McDragan sätter Kiruna på kartan

För att förstå strippklubbsetableringen i småstaden Kiruna måste man lyfta blicken en aning. Och då ser man det större mönstret med arbetskraften som flygs in och ut för att snabbt få fram den lukrativa järnmalmen till världens storstadsbyggen, med Destination Kiruna som ska sätta staden på en pengastinn och världsomspännande upplevelseindustris karta med hjälp av Alliansregeringens projektpengar. Man ser också de globala höjdarna som gör blixtvisit efter blixtvisit på randen till oljan i Arktis. Många fler toppmöten med kineser och ryssar lär vara att vänta.

Så det var väl bara en tidsfråga innan den internationella sexindustrin skulle etablera sig i Kiruna. Stan liknar alltmer en rufflig gränsstad där människor, råvaror och upplevelser köps och säljs till högst- och lägstbjudande, beroende på vad det handlar om.

McDragan kommer senast från Mörsil där han inte bara öppnade strippscen utan även slog upp porrskärmar på krogväggen och privata runkbås med levande kvinnliga tillbehör. Att den verksamheten sen inte leder till en massa sexköp vid sidan av, är det bara verklighetsfrämmande drömmare som kan gå på.

Debatten har rasat om McDragan på Facebook och argumenten om den fria viljan och den fria sexualiteten dras fram – även kvinnors ”rätt” och ”vilja” att titta på kvinnokroppsutställning halas upp – för att legitimera handelsplatsen med kvinnor.

Men strippscener med influgna kvinnor från länder där försörjningsmöjligheterna för kvinnor så gott som utraderats, handlar vare sig om fri vilja eller fri sexualitet.

Detta handlar om en global industri där kvinnor skeppas som både varor och tjänster till de destinationer som för tillfället erbjuder en efterfrågan och som göder en inställning till kvinnomänniskor och kvinnokamrater som suger, i dubbel bemärkelse. Att porren överflödar alla vardagsrum och bensinmackar är inte ett argument för en kvinnohandelsplats i Kiruna utan emot.

Den destruktiva kapitalismen har nu drivits så långt att sexindustrin normaliserats till den grad där underhållningsbranschen och ungdomskulturen ställts om för att forma nya producenter och konsumenter av sex och utseenden och kön, i en tsunami av kroppar till salu.

Detta leder i sin tur till en backlash för alla kvinnor och flickor som är helt oöverblickbar. Att idag ifrågasätta att tjejers grundläggande existensberättigande är något annat än att tillfredsställa andra människors behov, lustar, idéer och ideal, leder till stämpling, utfrysning, näthat och hot om våldtäkt och mord. Den globala sexindustrin och porren i vardagen är en del i en patriarkal befälsordning som framförallt håller kvinnorna på plats i underordningen men som undergräver allas våra möjligheter att se på varandra som människor och kamrater med gemensamma intressen.

Att stoppa McDragan och hans kvinnohandelsplats handlar inte ett dyft om sexualmoral eller sexuell läggning utan det handlar om hur vi ser på varandra. Är vi likvärdiga eller kan vi köpa och sälja andra människor som prylar att slava en stund under de egna egolustarna?

Facken fyllda med medlemsrörelse – bästa sättet för enighet

Hög medlemsaktivitetet, förtroendeuppdrag till de många och ned i arbetslagen samt de förtroendevaldas direkta avsättbarhet vid maktmissbruk – det är Knegarkampanjens tre tumregler för att få fart på fackföreningsrörelsen.

Vi förespråkar fackets oberoende från de politiska partierna samtidigt som vi menar att fackföreningarna måste vrida sin uppmärksamhet till vanliga knegares levnadsvillkor även utanför arbetsplatserna och driva samhällsfrågor i medlemsintresset, t ex välfärden, makthavarnas fördelningspolitik och bolagens sk affärsregler. I Kiruna har vi till exempel sett hur Gruvtolvan engagerat sig både i sjukvårdsfrågan och när det gäller stadsflytten, oavsett vad partierna i staden har tyckt, och sådant är väldigt framåtsyftande.

