Dags att stödja stålarbetarna i Suez

Den 23 juli gick stålarbetarna på egyptiska Suez Steel ut i strejk. Arbetarna hade sedan februari i år, då senaste kollektivavtalet om löner och villkor slöts, tvistat med företaget om tolkningen och om avtalade vinstutdelningar/bonusar som inte betalats ut. Avtalet i sig var dessutom resultatet av tidigare hårda strider där arbetarna protesterat mot sina villkor.

Workers-Suez

Strejkande stålarbetare i Suez

Att stålarbetarstrejken bröt ut i juli, strax efter att den nya militärjuntan avsatt president Mohammed Mursi från Muslimska Brödraskapet, mitt under Ramadan, den heliga fastemånaden, kan man bäst förstå ur ljuset av att arbetarrörelsens kamp är det som har varit ryggraden för hela den arabiska och egyptiska befrielsekampen sedan 2011 – inte minst i år då miljontals människor den 30 juni drog tillbaks mandatet för den sittande presidenten Mursi. Det är mycket troligt att stålarbetarna blev uppmuntrade i sin kamp av att en av arbetarrörelsens förgrundsfigurer Kamal Abu Aita utnämndes till arbetsmarknadsminister den 16 juli och att de bestämde sig för att det var dags att få sitt avtal verkställt.

Men strejken på Suez Steel blev väldigt besvärlig för de nya militära makthavarna som påstod sig vara revolutionärer och stå på folkets sida. För de hade aldrig haft för avsikt att bedriva någon annan politik än den de bedrivit i 30 år med diktatorn Mubaraks hjälp och syftet med utnämningen av Kamal Abu Aita var att få lugn på arbetarklassen. Den egyptiska militären är och har alltid varit arbetarnas främsta fiende i det egna landet. En ministerutnämning av en fd fack- och strejkledare förändrar inte den saken.

Så. Den 11 augusti började företaget avskeda arbetare, närmare bestämt 12 stycken, för att försöka knäcka strejken. När detta inte lyckades så omringade militären stålverket dagen därpå och arresterade två av strejkledarna. Detta ledde till stora protester och även internationella solidaritetskampanjer, framförallt genom MENA Solidarity Network (här i Sverige har bloggen AntiImperialiskt Block spridit informationen) och militären såg sig tvingad att släppa dem mot borgen. Trots detta så fortsatte militären sin offensiv och invaderade stålverket och arresterade nya arbetarledare för att skrämma tillbaks arbetarna till jobbet.

Militär_SuezSteel

Egyptisk militär vid stålverket

Kamal Abu Eita tvingades att agera. Konflikten blev en internationell börda för regeringen när namninsamlingar spreds och till och med det internationella industriarbetarfacket började trycka på. Så Kamal Abu Aita beordrade fram krislöner från en statlig fond, frigav de fängslade arbetarna och såg till att förhandlingar om de avskedade inleddes. Sex arbetare accepterade avgångsvederlag medan nio fortfarande kräver att få jobbet tillbaks.

Men så gick militären till offensiv på nytt, nu på den politiska arenan. En politiskt aktiv arbetaradvokat, Haitham Mohamedain, som företräder arbetarna i Suez fängslades på politiska grunder den 5 september. Han anklagades för ”terrorism” och att vara medlem i ett ”hemligt parti” – Revolutionära Socialisterna som, tillsammans med sina ledare, blivit kändisar under kampen i Egypten och inte alls arbetar i hemlighet – och för att ”vilja tvinga på hela samhället en särskild klass intressen”, alltså arbetarklassens fri- och rättigheter. Han fördes till högsäkerhetsfängelse. Två dagar senare, efter att 600 personer över hela världen skrivit på ett upprop för hans frigivande, släpptes han –  men åtalet ligger fast.

free_haitham_poster

Haitham Mohamedain

Efter att i augusti ha slagit ned Muslimska Brödraskapet genom blodiga massakrer och efter att ha övervägt att olagligförklara deras organisation – som är Egyptens största folkrörelse – så ställer nu Sisis militärjunta in siktet på arbetarrörelsen och dess partier. Det politiska åtalet mot Haitham Mohamedain innebär att det återigen inte finns någon föreningsfrihet över huvudtaget i Egypten idag och att politisk arbetarorganisering sker med livet som insats.

