Allmän skuldavskrivning behövs. Om valet i Grekland.

Det råder eufori i den europeiska vänstern efter SYRIZAS valseger i Grekland medan borgerliga kommentatorer och politiker spyr galla över dem. Vad är det egentligen som har hänt?

För fem år sedan sprack en lånekarusell som den grekiska staten varit indragen i för att pumpa upp sitt budgetunderskott mer än vad EU-reglerna tillåter. Det var de stora finansdrakarna på Wall Street som hade ställt upp med den ena fantasifulla och lukrativa lösningen efter den andra. Regeringen som var ansvarig för karusellen leddes av Nea Demokratia, ett högerreaktionärt parti och de som var ansvariga när det sprack var socialdemokratiska PASOK.

Efter det här sjönk Greklands kreditvärdighet som en sten och de fick inte låna mera. Så finansinstituten på Wall Street kom tillbaka för att designa kraven från EU, Internationella Valutafonden och Europeiska Centralbanken, så att man skulle kunna låna ut till Grekland igen och hålla igång kreditflödet i Europa. Om den grekiska staten istället hade ställt in betalningarna hade det drabbat tyska och franska storbanker och då hade euron kunnat krascha.

Istället framställde man det som att den grekiska befolkningen levt över sina tillgångar och gjorde dem ansvariga. Den grekiska staten ställde mer eller mindre in betalningarna till den egna befolkningen för att fortsätta betala till det internationella bankväsendet och vara med i ”det internationella samfundet”.

Drakoniska sparpaket har genomdrivits sedan dess som har slaktat levnadsstandarden i landet och kastat ut hundratusentals greker i fattigdom. Många har nu lämnat landet.

I valet i söndags fick till slut PASOK och Nea Demokratia som drivit igenom allt detta på hemmaplan, släppa ifrån sig regeringsmakten till ett nytt ”vänster”projekt – SYRIZA – som har lovat att det nu ska vara slut på åtstramningarna och att den ”nationella värdigheten ska återupprättas”. Men saken är ju den att SYRIZA redan har gått med på att stanna inom EU-klubben och valutan. Partiledaren Tsipras har rest världen runt för att träffa centralbankschefer och finansdrakar och dagen efter valet slöt han en regeringskoalition med rasister och högernationalister.

Valsegern kan till stor del naturligtvis förklaras med att det grekiska folket har fått nog av fattigdom och misär, men de hade fått nog redan 2011 när PASOK-regeringen satte in kravallpolis mot demonstranter och tårgasade stora delar av centrala Aten. Det som har hänt sen dess är att stödet för PASOK mer eller mindre har utraderats och många korrupta politiker därifrån samlas nu i SYRIZA. Det är faktiskt en uppsjö av PASOK-parlamentariker som lägligt nog bytt partikostym. Sen förra valet har man följaktligen inte sett till SYRIZA i några av de grekiska folkrörelserna som upprätthåller livet i landet. Deras fana är helt borta från gatan och de har lämnat unga anarkister att ta striden med nazisterna i Gyllene Gryning som begår mord och andra hatbrott beskyddade av polisen.

SYRIZA är en parti med vänsterlutning som vuxit explosionsartat ur missnöjet men det kommer inte att kunna vända utvecklingen med enbart förhandlingar om återställd köpkraft, för i grunden finns ett land som sedan länge är avindustrialiserat och utlämnat åt turism- och bankkapitalet. Arbetarklassen i landet har smält samman till en spillra som finns i rostiga stålverk och nedgångna oljeraffinaderier. För att klara sig har gemene man hänvisats till tjänster och gentjänster och korruptionen är en samhällsplåga långt in i basmiljöerna. Stödet för SYRIZA är därför en kombination av hatet mot åtstramningar och fattigdom, av ropen på ”nationell värdighet” och av rädslan för det okända. Nu när SYRIZA tagit makten över statsapparaten är risken stor att de också börja dela ut förmåner som alla partier gjort i alla tider i Grekland för att sälja trygghet för lojalitet.

