Debatt om Brexit: ”Dragkamp och sönderfall bland borgarna”

 

Insänt av Arbetardemokraten, 27 juni

Den politiska borgerligheten drar i riktning mot en inre huggsexa. Europas arbetarklass ser de första uttrycken för detta i Brexit: traditionella borgarpartier bryter ihop, högerradikalerna sträcker ut sina perspektiv och målsättningar, EU-parlamentet och ministerrådet tvingas släppa på tömmarna vartefter utbrytarkrafterna växer i medlemsländerna. Kort sagt, alla försvagas i det borgerliga klasslägret.

Det är positivt för den europeiska arbetarrörelsen. Det är en utveckling som EU inte längre kan kontrollera.

EU har med euron, skuldfinansiering, investeringskvoter, social nedrustning och flyktingar byggt in krishärdar i sitt maskineri. EU har oavbrutet överfört bördor på maktlösa låginkomsttagare under 25 år: anställningsvillkor, reallöner, massarbetslöshet och restriktioner mot aktivitet som på arbetardemokratisk grund tidigare kunnat hävda sig genom föreningsrätten för demonstrationer, strejkrätt och blockader mot arbetsköparnas omättliga begär.

När allt kommer omkring har Brexit slagit upp en bräsch i den kapitalglobala korporativismen. Kriser kunde upphävas och pareras så länge den överstatliga EU-regimen expanderade, och gick från 6 till 28 länder inom loppet av drygt två årtionden. I och med Brexit vänder den dynamiken inåt och nedåt.

Nu ska Storbritannien hävda sig på egen hand. Men till skillnad från Norge, som i förhandlingarna med EU köpte sig fördelar genom överflödande oljeinkomster, måste England pumpa upp kraft från en hushållning som kretsar runt finanser och kapitalderivat. England har skrotat större delen av sin industriella näring sedan Thatchers tid på 1980-talet, och väckt upp självständighetssträvanden på Nordirland, i Skottland och gryende även i Wales.

England har sitt pund – och nu också sin statsorganiserade avskärmning, med ett samvälde och en inhemsk ekonomi på fallrepet.

Utbrytarna har alltså vunnit en skenbar framgång. Under folkomröstningskampanjen och i efterspelet på sin seger kunde de inte säga bu eller bä om vilka positiva åtgärder och målsättningar som nu går i verkställighet. Det högerradikala partiet UKIP ser förstås hellre engelskfödda kapitalister, drottningen och British Armed Forces vid spakarna, och under det att arbetarna med sina föregivet fria själar och i sann engelsk anda ska uträtta mirakel åt det engelska borgerskapet. Men vad säger det traditionella högerpartiet, Tories, och flygeln av Labourpartiet som satsat på utbrytning?

Högerradikalerna i England och i andra EU-länder jublar nu tillsammans. Men glädjen kommer vid ett verkligt (genomfört) ”exit” att förvandlas till ömsesidig misstro och fientlighet. Nationalism och mellanstatlig rivalitet skulle gå igång på alla cylindrar, och högerradikalerna vända sig mot grannländerna när flyktingar och invandrare inte längre kan göras till syndabockar.

Denna folkomröstning var, precis som i Grekland förra året, djupt arbetarfientlig. Den krisande borgerligheten har fortfarande makten. De breda befolkningsmassorna kallades in för att avgöra en strid mellan politiska makthavare, mellan kapitalisternas biträden och mellan kapitalisterna själva. Men de tillfrågades aldrig om vilken politik som ska föras, de fick aldrig chansen att välja mellan genomförbara krav och handlingslinjer med tydliga mål. Oavsett hur de valde så köpte de grisen i säcken.

Men situationen är så pass invecklad, att där flertalet engelsmän stått inför EU-juntan som maktcentrum, har skottar och nordirländare stått inför den engelska statsorganisationen som sitt överordnade maktcentrum. Människor som ville uttrycka missnöje åt dessa håll gjorde det med värdighet. Man kan vare sig klandra engelsmän som röstade som röstade Brexit, eller skottar och nordirländare som röstade Bremain.

