Valresultatet 2018

Alla röster har ännu inte redovisats i detalj för kommunerna som Knegarkampanjen kandiderat i. Men det står klart att vi tappat mandatet i Kiruna och inte vunnit något i Gällivare.
I vårt valmanifest skrev vi: ”Den riktiga makten finns inte i kommunfullmäktige. Den riktiga makten finns hos gruvbolagen och förändringen börjar där.”
Därför gjorde vi ingen valkampanj. Vi kandiderade utan kandidater och valsedlar. En röst på oss var ”en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.”
Vi kommer att utvärdera valet, vår verksamhet 2009-2018 och bjuda in medlemmar och sympatisörer från hela landet till ett extra årsmöte i oktober.

Knegarkampanjens kandidater!

Knegarkampanjen ställer upp till val i Kiruna, Gällivare och Pajala kommun.

Det finns inga förtrycka valsedlar och inga listor med kandidater, utan nomineringen har varit öppen.

Det betyder att väljare som vill rösta på oss måste skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel till kommunfullmäktige för den ort det gäller. Det är viktigt att stava rätt, annars blir rösten ogiltigförklarad.

Vill man dessutom rösta på en särskild person måste denna ha lämnat samtycke senast 7 september, alltså idag.

Den öppna nomineringen har lett till att vi rekommenderar följande personer som valbara i respektive kommun:

Kiruna: Jari Söyrinki, gruvarbetare, 35 år

Gällivare: Markus Larsson, VVS-montör, 37 år

Pajala: Tommy Augustsson, lastbilschaufför, 55 år

Har du förtidsröstat kan du ångra dig. Gå till din egen vallokal på valdagen och rösta på Knegarkampanjen.

Så röstar man på Knegarkampanjen

Knegarkampanjen ställer upp i Kiruna, Gällivare och Pajala. Det är en röst på lokalt självstyre av LKAB, arbetarkontroll i alla stora bolag och en gemensam fond för regional utveckling.

Vi har inga listor med kandidater. En röst på oss kräver en aktiv insats av dig som väljare. Du behöver skriva ”Knegarkampanjen” på en blank valsedel märkt med ”Val till kommunfullmäktige”.

Vill du rösta på någon särskild person måste denna anmäla samtycke senast 7 september. Då skriver du både namn och parti på en blank valsedel. Ta kontakt med oss så hjälper vi till.

Mail: knegarkampanjen@gmail.com

Tel: 073-8255589

Örebropartiets urspårning

Markus Allard var en gång en vänsterpartist som tog ställning för rätten att försvara sig mot nazister, även om det skulle inkludera att slå någon på käften, och som blev utesluten.

Han kritiserade efter det sitt gamla parti för att inte representera dem som mest behövde det – unga, sjuka, marginaliserade – och startade det lokala Örebropartiet 2014. Han tog med sig en massa unga nyvärvade vänsterpartister som ville göra skillnad och inte bara fösas runt som valboskap åt vänsterpartiets ledamöter i nämnder och styrelser i kommunen. Knegarkampanjen stöttade Örebropartiet när det startades upp med ett mindre solidaritetsbidrag eftersom det verkade kunna utvecklas till en självorganiserad kraft inom arbetarrörelsen som förtjänade allt stöd.

Sedan dess har mycket hänt. Enligt Allard själv har i stort alla medlemmar bytts ut och istället för att utgöra en del av arbetarrörelsens nyorientering uppträder Örebropartiet nu väldigt förvirrat. Det senaste nyförvärvet är Peter Springare, polisen som gjorde främlingsfientliga uttalanden offentligt. Allard själv flirtar öppet med högerpopulismen och ”sverigevännerna” som har en illa dold rasistisk dagordning som ställer arbetare mot arbetare efter etniska linjer och som vill ha tillbaka Allians-regeringen. ”Sverigevännerna” menar att de är kritiska mot migrationspolitiken, men bedriver i själva verket en rent arbetarfientlig politik och låter bolagsägarna komma undan med vad som helst.