Den europeiska arbetarrörelsen måste givetvis gratulera den grekiska befolkningen till att ha blivit av med Nea Demokratia-regeringen och deras illa maskerade samarbete med Gyllene Gryning. Vi gratulerar dem också till att ha mosat EU-fjäskarna i PASOK, och vår solidaritet bör inriktas på kampanjer riktade till arbetsplatser och arbetslag för ett återindustrialiserat Grekland där den sociala servicen och livsmedelsproduktionen kan komma igång igen. Det är hela den skulduppumpade och internationella gangsterekonomin som måste få ett stopp med start i allmän skuldavskrivning. Om inte produktionen i Grekland kommer igång igen så att samhället kan upprustas, så riskerar SYRIZA istället att bli vänsterns sista suck av förlorade illusioner och framtidshopp och sluta som en katalysatoreffekt för nazistiska Gyllene Grynings verkliga genombrott.

(s)-budget i kontinuitet med Alliansen

När Stefan Löfven, den 3 oktober, presenterade den nya (s)- och (mp)-regeringen, så var det första gången på 57 år som (s) ingick i en koalitionsregering med ett annat parti. Men detta är bara en liten del av den linje som genomsyrar hela regeringsförklaringen: inriktningen på ”samling”, på att ”enas i viljan till ansvar för vårt land”, på att vara en ”samarbetsregering och söka breda uppgörelser i riksdagen”.

Den politik som den (s)-ledda regeringen vill uppnå med en sådan nationell samling går inte att ta miste på. Det handlar om att bevara, och att skärpa respekten för, ”det finanspolitiska ramverket”; att hålla fast vid ”överenskommelsen i friskolekommittén”, ”den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen”, ”försvarsberedningens förslag” och framförallt om en fortsatt anpassning till EU-politiken och till och med en vilja att stärka EU- juntans ansvar.

Regeringens budgetproposition, utarbetad tillsammans med (v), följer samma inriktning. Trots de senaste årens systemkriser för EU och det ekonomiska system som den förvaltar, så viker inte regeringen en tum från den ekonomiska och politiska logik som driver in världen och alltfler EU-länder i recessioner, massarbetslöshet, social misär och politiska kriser.

De enda konkreta förslagen för att motverka arbetslösheten är att staten ska fortsätta subventionera lönekostnaden för tillfälliga anställningar. I hela branscher trängs fasta anställningar ut av ständigt nya korttidsanställningar med statliga pengar, som också används för att vinna upphandlingar med dumpade priser. (1) Vad gäller de utlovade satsningarna på skolan, med fler anställda, så återstår att se hur mycket som kommer att försvinna i kommunernas hantering.

De omtalade höjningarna av inkomstskatten är mycket begränsade och innebär framförallt att de som tjänar mer än 50 000 kr i månaden får mindre jobbskatteavdrag, med en ökad skatt på ett par hundra i månaden. Samtidigt gör man ingenting åt sänkningen av bolagsskatten till 22%, som inneburit en gåva till företagen på betydligt fler miljarder.

Höjningen av taket i a-kassan från 680 kr till 910 kr per dag var välbehövlig och innebär att fler får ut 80% av tidigare lön, men höjningen gäller bara under de första hundra dagarna, vilket innebär att samarbetsregeringen inför det Alliansen ville, men inte lyckades med: en kännbar avtrappning av ersättningsnivån.

LO:s krav, som tidigare fått stöd av (s), på att riva upp Lex Laval, som innebär att utländska företag med egen arbetskraft inte behöver sluta svenska kollektivavtal vilket strider mot internationella konventioner om fackliga rättigheter, har urvattnats till en inriktning på en ”revidering”, i respekt för EU-domstolens beslut, utan att nämna kritiken som man fått internationellt.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och de borgerliga tidningarna går på offensiven med att de, i verkligheten mycket blygsamma, ”reformerna” är skadliga och vänstervridna. Det handlar delvis om politisk taktik, för att skrämma socialdemokratin ännu närmare de borgerliga partierna, men i den mån oron är äkta så uttrycker den på sitt sätt de oerhört små marginaler som finns i den krisdrabbade världsekonomin och till vilken grad ”signalerna till marknaden” blivit huvudsaken i den politiska ekonomin.

