Arbetarrörelsens svar på Hebdo-massakern

Det sägs att alla är förlorare vid tragedier, men det stämmer inte. Attentaten och terroristjakterna i Paris är en framgång för jihadisterna, som oavsett om de kopplas till Al Qaida eller Islamiska staten visat sig kapabla till nya spektakulära aktioner i hjärtat av Europa.

Högern utnyttjar massakern

Det är också en framgång för floran av europeiska nationalister som rider på vreden efter massakern. Marine Le Pen, ledare för det högerradikala Nationella Fronten i Frankrike, krävde omgående en skrotning av Schengenavtalet, folkomröstning om dödsstraff och mer resurser till polisen.

Även svenska högerradikaler har i triumf försökt utnyttja situationen – inte för att motverka jihadism och politisk islam, utan för att komma åt invandring och religionsfrihet. Så kommenterade Björn Söder från Sverigedemokraterna ironiskt att ”fredens religion visar sitt ansikte”. Lars Vilks passade i namn av yttrandefriheten på att rita en rondellhund inför kamerorna.

Den tredje vinnaren efter attentaten Paris är repressiva organ i EU som söker större anslag och möjligheter att ingripa mot befolkningen med övervakning, inskränkning av friheter och förebyggande tillslag.

SD behöver jihadismen

Arbetare, invandrartäta förorter, religiösa och etniska minoriteter samt kvinnor som hotas av både högerradikala nationalister och religiösa fanatiker tillhör förlorarna. Friheten skärs av från flera vinklar. Trojkan av jihadister, högerradikaler och repressiva statsorgan gör det svårare att organisera, driva på för social förändring och kämpa om politisk makt.

Sverigedemokraterna behöver jihadister för sitt politiska projekt. En vanlig idé i nationalistfloran är att Europa hotas av muslimsk invandring och massfödsel, vilket kommer att försvaga eller utrota de euroeiska folken. Det är ett rasistiskt hopkok som vunnit mark bland infödda som fått se sina livsvillkor försämras, och söker såväl enkla förklaringar som botemedel. Trots 1,6 miljarder muslimer i världen, merparten sekulära, sprids nidbilden av svärdviftande erövrare.

Om USA, EU och i högsta grad Sverige verkligen ville besegra jihadismen skulle man bryta handels- och militäravtal med stater som sponsrar dessa rörelser, exempelvis Saudiarabien. Man skulle isolera Israel och verka för en binationell lösning mellan judar och palestinier. Man skulle skicka vapen till kurderna som bekämpar Islamiska staten i Syrien och Irak. Men det gör man inte.

Klassoberoende perspektiv

Jihadismen har istället blomstrat i ruinerna som ”kriget mot terrorismen” lämnat, och sedan reaktionära krafter kommit att dominera inbördeskrigen som den all-arabiska revolutionen fastnade i. Jihadismen måste konfronteras effektivt både i Mellanöstern och Europa, men det går inte så länge högerradikaler, ljusskygga polistjänster och imperialistiska krigsherrar styr utvecklingen.

Det kan verka orealistiskt med tanke på trögheten hos våra arbetarpartier, men arbetarrörelsen behöver ställa sig lika oförsonlig mot jihadister, högerradikaler och repressiva statsorgan. En oberoende arbetarrörelse kan med politiska alternativ släcka lyskraften hos dem som lovar ett paradis i livet efter, och dem som lovar föra tryggheten åter genom att ”rena folken”.

Vi ska bekämpa jihadister och högerradikaler med vårt eget politiska projekt – med motmakter och arbetardemokrati, med befriade zoner och självorganisering, med kvinnor i ledning och solidaritet mellan arbetarrörelse och förorter. De ska bekämpas politiskt, och där de löper linan ut med sin aggressiva retorik måste arbetarrörelsen möta dem med självförsvar.

