inifrån London och betala extremt lite i skatt. City of London är en kvarleva från kapitalismens barndom, en värdepapprens och mäklarnas befriade zon där ingen arbetsrätt existerar. City of London är navet för valutahandeln i euro och omsättningen där motsvarar 11% av Storbritanniens BNP.

Nu hotas 100 000 bankjobb och gigantiska värdekaruseller som andra länder kommer att vilja dra till sig. The race to the bottom har börjat. City of London är redan ett nav för rysk pengatvätt och metoderna för att attrahera kapitalflödena kommer att likna Game of Thrones. Beräkningarna om vad Brexit-kalaset kommer att kosta och hur mycket vinsterna kommer att falla dyker också upp och det är såklart löntagare och maktlösa som ska betala genom höjda skatter och nedskärningar.

EU har varit och är en garant för att överflödet av kapital kan slussas mellan placerare och olika fonder istället för att investeras i samhällsdriften. Men krisen för City of London betyder att ingenting är som förut, vinstutsikterna på finansmarknaderna har osäkrats och de långa knivarna börjar komma fram.

Arbetare måste nu lära sig att syna systemet, bolagen och de överstatliga regimerna, börja snacka ihop sig om vilka försvarslinjer som måste sättas upp, vad en nödplan för en arbetarnas investeringsoffensiv måste innehålla och hur den kan genomföras. Arbetarklassen behöver utveckla sitt klassmedvetande, dvs att man inte har några gemensamma intressen med finanshajar och EU-byråkrater, utan ha dem under luppen för att veta vad de planerar och börja organisera sig därefter.

britsh pubHade knegarkampanjen varit på plats i Storbritannien hade jag argumenterat för en självständig arbetarlinje med valbojkott, upporganisering av kontrollkommittéer över valresultatet och utmejslandet av en nödplan för jobb och investeringar i en nyorganiserad arbetarrörelses händer. Vi skulle ha gått in och ut på pubarna – vare sig för Brexit eller Bremain – utan för att sparka igång nyorganisering, samla arbetarkrav och namn för att kunna kalla till en all-europeisk kongress och utse en arbetarnas mot-regering till Bryssel.

Debatt om Brexit: ”Stängda gränser ger inget skydd”

 

Insänt av Industriarbetaren

Den brittiska folkomröstningen visar än en gång att folkomröstningar inte något verktyg för arbetare och låginkomsttagare för att göra sin röst hörd.

Genom löften om en återgång till gamla tider, med mindre invandring och mer resurser till sjukvården lyckades Brexit-sidan intala människor att rikta sitt missnöje mot brittisk etablissemangspolitik i en nationalistisk och separatistisk riktning.

Det EU-vänliga etablissemanget, som dominerade både regeringen och oppositionen, erbjöd ingenting annat än att allt skulle fortsätta som tidigare. Opinionsundersökningar som gjordes vid vallokalerna visar också tydligt att det är de som är mest missnöjda med samhället och har minst hopp om framtiden som röstade för att lämna.

Det är förståeligt att äldre arbetare och låginkomsttagare röstade som de gjorde (yngre röstade i överväldigande majoritet för att stanna), men det är svårt att se någon väg framåt för arbetarrörelsen på denna isolationistiska grund.

Arbetare och låginkomsttagare kommer aldrig kunna skydda sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard genom att stänga några gränser. Brexit-kampanjen har lyckats lura människor att man ska kunna få fördelarna, men inte nackdelarna, av att avskärma sig. I praktiken lär det bli tvärtom.

Det som hade behövts är en rörelse som förenar oss över gränserna för att skapa en europeisk gemenskap som grundar sig arbetarklassens villkor och inte kapitalets makt.

På kort sikt har nog den möjligheten blivit mindre i och med den här folkomröstningen. Men det är möjligt att en sådan rörelse skapas när besvikelsen över att det inte blev som Brexit-kampanjen lovade tar över, och människor börjar inse att de inhemska politikerna inte är bättre juntan som styr EU. Då kanske en rörelse som inser att nationalisterna också representerar etablissemanget kan göra sig av med fördomarna som nu dominerar.

Om inte annat så visar omröstningen att arbetare och låginkomsttagare längtar efter förändring och att man inte kommer låta sig styras av etablissemanget inklusive de gamla arbetarpartierna.

 

Debatt om Brexit: ”Dragkamp och sönderfall bland borgarna”

 

Insänt av Arbetardemokraten, 27 juni

Den politiska borgerligheten drar i riktning mot en inre huggsexa. Europas arbetarklass ser de första uttrycken för detta i Brexit: traditionella borgarpartier bryter ihop, högerradikalerna sträcker ut sina perspektiv och målsättningar, EU-parlamentet och ministerrådet tvingas släppa på tömmarna vartefter utbrytarkrafterna växer i medlemsländerna. Kort sagt, alla försvagas i det borgerliga klasslägret.