Allard har i Örebro utsett lokalpolitikerna till sin fiende nr 1, upphöjt dem till ett nytt påhittat klasskikt frikopplat från kampen mellan arbetarrörelsen och borgerligheten, och pekar istället ut politikerna som ”folkets” fiende. Allard påstår också att avskaffade politikerarvoden (som Knegarkampanjen också kräver) kan finansiera mycket stora satsningar inom vård, skola, omsorg vilket är rena drömmerier. Örebropartiet driver också frågan om mer nattöppet på krogen. Allard blandar högt och lågt och har sedan länge tappat karta och kompass.

Allards senaste bidrag på området ”splittra knegare efter etnicitet” är en artikel på web-platsen Ledarsidorna där han hittat på en ytterligare klassbeteckning – transferiatet. Denna klistrar han på nyanlända som inte har ett arbete – och varnar för att den kommande, troliga, ekonomiska krisen kommer att göra dem till ”trasproletärer”. Det är i Allards värld dessa kommande ”trasproletärer” som är det stora hotet mot levnadsstandarden och arbetsvillkoren, inte de globala bolagen och deras förgreningar i politiken.

Allard är självutnämnd ”marxist” men saknar den mest grundläggande marxistiska förståelsen, nämligen att klasser uppstår ur produktionsförhållandena, att arbetarklassens huvudantagonist är kapitalägarna, att arbetarklassen är internationell till sin grundkaraktär, att folkvandringar i grund och botten orsakas av kapitalets behov och inte tvärtom, att den politiska överbyggnaden och partiväsendet uttrycker den underliggande klasskampen om makt och resurser i samhället. Han förstår inte heller att staten är maktens instrument mot de maktlösa.

Allard har tidigare krävt att staten tar på sig att uppfostra nyanlända till ”svenska värderingar” och påstår i artikeln på Ledarsidorna att den svenska migrationspolitiken bara passar ”politikerna”, inte arbetarklassen och inte kapitalet, och antyder att migrationspolitiken skulle vara en politikerattack på ”folket”.

Allard har stängt in sig i ett skåp med ett pyttelitet kikhål från insidan varifrån han enbart kan se svenska partier, parlament och media och verklighetsuppfattningen blir därmed helt förvrängd. De som väser in till honom där han sitter i skåpet och kikar, verkar dessutom vara hatare av olika kulörer, allt medan Allard missar det dagliga slitet på industriarbetsplatserna och vad som sker i spåret på kapitalets globalisering och den permanenta krisen för alla bolag och stater som har värdepapperiserats och pumpats upp med skulder. Han missar också den överstatliga politiken som slaktar arbetsvillkor och levnadsstandard på alla kontinenter, oljeuttömningen som driver fram klimatförändringar, naturkatastrofer, krigsutvecklingen från Marocko i väster till Pakistan i öster, han missar den svenska uppslutningen kring NATO och världens största vapenexport per capita, de svenska storbolagens roll för dumpade arbetsvillkor i olika frihandelszoner världen över, de svenska bolagens och den svenska statens gemensamma strypning av föreningsfrihet och strejkrätt på hemmaplan, kapitalets växande oförmåga att suga upp den industriella reservarmen som istället skjuter ut miljarder människor till en tillvaro där man inte ens kan sälja sin arbetskraft och lever i rättslöshet, ett öde som delas av marginaliserade befolkningsmassor i alla länder numera. Med mera, med mera.

Markus Allard har vid närmare granskning ingenting att komma med när det gäller knegares behov i förhållande till kapitalet och den politiska makten, utan använder sin hemmasnickrade marxism för att skyla över sin egen hemvist som är undersidan av folkhemsideologin och välfärdsromantiken – föraktet för alla som inte ”var här från början” och medlöperiet till kapitalägarna och de borgerliga politiska partierna. Allard verkar tycka att det var bättre förr, han ropar efter ”samhällskontraktet” och handskas lika vårdslös med arvet från Marx som kommunisterna gjorde som snickrade ihop nya beteckningar på löpande band för att skyla över sin egen anslutning till borgarklassen och inpiskandet av arbetarklassens leverans av obetalt arbete och know-how.

