Det socialistiska skälet för kärnkraft.

I kategorin Inblick publicerar vi en artikel i energifrågan av David Walters. Han är elkraftsverksarbetare och har varit fackligt aktiv i Kalifornien, USA. Artikeln är först publicerad på socialistorganizer.org och har översatts till svenska av Inger Tzelalidou-Blomberg. Artikeln kommer att kommenteras av Knegarkampanjens förberedelseutskott som en del av arbetet kring Politisk Deklaration 2014

Detroit-Industry-north-wall

Energi, miljö, global klimatförändring och havsnivåns höjning är enorma, brett sammankopplade ämnen som genererar mycket debatt och motsättningar på alla nivåer i samhället, vilket är helt naturligt eftersom det är vår och alla andra arters framtid som står på spel.
Kärnan i diskussionen kan begränsas till en teknisk och vetenskaplig fråga:produktionen, användningen och distributionen av energi.
Den historiska tillämpningen, eller användningen, av varierande former av energi är ett mått på mänsklig utveckling. Även före uppkomsten av civilisationer, som den runt Indus, den grekiska, persiska och andra i svunna tider, nu förvisade till antropologiska textböcker och muséer och även innan utvecklingen av klassamhället, skiljde mänskligt användande av energi oss från alla andra arter, inklusive högre sådana som delfiner och apor.
Värme för att laga mat med, eller hålla sig varm i kallare klimat, var det första mänskliga bruket av energi, framställt av en kemisk reaktion (dock okänd för människor) av kolväte när den upphettades till höga temperaturer. Detta var energi med låg energitäthet från en strikt biologisk källa: trä.
Varje steg uppför klättringen från för-klassamhället genom de första civilisationerna, genom de massiva slavsamhällena i de egyptiska och romerska imperierna, genom feodalismen, in i och inkluderat i vårt moderna imperialistiska samhällssystem; med varje framryckning i produktionssättet, i utvecklandet av vetenskaplig teknik för odlande av mat, med insikter om årstider och ökande produktivitet, med utformandet av handelsvaror; alla har  de varit dialektiskt sammanflätade med upptäckten  och utvecklandet av allt mer riklig, allt mer användbar, allt tätare former av energi som enkelt kunnat utvecklas av människor som försökt förenkla sina liv.
Den mänsklig kulturens uppkomsten och uppstigningen har alltid berott på, och varit en funktion av att billigare, rikligare och tätare energi använts och utvecklats.
De flesta inom den socialistiska vänstern har glömt detta. Men människors utveckling av energianvändningen visar på en evolution från trä till vatten, vind till kol, senare till olja och gas och slutligen till atomkraft. Alla har de tillhandahållit större energikvantitet och -kvalitet för mänskligt bruk. Var och en har varit tätare än den föregående. Mer energi har med andra ord kunnat utvinnas ur varje efterföljande energiform per mätt vikt eller per volymenhet.
Denna utveckling hjälpte en expansion av produktivkrafterna och användningen av arbetsbesparande apparatur och teknik ledde till varor av hög kvalitet och överlägsna distributionsmedel.
Det var den här utvecklingen av produktivkrafterna som Marx ansåg att produktionssättet vi kallar kapitalismen alltmer befann sig i konflikt med. Han såg en ökning av produktion per capita som ett mål, ett mål för den mänskliga arten, som något att kämpa för. Kapitalismen började förhindra detta och sålunda var en av marxismens huvudsakliga stöttepelare etablerad: att visa kapitalismens motsägelsefulla natur och hur den historiskt sår sin egen undergång.
Men vad har detta att göra med den centrala frågan ställd tidigare? Inom vänstern idag, och inom den mycket bredare miljörörelsen, anses denna expansion av produktionen vara en ¨dålig sak¨. Den orsakar föroreningar, ekologisk kollaps och klimatförändringar. Och utan tvekan har den snabba industriella expansionen under kapitalismen under 19e och 20e århundradena orsakat fruktansvärda förändringar. Men den hade också kunnat tillåta människor att utveckla lösningar genom teknik som kunnat lindra dess problem, om dessa produktionsformer hade varit satta under demokratisk kontroll av samhället, det vill säga det vi kallar socialism.
Marx förstod åtminstone att under kommunismen skulle produktionen nödvändigtvis behöva öka för att lindra den söndermalande fattigdom som härskade bland 90% av världens befolkning i hans dagar. I hans uppsats ¨Kommunismens Principer¨1847, framställde han följande fråga och gav ett svar.
¨Vad kommer konsekvenserna bli av det slutgiltiga försvinnandet av privat egendom?”