Från en arbetardemokratisk ståndpunkt vore emellertid en röstbojkott – mot de båda alternativen och mot metoden för att enrollera folkmassorna – den aktuella linjen. Detta eftersom vi åtminstone vet att:

* En utbrytning från EU måste ställa upp tydliga, uttalade mål för ett samhällsbygge på annan grund än den som dikteras av kapitalet och dess biträden bland makthavare och byråkratier. Utbrytningen är inte ens värd att försöka om grundvalen förblir densamma (med annan överbyggnad).

* Kampanjen för en sådan utbrytning kräver arbetarklassens och dess allierades bestående självorganisering för klassbehoven inom hemlandet och systerskapet med andra sektioner av Europas arbetarklass.

* Utbrytningen måste sikta på att införa befriade zoner för genomförandet av enkla delfordringar och bättre styrkeförhållanden mot överväldigande maktcentra, och framkalla likartade zoner runt om i Europa – inte nationalistisk avskärmning eller högerradikal inkapsling.

* Utvägen från EU behöver ett eget politiskt centrum, en egen legitimitet, i form av en provisorisk arbetar- och överlevnadsregering, vars första åtgärder skulle vara att införa ett investeringsmonopol (som även täcker in likvida medel) och en offentlig sysselsättningsplan för arbete åt alla bokförda invånare.

Det skulle bli trångt om saligheten för skuldfinansiering och konstgjord kapitalbildning (bolagisering), för bemanningsföretag och tunnsådda anställningsvillkor, för rasism och diskriminering bara med det.

 

Gruvtolvan efter klubbvalet

Det har gått ett drygt halvår sedan fackklubben Gruvtolvan höll årsmöte. Där utmanades ordförande Jan Thelin av en lista med oppositionella kandidater, samlade bakom en arbetardemokratisk plattform.

Thelin vann valet med stöd från LKAB och Norrbottens socialdemokrater, som tillsammans hade resurserna att hindra medlemmarna från att få styra sin egen fackorganisation. Utmanarna tvingades utvärdera sin insats som dåligt förberedd med avseende på organisering och egna informationskanaler.

Men nu finns orsak att återkomma till klubbvalet och den arbetardemokratiska plattformen från en annan vinkel. Vad har hänt på arbetsplatserna sedan dess? Var kraven felaktiga? Låt oss gå igenom plattformens nio punkter och jämföra dem med det resultat som Thelin skapat.

”1. Facket ska fatta alla större beslut genom medlemsomröstningar. Medlemsmöten på arbetsplatserna ska ta ställning till exempelvis skiftändringar.”

Den extremt enkla arbetar-demokratiska principen att medlemmarna ska äga sina föreningar är död i Gruvtolvan. Det har gått från dåligt till värre. Sedan årsmötet har Gruvtolvan haft ett enda (!) medlemsmöte trots löften om löpande krisinformation. Det vi ser är en fackbyråkrati som avskärmar sig ännu mer, tyr sig ännu mer till arbetsköparen, och det är ett långsamt självmord. Medlemsomröstningar verkar helt otänkbara.

”2. Styrka kräver sammanhållning. Fasta jobb åt nyanställda och kompensation åt dem som drabbades när Gruvpensionen försvann. Vi ska inte låta oss splittras.”

Det går inte att nå styrka och sammanhållning i klubben så länge medlemmarna hålls passiva och oinformerade. Ryktesspridning gör kollektivet handlingsförlamat. Det enda vi vet någorlunda säkert är att tidsbegränsat anställda ska avslutas. Utan en enda protest!

”3.Ge de anställda insyn och inflytande över investeringar. Använd vinster och andra obundna medel till arbetsmiljön och stadsflytten. Samarbeta med Kirunas föreningsliv för stadsflytt och sjukvård.”

LKAB har dragit sig ur bygget av ett nytt sjukhus och prutar på andra projekt i stadsflytten. Malmpriset har stabiliserats men bolagets kostnadsminskningar fortsätter lika obarmhärtigt. Maktlösheten är lika stor i gruvarbetarnas hem som på arbetsplatsen, insyn och inflytande över investeringarna skulle ge ett minimum av trygghet men utvecklingen går åt motsatt håll.

”4. Ett arbetssätt nära medlemmarna: maximal spridning av förtroendeuppdrag och facklig tid samt valda kontaktombud i alla arbetslag. Medlemmar ska kunna avsätta förtroendevalda som missköter sina uppdrag.”

