Gemensamt uttalande mot högerextremismen

Uttalande 29 augusti

Kirunas arbetarrörelse står enad mot högerextremismen

I år har flera högerextrema attacker riktats mot socialister, feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Ett av de mest uppmärksammade skedde i Malmö då den 25-årige Showan Shattak knivhöggs efter en demonstration för kvinnors rättigheter. Bakom attacken låg medlemmar från Svenskarnas parti. Samma parti verkar vara ansvarigt för vandaliseringen av Vänsterpartiets lokal på Mangigatan i Kiruna.

Vi fördömer gemensamt detta och alla former av hot som riktas mot våra politiska och fackliga företrädare. Dessa rörelser får näring och utrymme av den borgerliga alliansens splittringspolitik. I valrörelsen möter vi många olika väljare, både sympatisörer och meningsmotståndare. Men vi står enade mot alla former av organiserad högerextremism i Kiruna.

Vi kommer från respektive parti, kampanj och förbund att utse kontaktpersoner för att under resterande valrörelse informera varandra om högerextrema aktiviteter och hotbilder. Vid behov kommer denna samverkan att fördjupas ytterligare.

Marie Persson, Vänsterpartiet Kiruna

Tomas Nilsson, IF Metall Malmfälten

Jari Söyrinki, Knegarkampanjen Kiruna

Första majhälsning

Knegarkampanjen riktar idag en hälsning till alla er arbetare – ni som är på jobbet, deltar i ett demonstrationståg eller sitter hemma med barnen. Idag ska världens arbetare känna stolthet för sin förmåga att skapa välstånd och hålla ihop.

Arbetarklassen är en stark förändringskraft. Vi står inför stora utmaningar:

• Att bli kvitt den borgerliga regering som urholkar levnadsstandarden med avseende på boendestandard, arbetsvillkor och trygghetssystem.

• Att genomdriva ett förtroendemannastyre i arbetarrörelsen – direkt avsättbarhet av förtroendevalda som missköter sig och arbetarlön åt alla representanter.

• Att pressa tillbaka den högerpopulism och nynazism som ger sig på de mest utsatta maktlösa låginkomsttagarna med demokratiska argument – och därför får ett växande stöd från polis, rättsväsende och media.

• Att lyfta fram kvinnorna i arbetarrörelsen, med början på arbetsplatserna, för att övervinna arbetarklassens splittring och ta itu med alla former av patriarkal befälsordning.

• Att knyta banden med arbetare i andra länder väl medvetna om att en seger i Sydafrika är en seger för oss och ett nederlag i Frankrike är ett nederlag för oss – vi måste finna former för internationell solidaritet i handling.

Första maj är en viktig dag, även om det idag mest ser ut som en likvaka i svenska småstäder. Vi måste ta den tillbaka från politiker och betalda funktionärer, som just nu dominerar tågen.

Öppet brev till Tomas Nilsson – gruvis till gruvis

[Skickad till NSD:s debattsida]

Heder åt dig som ryter till om väg E10! De tragiska olyckor som skett på sistone hade kunnat undvikas, precis som de flesta arbetsplatsolyckor. Därför är det så viktigt att nu gå från ord till handling.

Vi vet att infrastrukturen är eftersatt och att statens förhållande till Malmfälten (oavsett regering) har varit som att mjölka en kassako. Vi behöver bygga ut Malmbanan till dubbelspår med bättre driftsäkerhet. Ett brett bostadsprogram skulle också möta akuta behov. Samordning av gruvindustrin under fackligt överinseende gör det möjligt att kapa logistikkonstnader. Men vägen – den tar liv här och nu.

Jag skriver ett öppet brev till dig eftersom du är ordförande i IF Metalls avdelning 1, den organisation jag tillhör och varit förtroendevald i. Numera tillhör jag ”gruvoppositionen” men kan försäkra dig om vårt fulla stöd om du tar den här fajten. Från en gruvis till en annan vill jag dock varna för att leka med människors förhoppningar. När du sa ”nu kör vi” så reste sig Malmfälten. Nåja, nästan i alla fall. Vi längtar efter handlingskraft, något rejält i de här förbannade (ursäkta) stadsomvandlingarna, något som enar malmfältsborna. Vi är en rik gruvregion – med en sjunkande social standard.

