”Sovskandalen” i Malmberget: intervju med en gruvarbetare

Knegarkampanjerna är arbetardemokratiska organisationer. Det betyder att vi alltid ger företräde åt arbetare: vi samlar och sätter arbetare i rörelse, ger råd och röst åt varandra.

Därför publicerar vi den här intervjun med en arbetare som nyligen fick lämna sin anställning på LKAB. Ett vilorum hade påträffats i LKAB:s gruva i Malmberget och media kallade det för en ”sovskandal”. Sociala medier exploderade med hat och hån.

Rapporteringen om ”sovskandalen” baserades enbart på information från gruvbolaget. Se bland annat Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Nordnytt och Sveriges radio. Inte en enda arbetare får ge sin version.

I den här intervjun tonar en annan berättelse fram – en som media aldrig var intresserad av. Med hänsyn till de berördas oro för repressalier publiceras inga namn eller personliga uppgift

”LKAB monterade en åtelkamera i verkstaden”

Vad är det för dolt sovrum som media skriver om?

– I den gamla verkstan på 815-nivån fanns det en bänk bakom våra ombytesskåp. Alla har vetat om den. Även chefer. Sedan flyttade vi ner till 1250-nivån som är den nya huvudnivån. I den nya verkstan har vi varit cirka 2 år nu och det blev en bänk, precis som i förra.

Kan du beskriva det närmare?

– I verkstan har vi en rad med skåp. Där vi har ombyte ifall det skulle behövas och verktyg. Vid skåpraden fanns det ett litet hålrum och där ställdes bänken. Men det ser inte snyggt ut, så ett trasigt skåp ställdes framför hålrummet. Det ser bättre ut helt enkelt. Det är många med småbarn som jobbar här och någon har vilat när de kört dubbla skift, fått för lite sömn eller kommit smårisiga till jobbet. Inget som missbrukats.

Tillhandahåller inte företaget något vilorum?

– Jo, det finns ovan jord men det är 30 minuter bort med bil. Det är inte rimligt om man får migrän till exempel. När vi för två år sedan påtalade att det inte fanns något vilorum så fick vi till svar av en chef, och det här minns jag ordagrant: ”Känner man sig så dålig att man måste vila så ska man åka till hälsovården, där det finns sängar och även tabletter.” Så om man får migrän och inte kan köra bilen själv, ska man då ta med en arbetskompis och ställa produktionen? Det är inte rimligt.

Använder inte de anställda företagets vilorum?

– Det tror jag inte, det vågar man inte. Absolut inte nu. Det ser illa ut bara att vila på kontorsstolen. Det är därför folk har gått och ”gömt” sig och vilat en halvtimma på maten och i skiftskarven istället för att ligga öppet och skämma ut sig. ”Jag går och vilar en stund, ring om det kommer in någonting”, har jag sagt till kollegan. Det har vi gjort när vi har rast. Produktionsmässigt har vi skött det snyggt, jobbet har aldrig blivit lidande. På de flesta arbetsplatser i gruvan finns det någon slags brits på arbetsplatsen, men här finns det bara stolar. Inte en enda bäddjävel och det är en stor huvudnivå.

Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?

– Vi jobbar runt 15 personer under dagarna. Vi har olika skiftformer så vi är mindre personal på helgen. Vi har jobbat dubbla skift på helger för att hinna med. En vanlig dag är att dricka kaffe, skruva, kaffe, skruva, äta, skruva, hem.

Hur började det här som media kallar ”sovskandal”?

– Vi var fyra stycken från olika skift som blev inkallade en och en till möte med vår sektionschef tisdag 22 mars. Han hade bilder på skåpraden där vi har våra privata skåp i verkstaden. Det såg ut som om bilderna var från en åtelkamera*, och så ville han att vi skulle erkänna att vi vilat på jobbet. Vilket vi alla erkände, det har alla gjort. Vi är ju ändå människor och inga maskiner. Det är många småbarnsföräldrar som jobbar på arbetsplatsen.

Vad hände sedan?

– De lovade att straffet skulle komma på onsdag veckan efter. Men då tog de in oss en och en igen och skällde istället ut oss och sa hur jävla dumma vi var. LKAB har verkligen inte skött det här snyggt. Två sade upp sig och på skärtorsdagen kom domen till de andra två, att de skulle få kicken. Vilken present lagom till påsken.

Vem satte upp kameran?

– Sektionschefen vill inte säga vem det är, och vi vet inte hur länge den har suttit uppe heller. Han sa att han fått tips om en bänk. Det är han som visat oss bilderna. På filmen syns inte bänken, däremot i princip hela skåpraden där vi har privata grejer. Tänk om någon tjej har fått olja på sig och bytt tröja och det fastnat på film? Det känns integritetskränkande, jag vet inte ens om det är lagligt.

Hur tycker du att LKAB skulle ha agerat?

