LKAB polisanmält efter avsked

Norrbottens-Kuriren berättar 2 juni att Gruvfyran i Malmberget polisanmäler LKAB.

Skyddsombuden ska också ha gjort en begäran om arbetsmiljöåtgärd, en så kallad 6:6a-anmälan. Det innebär att arbetsköparen är skyldig att ge snabba svar för att slippa anmälan till Arbetsmiljöverket.

Det handlar om fallet där fyra gruvarbetare fick lämna sina anställningar efter anklagelser om att ha sovit på jobbet. Men en av de berörda arbetarna påpekade istället brister hos arbetsköparen och menade att företaget använt otillåtna övervakningskameror.

Den bollen har nu fackmedlemmarna plockat upp. Enligt Norrbottens-Kurirens är det Gruvfyrans medlemsmöte som beslutat att göra polisanmälan. Klubbens ordförande Tomas Strömberg säger till tidningen:

– Naturligtvis följer vi det medlemmarna sagt. Vi vill få ett slut på det här. Nu är det mycket spekulationer, det här är det enda det snackas om ute i verksamheten. Vi gör en anmälan, sedan får vi se vad polisen kommer fram till.

Knegarkampanjen Kiruna publicerade i april en intervju med en av de berörda arbetarna. Där sägs bland annat att kameran varit dold och placerad vid ombytesskåp. Arbetaren frågar sig om det är lagligt.

Den saken kanske vi har svar på snart. Men att Gruvfyrans medlemmar tvingas vända sig till polisen är beklagligt.

Arbetarrörelsen måste träna sig i att lösa sina egna problem. Solidariteten mellan arbetare är vårt vassaste vapen. Att överlämna frågan till polisen sänker mobiliseringen i kollektivet och avtrubbar medvetandet.

Ingen kommer att lösa problemen åt oss. Det är en mognadsfråga för kollektivet att inse det.

Samtidigt reser det frågor om fackledningens agerande. Vad har hänt sedan mars då ”skandalen” uppdagades? Vi får rapporter om uppsägningar och omplaceringar även i Kiruna. Får de arbetarna ett bra försvar?

Snart presenterar LKAB ännu ett åtstramningspaket. Hur kollektivet skyddar sig och tryggar Malmfältens framtid är frågan högst upp på dagordningen.

Knegarkampanjen Kiruna kommer å sin sida att presentera ett ”gruvpolitiskt program” där vi försöker ta ansvaret som partierna och facken undviker, genom att sakligt peka ut oberoende mål och medel för arbetarrörelsen i Malmfälten.

Nytt löneavtal för industrin

Igår meddelade fackledningen för IF Metall att de kommit överens med artbetsgivarna om ett nytt avtal för 600 000 industriarbetare. Lönerna kommer att öka med 2% och 0,2% läggs på livsarbetstidspensionerna (kallad GLP för dem som jobbar i gruvindustrin).

Nivån på löneökningarna är ungefär som de tre senaste åren, och det framkommer inte att de skulle ha ändrat något annat i avtalen (även om tillägg av olika slag antagligen justeras upp med motsvarande).

Det är svårt att uttala sig om vad som är den rätta nivån på löneökningar. Bland 600 000 arbetare finns stora skillnader i förutsättningar och arbetsvillkor. I vilket fall som helst så kan man konstatera att det här avtalet antagligen kommer innebära att löneökningarna blir högre än inflationen, vilket betyder att reallönerna stiger. Men samtidigt så innebär avtalet att fackföreningen avsäger sig möjligheten att ta strid för andra förbättringar.

Angelägna frågor som arbetstidsförkortning och att stoppa arbetsgivarnas missbruk av det svaga skydd som visstidsanställda har i den svenska lagstiftningen skjuts på framtiden. Lokala krav på t.ex. bättre arbetsmiljö eller mer gynnsamma skiftformer får drivas utan att ha styrkan av ett fackförbund bakom sig.

Det är en myt, som gynnar både fackpampar och arbetsgivare att det måste finnas ett kollektivavtal. Den grundlagsskyddade rätten att ta till stridsåtgärder för att driva våra krav som arbetare ger vi upp när vi får ett kollektivavtal. Fackets jobb blir mycket enklare när det finns ett kollektivavtal; arbetsgivarna samlar in medlemsavgifter för fackens räkning och ofta ingår även direkta bidrag från arbetsgivarna själva till facken i kollektivavtalen.

Men vanliga medlemmar har minimal möjlighet att ställa sina krav och sedan vara med och välja vilka kompromisser som ska göras för vår räkning. Vi ställs inför ett fullbordat faktum när fackledningen valt ut vilka krav som ska drivas och sen en gång till när de har kommit överens med arbetsgivarna.