Detta är helt otänkbart för en fackledning som gömmer sig för medlemmarna eftersom den har saker att dölja (uppgörelser, arbetssätt och attityder). Den har allt att vinna på att hålla medlemmarna ovetandes. Motvilligt accepterar den att fackliga ombud väljs på årsmöten, men föredrar att kontrollera ledningsurvalet genom utnämningar.

”5. Om arbetsgivaren inskränker fackets handlingsfrihet ska medlemsmöte hållas för att diskutera effektiva motåtgärder. Vi strävar efter att skriva in lokal konflikträtt i stadgar och avtal.”

Förhandlingar är en del av fackligt och politiskt arbete. I det ingår att skapa relationer med motparten, tekniker för att röra sig på små ytor, kreativitet för att kunna skjuta fram medlemmarnas intresse även i låsta situationer. Men varje förhandling handlar slutligen om styrkeförhållanden: vad händer om parterna inte kommer överens? I det läget ger lagen nästan alltid rätt åt arbetsköparen. Fackklubbens chans är att söka stöd i antalet. Men medlemmar i rörelse är svåra att kontrollera och därför väljer Gruvtolvan att verka i det tysta.

”6. Facket ska vara partipolitiskt obundet men engagerat i frågor som medlemsmajoriteten stödjer. Solidaritet med andra gruvklubbar. Inga medlemspengar till politiska partier.”

Gruvtolvans breda engagemang det senaste halvåret är att för medlemmarnas egna pengar köpa cirkusbiljetter åt dem. Hur många uttalanden? Hur många möten med föreningslivet? Hur många medlemsmöten, namninsamlingar, informationsblad? Hur många arbetsplatsbesök? Och kanske lika viktigt: hur många möten med Norrbottens socialdemokrater?

”7. Lyft fram kvinnors rättigheter på jobbet och i facket. Vi vill ha en ansvarig för att värva kvinnor till förtroendeuppdrag och samordna ett tjejnätverk.”

Kvinnor och ungdomar är underrepresenterade i Gruvtolvan. Hur det utvecklat sig under de senaste månaderna är okänt, men industrins fackföreningar bygger på att män i övre medelåldern ockuperar maktpositionerna. De är ofta bundna till förlegade traditioner och ser inte hur nya arbetargrupper pressas. Kvinnor däremot har allt att vinna på en återuppväckt rörelse där arbetardemokratin river ner hierarkier och lyfter fram de mest utsatta.

”8. Vi måste hålla ihop inför malmprisfallet. Om varsel i slutändan inte kan undvikas så måste turordningsreglerna i LAS följas, inga överenskommelser som diskriminerar någon.”

Vi känner till en handfull fall från det senaste halvåret där arbetare blivit hemskickade trots företrädesrätt, tappat befattningar på grund av föräldraledighet, gått över fem år som vikarier och visstidsanställda, blivit semestervikarier på sina egna arbetsplatser och så vidare. Drabbade arbetare uppmanas av Gruvtolvan att ”ligga lågt”. I själva verket är diskrimineringen en del av personalpolitiken, som gynnar vissa anställda på andras bekostnad. Gruvtolvan visar inga tecken på att vilja förändra detta.

”9. Fri debatt är nödvändig för riktig enighet – ja till yttrandefrihet i alla frågor. Regelbunden facklig information genom egna tidningar, hemsidor och nyhetsblad.”

Vi har sett hur det ligger till med informationen. Vi har också fått rapporter om arbetare som sannolikt blivit diskriminerade av politiska skäl. Vem ska pröva deras sak? Är det yttrandefrihet, att anställda som sympatiserar med arbetardemokratin stämplas och särbehandlas? Även på denna punkt har det gått från dåligt till värre om Gruvtolvans ledning samarbetar med arbetsköparen för att tysta kritiker.

***

Nedmonteringen av Gruvtolvan fortsätter. Den är snart bara ett namn, en myt som döljer dess svaghet. Det är svårt att avgöra när Gruvtolvan upphör att vara en fackklubb och blir en ren personalorganisation. Kanske hände det redan inför fackvalen 2015?

I vilket fall måste vi fortsätta tala om för folk, att arbetardemokratin är sättet vi kan organisera oss på för att vinna. Plattformen som de oppositionella kandidaterna reste i fackvalet hade kanske brister. Men det senaste halvåret har gett utmanarkandidaterna rätt i den meningen, att utan arbetardemokrati fortsätter förfallet och kollektivet blir skyddslöst. Låt oss konstatera det och kavla upp ärmarna.