Här i Kiruna har ”törnmanismen” (att hojta högt och sedan låta det rinna ut i sanden) en egen historia. Jag går inte in på det men kan nämna ett närmare exempel. Gruvtolvan var på tårna när landstinget började avveckla Kiruna sjukhus. Våra modiga skyddsombud satte ett kort skyddsstopp på gruvan som markering: vi krävde ett sjukhus som kunde ta emot skadade arbetare och ge dem akutvård.

Tunga förtroendevalda hotade därefter att stänga ner gruvan helt om landstinget fortsatte enligt plan. Det inspirerade kirunaborna som väntat på att någon skulle uttala det rätta allvaret. Tillsammans med sjukhuspersonalen fyllde vi mötessalarna och våren 2011 hölls den största demonstration i Kiruna sedan gruvstrejken 1969.

Tusentals människor var redo. Men när Kent Ögren drev igenom sin plan så var plötsligt ingen man av sitt ord. Sjukhuset demonteras nu bit för bit. Sjukhuskämparna säger bittert att motstånd inte lönar sig. Därför är ”törnmanismen” en större skada än att hålla tyst, och du gör en historisk insats om du bryter ovanan att hojta/glömma. När vi nu pratar vägfrågor: du har varvat upp kärran – lägg i en växel!

Under ”Kirunas heta vår” jobbade Gruvtolvan med stöd från välbesökta medlemsmöten för en 1-timmes regional politisk strejk mot social nedrustning. Ta vid där vi slutade – vi står bakom dig! Man kan inte vara alla till lags. Det skulle sätta fart på det ena och det andra, och det kan rädda liv på våra vägar och i våra sjukhussängar.

Jari Söyrinki

Insändare: Fackliga vänsterpartister ger medlemmarnas pengar åt (s)

Insänt till NSD

5 december skrev NSD om att IF Metall Malmfälten beslutat att öka anslagen till ”facklig-politisk samverkan” från 200 000 per år till 800 000. Jag var en av dem som argumenterade emot detta på representantskapet.

Jag röstade nej till att summan skulle höjas och jag föreslog att pengarna inte skulle reserveras för Socialdemokraterna utan användas för att driva medlemmarnas intressen i valet utan att ta ställning för något enskilt parti.

Det är kanske inte förvånande att socialdemokraterna på mötet ville att pengarna skulle gå till deras parti, men även vänsterpartister, bland annat (v):s fd. viceordförande i Kiruna, röstade för att pengarna enbart ska gå till Socialdemokraterna. Detta är alltså fackliga vänsterpartisters politik för valåret 2014 – att ge medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna.

Erfarenheten visar att (s) sannolikt kommer att fortsätta den borgerliga politiken, bara lite mindre aggressivt än alliansregeringen. Därför gynnar det inte medlemmarna att överlämna pengar och avlönade valarbetare utan att ha ett självständigt program för vad som ska hända efter valdagen.

Samtidigt som man beslutade detta så minskades pengarna till arbetsmiljögruppen med 92 % – från 245 000 till 19 300. På min direkta fråga så svarade styrelsen att man inte kommer hinna använda mer. Är det försvarbart att som avdelningsstyrelse för över 6000 medlemmar säga att man inte hinner med arbetsmiljön för att det är valår?

Det är bra att facket engagerar sig i politiken. Men medlemmarnas pengar ska inte gå till enskilda partier, och engagemanget får inte innebära kompromisser med medlemmarnas säkerhet och hälsa. Så är det bara!

Tommy Hjertberg

Sossepamparna driver arbetarpartiet i konkurs

(s) genomgår en politisk konkurs som går mycket djupare än tidigare kriser som partiet gått igenom. Orsaken till detta är varken Juholts snedsteg eller den hysteriska mediekampanjen mot honom, utan den här krisen är så förödande för att partiet förlorat sin förmåga att återbildas och orientera sig med hjälp av sin förankring i människors vardagsmiljöer.