Det som är sant är att mycket i budgeten, i synnerhet prognoserna för utvecklingen om några år, framstår som rena glädjeanalyser. De växande problemen i tunga länder som Frankrike och Tyskland, liksom Riksbankens sänkning av räntan till 0% och tankarna på att, liksom USA och ECB, dra igång sedelpressarna för att stimulera ekonomin, vittnar om nödlösningar i en nedåtgående spiral av allt djupare kriser.

Det är just på grund av anpassningen till borgerligheten, EU och, ytterst, till kapitalet, som även arbetarrörelsens kris fördjupas – uttryckt i det näst sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes, i de växande svårigheterna att engagera arbetarklassen och i proteströster på andra partier.

Det är brådskande att slå in på en helt annan väg. Det är uppenbart att arbetarklassen och andra maktlösa låginkomsttagare själva måste engagera sig i rådslag, rusta upp facken och ta den politiska striden för att helt bryta med den EU-samordnade borgerliga politiken, för ett arbetarnas Europa.
__
1 Se Arbetet: Bidragsjobben dumpar hela branscher (20141024)

Vad hände i valet och vad är det politiska läget i Sverige?

Sedan valet har Knegarkampanjens valledning analyserat resultatet och vi sammanfattar våra ställningstaganden här.

Valanalysen blir startpunkt för våra studiecirklar om framtidens politik. Vi uppmuntrar väljare och sympatisörer att skicka sina synpunkter, antingen per mejl eller i kommentarsfältet nedan.Vill du läsa vår utvärdering i sin helhet så beställer du utskriften på knegarkampanjen@gmail.com.
Vill du delta i någon av cirklarna tar du kontakt på mejl eller telefon.

Vår analys slår fast fem centrala punkter.

1. Att den borgerliga alliansen är knäckt – ett historiskt bakslag för den svenska borgerligheten. Detta trots att fler än någonsin röstade borgerligt (till borgerliga partier räknar vi även Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och naturligtvis Sverigedemokraterna). Vår röstuppmaning att ”rösta (s) för att bli av med Reinfeldt” var helt riktig. Vi hade inga illusioner om Löfvens politik, utan såg i honom ett verktyg för att sänka Alliansregeringen.

rovenreinfeltliten

Uppdrag slutfört!

2. Sverigedemokraterna är de enda vinnarna. De har fördubblat resultaten flera val på raken, rivit upp blockpolitiken i Sverige och skapat en högerradikal pol. Som högerradikala placerar de sig mitt emellan högerpopulister som norska Fremskrittspartiet och högerextremister som franska Front National. Deras framgångar är ett stort problem som måste bemötas politiskt av arbetarrörelsen, men det verkligt betydelsefulla i årets val är att den borgerliga alliansen knäcktes.

3. Alla andra partier och det svenska politiska systemet har försvagats av valresultatet. Sedan 2008 har hela världen befunnit sig i en ekonomisk kris som snart bryter fram igen. Sverige fick en svag minoritetsregering och utomparlamentariska krafter kommer troligtvis att blanda sig mer i politiken – myndigheter och bolag, rättsapparat och polis samt en olika överstatliga organisationer. Det blir en orolig tid men också en situation som öppnar upp för initiativ från arbetarrörelsen. Det skärper behovet av en tydlig brytning med EU:s politik och institutioner.

4. Den etablerade arbetarrörelsen står däremot svag. SAP som är svenska arbetares ”historiska ledarskap” gör ett lika dåligt val som 2010. Man är oförmögen att att engagera basen på arbetsplatser och bostadskvarter. När Löfven bildar regering så blir det utan större stöd i den egna rörelsen och utan arbetarpolitik – i 9 frågor av 10 en fortsättning på allianspolitiken. Socialdemokratin har blivit ett ”caucus-parti” och valmaskin, en sluten ledningskärna utan kontakt med arbetarbasen som vill att partiet bryter med den borgerliga politiken och EU-diktaten. Detsamma gäller Vänsterpartiet.

