Knegarkampanjen avvecklas

10 november höll Knegarkampanjen Kiruna extra årsmöte. Vi beslutade där att avveckla föreningen och gå vidare i den anda och riktning som valplattformen pekade ut.

10 000 kronor kommer att skickas till Hamnarbetarförbundet, som efter medlemsomröstning öppnat för konfliktvarsel mot APM Terminals. Knegarkampanjen har strävat efter att sprida arbetardemokratin och hamnarbetarna kan komma att göra detsamma.

Återstoden av föreningens medel kommer enligt stadgarna doneras till verksamhet med liknande syfte.

Medlemmar, sympatisörer och väljare som vill veta mer kan kontakta Jari Söyrinki tel 073 825 5589

Valresultatet 2018

Alla röster har ännu inte redovisats i detalj för kommunerna som Knegarkampanjen kandiderat i. Men det står klart att vi tappat mandatet i Kiruna och inte vunnit något i Gällivare.
I vårt valmanifest skrev vi: ”Den riktiga makten finns inte i kommunfullmäktige. Den riktiga makten finns hos gruvbolagen och förändringen börjar där.”
Därför gjorde vi ingen valkampanj. Vi kandiderade utan kandidater och valsedlar. En röst på oss var ”en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.”
Vi kommer att utvärdera valet, vår verksamhet 2009-2018 och bjuda in medlemmar och sympatisörer från hela landet till ett extra årsmöte i oktober.

Knegarkampanjens kandidater!

Knegarkampanjen ställer upp till val i Kiruna, Gällivare och Pajala kommun.

Det finns inga förtrycka valsedlar och inga listor med kandidater, utan nomineringen har varit öppen.

Det betyder att väljare som vill rösta på oss måste skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel till kommunfullmäktige för den ort det gäller. Det är viktigt att stava rätt, annars blir rösten ogiltigförklarad.

Vill man dessutom rösta på en särskild person måste denna ha lämnat samtycke senast 7 september, alltså idag.

Den öppna nomineringen har lett till att vi rekommenderar följande personer som valbara i respektive kommun:

Kiruna: Jari Söyrinki, gruvarbetare, 35 år

Gällivare: Markus Larsson, VVS-montör, 37 år

Pajala: Tommy Augustsson, lastbilschaufför, 55 år

Har du förtidsröstat kan du ångra dig. Gå till din egen vallokal på valdagen och rösta på Knegarkampanjen.

Så röstar man på Knegarkampanjen

Knegarkampanjen ställer upp i Kiruna, Gällivare och Pajala. Det är en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.

Vi har inga listor med kandidater. En röst på oss kräver en aktiv insats av dig som väljare. Du behöver skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel märkt med ”Val till kommunfullmäktige”.

Vill du rösta på någon särskild person måste denna anmäla samtycke senast 7 september. Då skriver du både namn och parti på en blank valsedel. Ta kontakt med oss så hjälper vi till.

Mail: knegarkampanjen@gmail.com

Tel: 073-8255589

Örebropartiets urspårning

Markus Allard var en gång en vänsterpartist som tog ställning för rätten att försvara sig mot nazister, även om det skulle inkludera att slå någon på käften, och som blev utesluten.

Han kritiserade efter det sitt gamla parti för att inte representera dem som mest behövde det – unga, sjuka, marginaliserade – och startade det lokala Örebropartiet 2014. Han tog med sig en massa unga nyvärvade vänsterpartister som ville göra skillnad och inte bara fösas runt som valboskap åt vänsterpartiets ledamöter i nämnder och styrelser i kommunen. Knegarkampanjen stöttade Örebropartiet när det startades upp med ett mindre solidaritetsbidrag eftersom det verkade kunna utvecklas till en självorganiserad kraft inom arbetarrörelsen som förtjänade allt stöd.

Sedan dess har mycket hänt. Enligt Allard själv har i stort alla medlemmar bytts ut och istället för att utgöra en del av arbetarrörelsens nyorientering uppträder Örebropartiet nu väldigt förvirrat. Det senaste nyförvärvet är Peter Springare, polisen som gjorde främlingsfientliga uttalanden offentligt. Allard själv flirtar öppet med högerpopulismen och ”sverigevännerna” som har en illa dold rasistisk dagordning som ställer arbetare mot arbetare efter etniska linjer och som vill ha tillbaka Allians-regeringen. ”Sverigevännerna” menar att de är kritiska mot migrationspolitiken, men bedriver i själva verket en rent arbetarfientlig politik och låter bolagsägarna komma undan med vad som helst.

