Svensk arbetarrörelse, ANC och de kurdiska frihetskämparna

Första utrikesbesöket som Nelson Mandela gjorde efter Apartheidregimens frisläppande av honom (han satt internerad i 27 år), var till Sverige. Orsak: ANC och frihetskampen ville uttrycka sin tacksamhet för svenska biståndsinsatser, som leddes av socialdemokratiska regeringar. Dessa pågick i 20 år – 1974 till 1994 – och utgick egentligen från en motion i riksdagen från (c)-ledaren Fälldin och (fp)-ledaren Helén. En viss T Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, uppger att biståndet motsvarade 896 miljoner kronor (”Sweden and National Liberation in Southern Africa”). Vad som inte framgår är användningsområdena: gick de till livsmedel, till utbildningsinsatser eller t o m inköp av vapen? Var biståndet strikt öronmärkt?

Frågan blir mycket aktuell idag, då nästan all världspolitik kommit att handla om krigföringen mot Daesh*. Daesh är med sina målsättningar om att bygga samhället efter sharialagar, mobilisera invånare och ditresta anhängare till jihad-krig, i perspektivet att bilda ett världskalifat, den mest reaktionära politiska kraft som förekommit sedan fascismens storhetstid på 1930- och 1940-talet.

daesh-650x371Så även med avseende på sina metoder: individuell terror och självmords-bombare som har oskyldiga civila som målgrupp.

Men de utgör ingen fascistisk rörelse, i stånd att utkämpa en strid om världsherravälde och använda sig av högteknologiska vapenslag som tillverkas i egna vapensmedjor. I stället är själva soldaten det främsta vapenslaget: spränga sig själv och dra med sig så många som möjligt i döden. Daesh individuella terrorstrategi och massavrättningar av befolkningar på erövrade områden är inte militärt hållbart eller effektivt i längden. Det är de rotlösa och fördrivna  befolkningslagrens sätt att föra krig mot sina fienden, som har gjorts värdelösa av kapitalet. Organiserad arbetarrörelse kan inte verka för en tillstymmelse av stöd till Daesh eller grupper allierade med dem. Deras framgångar har lett till att norra Irak och stora delar av Syrien inte består av annat än slagfält, vapendepåer och minerad mark.

Inbördeskrigen i Irak och Syrien uppstod med förlängd verkan av USA:s invasion av Irak 2003. Då och därefter har kapitalistiskt imperialistiska moderländer bedrivit militära kampanjer i Afghanistan och Syrien samt Libyen såväl som norra Irak. Den upptrappning som nu pågår – med även Ryssland och Iran som partners – närmar sig en militärallians av den storleksordning som drev tillbaka Saddams bath-armé från Kuwait 1991. Det sista steget verkar vara beslutet som alliansen fortfarande tvekar om: att sätta in markstridskrafter.

En stor politisk svårighet med det, är frågan om Assadregimens framtid, samma regim som med sin statsterror fläkte upp Syrien till ett land med en mängd olika fronter, varav nordöstra Syrien behärskades av jihadgrupper som kunde tänka sig aktionsenhet med andra jihadgrupper, såsom Al Qaida och senare Daesh. Daesh har varit den starkaste och mest expansiva jihadfronten, som verkligen kan åberopa viss kontroll över norra Irak och nordöstra Syrien. Den har klarat av att motstå, ja t o m att avancera, under loppet av den USA-ledda flygbombningskampanjen som pågått närmare ett år.

Det som fört alliansen vidare och flyttat vapenslagen allt närmare invasion av markstridskrafter, är de två attentatsvågorna i Paris och det störtade ryska civilflygplan som sannolikt utsattes för en bomb. Att sedan avtalet mellan USA och Iran om kärnbränslehanteringen, den ökade acceptansen av den ryska annekteringen av Krimhalvön samt att libanesiska Hezbollah inte längre definierar Assad som statsledaren för all framtid, underlättar samkörningen för en imperialistisk intervention.

De 4 miljonerna flyktingar ut ur Syrien och ännu fler i inre flykt var inte tillräckligt för att bistå syriska frihetskämpar. Det krävdes ett Daesh och dess militära förmåga att erövra allt större ytor och resurspoler i Irak och Syrien för att den USA-ledda fronten skulle agera. Men utan riktiga framgångar på slagfältet.

Under tiden som inbördeskrigen i Syrien och Irak pågått, särskilt från upprorsåret 2011 och den första kulminationen av strider 2013, har den jämförelsevis enkla frågan ställts: varför inte förse stridande FSA-miliser, Kobanes invånare och kurdiska Peshmergastyrkor med handeld- och robotvapen? Varför dessa attacker från luften, som ingenting befäster på fältet? Daesh-krigarna har ju dessutom snarare blivit fler än färre även under 2015.