5. Det blev ingen ”vänstervåg” och Knegarkampanjens framgångar i Kiruna går emot mönstret. Vårt resultat (226 röster i landstinget och 505 röster i Kiruna kommun – en enda röst från ett andra mandat!) är en stor bedrift. Det blev ingen ”våg”, men situationen efter valet gynnar oss. Utan borgerlig allians, med Sverigedemokraterna som gömmer sig i parlamenten och inte mobiliserar basen, med Löfvens högerpolitik som väcker motståndslustan hos arbetare – nu finns chansen att samla oppositionella krafter. Därför verkar vi för ett storrådslag av arbetarrepresentanter som framlägger en kravlista mot regeringen. Det är en taktik som kommer att diskuteras närmare i studiecirklarna.

En bred oppositionell rörelse kan byggas omkring ett storrådslag i arbetarrörelsen och därför lyfter vi fram det som vår huvudlinje. Men för att kraven från arbetarrörelsens gräsrötter ska bli verklighet, måste även alla regeringssamarbeten med borgerliga partier avbrytas. Det kräver vi i ljuset av valresultatet.

Vad är (s)?

Ett trubbigt verktyg, det är bilden som (s) ger av sig själva. Men är de ett rent arbetsgivarparti? Eller är de ett parti av pampar som kört den organiserade arbetarrörelsen i botten? Frågorna behöver undersökas grundligt i förlängningen av pågående valrörelse.

Några saker framträder dock tydligt:

• (s)-ledningen har helt och hållet tappat förmågan att samla och motivera föreningssverige till att engagera sig i valkampanjen (utöver avlönade funktionärer).

• (s)-ledningens politiska svar och löften till väljarna håller sig inom samma grundspår som Alliansregeringen följt under 8 år.

• (s)-ledningen gick in i valrörelsen med historiskt låga opinionssiffror, och har sjunkit till rekordlåga nivåer veckan innan valet. Löfvens följdriktiga vinglande i regeringsfrågan – som öppnar för en koalition även med Allianspartier – håller på att ta bort de sista resterna av att (s) står för ett alternativ.

Knegarkampanjens linje för en riksdagsröst på (s) som ett redskap för att äntligen underkänna och fälla Alliansregeringen, blir en allt svårare handlingslinje för att få något uträttat i riksdagsvalet. löfvenkarikatyrInte desto mindre så finns det för närvarande inte något bättre alternativ än att mana på arbetskompisar och vänner att trots allt gå och rösta även i riksdagsvalet och använda (s)-valsedeln i förhoppningen att fälla alliansregeringen.

Därmed skulle ett litet framsteg åstadkommas, och viktigare än så: (s) skulle pressas ut från den politiska skuggvärlden och in i rampljuset. Det skulle underlätta för den organiserade arbetarrörelsen att kunna bedöma om (s) hör hemma hos arbetsgivarna eller i arbetarrörelsen.

Arbetaroppositionella krafter som inför riksdagsvalet passar på uppgiften att köra ut Alliansregeringen, visar inte den fasthet som krävs för att få igång arbetarrörelsen både inom gamla och kommande organisationer. Valet är enkelt mellan ett litet, litet framsteg och det stora bakslag som det skulle innebära om Alliansregeringen kan fortsätta, med sitt så kallade ”nya arbetarparti” (m) vid rodret och uppkomlingen, som utger sig för att vara det ”moderna arbetarpartiet” (sd), som stödparti.

Bojkotta EU-valet – för kampenhet i EU!

Deklarationen finns översatt till franska, klicka här.

De senaste årens utveckling med euro-krisen och bankräddarpolitiken i EU, har visat vad den reaktionära borgerliga och fördragsfästa politiken leder till inom EU-området. Grekland, Spanien och Portugal är tydliga exempel men även Irland och de baltiska länderna har gått igenom samma sak under EUs och internationella valutafondens överinseende. EU:s maktstruktur är i grunden utformad för att tjäna globalkapitalet. Detta har till och med förstärkts på senare tid.