Det stora flertalet av medlemmarna i facket är idag partipolitiskt obundna och kollektivanslutningen till (s) avskaffades för mer än 20 år sedan. Trots det så går en del av medlemmarnas fackavgift inom LO-förbunden fortfarande till den socialdemokratiska partikassan, LO-distrikten kampanjar för (s) i valrörelserna och (s)-medlemskap underlättar mycket för den som vill göra facklig karriär, eller för fackligt aktiva som vill göra partikarriär. Särskilt praktiskt att vara (s)-ansluten är det för dem som vill bli ombudsmän på fackkontor långt från arbetsplatserna. LO-distrikten runt om i landet fungerar i själva verket som socialdemokratiska basorganisationer och LO-ordföranden sitter i socialdemokraternas verkställande utskott. Socialdemokratin och LO är dessutom uppknutna till EU-politiken och de fackliga byråerna som sitter i Bryssel och Washington.

Det säger sig självt att inte alla fackmedlemmar, och inte heller förtroendevalda, tycker lika om allt det här. Facket borde stå partipolitiskt obundet. Förtroendevalda från olika partier och grenar inom arbetarrörelsen måste kunna respektera varandra inom fackets väggar och tolerera att olika förslag och inriktning vinner stöd bland medlemmarna vid olika tillfällen. Tiden är förbi där ett parti hade monopol i facket och gjorde upp utan medlemmarnas insyn.

Knegarkampanjen startades som en upprustningskampanj inom arbetarrörelsen. För att knegare ska kunna flytta fram sina positioner i dagens samhällssituation behövs fackföreningarna och den medlemskraft som finns där. Knegarkampanjen uppmanar därför  alla våra medlemmar och sympatisörer att engagerar sig i fackföreningarna på sina arbetsplatser och verka för att de ska vara medlemsstyrda nedifrån och ända upp. Som det är nu så läggs världskrisens bördor på de maktlösa låginkomsttagarna. För att möta det behövs medlemsstyrda fackföreningar som ger sig ut i  de samhällsfrågor som ligger i medlemsintresset.

Det behövs ett uppbyggnadsarbete av landets största intresseorganisationer och ett återupplivande av solidariteten mellan olika fackföreningar: en för alla, alla för en!

När arbetsgivare och politiska makthavare plötsligt river upp ingångna avtal och ändrar avgörande delar i arbetsvillkoren – genom t ex permitteringar, avsked och växande uttag av övertidsarbete, ändrade ägarformer utan öppen redovisning av förändrade villkor för arbetslag och brukare etc – så måste det uppfattas och besvaras för vad det är: stridsåtgärder från motparten. Därför förespråkar Knegarkampanjen att fackföreningsrörelsen tar striden för den lokala strejkrätten och solidariska sympatiaktioner mellan fackföreningar. Därur kan en ny facklig enhet växa mot såväl arbetsgivarna som deras uppdragsgivare i de pyramidala bolagsledningarna och regeringarna.

Knegaren går på festival

Nu stundas det festivaltider och Knegaren 4 hittar du på och utanför festivalområdet hos våra ambulerande försäljare. Här finns en specialbevakning av sjukvårdsfrågan och de omtalade LKAB-pengarna, en krönika från kommunfullmäktige av knegarledamoten Tommy Hjertberg, rapporter från viktiga internationella händelser och en uppmaning till Nödkonferens!

Har den tagit slut så laddar du ned den här.

Grekland behöver en anti-trojka regering

Grekland behöver en anti-trojka regering  

Återinförande av drachmer är ingen utväg för Grekland

SYRIZA kan få nyckeln i sin hand i valet 17 juni

SYRIZA måste ta det ansvar för arbetarrörelsen som förväntas av dem, och bilda en regering mot trojkan som kräver betalningsuppskov, en devalverad enhetsvaluta för hela EU-området, inhemsk banksammanslagning, och som genomdriver samhällsupprustning genom anställning av alla arbetslösa.

Grekland befinner sig i en pågående statsbankrutt och samhällskollaps. Här ser vi det mest extrema uttrycket för totalkrisen i hela EU. De åtgärder som genomdrivs av EU-kommissionen, ECB och IMF (tillsammans bildar de ”trojkan”) står på dagordningen i hela Europa i varierande grad. Om samhällsförfallet kan hejdas i Grekland och en ny ordning genomdrivas, baserad på arbetares och maktlösas villkor, sätts goda exempel för resten av Europas knegare. Om inte, hotas vi alla av angreppen på rättigheter och levnadsstandard.