¨Samhället kommer att ta produktivkrafterna och handelsmedlen, utbytet och distributionen av produkterna ur händerna på privata kapitalister, och kommer att styra dem i enlighet med en plan baserad på tillgång av resurser och behoven av ett helt samhälle. På detta sätt kommer, och det här är det viktigast av allt, de fördärvliga konsekvenser som nu är förknippade med stora industriernas beteende att avskaffas.¨

¨Det kommer inte att bli fler kriser; den utvidgade produktionen, för vilken den nuvarande samhällsordningen är en överproduktion och följaktligen en rådande orsak till misär, kommer då att vara otillräcklig och expanderas långt vidare. Istället för att generera misär kommer överproduktionen att nå bortom de elementära samhällsbehoven för att säkra tillfredsställandet av allas behov; den kommer att skapa nya behov och samtidigt medlen för att tillfredsställa dem. Det kommer att skapas förutsättningar för och stimulans av nya framsteg, vilka inte längre kommer att sprida förvirring i hela samhällsordningen, som framsteg alltid har gjort förr. Storindustri, befriad från trycket av privat ägande, kommer att genomgå en sådan expansion att det vi nu ser kommer att verka ringa i jämförelse, som småfabriker verkar bredvid dagens storindustri. Den här utvecklingen av industrin kommer att göra en tillräcklig mängd produkter tillgängliga för samhället för att tillfredsställa allas behov.¨

¨Samma sak kommer att gälla för jordbruket vilket också lider av trycket från privat ägande och som är tillbakahållet av uppdelningen av privatägd mark i små bitar. Här kommer existerande förbättringar och vetenskapligt förfarande att omsättas i praktiken, med ett resulterande kliv framåt vilket kommer att trygga alla produkter samhället behöver. ¨

¨På det här sättet kommer en sådant överflöd av varor att kunna tillfredsställa alla medlemmars behov.¨