Det finns röster, bland etablerade makthavare inom EU, som förespråkar vapenleveranser. I Sverige är det särskilt Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm, sedan andra attentatsvågen i Paris med högljutt stöd av ordförande Björklund, som tänkt tanken. Men fortfarande och även från detta något konvexa läger av världsalliansen, lägger man stor vikt vid sin egen mall om att mottagarna av vapen måste bekänna sig till EU:s ”värdegrunder” och att leveranserna, i sådana fall, ska vara punktvisa och inte massiva, t ex till Kobane och därmed jämt. Inställningen saknar historisk grund och trovärdighet.

ANC dominerades av kommunistpartiet; kommunistpartier dominerade motståndsrörelserna mot fascistisk ockupation i Italien, Frankrike, Jugoslavien och Grekland mot slutet av 2:a världskriget. Varför kunde de göras till mottagare av stora vapenleveranser, fastän de inte stod för samma ”värdegrund” som de Västallierade? Varken kurdiska frihetskämpar, inte ens de som är direkt underställda PKK:s disciplin, eller de mellan 1000 och 2000 FSA-miliserna (enligt sakkunniga) har definierat andra målsättningar än att erövra frihet från ockupation, envälde, statsterror och nu även Jihad-terror. Vad är problemet?

Problemet är att världsherraväldet först och sist inte vill rubba sin egen makt: det låter hellre flyktingar i miljoner och några hundratals krigsoffer per vecka befinna sig i sitt nakna, värnlösa och rotlösa tillstånd, än beväpna de markstridskrafter som otvetydigt funnits på slagfältet i närmare tre år nu, som känner omgivningarna och som kan samlas till en militär offensiv med förenade krafter. Inte heller Folkpartiet vill kavla upp ärmarna och vara de som stod upp för befrielsekampen. Man garderar sig med ”värdegrunderna”, för att slippa driva på i frågan om vapenleveranser till frihetskrigarna. Men det är nu som det alltid varit med (fp): de har alltid bedrivit politik via karbonkopior från Department of Defence (försvarsdepartementet) i USA. Från det hållet har det verkligen pågått en aktivitet, med rådgivare, instruktörer och specialförband nära FSA-miliserna. Men de har dragits tillbaka under hösten.

Detta oerhört blodiga krig, de miljonhövdade flyktingsströmmarna och drevet från de högerradikala krafterna, försvårar solidariteten med Paris invånare, som utöver allt annat har att vänta en månads undantagstillstånd och de väpnade styrkornas ockupation av sin egen huvudstad.

paris-shootout-france-daesh-ISIS-IS-ISlamicState-raid-syria-StDenis-Denis-_11-18-2015_204558_lMen är det någonstans ifrån som hyckleriet och föraktet får näring så är det från spelet mellan makthavarna som bygger det imperialistiska världsherraväldet. Där kampen mot Daesh nu har blivit alla andra motsättningars utjämningsfaktor: alla är vi emot Daesh nu!

Hur, när och var har dock viss betydelse, mest av allt för frihetskämparna på syrisk och irakisk mark, som lider brist på mat, rinnande vatten, el och sovplats, och framför allt saknar den sortens lättare och markbaserade vapenslag som de kan besegra Daesh med. Nelson Mandela besökte inte kansler Kohl eller fd premiärminister Thatcher utan arbetarrörelsen. Björklund och hans skrivbordsstrateger kommer inte heller att tillhöra de uppvaktade. Skicka massiva lätta och markbaserade vapen till Kobane, kurdiska frihetskämpar och FSA-miliserna nu – utan några politiska villkor och utan omvägar över borgerliga partier som vill vinna popularitetspoäng.
___

* Daesh är en förkortning av det arabiska begreppet för Islamiska Staten och används av dem som inte erkänner deras anspråk på att ha utropat en stat och inte heller att de skulle representera islam. I arabvärlden används termen Daesh då de flesta ser denna organisation som en ren terrororganisation. Inte som en stat.

INSÄNT: Kobane är befriat! Leve Kobane!

Kurdiska styrkor har fördrivit den självproklamerade islamiska staten IS  (=Daesh) ut ur den kurdiska staden Kobane, i syriska Kurdistan. Vi har alla sett glädjebilderna. Vi har sett de glada människorna utropa Bijî Kobanî! Leve Kobane! Och vi har alla sett den förödelse som Daesh lämnat efter sig.

B2rX-_8IAAAT8oM

En kvinnlig YPJ krigare traskar omkring i ruinerna i sin stad Kobane.