Det är uppstickarna SYRIZA som nu kan få nyckeln i sin hand för att bilda en anti-trojka regering. De ligger högt i opinionsmätningarna inför valet och verkar kunna bli betydligt större än arbetarrörelsens andra partier. SYRIZA måste då ta det ansvar som läggs på dem och bilda regering tillsammans med socialdemokratiska PASOK (utan Papandreou-klicken), kommunistiska KKE och Vänsterdemokraterna för att köra ut trojkan.

Situationen i Grekland står och väger och högerns mot-revolution är inte långt borta. Om SYRIZA väljer att hålla tillbaka kraften hos befolkningsmassorna istället för att mobilisera hela samhället för att köra ut trojkan och deras politiska ekonomi, riskerar man att släppa lös dessa mordiska krafter. Redan nu pratar högern om behovet av ”starka ledare”, ”en järnhand” som skapar ordning. Vad det betyder känner vi till allt för väl: 1900-talets militärdiktaturer och fascistiska regimer grep makten just med sådana motiv.

Om SYRIZA menar allvar med sin valplattform krävs

  • Bildandet av en arbetarpartiernas koalitionsregering som kör ut trojkan från grekisk politik och ekonomi
  • Att denna regering kräver ettårigt betalningsuppskov på statsskulden till att börja med
  • Att denna regering driver kravet på en ny enhetsvaluta för hela EU som devalveras till de sämst ställda EU-ländernas villkor
  • Att denna regering sätter stopp för alla betalningar till inhemska banker tills en banksammanslagning genomförts. Därifrån kan krediter riktas om till landets industrier, allmännytta och sociala tjänsteverksamheter, istället för att blåsa upp brottsliga finansinstitut och banker
  • Att denna regering höjer minimilönerna till 1500 euro/månad, inför frivillig pensionsålder vid 55 och anställer alla arbetslösa i en vakanspol för social upprustning och nyindustrialisering, med start i en uppgradering av infrastrukturen och av kollektiva vägnät, fram tills dess att pengarna från betalningsuppskovet tar slut

Dessa åtgärder skulle innebära ett ekonomiskt undantagstillstånd för Grekland och ett nödrop till resten av EU.

Ny enhetsvaluta krävs

Genom ett sådant undantagstillstånd och samtidig upporganisering av arbetarorganisationer, gamla och nybildade, kan grunden läggas till en ny produktionsordning baserad på arbetslagen. En produktionsordning baserad på arbetslagen (inte på stater eller bolag som båda är integrerade i finansmarknaderna) är i sin tur det enda som kan hejda plundringståget från internationella banker och finansinstitut, som sker med trojkans hjälpande hand, och det enda som kan sätta igång produktionsapparaten igen för investeringar och social upprustning. Detta alternativ är hundrafalt mer realistiskt än en återgång till den gamla valutan drachmer, som skulle innebära isolering och självsvält för den nedkörda grekiska ekonomin, istället för en offensiv mot tillväxt och socialisering.

Återinförd drachmer och
isolering innebär självsvält

Många arbetare och maktlösa kommer att lägga en röst med stora reservationer på SYRIZA i valet 17 juni. Behovet av en anti-trojka regering känns inpå bara huden för flertalet. SYRIZAs egen plattform stakar visserligen inte ut en konsekvent väg för att realisera den, och SYRIZA har inte heller insett behovet av ett all-europeiskt nödrop för en devalverad enhetsvaluta som ersätter den skulduppblåsta euron. Ändå tyder mycket på att SYRIZA kommer att få ta ansvaret efter valet.

Det som då krävs är en politik både för att mobilisera alla landets arbetslag/arbetslösa till självorganiserade sammanslutningar mot trojka-politiken, och samtidigt utropa ekonomiskt undantagstillstånd. Samhällskollapsen och valet i Grekland är en angelägenhet för knegare över hela EU. Alla våra regeringar är utskott på EU-kommissionens, ECBs och IMFs styre. Därför skulle Knegarkampanjen, om vi hade rösträtt i det grekiska valet den 17 juni, lägga en lika reserverad röst på SYRIZA och vi skulle rikta våra krav på en anti-trojka regering till dem och göra allt för att bidra till den upporganisering av arbetslagen som krävs för att lägga grunden till en ny produktionsordning.