Ideologisk upptrappning från höger

Så har då KD presenterat ett set urvalsmetoder för att slussa invandringen. FP och M uttalar snabbt sin uppskattning. Båda sakerna är i linje med Knegarkampanjen Kirunas valanalys. SD har fått rollen som den borgerliga skutans bakre roder, redo att backa upp en framtida Alliansregering.

På kort sikt är inte denna snurr så mäktig och förödande för invandrare och flyktingar. När Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder nivåindelar befolkningsgruppers formella status, så att samer, tornedalingar och judar görs utom-svenska, ingår det inget förslag till regeländring med avseende på stödform eller rättigheter inom det svenska samhället. Samma sak med KD-paketet, som trots mindre generositet föreslår en uppehållsgaranti om tre år.

Men det som pågår är en ideologisk upptrappning, som SD framkallat på högerradikaliserande grund. För att uppnå den eftersträvade ”svenskhet” där barn till svenskfödda föräldrar är mottot, måste hela inställningen spridas till Sveriges arbetarklass. Det blir mycket svårgenomförbart när importerade medborgare utgör 25% eller mer inom arbetslagen. ”Rör inte min kompis” är en inställning som ligger nära tillhands på landets arbetsplatser.

Men det finns en mer långtgående logik i den ideologiska upptrappningen. Det är att längre fram påföra arbetare våld på sig själva: få dem att vända ryggen åt ”invandrarfacken”, motsätta sig kollektiva kampformer och solidaritet, det vill säga bli korporativistiska. Mellan den upptrappade ideologin och en sådan realitet måste en para-militärt organiserad rörelse växa ut i samhällsbilden. Då skulle krypto-fascismen blir mer än en ideologisk kod.

Söder och SD, påhakade av KD och röster ur andra allianspartier, håller på att skapa atmosfären som eggar och legitimerar synen på medmänniskor som under-människor. Däri ligger den stora faran med pågående ideologiska upptrappning. I morgon – om ett tidevarv – kan det bli koden för uppmarsch och systematiserad pennalism av arbetskompisar på landets arbetsplatser, med svenskfödda arbetare som startelvor i landslaget mot invandrare och flyktingar.

Den högerradikala polen, SD, får sina politiska kusiner i Alliansen att öppna politikens Pandoraask.

SD är Sveriges Tea-party

I samband med att SD:s kommunpolitiker höll en konferens i Stockholm 6-7 december passade de socialdemokratiska stats- och finansministrarna på att i skräckinjagande ordalag tala om SD – som nyss saboterat deras statsbudget – som ”nyfascister”.

Men SD-aktionen mot (s)-budgeten kan inte ha varit oväntad utan måste ha ingått i den politiska kalkylen. (s) bröt ju själva ut vissa delar av Alliansregeringens budget förra året och röstade ned dem med SDs stöd.

Men. Den här gången träffade SD-aktionen så hårt att Löfven inte visste någon annan råd än att utlysa nyval. Hur kunde de få in en sådan fullträff? Jo, eftersom (v) har hållits utanför. Den (s)-dominerade regeringens minoritetsställning är ju mycket svagare än Alliansens var, och utgör bara en minoritet av riksdagens minoritet, likt 1/3 regering.

Socialdemokraterna hade med andra ord själva satt prejudikatet för budgetsabotaget och de bjöd själva in till att bli fällda. Men skulden ligger inte på bara (s). Nej, den går tillbaka på ett alltmer uppsplittrat och polariserat partiväsende som gett oss en åttapartiers riksdag, vilket i sig uttrycker en omfattande sönderfallsprocess av den svenska regimen, installerad som ett utskott på EU-juntan.

I den situationen återstår det inte mycket mer, på den politiska retorikens område, än att kalla SD för just nyfascister. Men SD är inga nyfascister, lika lite som rånarräder ute i vintertomma sommarstugor är lika med den organiserade brottsligheten.