Allard spelar på rädslan för framtiden, som alla populister gör, och är rädd för att själv bli  trasproletär. Fattigdom och kaos kan vänta runt hörnet, det är helt sant, men boten mot detta ligger inte i stängda gränser eller en migrationspolitik som både ”kapitalet och arbetarklassen kan tjäna på”, alltså med arbetarklassen klyvd med nyanlända därnere och inhemska ovanför. Risken för arbetslöshet, utslagning och ren fattigdom kommer att vara en realitet för alla knegare så länge bolagsägarna får hållas. För att komma åt detta krävs att arbetarklassen tar upp striden – tillsammans, förenat och gränslöst – om makten över företag, stater och regeringar, genomdriver sin egen investeringspolitik för att återuppbygga samhället på sina egna villkor och drar in alla i samhällsnyttigt arbete.

Annika B

Barcelona behöver en arbetarregering

Idag råder maktvakuum och impotens i Barcelona men arbetarrörelsen kan öppna vägen till en befriad zon och sätta ett europeiskt exempel.

Efter fem års kampanjande för katalansk självständighet har separatisterna lyckats avliva sig själva som politiskt förtroendeingivande ledare. De har utelämnat hela befolkningsmassan till de mest reaktionära krafterna i spansk politik – Partido Popular, kungahuset och Guardia Civil – och ägnar sig nu åt att skära halsen av varandra på sociala medier.

Centralregeringen i Madrid har återtagit initiativet, uppbackad av EU och NATO. De har valt att utlysa regionalt nyval den 21 december, dra igång rättsprocesser mot separatister parallellt med förlängda mandat för den nationella polisstyrkan Guardia Civil. De väntar med att låta polisbatonger och tanks tala.

I två månader kommer nu situationen mest troligt att präglas av ett maktvakuum. Inom detta vakuum kommer polariseringen att växa men ingen av de nuvarande politikerna kommer att kunna presentera en lösning på vare sig maktfrågan eller de dagliga konflikterna om jobbtrygghet, arbetsmiljö, löner, arbetslöshet, yttrande- och organisationsfrihet på jobbet, chefsvälde och bolagsmakt, strejkrätt, bostadslån, trångboddhet, levnadsstandard, köpkraft med mera, med mera.

Barcelona har en av EU:s största och geografiskt mest sammanhållna sektioner av arbetarklassen, i industribältet runt miljonstaden. Den är multikulturell, flerspråkig och jobbar i många fall i internationella företag. Arbetarklassen runt Barcelona har band både till resten av Spanien, till Latinamerika, till Nordafrika genom sina familjer. Flera långa strejker har utkämpats de senaste åren, tex på CocaCola.

Strejkande arbetare vid Panrico i Barcelona 2013

En av de mer kända strejkerna var den på livsmedelsföretaget Panrico’s Barcelona-anläggning. I flera månader strejkade arbetarna för att försvara sig mot avskedanden och fick då i handling erfara, för det första, hur den katalanska polisstyrkan Mossos de Esquadra bröt upp deras strejkkedjor och misshandlade strejkvakter, för det andra fick de klart för sig att företagsledningen hade direkta personband till regionregeringens korrupte president Arturo Mas, dåvarande katalansk separatistledare, och för det tredje insåg de att båda de fackliga federationerna CCOO och UGT motarbetade dem och hindrade strejkens spridning till Panrico´s andra anläggningar. Ett yttrande angående separatist-partierna från en av de strejkande var att de var ”nöjda med dem som hjälpte dem att avslöja banden mellan de korrupta politikerna och företaget men att de var helt likgiltiga till vilken polis som misshandlade dem, spansk eller katalansk”.

Los Mossos de Esquadra angriper strejkande vid Pan Rico´s fabrik 2013

Denna inställning blixtbelyser hela frågan från ett arbetarperspektiv. Behovet är en arbetarregering, inte en fortsättning på nationalistfäktandet och inte mer poliser. Så hur ska maktvakuumet och månaderna fram till valet användas? Vare sig Madrid, Barcelona eller Bryssel har i grunden något annat än rättslöshet och polis att erbjuda den arbetande befolkningen i Katalonien, även om dagens demonstranter i Barcelona viftat med alla tre flaggorna.