Anders Ferbe påstod på sin presskonferens att avtalet blev så pass bra på grund av att det fanns en stor aktivitet på arbetsplatserna. Sanningshalten i det betvivlar vi, tyvärr, och om det fanns en sådan aktivitet så är det ett än större svek att skriva ett avtal och bakbinda det engagemanget utan att få till några väsentliga förändringar från det gamla avtalen.

Den svenska modellen med stora fackföreningar som organiserar nästan alla arbetare och sluter kollektivavtal på i princip alla arbetsplatser håller på att urholkas både genom minskande medlemsantal i facken och olika metoder för att kringgå avtalen från arbetsgivarsidan (t.ex. genom missbruk av visstidsanställningar, bemanningsföretag och inhyrandet av utländsk arbetskraft).
Än så länge är det till arbetsgivarnas fördel, och så länge facken saknar förmåga att anpassa sig och hitta nya sätt att engagera och samla medlemmarna så kommer det fortsätta vara så.

Förbundsledningarna i facken pekar ut kollektivavtalen som det viktigaste man har och målar upp en bild av att alla rättigheter och anställningsförmåner skulle vara beroende av det. Men faktum är att det inte är kollektivavtal som hänger ihop med bra arbetsvillkor. Även de lågavlönade miljonmassorna i Kinas sweatshops arbetar under kollektivavtal. Bra arbetsvillkor för arbetare hänger istället ihop med organisationsgrad och aktivitetsnivå bland medlemmarna.

Om förbundsledningen i IF Metall hade förtroende för medlemmarna och den fackliga styrkan så skulle de inte vara så desperata att få till ett kollektivavtal till varje pris. Om förbundet istället ställde sin styrka och sin möjlighet att använda sig av konfliktåtgärder.

Som systemet med kollektivavtal ser ut idag, där de sluts av toppstyrda fackbyråkratier utan insyn och kontroll från medlemmarnas sida, så är de en boja på arbetarnas möjligheter att ställa sina egna krav och ta strid för dem. Vi får centrala lönehöjningar, men betalar med vår handlingsfrihet.

Det är ett system som alltmer ensidigt gynnar arbetsgivarna.

BOLAGSSOSSARNA del 3

Artikelserie av Annika Blomberg.

Del III: Hur hänger bolagssossarna ihop med kapitaliseringen av den offentliga sektorn och staten, med vårdslakten och hur kapitaliserade är egentligen facken?

Om man flyttar sig till andra sidan bankdisken och för ett ögonblick tar på sig placerar-kostymen, öppnar portföljen och börjar efterfråga obligationer som man kan placera några miljarder i, kan det hända att man stöter på något som kallas kommunobligationer.

Kommunobligationer är värdepapper som är utfärdade av KommunInvest. KommunInvest ägs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och är ett finansieringsinstitut som förmedlar förmånliga och långfristiga lån till kommuner och landsting när de har budgetunderskott eller behöver låna till investeringar.
Skärmavbild 2016-03-03 kl. 06.31.59
Enligt KommunInvests egen hemsida så är kommunobligationerna väldigt populära ränte-papper. KommunInvest har hittills tryckt upp och sålt obligationer till ett värde av 100 mdr kronor och kommunerna själva har gjort likadant för 105 mdr kronor. De säger att detta är en följd av att bankerna inte är pigga på att låna ut till kommunsektorn just nu, så då trycker de upp obligationer och säljer till privatkapitalister och andra ”finansaktörer” direkt. KommunInvest säger dessutom att de satsar på en ”ökad närvaro” på marknaden för räntepapper.

Säkerheten, panten, för obligationerna är hela kommun- och landstingssektorn i Sverige. Det betyder att hela verksamheten – vård, skola, omsorg, vatten, avlopp, trafik etc – måste vara ”kreditvärdig” i obligationsinnehavarnas ögon, annars ökar risken och de vill då sälja eller lösa in dem. KommunInvest är i sista instans de som måste lösa tillbaka lånet. Att utfärda obligationer är ju ett sätt att låna pengar och den som har lånat är ju skyldig att kunna lösa lånet när det förfaller eller när man ser sig tvingad att köpa tillbaks det från ”kredit-marknaden” om det har sålts till någon tredje part.

Det här är ett infernaliskt skruvstäd på all samhällsservice som inte tillåts möta brukarnas och de anställdas behov, utan har underställts kreditmarknaden och bankernas krav. Att vård-skola-omsorg inte tillåts mätta sina brukares behov utan istället ägnar sig åt kostnadseffektivitetsberäkningar och mätövningar förklaras inte bara av politiska direktiv utan även av kapitalets logik.

Ledarbanken, den som arrangerar själva försäljningen av obligationen och pantsättningen av den offentliga sektorn i Sverige är Swedbank, dvs sosse-”rörelsens” egen bank. Så, mitt framför ögonen på oss förvandlas nu partiet, genom sina band till bankvärlden och innehavet av en egen affärsbank, till en hallick, en månglare eller auktionsförrättare som bjuder ut den gemensamma samhällsservicen och alla dess anställda, inte bara till försäljning utan även till framtida försäljningar, om ”marknadsvärdet” eller ”kreditvärdigheten” faller.