Om SD med sina knappa miljonen väljare bakom sig däremot närmade sig ett massmobiliserat militant och para-militärt övertagande av arbetsplatser, bostadsområden och träffpunkter (köpcentra, krogar, idrottsplatser), skulle beteckningen ”ny-fascistisk” vara riktig och det skulle vara befogat av Andersson/Löfven att använda mistluren för att kalla in arbetarrörelsens fotfolk till samling och strid. För om det varit fråga om fascister i tio- och hundratusental, då skulle vår främsta uppgift varit att nedkämpa denna kraft genom kollektivt nödvärn baserat på en mobiliserad och politiskt klassoberoende samling.

SD RADIKALISERAR OCH HÖGERVRIDER HELA PARTIETABLISSEMANGET

Men nu är inte SD fascister. Fascisterna befinner sig fortfarande i en isolerad tillvaro inom Svenskarnas Parti (SvP) och Svenska motståndsrörelsen (SMR) och de klarar bara av att värva enskilda figurer som är avhoppare och/eller uteslutna från SD.

SD har visserligen en subkultur av fascister, som gömmer sig i deras led eller som inspireras från utsidan, men SD som helhet utvecklas åt ett annat håll. Deras växtrum finns i att vara en högerradikaliserad kraft som driver upp krisen inom den organiserade borgerligheten och även påskyndar (s) och (v)s fortsatta högervridning.

Det pågår en gryende omställning bland Allianspartierna – särskilt (m) – för att med eftergifter i frågor om invandringen och polismaktens ökade befogenheter göra SD helt rumsrent. Dessutom är det så att (s) själva bär ett stort ansvar för asylrättens urholkning, förslumningen av förorter och bostadssegration, för läget på asylförläggningarna och för diskrimineringen i arbetslivet. (s) har dessutom alltid varit polisväsendets främsta tillskyndare så jordmånen för högerradikalisering är på plats även där.

HÖGERRADIKALERNA OCH KRISEN I DET STYRANDE STATSSKICKET

Överallt i kapitalöverflödets moderländer växer flygeln av högerradikalister, antingen inom de gamla partierna (Tyskland, Italien, England och USA) eller i det politiska kraftfältet av borgerligt missnöje i deras närhet (Norge, Danmark, Finland, Belgien, Österrike). Traditionsbärande partier, dvs partier som växlat plats mellan regeringsbildare och ledande opposition under 30 år eller mer, försöker isolera denna rörelse, inte minst genom skrämsel, men i kombination med att själva genomdriva delar av de högerradikalas vallöften.

Och budskapet är EU-anpassat så det förslår: Alla mot högerradikalerna! Men vi är inte stelbenta makthavare utan har såpass rörlig politisk ryggrad att även vi ämnar ta itu med invandrarreglering, okristna samfund och en starkare polismakt. Och låta EU-styret bestå.

Högerradikalernas förebild som finns i USA har vuxit sig avsevärt starkare sedan president Obama och hans ”Yes we can!” inte åstadkommit mer inom amerikanska politik, än att de trängt sig fram inom Republikanerna i namn av Tea-partyrörelsen.
Tea-partyrörelsen är en mäktig högerradikal schattering, vars direkta och indirekta potentater redan utmärkt sig i sin variant av budgetsabotage och den delvisa nedstängningen av den amerikanska statsorganisationen i oktober 2013.

Det som händer och sker i den svenska riksdagen kan vara öppningskrisen för regimens uttömning, de första bastanta uttrycken för bortvittrandet av det rådande statsskicket med konstitutionell monarki och institutionaliserat klassamarbete, som instiftades 1917 och sedan byggdes upp genom apparater och lagar för korporation mellan arbete och kapital.

Överflödskapitalets politik har redan underminerat regimen och högervridit partiväsendet till det yttersta och nu utrustat det med en högerradikal pol. Inget av partierna eller ”blocken” vet längre var tyngdpunkten ligger i regeringsfrågan. Medan mittenpartierna praktiskt taget jagar legaliteten och sina tänkta reformförslag i EU-juntans byrålådor, gör högerradikalerna karbonkopior på Tea-partyrörelsens ”rebelliska” motbud.