Högervridningen av (s) de senaste 25 åren har varit en självförstärkande process. I takt med att arvoderade politiker och statstjänstemän fått större inflytande har den högervridning som dessa stått för vidgat klyftan mellan pamparna som styr partiet respektive facken och de andra intresseföreningarna. När Persson, Sahlin och Juholt har valts till partiledare så har det varit pamparna som nominerat och valt dem.

(s) är idag ingen kraftfull opposition eftersom statsmannasossarna använt sin tid vid makten för att svansa efter den borgerliga politiken och underordnat sig EU (vilket bundit (s) till samma politiska svar som högerregeringen). Det politiska kapitalet är på upphällningen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur (s) besvarar den ekonomiska krisen genom att ansluta sig till EUs krishantering som bara innebär större och större räntesubventioner och räddningsfonder för företag som fortsätter berika sig på värdesopor (derivat och andra destruktiva former av värdeansamling som inte leder till några produktiva investeringar). Detta istället för att resa ett eget alternativ för att lösa krisen genom investeringar som vänder tillbaka värdeflödena i en produktiv riktning, som storskaliga satsningar på infrastruktur, omställning av energiförsörjningen, bostadsbyggande osv.

Därför räcker det inte med några ledarbyten eller reklamkampanjer, oavsett om de riktar sig till vanligt folk. En omställning som ska kunna rädda (s) måste vända sig till vardagsmiljöerna, återanknyta banden till rörelsens bas och tillsammans med dem utarbeta en ny väg framåt som bryter med EU och slutar att underordna sig den borgerliga politiken.

Det första (s) skulle behöva göra är att påbörja en årslång process av att inventera läget, behoven och viljan hos basmedlemmarna i arbetarrörelsen för att därifrån kunna gå vidare med att staka ut en ny väg framåt. Men för att ens kunna påbörja en sådan återupprättelse av socialdemokratin skulle man först behöva slå fast några grundläggande nödåtgärder:

  1. Införandet av en statlig och starkt progressiv inkomstskatt som frigör rejält med resurser för en social upprustning av kommun- och landstingssektorn (vård, skola, omsorg, bostäder etc.).
  2. Ett omedelbart stopp för kapitaliseringen av statsorganisationen, bankrutta bolag och banker ska gå i konkurs och inte ges konstgjord andning genom räntesubventioner. Överslussning av stödmiljarderna till en investeringsfond som är öronmärkt för satsningar på omställning av transportinfrastrukturen, avveckling av oljeberoendet och bostadsbyggande i förorts- och andra eftersatta miljöer.
  3. Införandet av rörlig arbetstid, som med bibehållen 8-timmarslön, på arbetsgivarnas bekostnad, fördelar arbetstiden mellan alla tillgängliga arbetare på ett sätt som administreras av fackföreningarna.

Det skulle sätta igång en verklig förändring, även om det inte skulle innebära några slutgiltiga lösningar.

Efter Juholts avgång har Karin Jämtin blivit ”konkursförvaltare”. Möjligen kan (s)-ledningen förlänga lidandet, på samma sätt som Muller kunde förlänga konkursprocessen för SAAB, men i slutändan kommer resultatet vara detsamma om inte en ny väg tas fram. Men som det ser ut idag skulle det krävas en veritabel partirevolution för att något sådant skulle kunna hända.

Kaoset och ledarskapstomrummet inom (s) skapar utrymme för Moderater och Sverigedemokrater att rycka fram under täckmantlar som ”Nya arbetarpartiet” och ”Socialkonservativa”. Utan egna svar på krisen så kommer (s) inte att lyckas slå tillbaka mot dessa krafter, som för tillfället har helt fritt spelrum.

Därför har arbetarrörelsen inte råd att vänta på någon partirevolution inifrån (s)-leden eller att fästa sitt hopp till nya ”konkursförvaltare”. Det som måste göras nu är att samla landets arbetare till knegarkampanjer, både inom och utanför (s), på alla arbetsplatser och i alla kommuner för att komma samman, göra motstånd och så småningom enas om ett program för ett arbetarstyrt samhälle.