Annika Blomberg

Medlemsmakt och arbetardemokrati

Gruvtolvans ledning håller tydligen möten på arbetsplatserna i Kirunagruvan, där det sprids skräckskildringar om Knegarkampanjen under täckmantel av facklig information. Det påstås bland annat att Knegarkampanjen är en kommunistisk grupp som kommer tvinga fackmedlemmarna till det ena och det andra.

Det är med andra ord dags att återupprepa Knegarkampanjens ursprung, idéer och arbetssätt.

För det första: Bland Knegarkampanjens aktiva dominerar tidigare partilösa. Men flera pådrivande personer har brutit upp från förstenade arbetarorganisationer, både socialdemokratiska och kommunistiska, för att de ledsnat på toppstyre och dimridåer för att dölja uppgörelser med både fackpampar, bolagsledningar och stormakter. Istället äger vi vår egen organisation och väljer både företrädare och inriktning helt fritt.

För det andra: Knegarkampanjen är en ideell förening för arbetare och låginkomsttagare och inte ett parti. För att kunna skicka in arbetarrepresentanter i kommunfullmäktige har vi behövt registrera ett partinamn, men i allt övrigt fungerar vi som en ideell förening. Vi håller dessutom öppna möten för maktlösa Kirunabor för att bestämma vad vi ska göra och säga.

För det tredje: Knegarkampanjen har inskrivet i sina stadgar att vi kan välja nya förtroendevalda löpande. Vi tillämpar alltså själva det vi vill se i hela arbetarrörelsen, dvs att företrädare som inte gör det de lovat – eller till och med gör helt andra saker än vad medlemmarna bestämt – går att flytta på.

För det fjärde: Våra förtroendevalda som vi t ex skickar på kommunmötena får inte ta emot ersättningar utöver förlorad arbetsinkomst. Vi har inte gett oss in i politiken för att fylla på den egna plånboken utan för att det behövs förändringar i samhället.

För det femte: Knegarkampanjen går att utvärdera. Bloggen, våra kampanjer, våra motioner och debattinlägg i Kiruna kommun kan var och en ta del av och man kan dra sina egna slutsatser av det.

***

Så hur ligger det till med skräckvisionerna? Kommer Knegarkampanjen att svinga sin partipiska över fackets medlemmar om Jari Söyrinki och hans arbetskompisar vinner klubbstyrelsevalet i Gruvtolvan?

Faktum är att det inte finns någon partipiska att svinga. Knegarkampanjen har visioner om medlemsmakt och förtroendemannastyre – arbetardemokrati – som vi försöker tillämpa för allas vår gemensamma nytta.

Det som däremot kommer att hända om vi låter fackföreningarna omvandlas till personalorganisationer för arbetsgivarna eller försäkringsbolag, eller om vi lämnar walk-over till styrande småklickar och partilojala, är att vi får en se en urholkning av våra rättigheter och möjligheter. Vi kommer inte att ha någon verklig fackligt och medlemsorganiserad vilja att sätta emot bolagsledningarna. Våra representanter behöver en stark medlemsaktivitet, för annars skaffar de sig andra intressen med sina poster än vad medlemmarna har.

Det läge som är i Kiruna – en stad beroende av en järnmalmsproduktion med för närvarande fallande råvarupriser, och en stadsomvandling som hela tiden befinner sig i någon slags kris – gör det ännu viktigare med levande och medlemsstyrda intresseorganisationer. Annars blir vi bortdribblade i hemliga överläggningar.

Det som kommit fram de senaste dagarna om Gruvtolvans fd ordförande Harry Rantakyrö och hans maktspel bland gruvbolag och socialdemokrater i Norrbotten, visar att det finns många som förlorar på att medlemmarna får insyn, medverkan och makt. Så frågan är egentligen väldigt enkel. Är gruvarbetarna i Kiruna värda fackliga representanter som de kan kontrollera, som säger vad de tycker och vad vill, och som kan röstas bort?