– För det första skulle en personalchef ha tagit det här. Varför ska en sektionschef ta det, som inte har någonting med personalen att göra? Sen tycker jag personalchefen borde ha kallat in folk direkt och haft ett möte, påtalat att det finns en bänk här och om någon ligger där så blir det varning, och hjälper inte det så sparken. Men ingen har fått varning eller liknande. De borde absolut inte låta folk fullfölja ”brott” och sen sätta dit dem. Det är att jävlas med folk.

Menar du att det är svagt ledarskap?

– Det är så jävla ruttet att de är så jävla… Det känns så jävla korrupt. Sektionschefen har sitt kontor ovanför vårt fikarum. Men han beblandar sig aldrig med fotfolket, han har varit in två gånger i fikarummet på mina år.

Hur är stämningen på jobbet efter det här?

– På verkstaden på 1250 mår folk psykiskt dåligt på riktigt. De är rädda för mikrofoner, rädda för kameror och rädda att prata i sina privata telefoner eftersom de går på LKAB:s nät. Folk funderar på om en tjej måste byta tröja, fastnar hon på någon dold kamera då? Så stämningen är verkligen i botten. Några har sökt nytt jobb efter det som hänt. Vi är ju människor och inga maskiner, man kan vara trött en dag och vi har alltid jobbat flitigt. Sektionschefen gör sig av med nästan 30 års arbetserfarenhet bara sådär. Det känns som de inte ser något människovärde i oss som jobbar, så alla mår verkligen psykiskt dåligt nu.

Tror du att ditt fall har med spartiderna att göra?

– När de har gått ut så mycket i media med vårt fall så känns det som att de förbereder sig för att sparka folk. De har blåst ut en version om att LKAB-gubbar bara ligger och sover. Det sägs att under kvartal två ska det börjas varslas. Jag vet att LKAB har tagit in entrepenörer istället för oss. Hur kan det vara acceptabelt under spartider, då en entreprenör är mycket dyrare än oss och inte alls har lika många års erfarenhet?

* Åtelkameror används vid jakt och aktiveras av rörelsedetektor

Gruvan talar ut: ”Inte bara ungdomar”

Under den här rubriken låter vi arbetare berätta om verkligheten för tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Inte bara ungdomar”

Jag var visstidare i mer än fyra år. Jag hade semestrar och kunde åka utomlands något år, men jag blev också hemskickad till arbetslöshet en lång period.

Jag är mamma och kan inte nyttja ”friheten” med en tidsbegränsad anställning. Osäkerheten är det värsta. Man kan inte planera sitt liv, köpa hus eller stuga eller för den delen skaffa fler barn.

Jag hade lång arbetslivserfarenhet när jag började och ett liv precis som alla tillsvidareanställda men jag var mycket mer begränsad. Det är ju inte bara ungdomar som jobbar i gruvan.

Nu märker jag att vikarierna är mycket yngre. De har inte så ofta familjer, de jobbar järnet och man kan utnyttja dem mer på något sätt.

Det finns nog stora skillnader mellan arbetsplatserna. Hos oss ville många gubbar inte ha kvinnor på arbetsplatsen, så jag kände aldrig något stöd från dem. Men den saken har blivit blivit bättre.

Ska jag sammanfatta åren som visstidare så skulle jag säga att det var intensivt och osäkert. Man förväntades alltid ställa upp.

Som vikarie skulle man alltid vara bättre och bevisa sig. Jag glömmer aldrig när min chef vräkte ur sig att jag inte var ”något speciellt”, trots att jag jobbade hårdare än de flesta andra. Det sitter kvar än idag.

Marianne

Från gnäll till verkstad

Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad nr 8/2015

Dagens arbete kallas ibland för ”gnällmagasinet”. Det är medlemstidningen för IF Metall, GS och Pappers. Artiklarna handlar, förstås, oftast om villkoren på jobbet och fritiden.

Visst är det eländigt att läsa om förslitningar och avskedanden men så ser verkligheten ut. Dagens arbete och LO undersöker och sammanställer läget på arbetsplatserna i Sverige. De visar ett hårdnande arbetsliv, med ohälsa och de sociala problem som följer av en råare exploatering av arbetarna.

Samtidigt finns få saker som ger hopp om förändring. De som på allvar trodde att en socialdemokratisk regering efter valet skulle sätta arbetsköparna på plats borde vara besvikna, om de inte (som så ofta) stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till Palme. Den tummetott till förändring som Löfven presenterat för att minska missbruket av tidsbegränsade anställningar kan bara beskrivas med ett ord: förolämpande. Glömda är valrörelsens hedersord, för nu är Löfven en statsman med ansvar för industriföretagen och ägarnas välmående.

Bland LO:s medlemmar var förra året 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda. Bland unga i åldrarna 16-24 år var det hela 52 procent. Det här är en daglig utpressning och misshandel av tiotusentals arbetare, som bara är möjlig för att arbetsköparna dessutom har 432 000 öppet arbetslösa (april 2015) på avbytarbänken, redo att ta deras plats.

