Nytt löneavtal för industrin

Igår meddelade fackledningen för IF Metall att de kommit överens med artbetsgivarna om ett nytt avtal för 600 000 industriarbetare. Lönerna kommer att öka med 2% och 0,2% läggs på livsarbetstidspensionerna (kallad GLP för dem som jobbar i gruvindustrin).

Nivån på löneökningarna är ungefär som de tre senaste åren, och det framkommer inte att de skulle ha ändrat något annat i avtalen (även om tillägg av olika slag antagligen justeras upp med motsvarande).

Det är svårt att uttala sig om vad som är den rätta nivån på löneökningar. Bland 600 000 arbetare finns stora skillnader i förutsättningar och arbetsvillkor. I vilket fall som helst så kan man konstatera att det här avtalet antagligen kommer innebära att löneökningarna blir högre än inflationen, vilket betyder att reallönerna stiger. Men samtidigt så innebär avtalet att fackföreningen avsäger sig möjligheten att ta strid för andra förbättringar.

Angelägna frågor som arbetstidsförkortning och att stoppa arbetsgivarnas missbruk av det svaga skydd som visstidsanställda har i den svenska lagstiftningen skjuts på framtiden. Lokala krav på t.ex. bättre arbetsmiljö eller mer gynnsamma skiftformer får drivas utan att ha styrkan av ett fackförbund bakom sig.

Det är en myt, som gynnar både fackpampar och arbetsgivare att det måste finnas ett kollektivavtal. Den grundlagsskyddade rätten att ta till stridsåtgärder för att driva våra krav som arbetare ger vi upp när vi får ett kollektivavtal. Fackets jobb blir mycket enklare när det finns ett kollektivavtal; arbetsgivarna samlar in medlemsavgifter för fackens räkning och ofta ingår även direkta bidrag från arbetsgivarna själva till facken i kollektivavtalen.

Men vanliga medlemmar har minimal möjlighet att ställa sina krav och sedan vara med och välja vilka kompromisser som ska göras för vår räkning. Vi ställs inför ett fullbordat faktum när fackledningen valt ut vilka krav som ska drivas och sen en gång till när de har kommit överens med arbetsgivarna.

Anders Ferbe påstod på sin presskonferens att avtalet blev så pass bra på grund av att det fanns en stor aktivitet på arbetsplatserna. Sanningshalten i det betvivlar vi, tyvärr, och om det fanns en sådan aktivitet så är det ett än större svek att skriva ett avtal och bakbinda det engagemanget utan att få till några väsentliga förändringar från det gamla avtalen.

Den svenska modellen med stora fackföreningar som organiserar nästan alla arbetare och sluter kollektivavtal på i princip alla arbetsplatser håller på att urholkas både genom minskande medlemsantal i facken och olika metoder för att kringgå avtalen från arbetsgivarsidan (t.ex. genom missbruk av visstidsanställningar, bemanningsföretag och inhyrandet av utländsk arbetskraft).
Än så länge är det till arbetsgivarnas fördel, och så länge facken saknar förmåga att anpassa sig och hitta nya sätt att engagera och samla medlemmarna så kommer det fortsätta vara så.

Förbundsledningarna i facken pekar ut kollektivavtalen som det viktigaste man har och målar upp en bild av att alla rättigheter och anställningsförmåner skulle vara beroende av det. Men faktum är att det inte är kollektivavtal som hänger ihop med bra arbetsvillkor. Även de lågavlönade miljonmassorna i Kinas sweatshops arbetar under kollektivavtal. Bra arbetsvillkor för arbetare hänger istället ihop med organisationsgrad och aktivitetsnivå bland medlemmarna.

Om förbundsledningen i IF Metall hade förtroende för medlemmarna och den fackliga styrkan så skulle de inte vara så desperata att få till ett kollektivavtal till varje pris. Om förbundet istället ställde sin styrka och sin möjlighet att använda sig av konfliktåtgärder.

Som systemet med kollektivavtal ser ut idag, där de sluts av toppstyrda fackbyråkratier utan insyn och kontroll från medlemmarnas sida, så är de en boja på arbetarnas möjligheter att ställa sina egna krav och ta strid för dem. Vi får centrala lönehöjningar, men betalar med vår handlingsfrihet.

Det är ett system som alltmer ensidigt gynnar arbetsgivarna.