Den förenande väg som nu istället plötsligt ställts på glänt för befolkningen i Katalonien – ut ur impotens, maktvakuum, polisvåld – är att gå samman med Barcelonas arbetarklass i en gemensam kamp mot all borgerlig politik och allt polisvåld. Ställer man arbetarkampen överst på dagordningen – för jobb och arbetsvillkor, mot myndigheternas olagligförklarande av minsta protest och strejkvakt, mot de fortsatta vräkningarna av skuldsatta som görs hemlösa, och så vidare, i rörelsen mot centralregeringen, så kan en verklig styrka byggas upp. Men för att klara det kommer man, för det första, att behöva driva ut Guardia Civil och stå emot regionpolisen Mossos de Esquadra men också vrida separatismen ur händerna på de politik-tomtar som splittrat befolkningen och ta taktpinnen själva.

Puigdemont-Junqueras-Sesion-Control-Parlament_1119198639_66274070_667x375

Oriol Junqueras och Carles Puigdemont, separatistledare i Katalonien

Valrörelsen som väntar behöver nu användas för att bygga det arbetaralternativ som kan rycka Barcelona ur globalkapitalismens händer och upprätta en arbetarnas befriade zon. Detta vore något som skulle kasta om styrkeförhållandena i EU och väcka arbetarsolidariteten i Europa och även på andra håll.

Det brådskar nu att samla upp de eftersatta behov som varje arbetarfamilj i regionen har och att bilda de arbetarkommittéer som kan driva arbetarpartier och fack framför sig till punkten för att bilda en arbetarregering i Barcelona.

/ Annika

INSÄNT: Ett möjlighetens fönster öppnar sig

Medan försommaren sprider sig över landet, arbetslagen räknar ned till en efterlängtad sommarledighet, skolungdomarna övar sånger inför skolavslutningen, så detonerade det senaste terrordådet i Manchester. 5000 militärpoliser kommenderades genast ut. Kameraövervakningen på allmänna platser intensifierades överallt. I de gråtande människohoparna är det numera prästerna som representerar samhället. Arbetarrörelsen är helt tyst och sluter upp kring myndigheterna.

En fredag för nån månad sen small det på Drottninggatan i Stockholm. Polisen lyftes snabbt fram som de nya nationalhjältarna. Ropen skallade efter polisrazzior på arbetsplatserna för att jaga underbetalda arbetare, med socialdemokratiska ministrar som talkörsledare. Myndigheterna återupptog kampanjen för att bunkra konserver, kontanter och färskvattendunkar i hemmen.

I takten med Daesh´ (IS) förluster i Syrien och Irak har skiljelinjen mellan ”de där borta” och ”vi här hemma” blivit alltmer ihålig. Jihadister spränger sig här som där. Cyberattacker från servrar i Moldavien eller Nordkorea stänger ned svenska kommuners datatrafik samtidigt som offren för terrordåd, inbördeskrig och imperialistiska ockupationer blivit en del av våra bekantskapskretsar och vardagsmiljöer. Detta sker parallellt som valen i USA och EU-länderna rapporteras av media som om de vore inrikesval i Sverige. Gränsen mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” håller i själva verket på att helt lösas upp som en följd av de globaliserade kapitalrörelserna, produktions- och distributionskedjorna och de överstatliga regimerna. Och överallt är arbetarrörelsen lika svarslös och underdånig. Nästan.

När jag försöker syna nutiden och det epokskifte vi helt uppenbart befinner oss i, springer jag på låten ”Fred” av Mikael Wiehe och som Thåström gjorde så bra. Wiehe ifrågasätter här hela den sanning som terrordåden banar väg för – att vi ska lita på myndigheterna och underdåna oss nationalstaten och lagen – och han säger det som så länge var en självklarhet inom arbetarrörelsen, att varje fred byggs på klassvillkor.

”Med lag ska landet byggas upp. Och lagen kräver fred så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer. Men om folket kräver mer betalt för smöret som dom sålt, då är det brott mot fred och lag och det kallas för revolt”.

Jag tänker att den förkrigstid som vi helt uppenbart befinner oss i – oavsett vad vi tycker om det – faktiskt bär på möjligheten att nu bryta underdånigheten och att arbetarrörelsen måste börja formulera svar som kan lösa samhällskriserna.

Men för att kunna göra det måste karta, kompass och GPS uppgraderas och kalibreras och en realistisk lägesbestämning göras för arbetarklassen. Till en sådan analys borde alla oberoende krafter nu börja bidra för ett ”window of opportunity” håller på att öppnas för arbetarklassen, det är min absoluta övertygelse.