Socialdemokraterna som redan dragits med i att ta politiskt ansvar för budgetdiktaturen, nedskärningarna, upphandlingarna och EU-anpassningen är i allra högsta grad på väg att göra hela sin existens beroende av att detta fortsätter. Framväxten av bolagssossar på alla nivåer har skapat ett materiellt behov av den egna banken, Swedbank, som i sin tur lever av den konstlade värdeackumulationen och utarmar de redan upparbetade resurserna och anläggningarna.

För att göra slut med bolagssossar och ”rörelse”-banking måste nu fackklubbar och -medlemmar börja ställa krav på att pengaflödet in i denna soppa upphör. LO-facken har 1,5 miljoner medlemmar och 158 000 förtroendevalda. Det går att sätta stopp för pengarullningen.

Ett första steg kan vara att, som en Livs-klubb i Slakthusområdet kräver, att göra A-kassan medlemsägd och -styrd. Sen handlar det också om styra om strejkkassorna, från aktier och bankfonder, till medlemskontrollerade kassor och fonderingar.

Facken måste ut ur bolags- och banksfären och rustas upp med förtroendevalda utan privilegier och som är ansvariga inför medlemmarna, permanent valbara och avsättningsbara. Folksam måste göra sig av med Swedbank omgående, gå ur Kooperationen, kalla till kund-kongress, välja ny ledning och utse en annan VD, utan kopplingar till bolagsmakten. LO-förbunden måste vart och ett klippa banden till socialdemokratin och köra ut alla förtroendevalda och anställda med kopplingar till finansvärlden.
nedlusad
Svårigheterna att genomföra allt detta visar på graden av kapitalisering av fackföreningarna själva, men tills utrensningen av bolags- och banksossar är genomförd kommer facken att fortsätta vara nedlusade av parasiter och pampar som inte har något annat intresse än att berika sig själva och sina partikamrater. Kommunalskandalen var med andra ord inget undantag eller en övervintrad gammeldags ”kultur”, utan toppen på ett isberg av en parti-”rörelse” i full omvandling till ett bolagskonglomerat där medlemmar och basföreningar icke göre sig besvär.

Den funktion som partiet spelar i ett sådant här system, är att genomföra valrörelser vart fjärde år så att man kapar åt sig det kritiska antal mandat i de parlamentariska församlingarna, nämnder och styrelser, och kan fortsätta besätta poster och nominera varandra. Den funktion som facket har i ett sådant här system, är att leverera kunder, medlemsavgifter och löneutrymme, så att värdekarusellen snurrar vidare, maktpositionerna finns kvar och privatförmögenheter kan byggas upp.

Den sovande jätten - målning av Goya

Den sovande jätten – målning av Goya

Nu måste medvetenheten spridas om att bolagssossarna måste köras ut ur arbetarrörelsen, banden klippas till partiet och banken, och en upprustningsoffensiv inledas från fackklubbarna på golvet. LO har 158 000 förtroendevalda och 1,5 miljon medlemmar. De förfogar över väldigt mycket pengar och kraft tillsammans som nu förslösas, binder ris åt de egna ryggarna och finansierar demonteringen av det som en gång var en arbetarrörelse och en motkraft till bolagsmakten. Denna sovande jätte skulle faktiskt kunna räta på ryggen, skaka av sig lössen i pälsen – bolagssossarna – och sätta sig i verklig Rörelse för sina egna intressen.

BOLAGSSOSSARNA del 2

Artikelserie av Annika Blomberg.

Del II: Är det bara en slump att det är två socialdemokrater som hamnat i toppen av Folksam och Swedbank eller finns det en socialdemokratisk ägarstruktur?

Morgontidningarnas ekonomireportar kallar den för ”rörelsens finanssfär”. Den består av Swedbank, Folksam och Kooperativa Förbundet KF. Eventuellt kan man börja räkna in även fackföreningarna i sfären i och med deras förkärlek för Swedbank-aktier och deras band till Folksam som ordnar starkt subventionerad hemförsäkring till LO-medlemmar och rabatt till andra förbund. Det handlar om en pyramid med COOP-kunder och fackmedlemmar i botten och s-märkta bankdirektörer i toppen.

Det hela började i arbetarrörelsens ungdom med behovet av att bygga upp egna kassor för medlemmarnas skydd mot arbetslöshet, sjukdom, skada och en konsumentrörelse för livsmedelskontroll och -distribution. Hit hör också sparkasse-rörelsen som lade grunden för sparbankerna.
1888arbetarrörelse

Redan på 30-talet förstatligades dock större delen av A-kassan och den fungerar idag som en del av det allmänna försäkringssystemet. Av bruttolönerna går ca 30% i skatt och sociala avgifter som bl a innehåller A-kasseavgift som betalas ut som bidrag till de fackliga A-kassorna mot att de tillsammans med Arbetsförmedlingen sköter kontrollen av de arbetslösa och utbetalningarna.