Knegarkampanjen har uppmuntrat Jari Söyrinki att ställa upp som kandidat i ordförandevalet i Gruvtolvan och kommer att stödja honom och hans arbetskompisar på deras egna villkor, både före och efter årsmötet och oavsett hur det går. Det behövs liknande initiativ på många arbetsplatser i landet för att arbetardemokratin ska börja växa, så att vi kan skapa enighet i handling kring våra egna intressen.

Annika Blomberg

EUs makthavare och arbetarbyråkraterna släpper fram fascisterna

Igår var det 22 juli. Tvåårsdagen av de fascistiska attentaten på arbetarrörelsens dominerande organisationer i Norge; de arbetarbyråkratiska Arbeiderpartiet och AUF. Högerextremismens handlingsman Anders Behring Breivik bombade regeringshögkvarteret och avrättade närmare 80 ungdomar på sommarläger för ”landsförräderi” och för samarbete med ”fienden”, invandrare och muslimer.

22 juli. Tvåårsdagen. Alla mindes. Socialdemokrater tävlade i att inte glömma. Åsiktsproducenter kommenterade. Liberaler hoppades. Hoppades att fascismen ska försvinna av sig självt. Men som Ali Esbati, vänsterpartisten som överlevde Utöya, skrev i Aftonbladet så har inget förändrats, utan tvärtom så har hatpropagandan fått ökat utrymme efter attentaten. I Sverige har vi dessutom haft rasprofilering i Stockholms tunnelbana, riksdagsledamöter som avslöjats som rasistiska råskinn och nazister som tagit plats i några kommunfullmäktige. Så kallade medborgargarden försökte dessutom ta rygg på förortsrevolten och påbörja sin utrensningspolitik. Sverigedemokraterna har parkerat på ca 10% i opinionsmätningarna. Allt medan statsministrarna i såväl Norge som Sverige tävlar i deklarationer om att ta avstånd och att prata om alla människors lika värde. Allt för att inte det uppenbara ansvaret för samhällsutvecklingen ska klistra sig fast på dem.

Samtidigt i en annan del av Europa.

18 juli. Tysklands finansminister Schäuble besöker Aten. Mötes- och demonstrationsfriheten avskaffas i hela centrala staden, 4000 poliser bevakar, turister som promenerar i grupper större än tre personer skingras, fotografering förbjuds. Ingen kan dokumentera vad som händer.

Det är den så kallade Trojkan; EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden; som har skickat Tysklands finansminister till Grekland för att ”följa upp” hur det går med nedskärningarna och utförsäljningarna.

Nazisterna blir näst största partiet

Trojkan fungerar idag som en överrock till både regeringen och riksdagen i Grekland där man inte ens kan lägga en statsbudget  utan att den ska passera deras tjänstemän. De är den verkliga regeringen i Grekland idag, men som ingen har valt och ingen kan rösta bort och de genomdriver en politik som ödelägger landet. När både borgarna och socialdemokraterna sluter upp kring Trojkan frodas högerextremismen som kliver fram både i riksdagen och regeringen.

Efter besöket utnämnde den grekiska regeringen – där socialdemokratiska PASOK, partikamrater till norska Arbeiderpartiet och AUF, ingår – en ny hälsovårdsminister från det högerextrema partiet LAOS, en antisemit och förintelseförnekare som anser att man ska trakassera invandrare så att de förstår att de inte är välkomna, och den 22 juli, på tvåårsdagen av Utöya, publicerades en opinionsmätning som visar att det nazistiska partiet Gyllene Gryning är det näst största partiet i åldersgruppen 25-44 år.

Den kraftigaste splittringskraften

Fascismen, högerextremismen och de främlingsfientliga utgör ett dubbelt hot mot arbetarrörelsen. När de inte skjuter eller trakasserar oss så tar de sig in i våra led. Gyllene Gryning, ”invandringskritiker”, ”Sverigevänliga”, Breivikare, Sverigedemokrater, alla har de som mål att ta sig in bland maktlösa låginkomsttagare och knegare för att där sprida sitt hat mot andra maktlösa låginkomsttagare och knegare. De är den starkast verkande splittringskraften inom arbetarleden i Europa idag. Från norr till söder. De påstår att vi inte har råd med varandra medan de verkliga plundrarna finns i maktens korridorer.