Det jag själv ser som hållpunkter och vill bidra med är följande:

• Jihadisternas krigföring och terror – därborta och här hemma – för att kasta mänskligheten tillbaks till medeltiden och avskaffa alla fri- och rättigheter får inte förblinda oss så till den grad att vi sluter upp bakom militärpoliser och regeringar – som i nästa vända kommer att rikta all sin kraft mot en oberoende arbetarrörelse. Hur vidriga Daesh än är och hur rädda vi än blir, måste vi hålla huvudet kallt och se att jihadisterna inte till närmelsevis utgör samma hot mot en framväxande arbetarrörelse som USAs och EUs militärpolitiska övermakt, med poliskårerna som spjutspetsar mot alla tendenser till oberoende och klassmässiga aktioner. Att få skydd från dem är lika pålitligt som maffians ”beskyddarverksamhet”. Går man sin egen väg är man dödens.

Det är dessutom så att ansvaret för att Daesh överhuvudtaget kommit till och blivit en masskraft för utskjutna befolkningsmassor och en inspirationskälla för diskriminerade invandrare och muslimskt sökande, måste läggas där det hör hemma – hos USA och deras allierade. De invaderade Irak och Afghanistan med påföljande makttomrum, och ströp därefter den all-arabiska revolutionsvågen 2011-12 för att bevara återstående kungadömen, despotregimer och staten Israels strypgrepp. För att göra slut på Daesh behöver vi slå åt två håll – både strida mot USAs och EUs Mellanösternpolitik – med Sveriges benägna bistånd – och främja att de kurdiska frihetskämparna i området, YPG, som konfronterar Daesh dagligen och konkret får vapen, utan att de åläggs politiska villkor eller band.

• Spektaklet i världspolitiken med klanen Donald Trump i Vita Huset förebådar stora omvälvningar. Att denna Caligula-liknande arbetarhatare tagit kontrollen i supermakten USA, delvis med stöd av amerikanska arbetare som vänt sig högerut efter att Obamas ”Change” inte levererat, är ett tecken på att det politiska systemet är på väg att byta kostym. Donald Trumps regering är en politisk kentaur (sagodjur som är till hälften människa, till hälften häst) som inte kommer att kunna ge någon av sina påhejare eller väljare vad just de har begärt. Problemen syns mest i löftena om att ta ”hem” tillverkningsindustrin. Direkt efter att han installerats som president kallade Trump in 28 storföretags ledare och AFL-CIOs ordförande (motsvarande LO-ordföranden i Sverige) och lovade stora skatteavdrag för de företag som flyttar ”hem” fabriker. Han hyllades av flera höga bolagschefer och fackpampar men kruxen är flera. De globala bolagen är sedan decennier tillbaka internationella pyramider med bl a ”kostnadseffektivitet” och ”riskspridning” som ledande principer, och att flytta arbetstillfällen från låglönezonerna i Asien och Latinamerika till USA, innebär att liknande zoner i så fall måste öppnas i USA i stor skala. Frågan är om de arbetare som hoppats på Trumps företagaranda som jobbmotor kommer att vara lika nöjda när det visar sig att det handlar om att flytta ”hem” även kinesiska och bangladeshiska arbets- och levnadsvillkor? Frågan är också om de globala USA-ledda bolagen kommer tycka att detta är mödan värt för att få del av Trumps skatteavdrag eller om de pengarna kan dras in genom t ex värdepappersplaceringar, och att de kan stå sig i den globala konkurrensen utan Trumpens bistånd? För att genomföra ”hemtagning av jobb” och öppna zoner för superexploatering i Midwest kommer det helt enkelt att krävas en annan typ av regim. En regim som kan slå direkt mot arbetarsträvandena och även kommendera kapitalrörelserna på ett mer direkt sätt.