Enda vägen framåt är de libyska rebellernas självorganisering

Den all-arabiska revolutionsvågen krisar i Libyen efter att Khadaffi öppnat krig mot revoltörerna och efter att FN/NATO inlett en bombningskampanj som riskerar att knyta upp rebellrörelsen till befintliga makthavare i väst och i arabvärlden. Från att ”bara” ha haft nationella diktatorer emot sig har de arabiska revolutionärerna
nu fått in den imperialistiska världens beväpnade trupper och befälhavare som ”part” på egen mark. Världens knegare har nu att förhålla oss till en situation där revolutionär utveckling ställs i direkt motsättning till de överstatliga organisationernas militära trupper.

Frågan man då måste ställa sig är vad som kan driva på den revolutionära utvecklingen, som ligger i allas vårt intresse, och vad som kan få stopp på dess fiender.

För oss står det helt klart att FN/NATO inte månar om revolutionsrörelsen utan tvärtom gör allt för att frysa ned den och bevara den rådande världsordningen där massorna förtrycks i de oljexeporterande länderna. Knegare har inget gott att vänta från det hållet utan måste ställa sitt hopp till dem som strider på marken för att få bort Khadaffi och alla andra despoter i arabvärlden. Därför behövs det nu en knegarnas internationella anti-krigsrörelse för att få bort FN:s/NATO:s trupper och som driver på för ett stöd till rebellerna. Det räcker inte med att kräva att den pågående militärinsatsen underställs övergångsregeringen i östra Libyen eftersom detta skulle underminera uppbygget av den revolutionära rörelsen i landet. Istället måste de avtvingas eld upphör och köras ut.

Då kommer man till frågan om rebellrörelsens beväpning. USA och Frankrike ställer sig nu positiva till detta men då ska man ha klart för sig att det inte sker utan politiska villkor utan skulle göra rörelsen direkt beroende av just dessa vapenhandlare och deras politiska mål. Istället måste vi kräva att FN:s vapenembargo rivs upp och stödja rebellrörelsens rätt att bygga upp en revolutionsarmé genom vapeninköp varhelst de önskar. Alla avtal med EU och IMF som sätter ekonomisk tvångströja på revolutionärerna genom budget- och lånetak måste sägas upp så att de kan göra allt för att ta över landet och påbörja återuppbyggnaden.

Jamen, rebellerna, vet vi vilka de är?, säger många. Och det är sant att det florerar illavarslande uppgifter om att rebellarmén vid sidan av vanliga ungdomar och arbetare, samlar såväl klanhövdingar, jihadister och fd Khadaffitrogna. Övergångsregeringen består av förtroendeingivande figurer ut det civila samhället och tidigare oppositionella som återvänt från exil, men även fd Khadaffi-ministrar. Men så är det när revolutioner och krig drar igång. Man kan inte vänta sig något annat. Det är de krafter som redan finns på marken som bär dem på sina axlar. Revolutioner är i den bemärkelsen ingen importvara. I den situation som nu uppstått så är det just dessa libyska rebeller som bär hela den all-arabiska revolutionsrörelsen på sina axlar.

Om FN/NATO körs ut ur Libyen och rebellrörelsen beväpnas, så tvingas de själva att ta itu med sina motsättningar istället för att omvärlden leker med dem som marionetter. Det är libyerna själva som måste vaska fram sina ledare och organisera upp sin revolutionsarmé. Det är genom en sådan självorganisering som en verklig motkraft till Khadaffi-fästena och de multinationella oljebolagen kan byggas upp. Detta är uppgiften för en knegarnas internationella anti- krigsrörelse; köra ut FN/NATO ur Libyen och driva på för rebellarméns beväpning.

Nej till FNs bomber! Stöd frihetskämparna!