Det är positivt för den europeiska arbetarrörelsen. Det är en utveckling som EU inte längre kan kontrollera.

EU har med euron, skuldfinansiering, investeringskvoter, social nedrustning och flyktingar byggt in krishärdar i sitt maskineri. EU har oavbrutet överfört bördor på maktlösa låginkomsttagare under 25 år: anställningsvillkor, reallöner, massarbetslöshet och restriktioner mot aktivitet som på arbetardemokratisk grund tidigare kunnat hävda sig genom föreningsrätten för demonstrationer, strejkrätt och blockader mot arbetsköparnas omättliga begär.

När allt kommer omkring har Brexit slagit upp en bräsch i den kapitalglobala korporativismen. Kriser kunde upphävas och pareras så länge den överstatliga EU-regimen expanderade, och gick från 6 till 28 länder inom loppet av drygt två årtionden. I och med Brexit vänder den dynamiken inåt och nedåt.

Nu ska Storbritannien hävda sig på egen hand. Men till skillnad från Norge, som i förhandlingarna med EU köpte sig fördelar genom överflödande oljeinkomster, måste England pumpa upp kraft från en hushållning som kretsar runt finanser och kapitalderivat. England har skrotat större delen av sin industriella näring sedan Thatchers tid på 1980-talet, och väckt upp självständighetssträvanden på Nordirland, i Skottland och gryende även i Wales.

England har sitt pund – och nu också sin statsorganiserade avskärmning, med ett samvälde och en inhemsk ekonomi på fallrepet.

Utbrytarna har alltså vunnit en skenbar framgång. Under folkomröstningskampanjen och i efterspelet på sin seger kunde de inte säga bu eller bä om vilka positiva åtgärder och målsättningar som nu går i verkställighet. Det högerradikala partiet UKIP ser förstås hellre engelskfödda kapitalister, drottningen och British Armed Forces vid spakarna, och under det att arbetarna med sina föregivet fria själar och i sann engelsk anda ska uträtta mirakel åt det engelska borgerskapet. Men vad säger det traditionella högerpartiet, Tories, och flygeln av Labourpartiet som satsat på utbrytning?

Högerradikalerna i England och i andra EU-länder jublar nu tillsammans. Men glädjen kommer vid ett verkligt (genomfört) ”exit” att förvandlas till ömsesidig misstro och fientlighet. Nationalism och mellanstatlig rivalitet skulle gå igång på alla cylindrar, och högerradikalerna vända sig mot grannländerna när flyktingar och invandrare inte längre kan göras till syndabockar.

Denna folkomröstning var, precis som i Grekland förra året, djupt arbetarfientlig. Den krisande borgerligheten har fortfarande makten. De breda befolkningsmassorna kallades in för att avgöra en strid mellan politiska makthavare, mellan kapitalisternas biträden och mellan kapitalisterna själva. Men de tillfrågades aldrig om vilken politik som ska föras, de fick aldrig chansen att välja mellan genomförbara krav och handlingslinjer med tydliga mål. Oavsett hur de valde så köpte de grisen i säcken.

Men situationen är så pass invecklad, att där flertalet engelsmän stått inför EU-juntan som maktcentrum, har skottar och nordirländare stått inför den engelska statsorganisationen som sitt överordnade maktcentrum. Människor som ville uttrycka missnöje åt dessa håll gjorde det med värdighet. Man kan vare sig klandra engelsmän som röstade som röstade Brexit, eller skottar och nordirländare som röstade Bremain.

Från en arbetardemokratisk ståndpunkt vore emellertid en röstbojkott – mot de båda alternativen och mot metoden för att enrollera folkmassorna – den aktuella linjen. Detta eftersom vi åtminstone vet att:

* En utbrytning från EU måste ställa upp tydliga, uttalade mål för ett samhällsbygge på annan grund än den som dikteras av kapitalet och dess biträden bland makthavare och byråkratier. Utbrytningen är inte ens värd att försöka om grundvalen förblir densamma (med annan överbyggnad).

* Kampanjen för en sådan utbrytning kräver arbetarklassens och dess allierades bestående självorganisering för klassbehoven inom hemlandet och systerskapet med andra sektioner av Europas arbetarklass.

* Utbrytningen måste sikta på att införa befriade zoner för genomförandet av enkla delfordringar och bättre styrkeförhållanden mot överväldigande maktcentra, och framkalla likartade zoner runt om i Europa – inte nationalistisk avskärmning eller högerradikal inkapsling.

* Utvägen från EU behöver ett eget politiskt centrum, en egen legitimitet, i form av en provisorisk arbetar- och överlevnadsregering, vars första åtgärder skulle vara att införa ett investeringsmonopol (som även täcker in likvida medel) och en offentlig sysselsättningsplan för arbete åt alla bokförda invånare.

Det skulle bli trångt om saligheten för skuldfinansiering och konstgjord kapitalbildning (bolagisering), för bemanningsföretag och tunnsådda anställningsvillkor, för rasism och diskriminering bara med det.