Detta är lika sant idag som det någonsin var i Karl Marx föreställningsförmåga, innan 1848 års omvälvningar  på den europeiska kontinenten.
För dagens (växande) 7 miljarder människor lovar socialismen, vilken bara kan byggas genom en utbyggnad av produktivkrafterna över hela planeten, det som Marx skrev 1847. Men vi kan genomför det klokt och demokratiskt endast om vi eliminerar det globala, imperialistiska systemet.
En sådan värld av överflöd kommer att kräva mer, inte mindre, energi. Det finns dock en övertygelse, speciellt inom de välutvecklade länderna i Västeuropa och Nordamerika bland socialister och aktivister för social förändring, att människor ¨använder  för mycket¨. Det här är en idé som tagits från krafterna runt miljörörelsen och andra som tycker att det finns för många människor, att vi omöjligen kan försörja så många människor på jorden och att om vi höjde hela världens levnadsstandard upp till den som Västvärlden njuter av, kommer planeten att förstöras.
Om vi gjorde det under kapitalismen skulle världen bli förstörd.Kapitalismen har inte något sätt att lyfta massorna från fattigdom. Överväg följande:
-Det finns 1.6 miljard människor utan elektricitet.
-Miljarder människor har inte tillgång till energieffektivt transportsystem.
-Miljarder människor har liten eller ingen tillgång till utbildning och sjukvård.
-Grymmare och grymmare krig och privatiseringar fortsätter att orsaka söndermalande fattigdom, folkförflyttningar och miljöförstörelse.
Kapitalismen är orsaken. Att föra hela världen till de (nu drastiskt sjunkande) levnadsnivåerna som arbetarna eller medelinkomstfamiljerna i Västvärlden har, skulle kräva – inte bara en fundamental ökning av omfördelning av välstånd och energi – men också en enorm ökning av båda. Men refrängen från många miljövänner  och socialister fortsätter:¨Vi använder för mycket.¨ Detta är lika reaktionärt som att vilja slå till mot fackföreningar eller att starta aggressionskrig för nykoloniala erövringar.
Samma vänsterorienterade personer sätter sitt hopp till det falska universalmedlet som kallas ”en ekonomi 100% fri från fossila bränslen och      atomkraft, med förnybar energi”. Många akademiska uppsatser har skrivits för att försöka bevisa möjligheten att förverkliga ett sådant projekt. Ett lika stort antal uppsatser river ner den myten men det är inte meningen med den här uppsatsen. Snarare är det att reflektera över olika aspekter av energifrågan.
Civilisationens framsteg har varit grundad på tillgången till och ökad användning av energi per capita, men allt som skrivits som förespråkar förnybar energi är baserat på en massiv minskning av energiförbrukning per capita. Samtidigt som författare hävdar att förnybar energi kan driva en högteknologiskt civilisation på en global skala, tror de att ett sådant försök kan vara kolfritt. Betänk ett exempel: enligt nästan alla studier använder landbaserad vindkraft, det enda slag som byggs i USA, 8 till 12 gånger mer betong per energienhet jämfört med atomkraft. Stora mängder smutsig naturgas används i framställning av betong. Det används stål, koppar, aluminium, för att inte nämna den ännu intensivare brytningen av ovanliga metaller som är behövs för vindgeneratorer, än för atomkraft.
Eftersom vind och solenergi har en verkligt användbar energiproduktion, eller kapacitetsfaktor (utnyttjandegrad), som är mycket låg, kommer en massiv utbyggnad av dessa system att vara nödvändig.  Kärnkraften i USA har ungefär 90% kapacitetsfaktor; det vill säga ett 1000 MW energiverk producerar 1000 MW  90% av tiden. I en del länder är det till och med högre.  Kapacitetsfaktorn av vindkraft på landbaserade vindkraftverk är bara 33% Solenergi är bara 20% eftersom solen endast är på sin användbara höjd på himlen från ungefär 10 på förmiddagen till 3 på eftermiddagen.
Vad kan man göra då? Det pratas mycket om lagring, stora batterier eller att använda heta, smälta salter för att lagra elström.  Det kan göras, men kan det göras på en genuint funktionsskalig grund? Kostnaderna är överväldigande som alla sol- och vindkraftsverks lagringskostnader har visat. Och de har stannat på experimentstadiet i över ett årtionde.
Kärnkraft är säkert. Detta låter som ett upprörande påstående i ljuset av Fukushima och Tjernobyl. I själva verket är dödssiffran per energimängd för kärnkraft betydligt lägre än för fossila bränslen. Det är lägre än för sol och vindkraft om man räknar installations- och arbetsolycksfall. Folk kommer att gräla om siffrorna men med tanke på vad vår art står inför när det gäller klimatförändringar, är detta fel argument. De siffrorna kommer att bli upprörande och det är de redan.
Fukushima kunde ha förhindrats. Fukushimas operatör TEPCOs kapitalistiska styrelse hade sin havsmur bara på rekommenderad minimihöjd när allmän praxis i andra länder, för privat eller offentlig service, är att bygga över specifikationerna. De byggde också sina bränsletankar för reservdieselgeneratorer som drev deras reservkylsystem, precis vid vattnet vid deras intagningssystem, snarare än att placera dem bakom verket uppe på kullen, från vilken videon av tsunamin som drabbade verket  var inspelad. Det skulle inte ha blivit någon ¨Fukushimaolycka¨ om TEPCO hade satt säkerheten före profiten.
Där var emellertid inga dödsfall av själva olyckan (jämfört med de 20 000 som dog av jordbävningen och själva tsunamin) och enligt många experter är det troligt att det inte blir några dödsoffer eftersom befolkningen var utsatt för väldigt lite strålning efter olyckan.
Tjernobyl, en sannerligen fruktansvärd olycka som orsakade 4 000 behandlingsbara sköldkörtelcancerfall (en siffra troligen väldigt underskattad) var en engångsföreteelse. En ombyggd reaktor i militärisk stil byggd av Sovjetunionen som använde en konstruktion som var förbjuden i alla länder utom två, exploderade. Explosionen skickade upp dussintals ton med bränsle i atmosfären. Det finns fortfarande 10 sådana reaktorer i bruk och ändå, trots Thernobyl och Sovjetunionens kollaps har det varit exakt noll olyckor av den typ som hände där, på något av dessa verk. Varför?
Kärnkraftsindustrin i Ryssland intensifierades och konstruerade bort risken för att den mänskliga faktorn skulle orsaka en sådan olycka. De började bygga till stora, tunga reaktorinneslutningar på existerande kärnkraftverk och konstruerade om dem till framtida verk. Ryssarna slutade också att bygga reaktorer av Tjernobyltyp.
Även under kapitalismen har kärnkraftsindustrin, trots korruption och profitmotiv, visat sig vara överlägsen den fossila bränsleindustrin (inklusive både privata och offentligägda verk) när det gäller antal dödsfall som uppstått under normal drift. Vilken jämförelse som helst mellan fossila kraftverk och kränkraftverk förespråkar kärnkraft.