EU-uppbygget fick sitt genombrott 1989 och har via dekret och undertecknade avtal inneslutit allt fler så kallade medlemsländer i en korporativt modell där storbolagen knyter upp regeringarna, de politiska partierna och de fackliga landsorganisationerna. Detta dirigeras av EU-kommissionen som inte är vald utan måste betecknas som en politisk junta, långt bortom insyn och kontroll av EUs innevånare.

EU-parlamentet

EU-parlamentet

Politiskt sett stärker EU-bygget allt mer ett oåtkomligt maktfäste, som pressar ned medlemsländernas arbetare och maktlösa låginkomsttagare närmare nyfattigdom, stegrad inbördes konkurrens på arbetsmarknaden och social nedrustning. Det sker i olika grad och hastighet i olika regioner, men dynamiken är densamma.

Om man synar EUs roll för storbolagen och krigsorganisationerna så ser man att det är ett imperialistiskt fort i nära och tätt samarbete med USA och NATO och den gemensamma krigsorganisationen tränar allt oftare på svenskt territorium.

Detsamma gäller den ekonomiska politiken och valutorna där euro-dollar-äktenskapet är standard på skuld- värdepappers- och valutamarknaderna och i finansinstituten. Det var inte av godhet som USAs centralbank krävde att EU skulle inrätta miljardstinna bankräddarfonder för att rädda euron. Det är heller inte av godhet som Europeiska Centralbanken hjälper USA att släppa ut nya doser dollar när betalningssystemet hotas.

Partierna som ställer upp i det svenska startfältet inför valet till Europa”parlamentet” deklarerar stora skillnader om vad de vill med EU, i olika delfrågor. Vad de inte säger är att EU-partiernas uppgift är att, via Europa”parlamentet”, ställa om de egna partierna på hemmaplan så att de blir smidiga och mjuka drivremmar i EU-systemet, nationellt och lokalt, och underlätta genomförandet av dekreten från EU som ju måste baxas igenom de nationella parlamenten för att få laglig ställning.

På det hela taget liknar partierna varandra när det gäller EU-regimen som sådan: de tänker inte undergräva den eller inspirera medlemsländernas befolkningsmassor till uppbrott och frigörelse från dess tvingande disciplin och överstyre. På sin höjd vill de flytta tyngdpunkten i EU-juntans dagordning och prioriteringar.

De som hävdar att de är EU-kritiska utnyttjar i själva verket systemet för sina egna ändamål, (v) för att driva fram mer överstatliga dekret och SD för att skaffa sig en tribun varifrån de kan slå mot minoriteter och mot arbetarklassen. I själva verket stärker de båda systemet.

Istället är det mest angelägna just nu att säga upp fördragen för att rädda kommuner och landsting undan kraven på att de ska drivas som kreditvärdiga bolag och möjliggöra storskaliga samhälleliga investeringsoffensiver i bostäder, infrastruktur, energiomställning, jobb och utbildning.

Inget parti är värt en knegar-röst i valet till Europaparlamentet. Inte ens en blank. Vi avvisar EU:s konstitution och maktstruktur eftersom den är ett enkelriktat redskap för globalkapitalet. Vi avvisar EUs alla fördrag.

Inom Knegarkampanjen driver vi vårt motstånd mot EU längs handlingslinjer för att skapa posteringar av kamp. Vi vill sprida fästen för ett kollektivistiskt samvälde – av arbetare och maktlösa låginkomsttagare – i en all-europeisk skala. De mest aktiva motståndarna till detta är SD, Front National, Jobbik med flera högerextrema EU-partier men bakom och ovanför dem, byggs det korporativa maktcentrat – EU-juntan – för att garantera storbolagens fortsatta koncentration av kapital och av makt.

Att rösta i EU-valet är låta sig vallas in och ge erkännande till EU som en legitim beslutsfattare och arena i kampen om makten. Att rösta i EU-valet är att rösta emot en klasskampsoppositionell enhet mellan Europas arbetarklass och för att förstärka kapitalets ok.