Det gemensamma försäkringsbehovet lade grunden för Folksam som ett rörelseägt bolag och konsumentkooperationen bildade Konsum som idag är COOP. Både Folksam och COOP är dock alltigenom kapitaliserade idag och fungerar precis som vilka andra bolag som helst. Men styrningen ligger fortfarande i sosse-”rörelsens” händer och de används som språngbrädor för karriärer i den egna finanssfären.

*

Kooperativa Förbundet är ett förbund av konsumentföreningar plus OKQ8 och Folksam, och man hävdar att man har 3,4 miljoner medlemmar. Men dessa är i stort sett maktlösa. Enda bandet till kooperationen är ett medlemskort för 100:- som man till och med får tillbaka om man går ur. COOP MedMeraTill stämmorna är det komplicerat att komma för att påverka och de regionala styrelserna domineras av socialdemokrater.

Som ordförande för Kooperationen återkommer Swedbanks ordförande – Anders Sundström – och VD är som tidigare sagts Tommy Ohlström, mannen som har jobbat både på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, i LO-borgen på Norra Bantorget, i riksdagen och i regeringskansliet Rosenbad. Valberedningen i KF leds av Anders Bergström, Kommunals avgångne skandalkassör.

Den rikaste konsumentföreningen i landet finns i Stockholm och styrelsen har flera högaktiva socialdemokrater i spetsen. VD är fd socialdemokratiska kommunalrådet i Tyresö, Lars Ericson, som har ett förflutet på Swedbank som chef för organisationskunder, dvs ”rörelsen”.

Lars Ericson, VD Stockholms Konsumentförening

Lars Ericson, VD Stockholms Konsumentförening

Kooperationen går med förlust men konsumentföreningen i Stockholm lånar ut pengar till både förbundet och COOP så att boksluten går ihop. Anledningen till att man inte säljer butikerna och bensinmackarna torde vara att de lägger grunden till en utnämnings- och nomineringsmakt högre upp och längre in i finanssfären och med vidhängande privatförmögenheter.
*
Folksam slår mynt av att man är ”kundägt” men till deras stämma är det bara organisationer som kan nominera. Kooperationen får skicka 22 ombud, LO 18 st, TCO 9 st och så vidare. Det är totalt 80 ombud som har rösträtt.

Folksam är Sveriges största försäkringsbolag och förvaltar 365 mdr kronor placerade i aktier 33%, räntepapper 59% och fastigheter 6%. I Folksam har alla LO-medlemmar subventionerad hemförsäkring och facken köper gruppförsäkringar mot både olycksfall och dödsfall. Fackens uppgift har blivit att helt enkelt leverera kunderna – majoriteten av alla fackligt anslutna löntagare – till Folksam.
folksam
Folksam består av två huvudbolag, Folksam Sak och Folksam Liv. Tidigare var Anders Sundström VD för koncernen och han efterträddes 2014 av sin parhäst Jens Henriksson. Styrelserna domineras helt av fackförenings- och ”rörelse”folk. Det ingår i uppdragen som LO-, TCO- eller förbundsordförande att sitta i någon av Folksams styrelser. Och i valberedningen sitter såklart Tommy Ohlström.

Ett av Folksams dotterbolag är KPA som placerar nästan alla svenska kommuners och landstingens tjänstepensioner för 1 miljon kommunanställda. Förvaltare är Swedbank Robur och det förvaltade kapitalet är 85 mdr kronor som de placerar i aktier och andra värdepapper. Enligt Dagens Industri har Folksam även överlåtit en stor del av hela koncernens kapitalförsörjning till Swedbank Robur.

Folksam är största ägaren i Swedbank vid sidan av Sparbankerna och uppenbarligen en huvudsaklig kapitalförsörjare till banken. Det är här fackmedlemmarnas pengar hamnar och blir garanten för bankens affärer.

Tillsammans äger ”rörelsens finanssfär” ca 20% av aktierna vilket är tillräckligt för att ha all makt. De andra ägarna är splittrade på minoritetsposter.

*

Sparbanksgruppen är näst största ägare i Swedbank men vem utövar ägarmakten i den gamla sparkasserörelsen? Jo, i Sparbankerna företräds ”insättarna”, dvs vi som har löne- och sparkonton och bostadslån, av ”huvudmän”. Dessa utser styrelsen och övervakar bankens förvaltning. ”Huvudmännen” utses i sin tur av de olika kommunfullmäktige i regionen. Och vilka utser då kommunfullmäktige?