Socialister hävdar att, såsom all annan teknologi, skulle kärnkraftsenergi kunna användas mycket bättre i ett demokratiskt styrt, arbetar- och konsumentkontrollerat offentligt kraftnät. Det råder inget tvivel om detta. Men vi pratar om teknologi som använts överallt under kapitalismen. Många utvecklingsländer gör en djukdykning i  kärnkraft och utvecklar kärnkraftsverk eller åtminstone de säkerhetssystem som krävs av internationell lag som en förutsättning för att bygga kärnkraftsnät. I länderna som för närvarande bygger kärnkraftsnät ingår Kina, Vietnam, Indien, Pakistan, Förenade Arabemiraten (UAE), Sydafrika-Azania och många fler. De gör detta utan inflytande från¨kärnkraftsindustrin¨eller andra lobbygrupper men efter att ha granskat alla alternativ. Några av dess länder bygger också nya kol och gasverk och investerar samtidigt stora summor för att utveckla vind och solkraft.
Frankrike är världens ledande användare av kärnkraft. Den franska, härskande klassen bestämde att Frankrike var tvunget att utplåna sitt beroende av olja för kraftgenerering och på 15 år gick Frankrike från 0% till att ha 79% av sitt nät drivet av kärnkraftverk. När en eldriven bil kopplas in i vägguttaget på natten för att laddas, eller en aluminiumfabrik drivs för att producera de miljoner ton aluminium som krävs i ett modernt samhälle, vet alla i Frankrike att det är kärnkraft, inte fossila bränslen, som tillhandahåller kraften. Frankrike har visat att även en kapitalistisk ekonomi kan göra sig av med fossila bränslen om den utvecklar kärnkraft på bred front.
Det finns inget förkastligt med vind och solkraft, i och för sig. De kan vara användbara och borde utvecklas på ett begränsat vis beroende på de lokala förhållandena (deras förmåga att ersätta kol och gas är överdriven, de är bundna till båda, som erfarenheterna från Tyskland och Danmark har visat, där vind och solkraft är brett utvecklade). Men det är kärnkraft socialister borde kämpa för. Det är elström på beställning 24 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året, och varje megawatt producerad av ett kärnkraftverk kan permanent ersätta ett motsvarande antal MW producerade från fossila bränslen. Ingen förnybar energikälla, utom vattenkraft (som har begränsad potential) kan påstå detsamma. Endast detta faktum borde diskvalificera förnybara energikällor från att tas under övervägande som lösningen på klimatförändringarna.
Medan stora mängder av förnybar energi har använts i Europa, har inte en enda anläggning för fossila bränslen blivit utfasad som resultat. Kärnkraft däremot, ersätter omedelbart en anläggning för fossila bränslen. Kina, som idag har 30 atomkraftverk under konstruktion, skulle kunna bygga 30 kolkraftverk om nationen inte kunde eller inte tilläts att gå över till kärnkraft. Socialister skulle inte bara försvara utvecklingsländers rätt att bygga kärnkraftverk, vi skulle också kräva att arbetsgivarregeringarna gjorde det och att de utvidgade dess användande. Vi borde kämpa för att arbetarregeringar kommer till makten för att organisera samhället utifrån riktlinjerna dragna här.
Socialister borde motsätta sig slöseri och ineffektivitet. Dessa problem är värre i underutvecklade länder än i utvecklade, men eftersom energiförbrukningen per capita är mycket högre i de senare, är alla mängder slösad energi en förening av redan existerande problem, alltifrån sopor till överutvinning av naturtillgångar, föroreningar och klimatförändringar. Vi måste vara för miljövård och effektivitet som en samhällsfunktion i vilket förnuftigt samhälle som helst, baserat på mänskliga behov och inte profit.
Men detta betyder inte att någons levnadsstandard måste sänkas (utom bankirers och chefers, förstås). I verkligheten betyder det en fullständig omorganisation av vår produktiva förmåga och  vår konsumtionsförmåga. Med målet att höja utvecklingsnivån av den underutvecklade världen på ett förnuftigt och demokratiskt sätt, inte längre under kapitalismens stövel.
Vad betyder detta egentligen i många underutvecklade länder, där endast 10% av befolkningen har tillgång till elektricitet?  Betyder det en 50 tums LCD platt tv? Ett 680 liters kyl- och frysskåp? Central luftkonditionering och två stadsjeepar framför ett 280kvm hus? Naturligtvis inte. Och ändå verkar detta vara vad många tror när de motsätter sig en höjning av levnadsstandarden för miljarderna i underutvecklade länder till den som finns i Västvärlden.
Nej det betyder detta: det betyder rätten att framställa och använda elektricitet. Rätten till den allestädes närvarande strömbrytaren vi tar för given i Västvärlden. Det betyder tillgång till elljus dag och natt, närhelst en individ bestämmer att han eller hon vill läsa, varje gång en elev vill studera. Det betyder åtminstone ett litet kylskåp där matrester  kan kylas utan att bli förstörda. Det betyder en laptop och tillgång till internet. Det betyder, kanske, en liten tv. Det betyder begränsad luftkonditionering, kanske i ett rum, så barn inte lider av sjukdomar orsakade av ökande temperaturer i vår värld. Det betyder en elektrisk kokplatta eller spis så att de 30 000 kvinnor och barn som dör varje år av att laga mat med kol inomhus kan få leva. Detta är vad energi betyder och det är därför vi behöver mer av det, mycket mer, och därför behöver den vara kolfri. Det är detta som kommer att behövas för att göra hela Afrika, Indien och största delen av Sydasien ¨utvecklat¨.
Anti-kärnkraftrörelsen dömer miljarder människor till årtionden av ytterligare energisvält på grund av felplacerad, liberal skuld över utsläpp av växthusgaser. Snarare än att komma på ett sant, bättre sätt att producera energi, vill den här rörelsen få oss att växla ned och ¨använda mindre¨.  Det är därför anti-kärnkrafts idealism borde karakteriseras som en reaktionär respons på klimatkrisen, och det förklarar varför socialister som anpassar sig till den¨gröna¨ideologin har tappat riktningen.
Små modulära reaktorer (SMR) på 30 till 300 MW kan byggas på löpande band och på sätt sänks kostnaderna. De kan sättas upp på landsbygden i vilket land som helst och ha ett elnät bokstavligen byggt runt dem som, till slut, kan kopplas ihop och utformas till ett nationellt nät som kan förbättra utvecklingen och höja människors levnadstandard. Det finns bara två sker som försenar detta:
1. Imperialism, som söndrar länder, underblåser inbördeskrig, och som har förstört den nationella ekonomin i dessa länder.
2. Antikärnkraft/Miljörörelsen, som ser vilken utveckling som helst som generellt skadlig för planeten, och som ser kärnenergi som synnerligen fördärvlig.
För att socialister ska återerövra marxismens och de tidiga revolutionärernas sanna vision, måste de lära sig läxorna från nackdelarna med utvecklingen av produktivkrafterna, såsom klimatförändring. Det betyder att man måste använda vetenskap och teknologi för att lindra och vända den miljöförstöring kapitalismen har åstadkommit, så vi kan leva upp till Marx vision av ett nytt samhälle.
¨Samhället kommer att ta produktivkrafterna och handelsmedlen, utbytet och distributionen av produkterna ur händerna på privata kapitalister, och kommer att styra dem i enlighet med en plan baserad på tillgång av resurser och behoven av ett helt samhälle. På detta sätt kommer, och det här är det viktigast av allt, de fördärvliga konsekvenser som nu är förknippade med stora industriernas beteende att avskaffas.¨
¨Det kommer inte att bli fler kriser; den utvidgade produktionen, vilken för den nuvarande samhällsordningen är en överproduktion och följaktligen en rådande orsak till misär, kommer då att vara otillräcklig och expanderas långt vidare.”