•Bojkotta valet till Europaparlamentet
•Riv upp alla EU-fördrag
•Bygg posteringar av kamp på arbetsplatser och i bostadskvarter för investeringsoffensiver; jobb åt alla, utbildning, bostäder, infrastruktur, energiomställning och social upprustning
•Slå tillbaka högerrebellerna

nicosia_0418

SD växer – varför är de inte ett knegaralternativ?

”Det är för svårt att se skillnad på en svensk socialdemokrat och en social sverigedemokrat.

En ny Sifo-undersökning visar att var sjätte LO-medlem skulle röstat på SD om det var val idag, vilket gör dem till näst största parti i LO. Varför? Ingen verkar kunna lösa gåtan om varför SD växer.

Aftonbladets Karin Pettersson står för den typiska humanistiska och demokratiska kritiken. I en ledare nyligen konstaterar hon att SD är dåliga för att deras ”ideologi bygger på att göra åtskillnad mellan människor”. Fackföreningsrörelsen har samma budskap.

SD är ett parti där ledande medlemmar filmar sina egna fylleslagsmål med järnrör och rasistskandalerna avlöser varandra. Deras högerpolitik gynnar helt uppenbart bara en liten grupp. Frustrationer växer: vad är logiken i att de går framåt, trots att väljarna känner till deras taskiga människosyn?

Till att börja med så sker det en polarisering av politiken i hela EU-området: nya alternativ tränger sig fram både till höger och vänster. I den meningen kan Grekland, som drabbats hårt av den ekonomiska krisen som världskapitalismen befunnit sig i sedan 2008, ge en fingervisning om framtiden i andra EU-länder. Där kunde öppet nazistiska Gyllene Gryning växa sig starka och erövra en bred bas samtidigt som vänsterkoalitionen SYRIZA klev fram. I valet 2009 fick SYRIZA 4,6 procent av rösterna men i juni 2012 hade de 26,9 procent och blev största oppositionsparti. Väljarna söker uppenbarligen nya alternativ.

Ska man översätta det grekiska mönstret till Sverige, så uttrycker SD:s framgångar en fundamental politisk kris, och att det framförallt handlar om arbetarrörelsens kris.

När socialdemokratiska ledare (politiker eller opinionsbildare) beklagar sig över det fruktansvärda i att ”göra åtskillnad mellan människor” så rinner ilskan över bland knegare som dagligen konfronteras med klasskillnaderna i Sverige – orättvisor som socialdemokraterna varit med om att skapa. Det är för svårt att se skillnad på en svensk socialdemokrat och en social sverigedemokrat. Båda accepterar och omfamnar kapitalismens exploatering – av arbetare, av kvinnor, av fattiga länder – i god demokratisk ordning.

I ögonen på många arga knegare är en röst på SD handlingens kritik, en bestraffning av makthavarna. ”Ni är skitstövlar allihopa, så vi väljer de värsta av er”. Det är det som är logiken bakom ”ju värre skandal desto bättre opinionssiffror”.

Knegarkampanjen anser att den sortens proteströster är rena självstympningen.

Om Jimmie Åkessons pojkar får ökad makt så är det utan tvekan arbetarna och arbetarorganisationerna som drabbas. Men istället för humanistiska och demokratiska floskler (som bara gäller ibland och för vissa) så måste det till trovärdiga politiska alternativ. I valrörelsen kommer vi att driva på för en massiv investeringspolitik för att bygga bort klassklyftor och arbetslöshet.

Vi räds inte att möta SD:s väljare. I liten skala har  Knegarkampanjen i Kiruna redan gjort erfarenheten av det i valet 2010 där våra starkaste distrikt kommunalt var SD:s starkaste distrikt nationellt. I kommunfullmäktige tog vi ett mandat. SD misslyckades.

Självständiga knegarkampanjer är SD:s tuffaste motståndare. Vi är inte rädda för närkontakt utan tar debatterna och vågar se saken från knegarnas vinkel. Den erfarenheten borde göras om i tio eller hundra andra kommuner i valet 2014. Få facket och arbetarpartierna att bemöta varje offentligt möte som SD arrangerar. Bygg självständiga knegarkampanjer till kommunvalen bakom en trovärdig politik.