Till Sparbanken Nord har Kiruna Kommunfullmäktige skickat Håkan Bäckström (s), Sten Nylen (s),

Sten Nylén, ordförande Kirunabostäder AB

Sten Nylén, ordförande Kirunabostäder AB

Elisabeth Persson Holmden (s), Dick Vånsjö (nsp) och Jörgen Lövgren (fd KiP och s, numera c), dvs tre av den lokala socialdemokratins betonghäckar med uppdrag i flera bolag och styrelser, och så två från oppositionen. Tittar man sen på vilken styrelse dessa ”huvudmän” totat ihop så klarnar bilden ännu mer.

Sparbanken Nords styrelse består av idel bolagssossar. Det är VDn för Norrbotniabanan, socialdemokrat, VDn för Piteå Näringsfastigheter, socialdemokrat, det är styrelseledamöter i partiägda Piteå Tidning (som i sin tur skickar pengar till Piteå-sossarna), styrelseledamöter från olika kommunala bolag med syfte att gynna ”näringslivsklimatet”, en ombudsman från Byggnads, socialdemokrat. VDn för Sparbanken Nord är styrelseledamot i det helägda kommunala bolaget Piteå Science Park som ”stöttar entreprenörer, företag, studenter och forskare, för att skapa tillväxt i hela Norrbotten, genom att driva klusterinitiativ och utvecklingsprojekt, erbjuda stöd för affärsutveckling och nyföretagande, samt skapa attraktiva mötesplatser”.

Gusten Granström, ordförande Sparbanken Nord, socialdemokrat, VD Norrbotniabanan, styrelseledamot i socialdemokratiska Piteå Tidningen som delfinansierar socialdemokraterna i Piteå, styrelseledamot i Flexibla Bostäder (samägt av kommunerna i Norrbotten, Sparbanken Nord och LKAB), styrelseledamot i YouCall, dotterbolag till SOS Alarm

Gusten Granström, ordförande Sparbanken Nord, socialdemokrat, VD Norrbotniabanan, styrelseledamot i socialdemokratiska Piteå Tidningen som delfinansierar socialdemokraterna i Piteå, styrelseledamot i Flexibla Bostäder (samägt av kommunerna i Norrbotten, Sparbanken Nord och LKAB), styrelseledamot i YouCall, dotterbolag till SOS Alarm

Maktduon Sundström&Henriksson är alltså inte enskilda socialdemokrater som oberoende av partiet blivit bolags- och bankdirektörer, utan det finansiella (s)-konglomeratet är ett faktum. Det finns en karriär att göra i finans- och bolags-Sverige om man har socialdemokratisk partibok. Men det handlar inte om karriär och maktutövning baserad på mervärde-exploatering av obetalt arbete som i de kapitalistiska industrikoncernerna.

Socialdemokraterna kommer aldrig att bli de nya Wallenberg. Tillflödet av värden sker nästan uteslutande från löntagarnas utbetalda löner, efter att kapitalet tagit sitt, eller från kommunernas/landstingens/statens skattekistor och EU-fonder, som också byggs upp ur löneutrymmet. Sen sätter pamparna snurr på dessa värden genom kapitalplaceringar eller knoppar av bolag från kommuner och landsting så att värdena kan snurra runt där och förmeras med hjälp av värdepapper och påhittad köp- och säljverksamhet. Själva installerar de sig som styrelseledamöter och direktörer. Socialdemokratin har helt enkelt blivit en del av den konstlade kapitalackumulationen för att förmera och vidareforsla överflödskapital. Och det sker med arbetarklassens pengar.

Socialdemokratiska partiet är med andra ord inte längre bara en statsförvaltare eller en förhandlare med kapitalet, utan det dirigerar både resurs- och värdeflöden och är den verklige ägaren i bakgrunden i många kommunala bolag, i samriskföretagen mellan skattefinansierad sektor, Swedbank-koncernen och EU, samt i bolagen i den egna finanssfären – KF/Folksam/Swedbank.

Hela denna värdekarusell med dess pampvälde sker som sagt med knegarnas pengar och löneutrymmet. De skulle vi kunna ta tillbaka för att bygga upp vår egen rörelse på nytt. Om LO-facken gjordes partipolitiskt oberoende och slutade forsla medlemmarnas avgifter, pensionspengar och löner till ”rörelsens” finanssfär så skulle ett av huvudflödena skäras av.

BOLAGSSOSSARNA del 1

Artikelserie av Annika Blomberg.