HÖGERRADIKALERNA FIRAR OCH BORGARSTRATEGER KLAGAR

På kommun/landstingskonferensen för SD kunde partiordföranden Åkesson – för närvarande i vila och försörjd av pampväldets variant på de förbannade ersättningssystemen, som ju även livnär ”socialbidragsturismen”, ”simulanter” och ”förtidspensionerade” – avnjuta ungefär likartade ovationer som en Sara Pahlin på Tea-partysammankomsterna, en Nicolas Sarkozy på högerpartiets UMP:s kandidatkonferens eller Silvio Berlusconi under dennes uppträdanden i sina partijippon genom ”Framåt Italien” och ”Frihetens folk”.

I Åkessons frånvaro förklarade partisekreteraren Söder att SD siktar på att bli näst största parti och sedan det största. Men vill inte SD gripa makten för att förändra, bli ett regeringsparti? På det fanns inget svar, men däremot en lista på reformer som kan kortas av vartefter, såsom föregångaren i t ex Norge, Framstegspartiet, visat vägen för: gör nyvalet till en folkomröstning om invandringen för en påtaglig begränsning och urval, inte ett stopp; begränsa kommunernas avtal med Migrationsverket om asylmottagning; stoppa privata (läs, ideella) flyktingförläggningar i kommuner, stoppa moskéer och andra byggnader med ”symbolvärde av religiös eller annan karaktär” som kraftigt avviker från svensk eller västerländsk byggtradition, förbjud böneutrop, inför återvandringsbidrag för invandrare, bekämpa brott med bl a kameraövervakning på bussar och tåg bilburna bevakningspatruller liksom patrullerande ordningsvakter, förbjud offentligt tiggeri.

Detta kallar SD-ledningen för ”profilfrågorna”, och strösslar sen socialt med frågor som gäller välfärden. Vid närmare påseende är detta är inget sammanhängande program, inte ens för att hantera invandrarfrågan, och det är dessutom redan infört i åtminstone 42 av USA:s delstater. Till vilken verkan då, annat än ännu större klyftor mellan klasserna och ännu fler illegala invandrare?

Fastän det framstår som brutalt är detta en mindre provokation och ett förhandlingsbud till (m) och (kd). SD vill in i en framtida regering, och där ”modifiera” sin profil i rumsren form. För det som händer och sker i samhällets grundvalar, avindustrialisering, social nedrustning och växande klassklyftor, har inte heller SD något emot.

UPP TILL KAMP MOT HÖGERRADIKALISMEN!

För att kunna mäta ut avståndet mellan SD och deras plats inom en borgerlig regeringskoalition är det skillnaderna till (m) som är parametern. Det finns skillnader, men de är inte oöverbryggliga. Och de blir allt mindre ju längre regimkrisen tuggar sig vidare i det svenska klassamhället.

Moderaternas egen partistrateg, Gunnar Hökmark, har radat upp skiljelinjerna mellan Alliansen och det (s)-dominerade budgetförslaget till: attacken på lagen om valfrihet (vid anlitandet av sociala tjänster), energi- och miljöfrågorna, erkännandet in abstractum av en palestinsk stat och avvikelserna från EU:s utrikespolitik och skattehöjningar (Svd 3-4/12).

Det var det hela, och på det stupade alltså även ett delvist stöd till (s)-regeringens budgetförslag!

Statsminister Löfven uppfattade inga signaler i partiöverläggningarna om att det fanns något meningsfullt med att rulla tillbaka förslaget till finansutskottet. Läget var stängt! Varför? Därför att Alliansen, med (m) i fören, är på väg åt andra hållet och i färd med att överbrygga avståndet till SD.
Här ser man styrkan i den högerradikala polen för Alliansens interna uppgörelser och för krisen i den svenska regimen, inräknat socialdemokratins egen anpassning till ”arbetslinjens” utstansade villkor på svensk arbetsmarknad och inom sk trygghetssystem.