• Trumps makttillträde förebådar i mina ögon en kommande politisk kris som öppnar upp klasskonflikten från sitt dvalaliknande tillstånd. När knivarna börjar slipas från Washington kommer inte arbetarklassen att kunna förbigå det med tystnad för den kommer att vara direkt berörd. Den amerikanska arbetarklassen var en gång i tiden världens mest stridbara och så sent som på 60talet klev sociala – till och med revolutionära – organisationer inom den svarta amerikanska befolkningen fram, och hela landet stod och vägde. Banden till den ”vita arbetarklassen” var på väg att knytas när initiativtagarna mördades av FBI. Men snart består  den amerikanska arbetarklassen till sin majoritet av svarta och de  befinner sig redan idag på stridsfot mot polisbrutalitet och rasförtryck. De utgör i mina ögon plantan i fröet till den motmaktsrörelse som förr eller senare kommer att ge sig till känna i USAs arbetarklass.

• Även i Europa arbetar tiden för arbetarklassen när högerpopulisterna nu alltmer visar sig impotenta och svarslösa. Både Marine Le Pen och Jimmie Åkesson tillhör idag etablissemanget, de verkar inom EUs ramar och förlorar snabbt sin trovärdighet i arbetarleden när de inte kan leverera den utlovade tryggheten och återställarpolitiken. UKIP i England har redan bevisat sig vara kapitalets drängar och Brexit driver ned levnadsvillkoren när Theresa May i Storbritannien nu ska rädda finanscentret City of London genom att slakta löner, villkor och halvera skattesatser. Högerpopulisterna har dragit politiska växlar i snart 15 år i den häxkittel som bubblar efter att industri och social service slaktats av globalkapitlet i allians med de politiska partierna. Men den sociala vreden som under det senaste decenniet styrts in i deras banor och till religiös revanschism, kommer att börja ta sig andra vägar när återvändsgränden blir uppenbar. Direktkollektivistiska kamputbrott som kan bli uthålliga, ligger allt närmre till hands.

• Efter att den all-arabiska resningen trycktes tillbaka och kontrarevolutionen segrade 2013 i arabvärldens största land Egypten med 80 miljoner invånare och en stridbar arbetarklass; efter att befrielsekampen i Syrien omvandlades till ett inbördeskrig utan synligt slut, har arbetarkampen inte hörts eller synts till i den internationella skalan. Inte förrän strejker och regeringsprotester i Latinamerika började fylla nyhetsmedia under våren. I ett avseende ligger Latinamerika ett antal år före både Europa och USA och det är att de har prövat oljeimpregnerad vänsterpopulism i regeringsställning och inte fått något mer än ett flyktigt minne som nu fördunklas i tårgasrök.

Det var i slutet av 90talet som den latinamerikanska ”vänstervågen” inleddes med sociala revolter i land efter land och som tvingade bort globala bolag och fällde gamla regimer.

Regeringspartiet MAS i Bolivia håller valmöte

På hela kontinenten installerades sen vänsterregeringar och 2001 förde arbetarrörelsen Arbetarpartiet och Lula da Silva till makten i Brasilien. I Venezuela hade Chavez vunnit presidentvalet 1998 och börjat möblera om i det nationella oljebolaget PDSVA när han 2002 utsattes för en statskupp, uppbackad av USA. Den massrörelse som tvingade tillbaks Chavez till makten öppnade en period på närmare 15 år som kallats den ”bolivarianska revolutionen” och Chavez talade ofta om att han ville införa en socialism för 2000-talet. Vid närmare påseende har det dock visat sig att Chavez inte hade något med arbetarrörelsen att göra utan var en vänsternationalistisk fd general, med klassiska latinamerikanska populistiska drag. Han var en regent som utnyttjade de skarpa klassmotsättningarna på kontinenten för att höja sig över och spela ut dem mot varandra. Hans ”socialistiska” politik gick ut på att marknadsföra det egna oljebolaget PDVSA genom att koppla ihop sig med revoltvågen; sluta allianser med de nya vänsterregeringarna i de andinska länderna via ett eget handelsområde ALBA; skaffa sig vänsterlegitimitet genom att rädda Kuba från statskonkurs och att försörja ön med bränsle; öppna nya oljefält i Amazonasområdet genom att bilda partnerbolag med oljebolagen i de imperialistiska länderna; bedriva fattigdomsbekämpning i hemlandet för att vinna rösterna hos miljonmassorna i kåkstäderna; bygga upp en statsbyråkratisk koloss för att dirigera resursflödena, kontrollera arbetarrörelsen via statskontrollerade ”arbetsplatsråd” och befolkningen via ”kommunala råd”.