Var finns kraften som kan desarmera den sociala bomben?


Krisen i stadsflyttsfrågan blir alltmer brännande. Det är en kombination av handlingsförlamning och toppstyre som präglar Kiruna Kommun. Det är de som enligt lagar och regler har ansvaret både för stadsplanering, bostadsförsörjning, samhällsliv och samhällsservice. Handlings-förlamningen beror på EU-anpassade lagar som gör kommunerna impotenta och resurssvaga inför så stora samhällsomvandlingar som vi står inför i Kiruna.

Underskotts-skräck
Bostadsbyggandet sker idag helt på marknadens villkor. Inte ens allmännyttiga bostadsföretag får subventioneras av skattebetalare, trots stora behov av snabba och storskaliga lösningar. Kommunal verksamhet får inte heller gå med underskott.
En kommun kan inte göra investeringar som inte går jämnt upp, utan att bli tvungen att dra ner på verksamheterna för barn, ungdomar och äldre.
Kiruna Kommun beter sig som en feg spelare som inte vill bli sittande med Svarte Petter, dvs med risken för att en ny stadskärna skapar ett jätteunderskott och framtida förluster. Att de i dagarna ska lansera projektet ”Vision Kiruna” förändrar inte bilden. ”Vision Kiruna” är styrt av politiker och experter och det förhalar hela processen så att de slipper gå till handling.
Det är ett av Sveriges främsta styrelseproffs, chef för Swedbanks omvärldskontakter och med ett förflutet i LKABs styrelse, som har utsetts att leda grupparbeten och konferenser under ett helt år av förspilld handlings-kraft.
Kiruna Kommun borde istället ställa krav på staten om undantagsregler och förlustgarantier för sitt bostadsbyggande och sätta igång med detaljplaner som man kan sätta i verket så fort markköpen blivit klara.

Regeringens ansvarslöshet
Staten och regeringen kan inte skylla på kommunen. De har ansvar för reglerna. De är också en del av den så kallade Malmfälts-gruppen. Varför gör de inte något? Var är bostadsminister Attefall (kd), och näringsminister Lööf (c)? När statsminister Reinfeldt (m) var i gruvexpansionens Pajala för en tid sen, var han helt ointresserad av att ställa upp med garantier för bostadsbyggande. Så man måste dra slutsatsen att den borgerliga Allians-regeringen tycker att det är bra att Norrbotten går i riktning mot ett järnmalms-klondyke med barack-läger och alltmer rättslösa arbetsstyrkor.