Del I: Om pampvälde, bankirer och det socialdemokratiska kapitalet

När Kommunal-skandalen briserade var det många som höjde på ögonbrynen och undrade hur sådant var möjligt i dessa ”moderna tider”. Som om fackföreningsrörelsen sedan det ”mossiga och gubbiga” 70-talet hade blivit ett myller av hängivna och stridbara förtroendevalda som aldrig skulle drömma om att sko sig på medlemmarna. Fackledningarna i förbund efter förbund skickade ut brev där de påvisade att ”vi, i vårt förbund, är minsann och absolut inte sådana som de där i Kommunal” för att hålla skiten på armlängds avstånd och inte drabbas av medlemsflykten som hitintills kapat nästan 5% av Kommunals 1 miljard i medlemsintäkter. Kommunals ordförande antog en åtgärdsplan, lovade att avgå och tittade stint in i kameran och försäkrade att medlemmen är allt.

Men skiten fortsätter att rinna både uppåt och nedåt i den socialdemokratiska ”rörelsen”. Det senaste bostadsklippet stod Tommy Ohlström och hans fru för.

Tommy Ohlström, VD på Kooperationen KF. Mannen som har jobbat både på på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, i LO-borgen på Norra Bantorget, i riksdagen och i regeringskansliet Rosenbad. Och som fick en paradvåning av Kommunal och gjorde ett bostadsklipp på 11 miljoner.

Tommy Ohlström, VD på Kooperationen KF. Mannen som har jobbat både på på partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm, i LO-borgen på Norra Bantorget, i riksdagen och i regeringskansliet Rosenbad. Och som fick en paradvåning av Kommunal och gjorde ett bostadsklipp på 11 miljoner.

De fick en hyreslägenhet på 180 kvm vid Odenplan i centrala Stockholm av det bostadsbolag som Kommunal och Byggnads driver, Polstjärnan AB. Frun hade en gång för 10 år sedan jobbat åt Byggnads och ställt sig i en ”intern-kö” som sköttes av den omsusade skandalkassören på Kommunal Anders Bergström, han som ljög i TV om spritfesten i London för medlemspengarna och som sen fick sparken.

Börjar man lyfta lite på stenarna och kolla vilka de här personerna är och hur de hänger ihop med varandra, kommer det fram ett fascinerande nät av parti- och pengaband som blir en delförklaring till varför vältrandet i innerstadslägenheter, lyxkrogar, gratissemestrar framstår som normalt för den socialdemokratiska eliten och hur det bara kan fortsätta och fortsätta. Socialdemokrater kallar gärna sig själv för ”rörelsen” med de inte bara härmar eller minglar med kapitalägarna. Nej, de har blivit en i gänget.

Tommy Ohlström känner alla i (s)-”rörelse”-toppen. Han har varit partikassör i socialdemokraterna, kanslichef på LO, den socialdemokratiska riksdagsgruppens sekreterare och statssekreterare hos fd näringsministern Anders Sundström. Han är VD på Kooperativa Förbundet som äger COOP. Såklart grabben ska ha en paradvåning! När han och frugan i oktober fick hyreskontraktet i city, kunde de dessutom sälja bostadsrätten och inkassera 11 miljoner kronor.

Men det här handlar inte bara om vänskapskorruption, fläskiga vanor och privat förmögenhetsutveckling. Följer man pengarna och utnämningarna i nätet som vecklar ut sig när man följer partibanden, framträder ett makt-konglomerat som har placerat sig i centrum för den svenska kapitalbildning med hjälp av miljardflödet från löntagarna, alltså våra lönekonton, våra medlemsavgifter, våra försäkringspremier och våra pensionsavsättningar. Socialdemokratin och LO-förbunden äger och kontrollerar idag Swedbank-koncernen, Folksam-koncernen och Kooperativa Förbundet med COOP och MedMera Bank. Den socialdemokratiska ”rörelsen” har blivit bankägare, kommunbolags-, bostadsbolags-, försäkringsbolags- och pensionsbolags”ägare” genom sin makt över inflödet från löneutrymmen och skattebaser.

Härigenom livnär de sig dessutom på ett väldigt direkt sätt av skulduppblåsningen, derivathandeln, börsaffärerna, bolagiseringen av allmännytta och samrisk- och uppstartsbolagen med EU-kommissionen för att gynna ”företags- och investeringsklimatet”. De blir härigenom en drivande kraft för fortsatt bolagisering och kapitalisering av såväl kommuner, landsting och stat och har därmed egna intressen i EUs ”fria rörlighet” för kapitalet. Såklart grabbarna behöver en bank!

Swedbank är en av Sveriges största bankkoncerner, handeln med aktien motsvarar ca 3,6% av Stockholmsbörsen. Den har 8 miljoner privatkunder (nästan hela Sveriges vuxna befolkning) och 600 000 företagskunder. 2014 gick Swedbank-koncernen med 16 miljarder kronor i vinst och delade ut 12 miljarder till aktieägarna, däribland fackföreningar, förmögna socialdemokrater, storägarna Folksam och Sparbankernas Ägarförening.

Sedan systemchocken 2008 – när Swedbank höll på att gå omkull efter vidlyftig utlåning i Baltikum – är Folksam, Sparbankerna och facken storägare i banken.