De nästan 200.000 fördrivna innevånarna i Kobane som tagit sin tillflykt till angränsande Turkiet kan nu så sakteliga återvända till sin stad, eller det som en gång var deras stad, efter över fyra månaders belägring och blodiga strider. Med sämre och färre vapen och med avsaknad av bl.a. tyngre artilleri lyckades Kobanes befolkning med ett hårdnackat motstånd försvara sin stad. Ett motstånd som står i skarp kontrast till den lätthet med vilken Mosul föll i ISIS händer i juni.

Ingen trodde att Kobane skulle klara sig så länge mot det massiva angreppet från Daesh. Många har glädjefyllt utropat Kobanes fall varje dag, där den turkiska staten och media har ropat högst. Men Kobanes motstånd fortsatte trots denna blodtörstiga melodi.

Anledningen till att Mosul kunde falla så enkelt var den irakiska regimens fullständiga ruttenhet och den helt demoraliserade odugligheten hos den irakiska armén (1), tillsammans med den sunnitiska befolkningens missnöje med den regeringen korrupta regeringen som utfört flera massakrer på minoritetsbefolkningar.

Anledningen till att Kobaneborna lyckades och verkligen ville försvara sin stad var den basorgans- och stormötesmakt som befolkningen etablerat.

I Kobane, i Rojava (västra Kurdistan, den syriska delen) har vi nämligen sett en helt ny typ av befolkningsmakt växa fram. Alla beslut fattas gemensamt. Alla etniska grupper har samma makt. Ingen grupp är förfördelad. Alla organisationer för utveckling eller ledning skall ha minst 40 procent av endera kön. Alla ledningar är också dubblerade till en man och en kvinna. Tvångsgifte och månggifte är förbjudet. Odling skall ske närproducerat och ekologiskt.

Vi ser här motivationen till motståndet och vi ser här kvinnornas makt träda fram som en väsentlig orsak till deras frenetiska kamp mot det fascistoida Daesh, som vare sig är en stat eller på något sätt kan sägas agera i islams namn.

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon  i Kobanê. Photo: ANF

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon i Kobanê.

För Daesh är nederlaget i Kobane inte bara en militär prestigeförlust av ett viktigt strategiskt område. Det är en förlust i den ideologiska kampen för Daesh vilja att krossa Kobane och kurdernas självorganisering hittar även den sin motivation i kurdernas basorgansmakt, i stormötesdemokratin. Daesh står för det diametralt motsatta.

För Daesh gäller enbart underkastelse. Underkastelse, flykt eller död. Underkastelse under den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

I Daesh-kontrollerade områden förekommer inga gay-parader, tillåts inga kvinno- eller miljöorganisationer eller några som helst arbetarorganisationer som fackföreningar. Underkastelsen måste enligt Daesh vara total. Alla typer av yttrandefrihet, folkliga eller demokratiska styrformer är avskaffade, förbjudna. All kultur är styrd, böcker, musik, och t.o.m. kläder besiktigas.

En paradox i sammanhanget är att de som från vår värld åkt ned för att slåss mot den syriska diktaturen under Bashar al-Assad, ibland trott sig slåss för något bättre men har hamnat i något etter värre. Bokstavligt från askan till elden. (Därmed absolut inte sagt att Assad diktaturen vore att föredra).

En annan paradox är alla dessa rasister som hos oss nu vädrar morgonluft och flåsar sin islamofobi, men egentligen står för samma sak som Daesh. Deras program, Nationaldemokraternas, Svenskarnas partis eller deras ”partivänner” i andra länder är i grunden lika. Lika reaktionära, lika arbetarfientliga. Två sidor av samma mynt.
Det mynt som används för att krossa arbetarklassens organisationer och strävanden.

Segern över Daesh i Kobane är glädjande. Extra glädjande för, naturligtvis, innevånarna i Kobane, även om de återanländer till en sönderskjuten stad och nu därmed står inför ett gigantiskt återuppbyggnadsarbete. Men det är också glädjande för alla människor runt om i hela vår värld som vill slåss mot all intolerans, all inskränkthet och allt förtryck i alla dess former.

Än är det dock förtidigt att helt höja glädjebägaren. Än kan den skira lilla blomman, men ack så livskraftig, som satt rot i Rojava krossas, trampas ned, ryckas upp. Alla vi som på avstånd iakttagit denna lilla vackra blomma, alla vi som förundrats över dess ihärdighet och alla vi som beundrat dess överlevnadsförmåga måste gör allt för dess överlevnad, dess blomstring och spridning. Vi skall ge den vår kärlek och näring. Näring i form av stöd för återuppbyggnad. Näring i form av politiskt stöd och utbyte med nära kontakter. Ge den all det stöd de förtjänar och önskar.