LKAB och ansvaret
Men det finns närmare spelare som man också måste granska. Vad gör LKAB, vinstmaskin och statlig kassako, grundorsak till hela problemet med stadsflytten?
LKAB är Sveriges 7e största exportföretag. Hela stålindustrin, som är en av Sveriges ledande exportnäringar, är beroende av företaget. LKAB är statligt ägt, de har ett eget bostadsföretag och har stora överskott. De är en spelare med mycket muskler. Varför är inte de en drivande kraft för att få fart på stadsflytten?
Varför ger de inte, på eget initiativ, direktiv till LKAB Fastigheter om att göra massansökningar hos kommunen om bygglov i den nya stadskärnan?
Varför tar inte LKAB självmant grepp om möjligheten att sätta både sig själva och Kiruna ”på kartan” genom en multiarena för sport-, fritids- och kulturliv? Och varför passar man inte
på, för att få bra PR, att projektera för en miljöteknisk spetsinnovation i form av eldriven kollektivtrafik som förbinder den nya stadskärnan med alla de gamla stadsdelarna, gruvan, flygplatsen och järnvägen?
LKAB har ekonomiska muskler och är en del av statens maskineri. De betalar dessutom hela ledningsgruppen för stads-omvandlingen inne i Kiruna Kommun. Men det enda de säger att de tänker ta ansvar för, det är att ersätta det som gruvdriften redan förstört. Varför är de inte mer drivande för att flytta hindren för att dra igång offensiva satsningar?

Världsmarknaden
Faktum är att LKAB inte alls har samma intresse av en levande stad som de anställda och befolkningen. LKAB drivs i grunden av helt andra intressen än samhällets. Enligt Lars-Erik Aaros senaste dragning för Kommunstyrelsen så har stålmarknaderna vuxit med 200% de senaste åren. Enligt Aaro måste LKAB hänga med och växa för att inte tappa marknadsandelar ”sen när stålpriset går ned”. ”Vi måste växa med kunden” upprepade han som ett mantra. I samma andetag berättade han att Bryssel är deras huvudfokus med heltidsanställda lobbyister på plats.
LKAB vill öppna flera nya gruvor och tre stora dagbrott är på gång i Svappavaara för att nå produktionsmålet om 37 miljoner ton per år, det vill säga en expansion på 12 miljoner ton per år. Detta gör de för att mätta efterfrågan på stål från ”framväxten av 25-30 nya megastäder i världen under den närmaste tjugoårsperioden”, och för att stå emot konkurrensen från ”de nya västafrikanska järnmalmsgruvorna”.
Detta sker samtidigt som stålföretagen har en finanskris på halsen och valuta-marknaderna gungar. ”Det står ett fönster öppet så låt oss passa på att växa nu”, nästan vädjade Lars-Erik Aaro till kommunpolitikerna som om de någonsin motarbetat LKAB. Det lät nästa som att han ville att kommunen skulle ta det lugnt med stadsflytten.
LKAB är EUs hemmagruva och står för 90% av EUs järnmalmsexport, samtidigt som de stora giganterna Rio Tinto och Vale är mångdubbelt större och vill ta LKABs marknadsandelar. Därför måste LKAB bryta Europaberoendet och ta sig in på de kommande marknaderna, menar Lars-Erik Aaro. Det är, enligt honom, Mellanösterns och Kinas stålverk som ska garantera LKABs marknadsandelar i framtiden. LKAB är redan stora i Saudiarabien och tänker alltså ånga vidare bland de reaktionära kungadömena där arbetarna inte får organisera sig.

Lars-Erik Aaro med (m)-ministrarna Elmäster-Svärd och Björling, ansvariga för transporter och för export

Lars-Erik Aaro med (m)-ministrarna Elmäster-Svärd och Björling, ansvariga för transporter och för export


Det bästa för LKAB sett ur det internationella konkurrensperspektivet måste vara en fly-in-fly-out arbetsstyrka som inte ställer krav, härjar om avtal, rättigheter och samhällsansvar, som inte rotar sig och håller ihop, utan jobbar och istället håller käften när de är på plats. Som det faktiskt ser ut i majoriteten av världens gruvorter och även på många stålverk.

Staten gillar läget och cashar in
LKAB har stöd av ägaren, den svenska regeringen för sin aggressiva inriktning. Där är det näringsminister Annie Lööf (c) som är ansvarig. Regeringen utnämnde nyss en av finanskapitalets huvudspelare i Sverige, Marcus Wallenberg, till ordförande.
Det bekymrar inte heller regeringen att lagarna, som har anpassats till EU, förhindrar både kommunen och LKAB, att subventionera samhällssatsningar. Statliga bolag får ju inte heller ”snedvrida konkurrensen” genom att till exempel bygga städer. Nej, LKAB drivs som ett vanligt aktiebolag med krav att skapa värde till ägaren, staten.