Efter att den folkliga revolten i arabvärlden svept undan två av västvärldens lydigaste drängar, Ben Alí i Tunisien och Mubarak i Egypten, reste sig libyerna. På bara ett par veckor erövrade rebellerna stora delar av landet och klyvde militären.

Massorna har initiativet

Genom den revolutionära rörelsen i arabvärlden har massorna ryckt åt sig det politiska initiativet. Makthavarna springer runt som skållade råttor och försöker alltmer desperat hålla ihop gamla allianser. Till de libyska rebellerna hade Arabförbundet inget att ge, vare sig vapen eller pengar. Därför kunde Khadaffi fortsätta sin offensiv fram till folkmordets rand och rebellerna hamnade i en situation där vädjanden till väst blev enda utvägen. Plötsligt kunde NATO/EU framställa sig som revolutionens vänner och sy ihop ett paket av flygbombningar i demokratins och humanismens namn.

Revolutionens kris

Den arabiska revolutionsvågen krisar med andra ord i Libyen. Intresset som förenar de arabiska regimer som ännu klamrar sig fast vid makten med EU och NATO, är skräcken för arbetar- och överlevnadsregeringar i oljeländerna vid Medelhavet och Persiska Viken. Libyen är den största oljeleverantören till EU.

Den all-arabiska revoltrörelsen hotar västs intressen och därmed de arabiska diktaturerna på två sätt: dels genom krav på demokratiska friheter och dels genom att den hotar oljeinkomsterna för de multinationella oljebolagen som opererar i området. Om rörelsen når Saudiarabien kommer hela världsekonomin gunga.

Knegarregeringar enda lösningen

Vi som knegare kan inte dra slutsatsen att de arabiska befolkningarna måste fortsätta förtryckas så att inte våra konsumtionsvanor och banklån riskeras. Tvärtom. Den enda vägen ur den strypsnara som oljeindustrin och bankerna lagt på oss är en gemensam kamp för knegarregeringar som kan sätta krisplaner i verket för den mänskliga överlevnaden. Bara ett revolutionärt ledarskap som går framåt på den vägen kan förhindra att kampen antingen krossas av Khadaffi eller underkastas NATO/EU:s krav. Därför måste vi stödja revolterna i Mellanöstern på deras egna villkor. Vi kan inte tillåta att striderna underordnas NATO eller EU.

Beväpna rebellerna

Rebellerna i Libyen behöver solidaritet, inte minst militärt, men så länge NATO, EU och FN har kommandot, kommer det bara leda till en nedfrysning av den revolutionära rörelsen. De kommer inte för att undsätta rebellerna, utan för att få del av bytet när Khadaffis regim faller. Det är också därför som svenska politiker vill skicka JAS-plan till Libyen; man vill säkra Sveriges del av krigsbytet.

Libyerna har rätt till sina oljeresurser och sitt eget land. Det är varje svensk knegares plikt att se till att svenska kapitalister inte får chansen att förtrycka och utsuga dem. Därför måste vi stoppa krigshetsarnas drömmar om att ställa upp med JAS-plan till NATOs projekt. Om någonting ska skickas till Libyen så är det vapen och pengar som rebellerna själva får förfoga över utan några motkrav.

Kommer vi närmre en knegarregering med Juholt som (s)-partiledare?

25-26 mars håller socialdemokraterna extrakongress och väljer Håkan Juholt som partiledare. Vad betyder partiledarskiftet för oss knegare?

Först och främst måste man konstatera att kampanjen som förts från högerfalangen för att extrakongressen skulle klippa banden till arbetarklassen och till LO-kollektiven misslyckades. De öppna attackerna på A-kassan, anslutningen till Reinfeld-regeringens skattepolitik och privatiseringar mm, åkte på stryk bland de socialdemokratiska partidistrikten.