Tillägg: Vi vill förtydliga frågan om skatten i punkt 1. Med statlig skatt menar vi att det bara ska finnas en skattesats för hela landet, det vi syftar är alltså inte bara den del av inkomsten som överskrider brytpunkten för statlig skatt som den ser ut idag. Det vi syftar på är istället att en progressiv skatt som är lika för hela landet ska ersätta både kommunalskatten och den nuvarande statliga skatten.

Förkorta arbetstiden utan statligt förmyndarskap

Något oväntat fick Vänsterpartiets kongress igång en bred debatt om arbetstidens förkortning. LO gick snabbt ut och förklarade att en sådan förkortning hotar välfärden och Svenskt Näringsliv fick frossa och motsatte sig med alla möjliga argument. Samtidigt vet alla att fackföreningsrörelsen i bred mening vill se kortare arbetsdagar och livsarbetstid.

Men debatten kan inte föras ideologiskt utan måste förankras i samhällsbehoven – och inte minst arbetarklassens behov på längre sikt.

På nivån för en enskilde, arbetande individen så har akademikernas debatt om arbetstiden bjudit på både humor och tragedi. Arbetare vill ha mer ledigt – så är det. Men inte för att de är lata (som högern påstår) eller för att arbetet är en enda lång själlös plåga (som vänstern påstår), utan för att odla intressen som inte ryms inom arbetsplatsens trånga väggar.

Framför allt måste arbetstiden kunna anpassas till de skiftande behov som en arbetare har i olika perioder i livet: som småbarnsförälder eller 50-plussare vill du jobba mindre, som ung och hungrig kanske du vill jobba mer. Därför är lagstiftning för att genomdriva en allmän sextimmarsdag – som Vänsterpartiet föreslår – inte den bästa lösningen.

Den bästa lösningen är att arbetarna själva bestämmer över arbetstidens förläggning och väger produktion, samhällsbehov och individuella behov mot varandra. I ett land som Sverige kan facket på arbetsplatserna ta detta ansvar ganska omgående. Med andra ord, inte lagstiftning och statliga order utan arbetarstyre på jobbet.

En radikal sänkning av arbetstiden är absolut nödvändig och står inte på något sätt i motsättning till att göra arbetet bättre betalt eller säkrare och mer trivsamt. En sänkning av arbetstiden med bibehållen lön är förstås en lönehöjning även om arbetstakten (effektiviteten) skulle öka något.

Det viktigaste långsiktiga argumentet för en arbetstidsförkortning är dock inte att dela på jobben och få ner arbetslösheten, som Vänsterpartiet menar. Säger vi att den kapitalistiska arbetslösheten ska lösas genom att jobben delas upp så har vi också accepterat en i grunden orättvis samhällsordning. Om arbetarna istället själva kontrollerar investeringarna av överskottet som arbetet skapar, kan också nödvändiga satsningar göras på till exempel energiförsörjning och transporter, och därigenom skapa nya arbetstillfällen.

Det saknas inte områden där fler arbetstimmar skulle behöva läggas ner för att tillfredsställa samhällsbehoven. Problemet är att de som idag kontrollerar investeringsmedlen kräver kortsiktiga vinster på allt. Bara arbetarklassen kan ta ett långsiktigt ansvar för hushållningen med samhällets resurser. I denna hushållning ingår förstås arbetstiden.

Vi förespråkar en radikal arbetstidsförkortning. Men den måste genomföras i den takt som ett effektivt nyttjande av naturkrafterna och teknikens och arbetsmetodernas vidareutveckling tillåter – och den kräver ett lika radikalt maktskifte på arbetsplatserna.

En aktiv, medveten och samhällsengagerad arbetarklass kräver frilagd arbetstid. Men vi behöver inte vänta på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt bildar regering. I själva verket har de flesta, om inte alla, svenska fackförbund redan förkortat arbetstiden genom kollektivavtal. Vägen till kortare arbetsdagar och tidigare pensioner går genom att kollektiven skjuter fram sina positioner mot arbetsgivarna, inte genom vänsterns statliga förmyndarskap.