Nu måste kolosserna sättas i rörelse!
Sammantaget är det alltså så att ingen av de ansvarig har något grundläggande intresse av att sätta igång och ta ansvar för byggande av bostäder, infrastruktur, idrotts- och kulturanläggningar i den nya stadskärnan. För att flytta på dessa kolosser och frigöra resurser och handlingskraft måste nya krafter in. Det är stora saker som måste förändras.
För att frigöra de resurser som krävs så måste, för det första, Alliansregeringen ge nya ägardirektiv till LKAB. LKAB måste få uppdrag att backa från målen att ta marknadsandelar till priset av samhällsförfall och istället göra samhällsinvesteringar i form av bostäder och infrastruktur i Kiruna. För det andra, måste Allians-regeringen ge Kiruna Kommun och KBAB undantags-klasusuler och förlustgarantier så att man kan sätta igång med bostadsbyggande. För det tredje måste miljardbelopp destineras till stadsomvandlingen och statens vinstandel för 2011 och 2012 på sammanlagt 10 miljarder måste fonderas och öronmärkas för detta.
Inget av detta kommer att ske om inte Kirunaborna hittar ett sätt att gå samman och driva LKAB och kommunen framför sig och tvinga fram förändringar. Det är stora krafter i rörelse och vi måste bli starkare än vad de är.

Ställ Gruv12an i spetsen och öppna Arbetarekommunen
De som har ställning och intresse av att ställa sig i spetsen för en sådan rörelse är Gruv12an, som ju redan visat var de står när det gäller sjukvårdsfrågan.
Det är Gruv12ans medlemmar som skapar det värde som LKAB lever av, det är de som drabbas av bostadsbristen och den sociala nedrustningen. Gruv12an har också band till alla andra grupper i staden genom att man lever och bor tillsammans. De sitter i bolagsstyrelsen och förhandlar med bolaget varje dag om arbetsvillkoren.
Dessutom är det dags att återuppta kravet på socialdemokraterna att de öppnar sin Arbetarekommun för alla intresseföreningar så att vi kan få direkt inflytande över kommunledningen.

Vårdpolitiken gör patienterna till råvaror

Den häftigaste striden, på mycket länge, för att stoppa nedskärningar inom vården har pågått under hela våren i Kiruna. Det är många som frågar sig varför landstingspolitikerna inte TOG sitt förnuft till fånga och viker sig för protesterna.

Sanningen är den att nedläggningen i Kiruna är del av en överordnad politik som istället för säkra att vårdbehoven kan mötas, undergräver detta. Vi ser det överallt. Media-rapporterna kommer varje dag om överbeläggningar och brist på vårdplatser på sjukhusen, om nekade ambulanser vid hjärtinfarkt, andningssvårigheter och olycksfall, om en växande läkar- och sjuksköterskebrist, om att plånboken styr vilken vård man får och hur de svårast sjuka bortprioriteras. Ansvariga läkare tar ordet lagbrott i sin mun och klinikchefer börja lämna jobbet i protest.

För att förstå vad det är som har hänt med den svenska sjukvården, en gång klassad som världens absolut bästa och till för alla, måste man ta sig an de regler som styr landstingens verksamhet och som är beslutade av riksdagen, och syna maktförhållandena bakom.

Regelverket

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) säger att ”Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.” Lagen säger också att ” Varje landsting skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget”.

Detta betyder att det är vårdbehov och medicinsk säkerhet som ska gå först och att det är landstingens skyldighet att se till detta. Men är det så? Och har landstingen förutsättningarna för att göra detta?

Landstingen är ansvariga för sjukvård och regional kollektivtrafik i länen. De finansieras till 70% av landstingsskatt, 20% av statsbidrag och 10% av avgifter. De styrs av landstingsfullmäktige som väljs vart fjärde år i allmänna val och måste följa regelverk och lagstiftning. Skatteintäkerna till landstingen har minskat under den borgerliga regeringen men samtidigt har landstingens skatteutgifter också minskat i och med att de betalar lägre arbetsgivaravgift till staten. Skattesänkarpolitiken har helt enkelt krympt landstingens omsättning.

De regler som har instiftats av socialdemokratiskt dominerade riksdagar sedan Sveriges EU-inträde och för att genomföra krav från EU är dels budgetbalanskravet i Kommunallagen och dels reglerna för upphandling av privata aktörer.

Budgetbalanskravet innebär att ett landsting inte får gå med underskott och om det gör det och lånar upp pengar till driften så måste man reglera detta inom tre år och få en ”budget i balans”. Underskotten orsakas i regel av att man får in för lite skattekronor tex vid lågkonjunktur och ekonomisk kris och då måste man låna pengar för att gå runt. Vårdbehoven minskar ju inte bara för att arbetslösheten ökar.

I tex Norrbottens Läns Landsting leder budgetbalanskravet till att man räknar med att behöva gå med överskott varje år för att klara kommande underskott. Så fast landstinget gick med överskott 2010, har ett eget kapital på 2 mdr och finansiella intäkter på 34 milj kr, kr så krävs verksamheterna på nedskärningar på 75 miljoner kr för 2011 och lika mycket nästa år för att klara målet på 130 miljoner i överskott årligen. Dessa överskott placeras i värdepapper och på bankkonton och berikar kapitalägare och ökar landstingets finansiella soliditet.