En trovärdig kritik av SD kan inte ursäkta djupa sociala orättvisor. En trovärdig kritik av SD kräver att man i handling är beredd att faktiskt gå i opposition mot makt och klassorättvisor och inte kör med splittringstaktiker och svammel om värdegrunder.

Socialdemokraterna splittrar oss när de säger att vi ska lita på de där uppe. SD splittrar oss när de säger att vi inte ska lita på varann.

Nu är det upp till oss.

Man kan inte dribbla med maktfrågan, Löfven

Igår skrev socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven en debattartikel i Dagens Nyheter. Han ville ha sagt att socialdemokraterna kan samarbeta med alla partier förutom sverigedemokraterna efter valet. Många tolkar det som att (s) vill gå ännu längre högerut. Man är redo att kompromissa om det mesta så länge man får sitta i regeringen efter valet. Och visst, Löfvens ord gör det ännu svårare att se skillnad på alternativen i svensk politik.

Andra anser att Löfvens syfte var att underminera ledarna för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. De partierna riskerar att åka ut ur riksdagen i nästa val och har satsat allt på ett kort – nämligen att hålla ihop den borgerliga alliansen med moderaterna. Om det leder till misslyckande så kan antagligen Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund hälsa hem. De sitter knappast kvar som partiledare då.

Så var Löfvens utspel (ännu) ett svek mot arbetarväljarna eller ett genidrag? Antagligen både och.

Löfven tar med sig det sämsta från svensk fackföreningstradition till politiken. Små ledargrupper fattar besluten, överläggningar och förhandlingar sköts bakom lyckta dörrar. Fackliga företrädare tränas i att säga en sak åt medlemmarna och en annan åt arbetsgivarna, men inte hela sanningen åt någon part. Det ska trixas och manövreras.

Det är ett arbetssätt som emellanåt levererar resultat. Men på sikt förstör det organisationerna: det råder alltid förvirring, medlemsaktiviteten sjunker och till sist blir klyftan mellan medlemmar och ledare omöjlig att överbrygga. Det gynnar ”betonghäckarna” i arbetarrörelsen men medlemmarna hålls passiva, väntande på resultat, avtrubbade.

Gruvtolvans ordförande Jan Thelin säger i Aftonbladet 9 november att utspelet inte är likt Stefan Löfven. Men det är precis vad det är. Så var hela hans ordförandeskap i IF Metall: alla dörrar öppna, inga principer, kohandla om allt – inklusive medlemmarnas framtid. Det vet Jan Thelin om eftersom han är skolad i samma tradition.

Det må vara ”genialt” men i politiken kan fackliga manövrer bli ödesdigra. Man kan inte dribbla med frågan om huruvida vi ska ha borgerliga partier i regeringen eller inte! Där blir det geniala rent idiotiskt. Kanske lyckas Löfven splittra de borgerliga partiledarna, men minst lika mycket splittrar han de 1,8 miljoner väljare som lade sin röst på (s) i valet 2010.

Knegarkampanjen är hellre tydliga. Människor som sliter ut sig eller har underbetalda yrken, som går arbetslösa eller sjukskrivna, unga människor som har det mesta framför sig, kvinnor som kämpar för lika villkor, familjer som kommit till Sverige i flykt från fattigdom och krig – dessa måste bli av med den borgerliga regeringen, alla dess partier och hela den borgerliga politiken. Säg som det är, Löfven!

För att bli av med alliansregeringen lutar Knegarkampanjen åt samma håll som de flesta LO-distrikt, nämligen att socialdemokraterna och vänsterpartiet borde satsa mot regeringsmakten utan samarbete med vare sig miljöpartiet eller andra högerkrafter. Men vi gör det inte oreserverat. Knegarkampanjen kommer att föreslå sätt att övervaka, blockera och slå tillbaka varje försök från en (s)-ledd regering att fortsätta högerpolitiken om de vinner valet 2014.

Nästa år är det val till EU-parlamentet, riksdagen, landstingen och kommunerna. Det är en massiv valrörelse. Stefan Löfven och socialdemokraterna har inlett den med att blanda ihop alla korten – istället för att säga som det är.