Idag blir du fast anställd om du har jobbat två år som allmän visstid eller två år som vikarie under en femårsperiod. Arbetsköparna kringgår denna så kallade inkonvertering genom att växla anställningsformer och skicka hem arbetarna i perioder så att de aldrig får den sammanhängande anställningstid som krävs.

Den tidigare fackordföranden på Stockholmsbagarn Frances Tuuloskorpi, som trots oviljan att befatta sig med politiska perspektiv har värdefulla insikter och sporrar många aktivister, sammanfattar på sin blogg:

[Regeringens förslag innebär inte] att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning … Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Det är en förolämpning mot unga arbetare att ens lägga förslaget. Men det säger mycket om de ”arbetets hjältar” som tagit plats i Rosenbad (regeringens kansli i Stockholm). För att återvinna väljarna efter nederlaget 2006 och katastrofen 2010 sökte partiet en ”folklig” profil. Nu poserar Löfven som partiordförande och Tomas Eneroth som gruppledare i riksdagen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i partiets verkställande utskott och Anders Ferbe i partistyrelsen. Alla med bakgrund i IF Metall. Hela 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter kommer från IF Metall.

Kanske var de tungan på vågen för att (s) skulle få väljarnas förtroende, men vad hjälpte det? Regeringen lägger hundratals miljoner på att ”stärka företagens konkurrenskraft” i vårbudgeten. Exakt samtidigt prutar det statliga LKAB ner ansvaret för den stadsflytt som gruvan tvingat fram, och pressar sina anställda med produktionshöjningar och personalminskningar. De drabbade är gamla jobbarkompisar till Emilia Töyrä, en av de 13 metallarna i riksdagen.

Den som inte ser och hör detta måste verkligen skruva upp volymen på sina Palme-inspelningar. Det här är inte vår regering utan en regering som måste bekämpas inifrån arbetarrörelsen, och det bästa sättet är att organisera sig arbetardemokratiskt.

Knegarkampanjerna samlar just nu bemanningsanställda i livsmedelsbranschen och tidsbegränsat anställda/entreprenörer i gruvbranschen, eftersom de är mest utsatta för arbetsköparnas diskriminering. Organiserar vi oss tillsammans kan vi slåss för fasta jobb och arbetsvillkor som inte förstör vår hälsa. Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss. Vi avser pressa fram lokala segrar och avtal där regeringen står passiv.

Läs LO:s rapport Anställningsformer år 2014 – Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön år 1990-2014 och SCB:s Arbetslöshetsundersökningar

Gruvan talar ut: ”Det påverkar ens arbetsglädje”

Under den här rubriken låter vi arbetare berätta om verkligheten för tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Det påverkar ens arbetsglädje”

Jag sa upp mig från ett fast jobb för att börja på LKAB som semestervikarie. På anställningsintervjun sa de att jag snabbt kunde bli tillsvidareanställd, men två år senare är jag fortfarande vikarie.

Det som lockade var tryggheten. Jag har småbarn och vill få allting att fungera hemma. Men det blev inte riktigt som jag tänkte mig.

Jag var nära att bli hemskickad när jag närmade mig LAS-listan och skulle få företräde till anställning. Men mina arbetskompisar protesterade och jag blev kvar.

Det är klart att det påverkar ens arbetsglädje. I början brann man ju för sina uppgifter. Jag jobbar fortfarande hårt, sköter alla mina uppgifter och det är sällan någon kan klaga på mig. Men det är inte lika roligt längre.

Jag är alltid orolig och försöker förstå vad som händer på arbetsplatsen. Mina förlängningar kommer i sista sekunden.

Om jag inte får jobba kvar så flyttar vi nog söderut med familjen. Det är tråkigt för vi har ju börjat bygga en framtid här.

Sandra

Gruvan talar ut: ”Jag kan inte ge hela mitt liv”

Under den här rubriken berättar vi om den verklighet som tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin lever under. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader.

Intervjuerna kommer att läggas ut löpande. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Jag kan inte ge hela mitt liv”

I flera år har jag varvat allmänna visstidsanställningar och vikariat. Mina chefer vill ha kvar mig för jag har alltid skött mitt jobb.

Jag har nästan inga sjukdagar, har aldrig haft semester. Jag har knappt varit ledig trots att jag har massor av komptimmar. Så länge jag har månadskontrakt så känns det fel att söka ledigt.

När kontraktet närmar sig slutdatum meddelar personalavdelningen att jag får någon vecka eller månad förlängt. Ibland förflyttning så att de kan byta anställningsform på mig. Ibland månadslön och ibland timanställning.

Har man gått som tidsbegränsat anställd nog länge börjar dagarna betas av bakifrån, du blir aldrig inkonverterad till ett fast jobb. Dina totala anställningsdagar står still hur länge du än jobbar. Det känns hopplöst.

Jag sökte hjälp på fackklubben men fick rådet att inte bråka om det.

Under de här åren har jag nästan bara jobbat, inte haft någon fritid. Men jag kan inte ge hela mitt liv till ett företag som bara förväntar sig saker av mig och inte ger någonting tillbaka.

Thomas