Direktörerna belönas

När LKAB visar förlustsiffror och nedskärningspaket blir vardag, när arbetarna tittar på varandra över köksbordet och räknar på huslån och dagisavgifter, så fortsätter både nya och gamla chefer att casha in.

Årsbokslutet för LKAB visar att 40 miljoner gick till att försörja utrensade chefer ett par år till. Det fick så kallade fallskärmar, och den nye VD:n en löneförhöjning jämfört med Lars-Eric Aaro motsvarande en månadslön för en undersköterska.

Chefsnivån i bolag och myndigheter belönas alltid: oavsett om de är på jobbet eller slutar, om det är röda eller svarta siffror i bokslutet, om arbetare får gå eller jobba.

De belönas just för att upprätthålla bolagsmakten över dem som skapar värdet, arbetarna i processen och driften. Det handlar inte om ett väl- eller vanskött bolag. Det handlar om maktutövning.

Nu är industrins löneavtal undertecknat och det gav ca 2% för nästkommande år. IF Metalls ordförande Anders Ferbe oroade sig under förhandlingarna för vad som skulle kunna hända om arbetarnas handlingskraft och frustration släpptes lös i till exempel strejker.

Men nu slipper han bekymra sig. Industriarbetarna är kvar på sin plats och bolagsmakten är ohotad. Gamla och nya chefer kan fortsätta att casha in.

Facken i Industrin har enats om avtalskraven

Till våren 2016 är det dags för nya avtalsförhandlingar för industrin. Sedan 1997 har facken inom industrin (IF Metall, GS, Livs, Sveriges Ingenjörer och Unionen) drivit gemensamma förhandlingar om de centrala avtalen.

Som vanligt har medlemmarna inte haft någon möjlighet att ta ställning till kraven, utan de har förhandlats mellan ledningarna för respektive fackförbund. Vilka kraven blev meddelades till medlemmar och allmänhet via en direktsänd presskonferens 2 november.

Kraven utgår från att det blir ett ettårigt avtal, och är som följer:
* Löneförhöjning med 2,8 % (eller minst 450 för de som har mindre än 16 000/mån)
* “Större avsättningar” till livsarbetstidspensionen (i gruvindustrin kallat GLP)
* Partsgemensam modell för “systematiskt jämställdhetsarbete”
* Åtgärder för en förbättrad arbetsmiljö

Lönekravet är detsamma som den förra avtalsrörelsen 2013, och precis som den gången så avvisar arbetsgivarna kravet. Den gången slutade lönehöjningarna på 2,3 %.

Om lönekravet på 2,8 % går igenom, och det blir ett ettårigt avtal, så skulle det innebära en ganska stor höjning av reallönen med tanke på att inflationen och ökningen av Konsumentprisindex, precis som räntorna är mycket låga. Men om avtalet, som förra gången, prutas ned till 2,3 % per år i ett treårigt avtal så blir situationen en annan eftersom det är mycket osäkert om inflationen kommer vara så här låg under en längre tid.

Men lönefrågan tycks vara det minsta problemet i den här uppgörelsen. Det som facken i industrin inte tar upp är frågor om hur man ska bekämpa osäkra anställningar, hur arbetare ska få mer rättigheter på exempelvis jämställdhetsområdet (en partsammansatt modell för “systematiskt jämställdhetsarbete” utan några nya rättigheter är ett slag i luften).

Det är också märkligt att man tar upp frågan om “förbättrad arbetsmiljö” som ett avtalskrav, med tanke på att arbetsmiljön redan är arbetsgivarens ansvar, helt och hållet, och fackens roll är att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar. Den arbetsmiljöfråga som skulle kunna, och borde, drivas avtalsvägen, frågan om arbetstiden, lyser med sin frånvaro.

Att man tar upp livsarbetstidspensionerna i avtalskraven är en naturlig följd av att regeringen meddelat att man tänker höja pensionsåldern redan under den här mandatperioden. Men det återstår att se vad detta allmänna krav kommer innebära i praktiken. Om det ska kunna väga upp en höjd pensionsålder i den allmänna pensionen så kommer det behövas stora inbetalningar, så det här kravet blir nog i bästa fall en återställare av de försämringar som regeringen genomför på hela arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis så upprepar facken i industrin i sina krav från 2013 och ger fritt spelrum åt arbetsgivarsidan att komma med alla nya initiativ. Det bäddar för att vi kommer att få betala löneförhöjningar och eventuella pensionsavsättningar med försämrade villkor.