Anders Sundström, ordförande Swedbank, socialdemokrat. Mannen som varit bankchef, näringsminister, VD och ordförande i Folksam.

Anders Sundström, ordförande Swedbank, socialdemokrat. Mannen som varit bankchef, näringsminister, VD och ordförande i Folksam.

Socialdemokraten Anders Sundström, fd näringsminister och dåvarande VD i Folksam såg till att det ”kundägda” försäkringsbolaget – det är fackföreningarna och Kooperationen som är huvudaktörer på stämman –  la beslag på en majoritetspost av aktierna. Enligt DN har Svenska Byggnadsarbetareförbundet avdelning 12, Svenska Elektrikerförbundet, Byggnads Norrbotten, Handelsanställdas förbund avdelning 18, Svenska Målareförbundet avdelning 2 södra, Målarettan, Handelsanställdas förbund avdelning 9 och Svenska Målareförbundet avdelning 8 sedan dess 100% av sina strejkkasse-aktier i Swedbank. Kommunal har 60% av sina direktägda strejkkasse-aktier i Swedbank.

Medan Anders Sundström satt i olika regeringar och i riksdagen fram till 2004, jobbade en annan namnkunnig socialdemokratisk kapitaldräng på Finansdepartementet, Jens Henriksson.  När systemchocken var ett faktum och Swedbank höll på att krascha och dra den svenska valutan med sig 2009, jobbade Henriksson på Internationella Valutafonden. Han var, tillsammans med
Jens Henriksson, VD Folksam finansminster Anders Borg (m), en av undertecknarna av det avtal som tvingade på Lettland ”krisstöd” med krav på 30% löne- och kostnadssänkningar. Detta räddade Swedbanks dåliga baltiska lån och den svenska kronan, men till priset av den lettiska befolkningens och arbetarklassens levnadsstandard. Anders Borg fick sen pris av OECD som ”världens bästa finansminister” för de ”välskötta statsfinanserna” som lettiska arbetare levererat genom sin arbetslöshet och fattigdom.

I samband med detta fick Swedbank 300 mdr kronor av svenska staten, dvs av oss skattebetalare. ”Rörelsen” dvs Folksam, facken och sparbankerna, köpte aktier så det stod härliga till. Folksam till och med lånade ut pengar till sparbankerna för att de skulle vara med och köpa aktier – som senare hamnade hos Folksam. Informationen (insider?) om att staten skulle garantera Swedbanksaktien till Sundström och fackens kassörer kanske Jens Henriksson stod för? Hade banken tillåtits gå i konkurs hade skandalen blivit förödande men den här satsningen lyckades och blev en kassako, och har därmed aldrig granskats av några utanför affärstidningarnas spalter.

Jens Henriksson, VD Folksam, socialdemokrat. Mannen som jobbat på finansdepartementet, på IMF och varit chef på Stockholmsbörsen.

Jens Henriksson, VD Folksam, socialdemokrat. Mannen som jobbat på finansdepartementet, på IMF och varit chef på Stockholmsbörsen.

Jens Henriksson har efter detta varit börschef och VD på Stockholmsbörsen (Nasdaq Stockholm) men har nu efterträtt Anders Sundström som VD på Folksam. Sundström har ju, efter att ha kapat åt sig banken åt sosse-”rörelsen”, lagt rabarber på ordförandeposten i  Swedbank.

Radarparet Sundström&Henrikssons senaste eskapad är att polisanmäla och peta bankVDn Wolff och ryktena går om en fusion med Danske Bank (även den sparbanksägd), för att kunna hävda sig på den nordiska bankmarknaden som håller på att omstruktureras just nu. Spänningen inför bankstämman är olidlig… Blir Henriksson ny VD i en fusionerad skandinavisk storbank? Vi väntar med spänning på nästa sändning i denna såpa som tyvärr är på riktigt.

Insänt: ”Säg som det är, Thelin”

[Publicerat på NSD Debatt]

Under Fredrik Reinfeldts två regeringar plockade staten ut över 24 miljarder från LKAB. Det är pengar som borde ha fonderats för stadsomvandlingarna i Malmfälten och satts under gemensam kontroll. Det gjordes aldrig – och nu vill ingen ta ansvar för det prekära läget.

Under dessa år rådde stark optimism i Malmfälten. Med ett hack i kurvan 2009 pekade allt uppåt: arbetslösheten var löjligt låg, de tvingande omvandlingarna av Kiruna och Malmberget var samtidigt en chans att förnya, folk flyttade hit för annat än norrsken och snö. Vi hade alla förutsättningar att bygga en ”mönsterstad” intill fjällvärlden.

Men alla förstod att järnmalmspriserna inte kunde hålla sig så höga. Därför lyftes kravet på fondering av LKAB:s vinster från Knegarkampanjen Kiruna och föreningslivet.

