Förkorta arbetstiden utan statligt förmyndarskap

Något oväntat fick Vänsterpartiets kongress igång en bred debatt om arbetstidens förkortning. LO gick snabbt ut och förklarade att en sådan förkortning hotar välfärden och Svenskt Näringsliv fick frossa och motsatte sig med alla möjliga argument. Samtidigt vet alla att fackföreningsrörelsen i bred mening vill se kortare arbetsdagar och livsarbetstid.

Men debatten kan inte föras ideologiskt utan måste förankras i samhällsbehoven – och inte minst arbetarklassens behov på längre sikt.

På nivån för en enskilde, arbetande individen så har akademikernas debatt om arbetstiden bjudit på både humor och tragedi. Arbetare vill ha mer ledigt – så är det. Men inte för att de är lata (som högern påstår) eller för att arbetet är en enda lång själlös plåga (som vänstern påstår), utan för att odla intressen som inte ryms inom arbetsplatsens trånga väggar.

Framför allt måste arbetstiden kunna anpassas till de skiftande behov som en arbetare har i olika perioder i livet: som småbarnsförälder eller 50-plussare vill du jobba mindre, som ung och hungrig kanske du vill jobba mer. Därför är lagstiftning för att genomdriva en allmän sextimmarsdag – som Vänsterpartiet föreslår – inte den bästa lösningen.

Den bästa lösningen är att arbetarna själva bestämmer över arbetstidens förläggning och väger produktion, samhällsbehov och individuella behov mot varandra. I ett land som Sverige kan facket på arbetsplatserna ta detta ansvar ganska omgående. Med andra ord, inte lagstiftning och statliga order utan arbetarstyre på jobbet.

En radikal sänkning av arbetstiden är absolut nödvändig och står inte på något sätt i motsättning till att göra arbetet bättre betalt eller säkrare och mer trivsamt. En sänkning av arbetstiden med bibehållen lön är förstås en lönehöjning även om arbetstakten (effektiviteten) skulle öka något.

Det viktigaste långsiktiga argumentet för en arbetstidsförkortning är dock inte att dela på jobben och få ner arbetslösheten, som Vänsterpartiet menar. Säger vi att den kapitalistiska arbetslösheten ska lösas genom att jobben delas upp så har vi också accepterat en i grunden orättvis samhällsordning. Om arbetarna istället själva kontrollerar investeringarna av överskottet som arbetet skapar, kan också nödvändiga satsningar göras på till exempel energiförsörjning och transporter, och därigenom skapa nya arbetstillfällen.

Det saknas inte områden där fler arbetstimmar skulle behöva läggas ner för att tillfredsställa samhällsbehoven. Problemet är att de som idag kontrollerar investeringsmedlen kräver kortsiktiga vinster på allt. Bara arbetarklassen kan ta ett långsiktigt ansvar för hushållningen med samhällets resurser. I denna hushållning ingår förstås arbetstiden.

Vi förespråkar en radikal arbetstidsförkortning. Men den måste genomföras i den takt som ett effektivt nyttjande av naturkrafterna och teknikens och arbetsmetodernas vidareutveckling tillåter – och den kräver ett lika radikalt maktskifte på arbetsplatserna.

En aktiv, medveten och samhällsengagerad arbetarklass kräver frilagd arbetstid. Men vi behöver inte vänta på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt bildar regering. I själva verket har de flesta, om inte alla, svenska fackförbund redan förkortat arbetstiden genom kollektivavtal. Vägen till kortare arbetsdagar och tidigare pensioner går genom att kollektiven skjuter fram sina positioner mot arbetsgivarna, inte genom vänsterns statliga förmyndarskap.