De egyptiska stålarbetarna jobbar i en sektor som inte alls är långt borta från den svenska stål- och gruvindustrin. Till exempel så har LKAB utvecklat direktreduktionspellets i ett annat stålverk i Egypten och de gör idag stora affärer med hela Mellanöstern pga stålproduktionen som där drivs på gas. Alla världens industriarbetare är dessutom medlemmar i samma internationella fackföreningsfederation och är fackliga kamrater över nationsgränserna. Dags att stödja arbetarna i Suez!

___
FAKTARUTA

• Egypten har ca 80 miljoner invånare. Av dem arbetar ca 5 miljoner i industrin. Industrin står för ca 40% av Egyptens BNP.

• Egypten var fram till revolutionsstriderna inleddes 2011 den tredje största stålproducenten i MENA-området (Middle East and North Africa)

• Pga den stora efterfrågan på stål är Egypten dessutom en stor stålimportör och i den ekonomiska krisen skärps konkurrensen mellan stålverken

• Den största stålkoncernen EZDK är statlig och gör affärer med svenska statliga LKAB

• Suez Steel har cirka 2 000 anställda arbetare,  var år 2009 det 9e största stålverket i Egypten och ägs av det privata Solb Misr.

• Suez är en hamn- och industristad med en halv miljon innevånare. Där finns förutom hamnarna också oljeraffinaderi och flera stålverk. Suez-kanalen är viktig för hel världens lastfartygstrafik och inbringar nästan 4% av Egyptens BNP.

• Kontrollen av Suezkanalen är en av orsakerna till att Egypten är en tung pjäs i världspolitiken och att USA inte vill bryta med landet, oavsett vilka illdåd dess regeringar tar sig för.

• Arbetarklassen i Suez har varit ett av frontpartierna för den egyptiska revolutionen och befrielsekampen.
___

Isolate the junta – No to Obamas visit in Sweden!

More then 600 protestors has been murdered by the Egyptian military. The military junta, armed and financed by the US, has shown it´s true face.
Swedens foreign minister Carl Bildt expresses his sorrow, but does not extend himself to any concrete measurs. Instead he falls in behind the US, who pretends to protest their own puppets by cancelling a joint military exercise – while at the same time continuing it´s arms shipments and financial support. If the Swedish government really opposes the killing, it must demand that the US ends it aid to the Egyptian military and cancel Obama’s planned visit to Stockholm on September  4th.
Social Democracy in Egypt, together with the liberal parties, has worked as quislings and lent themselves to participate in the junta´s sham government. Now that the junta is acting just as a junta they withdraw, acting like vultures circling the bodies on the streets of Egypt, waiting for the situation to become beneficial for them to settle down and rejoin the same junta. It is a shame for Swedish Social Democracy that they have not denounced these killers, just as they did not denounce the old dictator Mubarak (who was a member of their Socialist International) until it was clear that he would lose power.
Social Democracy, the liberals and the junta, certainly has nothing to offer the Egyptian masses, but neither has the Muslim Brotherhood. Even if it´s the brotherhood´s supporters being slaughtered right now, they are not in opposition to the imperialists financial and military exploitation of Egypt. On the contrary, many of their leaders belong to the richest families of Egypt and the oppression against the labour movement was heavy handed under their rule.  Nor do they have any solutions to the survivalist issues that face the people of Egypt, such as water and energy supply, unemployment and price increases.
The Arabic struggle for freedom now in the hands of the workers
What is needed in Egypt is a third alternative based on the labour movement, not including the Social Democratic collaborators. The workers who fight on a daily basis for their economic demands in the factories of Egypt must politicise their struggle.
The junta and the Muslim Brotherhood has set the terms for all further political struggle. A challenging worker´s opposition will henceforth have to organise their self defence meanwhile advancing to complete the Arabic revolution and establish a workers government for survival in alliance with other low-income earners, and in particular the working and poor women who are being oppressed and discriminated by all sides. If the counter-revolutionaries manage to consolidate their state-terrorist junta in Egypt it will have repercussions for the struggle for freedom in the entire region and the Arabic revolution will be trampled down.

Egypten; Frihetskämpar och frihetsbödlar

fywm

Som vi har skrivit tidigare undersöker Knegarkampanjen möjligheten att inrätta en ”Frihetsfond” för insamling av pengar till befrielserörelserna i arabvärlden och dess randstater och vi följer just nu utvecklingen i Egypten med stor uppmärksamhet. Det vi ser i regimskiftet den 3 juli är några saker:

Legitim kamp, bakslag och nya utmaningar

Den revolutionära frihetskampen i hela den arabisktalande delen av världen är på intet sätt över. Allt tal om dess död är totalt verklighetsfrånvänt. Vad vi ser är en kronisk revolutionär kris där frihetskämpar och frihetsbödlar turas om att ha initiativet. Inget är avgjort. Varken segern eller nederlaget.