Dessa rikedomar – som borrats, sprängts och lastats fram ur marken under våra fötter – skulle öronmärkas för en stadsomvandling med social upprustning. Alla skulle få säga sitt om hur medlen investerades. Det var vårt krav. Vi hade inte glömt avfolkningspolitiken på 80-talet.

Men så blev det inte. Miljarderna flöt iväg till statskassan och betalade olika borgerliga utsvävningar. Samtidigt hyvlades vårt sjukhus ner. Stadsomvandlingen körde fast och bostadsbristen blev problemet som överskuggade det mesta. Och vips så var högkonjunkturen över.

Med det i åtanke är det helt obegripligt att Jan Thelin berömmer den förra regeringen för dess ägaransvar (NSD 13 januari). Det var inte Reinfeldt som pressade upp priserna på pellets, däremot såg han till att ”göra det sämsta” av guldå12596941_10153208166141459_633021510_oren. Nu står vi med en försenad och osäker stadsomvandling. Nya sjukhuset är lagt i malpåse och åtgärdspaket riktas mot gruvkollektivet.

Det var misskötsel att mjölka bolaget på det sättet. och alla som bidrog borde stå sitt kast. Såvitt jag vet har även IF Metalls ledamöter i bolagsstyrelsen – och Thelin är en av dem – godkänt dessa utdelningar.

Reinfeldt plockade flitigt och utan reservationer miljarder ur LKAB. (S)-regeringen verkar däremot gäspa käkarna ur led när den hör talas om vår landsände. Intresset sjönk väl i takt med lönsamheten. Men förändras det av att Thelin svär i media och Rantakyrö jagar ministrar på toaletter?

Alla klagar, men ingen säger vad som borde göras. Det är också ansvarslöst. Mitt förslag är ett stormöte för Malmfältens och Tornedalens gruvarbetare. Håll det i Svappavaara sporthall. Låt arbetslagen direkt välja representanter och bjud in Northlands tidigare anställda.

När några hundra gruvisar kommer samman och enas om kraven, då kommer näringsministern att lyssna.

Jari Söyrinki,
Gruvis, knegare, arbetardemokrat

Uteslut Nordströms klick!

annelie_nordstrom_fotobs

 

Aftonbladet har granskat fackförbundet Kommunal och kunnat visa en korruption som chockerat många.

Kommunals ledare med Annelie Nordström i spetsen har ägnat sig åt skumma affärer och lyxliv för medlemmarnas pengar. De har även levererat bostäder och paradvåningar i centrala Stockholm åt högt uppsatta socialdemokrater, däribland utrikesminister Margot Wallström.

Kontrasten mellan denna mut- och lyxkultur och vardagen för medlemmarna är extrem. Kommunal organiserar många lågavlönade och otryggt anställda. Dessa medlemmar som räknat och anpassat sin hushållsbudget för att ha råd med fackavgiften har, för att uttrycka det milt, blivit lurade. Deras roll under ”representationsmiddagarna” var att sköta höjdarnas barn och föräldrar.

Men att borgerliga tyckare förfärar sig över det som hänt är rent hyckleri. Deras syfte är att söndra arbetarrörelsen, knäcka arbetare som orkar och vågar kämpa trots att deras organisationer vacklar. De vill att alla ska lämna facket.

Man kan uppröras över det ”moraliska förfall” som råder bland fackpamparna. Men det är egentligen bara resultatet av toppstyrda organisationer, oåtkomliga ledare, frikostiga löner och förmåner. Knegarkampanjerna finns fortfarande bara på arbetsplatser i industrin, men hade vi varit aktiva inom Kommunal skulle vi:

Samlat namn för en extrakongress – Kommunals medlemmar måste få säga sitt. En extrakongress med valda delegater direkt från arbetsplatserna som väljer ny ledning och antar strikta regler: fackliga ledare ska kunna granskas, avsättas och aldrig få mer i ersättning än förlorad arbetsinkomst. Det bryter mot Kommunals nuvarande stadgar. Men å andra sidan tillät stadgarna den här sortens korruption.

Argumenterat för att utesluta Nordströms klick. Kommunals ledning som helhet är ansvarig. Skadan för arbetarrörelsen, kämpande förtroendevalda och medlemmarna är svår att reparera. Vi behöver visa att vi menar allvar: så här går det, och det här var sista gången! Bryt alla kontrakt och avtal, vägra betala ut fallskärmar. De ska aldrig mer ha uppdrag eller jobb i arbetarrörelsen.

Med sådan handlingskraft skulle Kommunal kunna gå stärkt ur denna kris. Men det räcker inte att offra några höjdare och polera ytan. Medlemmarna måste ”ta fajten” om sin organisation. Att lämna facket leder bara till större isolering och mer maktlöshet.

Visa vad som händer när en halv miljon medlemmar ryter till!