För lyfter vi blicken så ser vi många som inte vill se denna blomma överleva, blomstra eller – o hemska tanke – spridas. Mullornas borgerliga diktatur i Iran ger inte mycket för självständig arbetarorganisering eller jämställdhet. Assad-familjen och den styrande klicken i Syrien vill se blomman vissna. Den hotar deras styre. Turkiet med sitt illa dolda stöd för Daesh hyser stor rädsla att frihetskampen åter blossar upp i de nordkurdiska områdena i Turkiet.

Imperialismens intresse är att få en stabil regim, en i grunden och till syvende och sist understödjande regim till USA. En regim som tillåter utländsk exploatering av oljerikedomarna, som garanterar, försvarar pipelines och rikedomsutförsel. En regim likt den korrupta familjestyrda ekonomin i södra Kurdistan. (Norra Irak)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats  i Şengal för att bygga upp en Şengal* Försvars Enhet (YBŞ), (Arabiska: Sinjar) (Kurdiska: Şengal) Södra Kurdistan Irakiska Kurdistan nära Mount Sinjar, med gräns nära till Syriska Kurdistan, Rojava, befolkat av bl.a. Yazidisk minoritet.)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats
i Şengal

Många är motståndarna till Rojavas arbetarkollektivist-liknande styre. Många kommer att undergräva den, i längden söka krossa den, men nu initialt söka förringa Kobanes seger, fördunkla kampens karaktär, som varande en befrielse från diktatoriskt förtryck med frigörelse för all nationella minoriteter och kvinnor, samt förringa den politiska motivationens betydelse för YPG/YPJ segern (YPG = Folkets Försvars Enhet, YPJ = Kvinnornas Försvarsenhet)

Många vill se den befriade zonens vackra blomma isoleras, tuktas och slutligen förtvina. Illavarslande är Irakkurdiska regimens varning att inte låta styrelseformen spridas till de av YPG/YPJ (främst YPJ) befriade Yazidiska områdena.

Nu kommer vi få läsa om att det var USA med dess bombningar som egentligen räddade Kobane (2). Fast vi vet ju! Eller hur? För övrigt så började inte USA:s bombunderstöd förrän deras intressen blev hotade av Daesh i södra Kurdistan och efter att världen upptäckt den tappert stridande befolkningen i Kobane.

Vi kommer att få läsa om Kobanes obetydlighet, militärt och ekonomiskt, och efter ett tag i den tystnaden som sedan följer kommer alla de konservativa diktatoriska utsugarkrafterna, tillsammans eller var för sig, verka för att förhindra blommans spridning och många, som t.ex. nu den svenska regeringen, kommer att skynda till att beväpna, utrusta skola upp den kurdiska peshmergaarmén underställd Erbils pålitliga borgerliga regim (3). Alla vill de roffa åt sig. Få ”sin” del av kakan. Alla de som helt struntar i massornas levnadsstandard. Här och där.

Men människans strävan till befrielse för trygghet och ett värdigt liv kan inte varnas bort, möjligen kan några hotas till tystnad, många skrämmas till passivitet, men vi som lärt oss gilla den här ovanliga svårdefinierade blomman, vi skall vaka över den, vi skall verka för dess spridning och utvecklande i alla våra miljöer.

Leve befrielsen av Kobane! Bijî Kobanî! Leve Kobane! Leve Rojava!

/ Börje Schellin, Göteborg

Bild So tell me again Who is fighting ISIS(1) USA upplöste den gamla irakiska armén. Ledande skikt av denna finns idag som befälhavare hos Daesh. En ny irakisk armé i dess ställe har utrustats och skolats upp

(2) USA:s flygunderstöd var viktigt det skall inte skall förringas även om det frampressades av opinion och att amerikanska  intressen hotades i Irakiska Kurdistan

(3) Sveriges stöd till Peshmerga i Irakiska Kurdistan inte är dåligt (även om det dels syftar till att flytta fram svenska positioner och förstärka imperialistvänlig regim. Stöd till Peshmerga är ett stöd i kampen mot Daesh oavsett den Irakkurdiska regeringens borgerliga karaktär (Kampen om den regimens politik är inte avgjord), men att det finns andra åtgärder som vi kan avkräva regeringen, tex att terroriststämpeln av PKK och därmed mot PYD upphävs, att bidra med vapen till YPG/YPJ för fortsatt försvar av de befriade områdena och för fortsatt befrielse och att bidra till återuppbyggnaden av Kobane