Sosse-elefanterna vann

Istället är det den socialdemokratiska elefantflocken inom landstings-, kommun- och fackföreningsbyråkratin som, av allt att döma, gått segrande ur striden om partiledarposten. Håkan Juholt har stöttats av ett nätverk av fackligt aktiva socialdemokrater, han talar sig varm för ”solidariteten” och han har höjt rösten mot högersossarna. Men man måste se sosse-elefanterna för vad de är. De talar ofta och mycket om solidaritet och jämlikhet men har aldrig på allvar utmanat en enda arbetsgivare eller kapitalägare. De låter all ekonomisk politik reduceras till en fråga om skatter och negligerar totalt sitt politiska ansvar för produktiva nyinvesteringar inom industrin och för social upprustning. De talar sig varma om ”facklig-politisk samverkan” men hatar när arbetslagen tar strid för sina rättigheter och använder hela sin apparat för att blockera arbetarstrider. De har inte heller leverat några svar på problemen med företagsutförsäljningar, med utförsäkringshelvetet, med bemanningsföretagens makt, med maktlösheten i förorterna, med utarmningen av vård, skola, omsorg. Inga stridsinitiativ har tagits, inga motkrafter har mobiliserats. Detta är fakta.

Ett borgerligt arbetarparti på dekis

Genom att mata fram en partiledare som kan hålla ihop (s)- och LO-byråkratierna bevarar man partiets grundläggande karaktär som ett arbetarparti, men ett borgerligt sådant. (s) kommer även efter extrakongressen att vara det parti som finns på plats och som utövar den politiska makten i fackföreningarna och på arbetsplatserna, ett arbetarparti, men med en politik för att hålla igång den internationella kapitalackumulationen, alltså en borgerlig politik. Socialdemokratin kommer att fortsätta ha dessa två ansikten ett tag till. Men inte för evigt.

Dödskampen fortsätter

Det slutliga avgörandet för socialdemokratin, som de arbetandes parti, kommer att fällas av dess förmåga att knyta an till knegarnas dagliga och påträngande behov och ta strid med EU-politiken för att lägga fram politiskt framåtsyftande lösningar. Inget talar för att detta kommer att ske.

För det första, basorganiseringen i arbets- och vardagsliv har monterats ned. Antalet arbetsplatsföreningar inom (s) har fallit drastiskt på senare år och den enda uppgift som de socialdemokratiska basföreningarna ägnar sig åt är att nominera varandra till arvoderade poster i den politiska apparaten. För det andra, man har organisatoriskt och programmatiskt bundit upp sig till totalanpassningen till EU och alla andra överstatliga institutioner som den kraschande kapitalismen stödjer sig på.

Allt talar för att socialdemokratins dödskamp i och med Juholt går in i en ny fas där det blir motsättningarna inom byråkratin om den minskande kakan och pressen från EU-juntan som till slut sliter sönder partiet, om inte knegarna gör upp räkningen med det innan dess.

Behovet av en krispolitik

Knegarna har alltså att förhålla sig till att sosse-elefanterna är kvar på banan i kraft av ärvda positioner men utan en framkomlig politik . Vi kommer inte undan striden med dem på vägen till en knegarregering i det här landet och det är de faktiska behoven som kommer att driva fram striden med sosse-elefanterna i facket, i kommunerna och landstingen. Kriserna staplar upp sig framför oss. Euron är på fallrepet och finanskrasch II kan vara under uppsegling i spåren på höjda oljepriser, energikrisen blir alltmer akut, massarbetslösheten är ett faktum, i FAS 3 flockas den nya tidens slavar utan några som helst rättigheter, läget i industrin är, trots alla lovord från OECD och sifferexercisen från Anders Borg, mycket bräckligt pga beroendet av riskkapitalister, statsskulden är lika stor som statsbudgeten och ”förvaltningen” av denna sker via en mängd obegripliga finansoperationer som undergräver statsfinanserna även i Sverige, förorts”satsningarna” är inget annat än luftslott och många arga ungdomar ser faktiskt ingen framtid, rasistisk och islamofobisk propaganda biter sig fast genom SD:s fästen i kommuner, riksdag och massmedia varifrån de sprider misstänksamhet och splittring låginkomsttagare emellan.

Det är mötet med denna verklighet som till slut kommer att göra slut på den socialdemokratiska byråkratins makt över arbetarrörelsen men den kommer inte att släppa taget med mindre än att en samlad knegarrörelse eller EU-juntan knäcker dess rygg. Så nu är det upp till oss att samla oss kring en politik som utmanar och överflyglar elefantflocken i facken och i kommuner och landsting, för en knegarregering.