Allard har i Örebro utsett lokalpolitikerna till sin fiende nr 1, upphöjt dem till ett nytt påhittat klasskikt frikopplat från kampen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, och pekar istället ut politikerna som ”folkets” fiende. Allard påstår också att avskaffade politikerarvoden (som Knegarkampanjen också kräver) kan finansiera mycket stora satsningar inom vård, skola, omsorg vilket är rena drömmerier. Örebropartiet driver också frågan om mer nattöppet på krogen. Allard blandar högt och lågt och har sedan länge tappat karta och kompass.

Allards senaste bidrag på området ”splittra knegare efter etnicitet” är en artikel på web-platsen Ledarsidorna där han hittat på en ytterligare klassbeteckning – transferiatet. Denna klistrar han på nyanlända som inte har ett arbete – och varnar för att den kommande, troliga, ekonomiska krisen kommer att göra dem till ”trasproletärer”. Det är i Allards värld dessa kommande ”trasproletärer” som är det stora hotet mot levnadsstandarden och arbetsvillkoren, inte de globala bolagen och deras förgreningar i politiken.

Allard är självutnämnd ”marxist” men saknar den mest grundläggande marxistiska förståelsen, nämligen att klasser uppstår ur produktionsförhållandena, att arbetarklassens huvudantagonist är kapitalägarna, att arbetarklassen är internationell till sin grundkaraktär, att folkvandringar i grund och botten orsakas av kapitalets behov och inte tvärtom, att den politiska överbyggnaden och partiväsendet uttrycker den underliggande klasskampen om makt och resurser i samhället. Han förstår inte heller att staten är maktens instrument mot de maktlösa.

Allard har tidigare krävt att staten tar på sig att uppfostra nyanlända till ”svenska värderingar” och påstår i artikeln på Ledarsidorna att den svenska migrationspolitiken bara passar ”politikerna”, inte arbetarklassen och inte kapitalet, och antyder att migrationspolitiken skulle vara en politikerattack på ”folket”.

Allard har stängt in sig i ett skåp med ett pyttelitet kikhål från insidan varifrån han enbart kan se svenska partier, parlament och media och verklighetsuppfattningen blir därmed helt förvrängd. De som väser in till honom där han sitter i skåpet och kikar, verkar dessutom vara hatare av olika kulörer, allt medan Allard missar det dagliga slitet på industriarbetsplatserna och vad som sker i spåret på kapitalets globalisering och den permanenta krisen för alla bolag och stater som har värdepapperiserats och pumpats upp med skulder. Han missar också den överstatliga politiken som slaktar arbetsvillkor och levnadsstandard på alla kontinenter, oljeuttömningen som driver fram klimatförändringar, naturkatastrofer, krigsutvecklingen från Marocko i väster till Pakistan i öster, han missar den svenska uppslutningen kring NATO och världens största vapenexport per capita, de svenska storbolagens roll för dumpade arbetsvillkor i olika frihandelszoner världen över, de svenska bolagens och den svenska statens gemensamma strypning av föreningsfrihet och strejkrätt på hemmaplan, kapitalets växande oförmåga att suga upp den industriella reservarmen som istället skjuter ut miljarder människor till en tillvaro där man inte ens kan sälja sin arbetskraft och lever i rättslöshet, ett öde som delas av marginaliserade befolkningsmassor i alla länder numera. Med mera, med mera.

Markus Allard har vid närmare granskning ingenting att komma med när det gäller knegares behov i förhållande till kapitalet och den politiska makten, utan använder sin hemmasnickrade marxism för att skyla över sin egen hemvist som är undersidan av folkhemsideologin och välfärdsromantiken – föraktet för alla som inte ”var här från början” och medlöperiet till kapitalägarna och de borgerliga politiska partierna. Allard verkar tycka att det var bättre förr, han ropar efter ”samhällskontraktet” och handskas lika vårdslös med arvet från Marx som kommunisterna gjorde som snickrade ihop nya beteckningar på löpande band för att skyla över sin egen anslutning till borgarklassen och inpiskandet av arbetarklassens leverans av obetalt arbete och know-how.

Allard spelar på rädslan för framtiden, som alla populister gör, och är rädd för att själv bli  trasproletär. Fattigdom och kaos kan vänta runt hörnet, det är helt sant, men boten mot detta ligger inte i stängda gränser eller en migrationspolitik som både ”kapitalet och arbetarklassen kan tjäna på”, alltså med arbetarklassen klyvd med nyanlända därnere och inhemska ovanför. Risken för arbetslöshet, utslagning och ren fattigdom kommer att vara en realitet för alla knegare så länge bolagsägarna får hållas. För att komma åt detta krävs att arbetarklassen tar upp striden – tillsammans, förenat och gränslöst – om makten över företag, stater och regeringar, genomdriver sin egen investeringspolitik för att återuppbygga samhället på sina egna villkor och drar in alla i samhällsnyttigt arbete.

Annika B

Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika