Löfvén-regeringens facit!

Ur Knegaren nr 9

I september 2014 föll Alliansregeringen och socialdemokraterna bildade regering med Stefan Löfvén som statsminister. Socialdemokraterna hade gått till val på löften om att skapa sysselsättning för unga, stoppa lönedumpningen som sker i utländska företag, framförallt inom bygg- och transport-sektorn och laga ett land som höll på att ”gå sönder”. Det första som hände var dock att de bildade regering med Miljöpartiet som aldrig varit ett arbetarparti utan tvärtom i vissa fall är öppet fackföreningsfientligt.
Eftersom stödet i riksdagen var historiskt lågt för regeringen så kunde SD snabbt hota med att fälla den med hjälp av fd Alliansen. Då kontrade Löfvén med att utropa nyval bara för att ta tillbaks det lika snabbt. Istället snickrade han ihop en allians med borgarna, den så berömda December-överenskommelsen, som tystar all opposition i landet. Även från arbetarhåll. Fjäskandet från LO-ledningen inför uppgörelsen med borgarna för att ”ta ansvar” för landet har varit skämmigt!

Decemberöverenskommelsen föll i oktober. 10 oktober höll Löfvén en presskonferens där han återigen sa att  det är stora utmaningar att få människor i arbete och att bygga en välfärd som gör att folk känner sig trygga inför framtiden. Och det är sant att närmare en miljon människor saknar den grund-läggande trygghet som ett fast jobb ger. Oavsett regering så biter sig både massarbetslösheten och de många, tillfälliga och osäkra anställningarna fast och det finns inget som tyder på någon bestående förbättring med Löfvén vid rodret. Hans medicin är fortsatta lönesubventioner för tillfälliga anställningar, skatterabatt till globala företag som Facebook och stöd till frihandelsavtal som TTIP, som ger storföretagen ännu mer makt.
Stoppet för lönedumpningen på byggarbetsplatser och inom transportsektorn har också stött på patrull. Även om man nu har föreslagit lagförändringar (Utredningen om Lex Laval) så ger detta i alla fall inte tillräckligt stöd för kollektivavtal och stridsåtgärder, eftersom det rör sig inom ramen för det EU-direktiv som skulle behöva rivas upp.

Löfvens samarbetsregering är en i grunden lydig EU-regering och inriktningen på ett fördjupat samarbete med alliansen uttrycker (s)-ledningens allmänna anpassning till kapitalets och borgerlighetens agenda, såväl i Sverige som på europeisk och internationell nivå. Det gäller även överenskommelserna om försvaret, vapenexporten och militära insatser, som får ökade anslag i budgeten för 2016.
Vad gäller andra viktiga delar av tryggheten inför framtiden så är Löfvén mycket belåten över ett fortsatt gott samarbete med borgarna kring pensions-överenskommelsen. Men alla vanliga knegare som öppnat sitt orangea kuvert vet vad den överenskommelsen är värd.
Både socialdemokraterna och LO vill ha samarbete över block-gränsen och vägrar vända sig till arbetarplatserna och bygga upp den arbetaroppositionella rörelse som behövs mot EU-regimen och nu har det gått så långt att ledande socialdemokrater i facken, IF Metall och Handels, förhandlar med arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv om att ytterligare försämra anställningstryggheten.
Och som ett brev på posten kom den så kallade ”migrationspolitiska överenskommelsen” med tydlig inriktning – försämrade villkor för alla – fastboende och nyanlända! Det senaste pressmeddelandet om jobbpolitiken visade dessutom att av de utlovade 32 000 trainee-jobben för unga  har det registrerats 1 (!) eftersom hela reformen gjorts beroende av att fack och arbetsgivare ska sluta avtal om detta och arbetsgivarna vill inte. Ridå!

Ingen lojalitet till sexpartiregeringen

I valet fick partierna utanför arbetarrörelsen fler röster än någonsin – drygt 62 procent. Men de parlamentariska förhandlingarna om vilka som bildar regering följer en annan logik.

Alliansen kunde inte kapitalisera på resultatet. Istället lyckades Socialdemokraterna som gjort ett uselt val bilda en minoritetsregering med Miljöpartiet med stöd från Vänsterpartiet. 23 oktober presenterade regeringen sin budget. Arbetare, arbetslösa och pensionärer fick små lättnader genom att exempelvis taket för a-kassan höjdes och pensionsskatten sänktes. Men i mångt och mycket var budgeten en fortsättning på Alliansens ”arbetslinje”.

Hur det sedan utvecklade sig är väl bekant: med hjälp av Sverigedemokraterna kunde Allianspartierna fälla regeringens budget, vilket utlöste en regeringskris och hot om extraval. Det var ett nytt drag i svensk politik. Men i hemliga förhandlingar slöts igår en överenskommelse som ställer in extravalet och markerar en ny, tillfällig period av att partierna tar på sig en gemensam tvångströja.

Avtalet från ovan har fått namnet ”decemberöverenskommelsen”. Det är en missvisande referens till Decemberkompromissen 1906 där arbetarrörelsen mot föreningsfrihet gav företagen rätten att ensamma leda och fördela arbetet. I den moderna ”decemberöverenskommelsen” finns inga liknande eftergifter från borgerligheten. Kinberg-Batra och hennes vänner tolererar Löfvens regering, men har samtidigt fått in ännu mer av sin politik i regeringsunderlaget.

Vi har nu en socialdemokratiskt ledd regering som tills våren jobbar med en budget lagd av Alliansen. Den har dessutom blivit bakbunden fram till 2022 på områdena för försvars-, energi- och pensionspolitik. Det liknar allt mer en sexpartiregering där endast Västerpartiet och Sverigedemokraterna lämnats utanför.

I sitt sommartal 10 augusti frågade sig Stefan Löfven:

”Vad vill egentligen Alliansen? … Du kan inte påverka deras politik. Så fort deras gemensamma valmanifest är lagt, slängs alla andra förslag över bord. Eftersom allianspartierna vägrar låta svenska folket säga sitt, eftersom de vägrar låta valresultatet påverka politiken, så gör det absolut ingen skillnad vilket borgerligt parti du röstar på. Du får ändå bara den gråa, själlösa massa som är bestämd på förhand.”

Dessa ord slår nu tillbaka mot Socialdemokraterna själva. Väljarna röstade inte för en sexpartiregering med fortsatt allianspolitik. Reinfeldts åtta år vid makten, valet 2014 och den utdragna budgetprocess som följt ger ett enda säkert besked: den socialdemokratiska idén om att värka fram reformer genom klassamarbete är död, och i den meningen är detta en regimkris som kommer att fördjupas. Den ”gråa själlösa massa” som nu samlats i en sexpartiregering – i strid mot arbetarrörelsens väljare – kommer inte att ge politisk stabilitet på längre sikt och fler ställen än riksdagen.

Det kan se ansvarsfullt ut från Löfvens sida. Men uppgörelser med Allianspartierna på så viktiga områden som energi och pensioner är kortsiktiga till sitt innehåll.

Knegarkampanjerna är ännu för små för att kunna påverka de här rörelserna. Men vi uttalar behovet av en självständig regering av enbart arbetarrörelsens partier, som bryter med EU och har mandatet från ett landsråd av delegater från Sveriges arbetsplatser.

Inget förtroende och ingen lojalitet till sexpartiregeringen!