Första bokstaven för att bygga politiska ord inför nyvalet är: SD är varken nyfascistiskt eller orsaken till regeringens avgång. I stället är det högervridningen av hela partiväsendet och helhetslinjen i politiken.

Frågorna tornar upp sig framåt nyvalet i mars, i följande turordning: innehållet i (s)-budgeten måste förkastas p g a sina arbetarfientliga och EU-baserade riktmärken, behovet av en politisk motvikt och motmakt genom ett landsråd av direktvalda representanter från lokala LO-fack och andra intresseorganisationer är det enda effektiva motdraget kontra högerradikalismen, och socialdemokratin måste tvingas till den gest – inte mer – som skulle införa ett annat politisk klimat genom att ta in (v) i regeringsbildningen. Det skulle signalera att nu behövs det vårdkasar mot högerradikalismen inom hela den miljonhövdade arbetarrörelsen. Det skulle kunna legitimera den rörelse som de själva är oförmögna att bygga, av blotta traditionen och ohejdade pampvanor, för ett landsråd av direktvalda delegater från arbetsplatser och fackföreningar som sätter upp sina kriterier för en ny regering efter valdagen 22 mars och trycker tillbaka högerradikalerna.

Annika Blomberg

Gemensamt uttalande mot högerextremismen

Uttalande 29 augusti

Kirunas arbetarrörelse står enad mot högerextremismen

I år har flera högerextrema attacker riktats mot socialister, feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Ett av de mest uppmärksammade skedde i Malmö då den 25-årige Showan Shattak knivhöggs efter en demonstration för kvinnors rättigheter. Bakom attacken låg medlemmar från Svenskarnas parti. Samma parti verkar vara ansvarigt för vandaliseringen av Vänsterpartiets lokal på Mangigatan i Kiruna.

Vi fördömer gemensamt detta och alla former av hot som riktas mot våra politiska och fackliga företrädare. Dessa rörelser får näring och utrymme av den borgerliga alliansens splittringspolitik. I valrörelsen möter vi många olika väljare, både sympatisörer och meningsmotståndare. Men vi står enade mot alla former av organiserad högerextremism i Kiruna.

Vi kommer från respektive parti, kampanj och förbund att utse kontaktpersoner för att under resterande valrörelse informera varandra om högerextrema aktiviteter och hotbilder. Vid behov kommer denna samverkan att fördjupas ytterligare.

Marie Persson, Vänsterpartiet Kiruna

Tomas Nilsson, IF Metall Malmfälten

Jari Söyrinki, Knegarkampanjen Kiruna

Knegarna tar avstånd från smutsiga kampanjer

På kort tid har två smutsiga kampanjer uppmärksammats i Kiruna. Knegarna vill ta avstånd från dessa och ge ett praktiskt förslag.

Lokaltidningen NSD uppmärksammade nyligen att affischer som går till angrepp mot (s)-kommunalrådet Kristina Zakrisson sprids i Kiruna. De undertecknas med Socialdemokraterna och bär partiets logotyp, men partiföreträdare säger att det rör sig om förfalskningar.

Socialdemokratin och vänstern med kommunistiska traditioner har alltid haft klickar som manipulerar och smutskastar varandra men håller ihop mot medlemmarna. Vi däremot tror inte på sådana politiska metoder. Hösten 2013 blev vi själva utsatta då tusentals ”anonyma” flygblad spreds på LKAB:s industriområde för att svartmåla Knegarkampanjen. Den gången deltog ledande socialdemokrater i utdelningarna. Det återstår att se vem eller vilka som ligger bakom den pågående affischeringen.

Den andra kampanjen, som är en varningsklocka, är attacken mot Vänsterpartiet. För ett par dagar sedan fann partimedlemmar sin lokal vandaliserad och efterlämnade klistermärken från Svenskarnas parti. Det är en fråga med större allvar.