Massrörelsen för att få bort den demokratiskt valde presidenten var legitim. Morsi hade valts på ett mandat att fullfölja kraven från kampen mot Mubarak men inte uppfyllt ett enda av dem. Tvärtom. Många har vittnat om att diktaturen mer eller mindre återinstallerades under Morsi. Insamlingen av 22 miljoner namnunderskrifter, gigantiska miljondemonstrationer med kravet på Morsis avgång och nyval och de facto generalstrejk, var befolkningens medel för att göra sin röst hörd och säga; du har förverkat förtroendet. Ansvarsfulla ledare som ställs inför ett sådant misstroende ställer sin plats till förfogande och utlyser val.

Muslimska Brödraskapet och den egyptiska militären är båda två falanger inom den egyptiska underavdelningen till borgerligheten och har gemensamma klassintressen. Under Morsis presidentskap har politiken för räntesökeri och plundring av ekonomiska resurser fortsatt och arbetarklassens kamp har enligt bedömare aldrig varit så intensiv med ständiga strejker och protester. När bristen på bastillgångar som bensin och el, ständigt växande arbetslöshet och prissökningar sammanföll med en galopperande kris för statsfinanserna och en valuta i fritt fall, stod det klart att demokratin inte kunnat leverera. Vare sig till de kämpande befolkningsmassorna eller till företagsägare och byråkrater.

Att den egyptiska militären, som kontrollerar 30-40% av den egyptiska ekonomin, nu lagt under sig hela våldsapparaten och den politiska makten i landet, är ett bakslag. Vad maktövertagandet framförallt visar är att bristen på nya ledarskap fortfarande dominerar politiken och att övertron på vad den parlamentariska demokratin kan uträtta, har skapat ett politiskt vakuum i det revolutionära lägret. Om arbetarna och slumstädernas innevånare kunnat bygga ett eget alternativ på sina villkor hade situationen varit annorlunda. Inget gott kan komma ur militärens monopolisering av makten. De utgör den direkta antagonisten till befolkningens befrielsesträvanden och rörelsen måste nu rustas för att få bort dem.

Rusta rörelsen för en arbetar- och överlevnadsregering

För att rusta frihetskampen i Egypten är det nu viktigt att det formas en sammanhängande arbetsplats- och kvartersbaserad rörelse som formulerar ett nödprogram för landet och förbereder sin egen arbetar- och överlevnadsregering. En sådan rörelse kan inte avancera utan att bekämpa både Muslimska brödraskapet och militären (SCAF), den måste organisera sitt eget försvar och inte rädas den underjordiska kampen under militärdiktaturen. För att nödprogrammet inte ska köra in rörelsen i samma återvändsgränd som demokratin har gjort, måste det fördjupas till att möta de sociala behoven; investeringsplaner för industrin och för livsmedels-, vatten-, el- och energiförsörjningen, arbeten åt arbetslösa inom samhällsuppbyggnaden, stopp för lånecirkusen i bankerna med mera. Detta kräver i sin tur att arbetarklassen i Egyptens alla stora industrier ställer sig i den politiska spetsen för en motmakt som kan bana väg ut ur den spiral som landet nu snurrar runt i.

En sådan vändning i Egypten skulle bli den kraft som frihetskampen i arabvärlden behöver för att samlas och stärka alla kämpande fronter för att inrätta ett regionalt förbund av arbetare och fattiga befolkningsmassor, med den nödvändiga styrkan för att driva ut det globala kapitalets ombud och frihetsbödlarna.

Solidariteten är vårt ansvar

I Europas arbetarrörelse borde vi börja med att direkt ta ställning för arbetare- och ungdomsrörelsen i Egypten och regionen utan att, till exempel, snegla på risken för ökade bensinpriser, brist på apelsiner eller inställda all-inclusiveveckor vid Röda Havet.

Vi kan bygga stödkommitteer och frihetskassor för den arabiska frihetskampen och börja ställa krav på våra egna regeringar att de bryter med regimerna och säger upp det euromediterrena frihandelsområdet så att vi kan ersätta det med solidariskt utbyte med arabvärlden.