Nedskärningar och omstruktureringar drivs fram och presenteras som ”ökad effektivisering” men handlar inte ett enda dugg om vårdbehov och medicinsk säkerhet utan bara om budgetbalans, kassaflöden och soliditet.

Reglerna för upphandlingar och utförsäljningar finns i Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och säger att den dagen en skattefinansierad verksamhet ska läggas ut på entreprenad så måste det ske ”konkurrensneutralt” och ”kostnadseffektivt”. Det betyder i realiteten att lägst anbud vinner och att stora vårdkoncerner gynnas. Dessutom är det olagligt att tex kräva att en firma har kollektivavtal för personalen, det strider mot EU:reglerna.

Båda dessa lagar har fått till effekt att landstingens verksamhet alltmer kommit att handla om att jaga kostnader och ställa verksamheter mot varandra istället för att koncentrera sig på befolkningens vårdbehov och personalens kompetens och arbetsmiljö.

”Reformer”

Som om det inte vore nog så har den borgerliga regeringen och riksdagen vridit åt tumskruvarna ytterligare med flera så kallade ”valfrihets- och tillgänglighetsreformer”.

Dels handlar det om rena utförsäljningar. De senaste 10 åren har privatiseringspolitiken öppnat för skapandet av stora vårdkoncerner som agerar på hela den europeiska kontinenten, ofta med riskkapitalister i spetsen. Dessa köper sjukhus, öppnar vårdcentraler och privatkliniker som sätter ytterligare press på den offentliga sjukvården att stå sig på den nya vårdmarknaden i den händelse men skulle bli konkurrensutsatt eller utsatt till försäljning. I media kan man nu läsa om hur vårdkoncerner som Capio och Attendo gjort skatteflykt till en av sina bärande affärsidéer, allt för att berika ägarna.

Dels så handlar det om ”valfriheten” att välja vårdcentral och sjukhus. Lagen om Vårdval (LOV) tvingar landstingen att betala ersättningar till vilken privat aktör som helst (som inte är känd eko-brottsling) som driver tex vårdcentraler. Om Capio eller ett försäkringsbolag öppnar en vårdcentral i en stadsdel så får de automatisk rätt till ersättning från landstingen för varje patient som de tar emot.

På samma vis används ”vårdgarantin” som ger rätt till vård inom tre månader. Patienten kan välja själv var man vill ha sin vård och landstinget måste betala ut ersättning dit. Prioriteringen av ”tillgänglighet” faller inom samma mönster. Sjukhus som betar av köer får extra pengar av staten och därför prioriteras patienter som hamnat i en kö och inte de svårast sjuka.

Effekten

Patienterna omvandlas i detta system från människor med vårdbehov, utrustade med rättigheter, till råvaror som körs runt i systemet för att generera ersättningar.

Personalen omvandlas från hjälpare och läkande till utgiftsposter och nästintill slavar som ska följa direktiv, hålla käft och springa fort.

Landstingen omvandlas från organisatörer av hälso- och sjukvård till behövande, till storkoncerner på en vårdmarknad där vårdbehov och medicinsk säkerhet blivit en bisyssla för den utmattade personal. Makten har hamnat hos landstingens finansavdelningar och politikerna som springer de privata vårdkoncernernas ärenden.

Knegarpolitik ett måste

Denna genomgång visar att det är en politisk omvandling som krävs för att vårdkrisen ska kunna vändas till att en situation där sjukvård vid behov garanteras alla samhällsinnevånare. Finansjepparna, EU-direktiven och vårdbolagen måste köras ut och arbetslag och brukare måste få makten över regerings- och landstingspolitiken. Hur når vi dit?

Det som fattas i kampen om sjukvården är politiska visioner och program för en sjukvård för alla. En sådan vision skulle kunna vara landstingens övertagande genom sam-organiserade brukar- och vårdproducentföreningar vars första uppgift blir att lösa upp elitväldet, lägga beslag på kassaflöden och skriva om avtalen med staten och olika utövare samtidigt som man kartlägger folkhälsan och vårdbehoven. För att nå dit krävs att en knegarnas motmakt till den borgerliga allianspolitiken etableras och att regeringen Reinfeldt får gå.

Annika Blomberg

Operera bort skuldtumören

Nu lanserar vi en ny kategori av insändare på knegarkampanjens blogg. Vi kallar den för ”Inblick” och här kommer vi att publicera insändare som är lite längre och går in lite djupare på olika politiska och teoretiska frågor.

Bloggredaktionen väljer vilka texter som publiceras, men artiklar under denna kategori kommer att publiceras oförändrade. Det innebär att artiklarna ska betraktas som inlägg i en debatt och inte som Knegarkampanjens bestämda uppfattning.

Första artikeln i serien inblick heter ”Operera bort skuldtumören!” och kan läsas här.