Det är de etablerade partiernas uppslutning kring den globala arbetslöshets- och plundringspolitiken i spåren på kapitalets kris i hela Europa, som är huvudorsaken till högerextremismens uppsving och det är de som bär ansvaret. Trojkans framfart i Grekland och andra länder i södra Europa är ivrigt påhejad av alla EU-regeringar, inte minst den svenska. Och den svenska socialdemokratiska oppositionen har inte haft några invändningar, tvärtom. De har skickat experthjälp. Inte heller har de socialdemokratiska internationalerna klagat.

Fri- och rättigheter avvecklas med socialdemokraternas goda minne

Att en av den borgerliga demokratins grundpelare; möjligheten att välja och välja bort sin statsledning, och flera av dess friheter, press-, mötes- och demonstrationsfrihet, monteras ned i Grekland ordas det inget om alls från det hållet. För vad sa de etablerade partierna och den internationella arbetarbyråkratins ledning när tunnelbanestationer och caféer i centrala Aten tårgasades och polisvåldet rasade utan urskillning under protesterna mot Trojkan i juni 2011? Vad sa de när public service-TV utan förvarning stängdes för att göra Trojkan på gott humör, när staden stängdes ned och mötesförbud utlystes, när den högerextreme hälsovårdsministern utsågs? Vad säger de egentligen om att ett nazistiskt parti vars medlemmar är beväpnade växer sig starkt och varje natt begår hatbrott på Atens gator? Vad säger de? Var är avståndstagandena, deklarationerna om människovärdet?

Det är det globala kapitalet som ska räddas

De är tysta för de är ju i realiteten överens om Trojkans saneringspolitik som går ut på att hålla kapitalismen och dess ”systemviktiga” finansinstitutioner (1) vid liv. Nödlånen till södra Europa går inte till befolkningarna utan till att upprätthålla värdet på lån och värdepapper i dessa banker och institut. Befolkningarna däremot skickas ut i arbetslöshet och fattigdom och ställs om till att bli jobbtiggare i norra Europa.

De ”systemviktiga” finansinstituten arbetar i symbios med de stora globala kapitalägarna (2) och plundrar samhället på resurser som de genom värdepapperskonster och skuldtrollerier omvandlar till plus i den egna balansräkningen. Att arbetarorganisationer attackeras och att knegarna splittras har de inget alls emot. Fri- och rättighetsinskränkningar är ur deras perspektiv ganska praktiskt.

Bygg upp Europa på knegarvillkor – sätt stopp för splittrarna!

Den 22 juli var det tvåårsdagen för Breivik-attentaten och vi borde ha ägnat den åt att planera upp vad vi ska göra framåt.

För det som behövs är en alleuropeisk enhet för att få stopp på globalkapitalets springpojkar med en politik som överflyglar alla hatare som påstår att knegare med olika bakgrunder inte ska hålla ihop. Europa måste byggas upp igen, arbetslösheten avskaffas genom att dra in alla i arbete för att sätta igång ekonomin genom storskaliga investeringsprogram för social upprustning, energiomställning och produktiva jobb. Trojkan måste köras ut från EU, skulderna avskrivas, en ny enhetsvaluta inrättas på de svagare ekonomiernas villkor och en banksammanslagning genomföras under arbetarrörelsens kontroll så att kreditflödet kan gå till investeringar istället för att stoppas undan i bolagens bokföring.

Detta kräver att vi upprättar våra egna arbetardemokratiska arbets- och kampformer där alla knegare och maktlösa låginkomsttagare släpps in utan etniska eller kulturella barriärer, som inte underordnar sig några borgerliga eller arbetarbyråkratiska partier, parlament eller företagsägare och erövrar verkliga fri- och rättigheter som går över nationsgränserna. Bort med både herrefolksfasonerna och underdånigheten.

Annika Blomberg

(1) Enligt IMFs lista är de systemviktiga finansinstitutionerna 29 st: Bank of America, Bank of China, Bank of New York Mellon, Banque Populaire, Barclays, BNP Paribas, Citigroup, Commerzbank, Crédit Agricole, Credit Suisse, Deutsche Bank, Dexia, Goldman Sachs, HSBC, ING Bank, JPMorgan Chase, Lloyds Banking Group, Mitsubishi UFJ, Mizuho, Morgan Stanley, Nordea, Royal Bank of Scotland, Santander, Société Générale, State Street, Sumitomo Mitsui, UBS, Unicredit Group, Wells Fargo
(2) http://www.forbes.com/global2000/list/