Svenskarnas parti hette fram till 2008 ”Nationalsocialistisk front” och är ett fascistiskt parti. De har vuxit i kölvattnet på Sverigedemokraterna, går till val i ett 30-tal kommuner och försöker etablera sig i Kiruna. De vill att bara ”genetiska” svenskar ska få bli medborgare, att övriga grupper förbjuds från ledande positioner i samhället, stopp för all invandring, ”nollvision” för aborter, adoptionsförbud för homosexuella med mer. De har utfört flera våldsamma attacker mot socialister och feminister, som i mars då de knivhögg den 26-årige Malmö FF-supportern Showan Shattak och hans vänner efter en demonstration för kvinnors rättigheter.

Knegarkampanjen kommer att föreslå Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett samarbete för att under valrörelsen informera och skydda varandras aktiviteter mot högerextremister, till att börja med.

Nej till smutsiga kampanjer – Ja till samarbete i arbetarrörelsen mot högerextremism

Det är ni som borde skämmas

Insänt till NSD

Arbetarrörelsens och vänsterns partier försökte omvandla EU-valet till en antirasistisk mobilisering: rösta mot högerextremismen! Men väljarna gjorde mer eller mindre tvärtom. Som tidigare bojkottade majoriteten valet och till råga på allt gick den yttersta högern fram.

Nu heter det att väljarna inte förstår sitt eget bästa och att rösträtten är en ”plikt”. Vi ser det som bortförklaringar istället för självkritik. Partierna ovan blåste upp den högerextrema faran och mörkade vad valet egentligen handlade om, nämligen att stärka ett överstatligt projekt för det globala kapitalet. Man gick vilse och envisas med att fortsätta på samma kurs.

Ska man dra någon lärdom så är det att väljarna gång på gång underkänner EU medan de etablerade partierna anpassar sig. EU-motståndet överlämnas till högerpopulister och fascistoida rörelser.

Vi vill ersätta EU med ett europeiskt samarbete där toppstyre och bolagsintressen ger vika för arbetardemokrati och långsiktig hushållning med arbete och resurser. EU kan inte reformeras. Det är vare sig ett fredsprojekt eller demokratiprojekt. Minst av allt är det ett antirasistiskt projekt. EU släpper loss exploateringen av invandrade arbetare med dumpade arbetsvillkor som följd, vilket högern inte varit sen att utnyttja. Säg som det är, att EU är ett kapitalprojekt.

Unionen kan sätta hela befolkningar på knä (som greker och spanjorer) och försvaga fackföreningarna. Härifrån kan kvinnors rättigheter pressas tillbaka och medlemsländernas befolkningar göras ännu mer maktlösa. När det globala kapitalets ombud i Bryssel säger ”hoppa” så hoppar Reinfeldt, Merkel och Hollande. Där finns den verkliga makten – och därifrån får högerextremismen sin inkallelseorder när situationen blir akut. Det lär historien oss.

Vi är mer eller mindre kända för vårt antirasistiska engagemang och stödjer de proteströrelser som växer fram i landet. Tro oss, vi vill trycka tillbaka den radikala högern. Men inte genom samarbeten med deras konservativa eller liberala kusiner. Inte genom fjäsk för de verkliga makthavarna. Det kan bara göras av en arbetarrörelse på offensiv i riktning mot sitt eget europeiska projekt, där en oförsonlig hållning mot EU borde vara självklar.

Vi vill bekämpa högerextremismen med klassoberoende och positiva alternativ. Vi tar avstånd från bortförklaringarna. Ni fick era anhängare att sluka småpotatisen och brunsåsen, men plockade bort wallenbergaren som är rättens huvudsak. Det är inte röstskolkarna som borde skämmas, utan ni.

/ Jari Söyrinki, Tommy Hjertberg, Knegarkampanjen