2005 försökte den gamla bolagsledningen i PDVSA med USAs hjälp avsätta Chavez via en lockoutvåg men oljearbetarna genomskådade det hela och tog över driften på raffinaderierna och Chavez blev kvar. Efter det var det många som trodde att Chavez var en arbetarvän men 2007 visade han sitt verkliga ansikte då han drev igenom antifackliga reformer och de nya oberoende facken började jagas. Samma år packades hela rörelsen ihop i det nya partiprojektet PSUV dit alla offentligt anställda beordrades som medlemmar. Under Chavez år vid makten lyste produktiva investeringar med sin frånvaro, importberoendet av livsmedel och insatsvaror blev nästan 100% och drogbaronerna började ta för sig. Flera högt uppsatta figurer under Chavez har ertappats med fingrarna i drogburken och utlämnats till USA och Colombia. Under Chavez nationaliserades många företag som var på fallrepet och gavs till militärerna och Venezuela är idag, 2 år efter Chavez död, en byråkratisk militärekonomi som snabbt avvecklar alla demokratiska och arbetardemokratiska fri- och rättigheter. Trots detta har stora delar av den europeiska vänstern tillhört chavismens stödtrupper, antagligen pga frikostiga bidrag från PDVSA. I flera länder har chavismen inspirerat till vänsterpopulististiska partier som SYRIZA i Grekland och Podemos i Spanien.

”Det finns ingen mat” Venezuela 2017

Nu när Venezuela inte längre kan föda sin egen befolkning och kommenderar ut militären att spreja demonstranter med tårgas och vattenkanoner och släpper lös PSUVs paramilitära gren att göra som de vill med dödsoffer som följd, har den öppna kampen om makten återigen ställts på dagordningen i Venezuela och det är så att hela regimen – president Maduro och den borgerligt dominerade nationalförsamlingen – måste störtas och ersättas av en arbetar- och överlevnadsregering som kan börja återuppbygga landet.

”Ut med Temer” Brasilien 2017

Striderna i Venezuela sammanfaller med att arbetarklassen tar nya initiativ i grannlandet Brasilien – Latinamerikas största land. I samband med fotbollsVM och OS växte en proteströrelse mot korruptionen fram. Arbetarpartiet drevs bort från makten 2016 av en ännu mer korrupt borgerlighet, och den nya maktklicken driver nu igenom drakoniska åtgärder mot arbetsrätten och arbetsvillkoren. Den första generalstrejken i Brasilien sedan demokratin infördes 1985 hölls för en månad sedan och nyligen har militären kommenderats ut att slå ned protesterna som organiseras av fackföreningarna och Arbetarpartiet.

Efter att vänsterregeringarna körts i botten eller avsatts på den latinamerikanska kontinenten har oppositions- och kampviljan nu börjat återvända och förutsättningarna för att nya starka oljeimpregnerade män ska förleda rörelserna är avsevärt uttunnade. Dessutom ligger möjligheten till en regionalt samordnad arbetarrörelse i Latinamerika i öppen dager pga den kulturella och språkliga närheten mellan alla länderna på kontinenten.

• Regimkriserna i USA och EU, direktkollektivistiska kamputbrott i Latinamerika och högerpopulismens impotens är kort som vänts upp på spelbordet. Vad som göms i andra kort vet vi inte men för min del så ser jag stora möjligheter framöver för arbetarklassen som inte längre går i vare sig socialdemokraternas eller i gamla kommunistpartiers ledband, och dessutom håller på att pressa sig igenom erfarenheterna av höger- och vänsterpopulism. Nu när klassen börjar komma ut på andra sidan och avståndet mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” smälter samman, ligger insikten om vikten att bygga ett eget klassmässigt svar på samhällskriserna nära till hands.

• En hållpunkt för en ny arbetarrörelse är att den inte bara behöver överkomma geografiska och kulturella avstånd utan också måste hålla ihop kvinnor och män emellan. Den djupaste och mest förödande splittringsfaktorn i hela arbetarrörelsens historia har varit den mellan män och kvinnor och alla arbetarrörelser och -partier har vidarebefordrat en patriarkal befälsordning med de egna kvinnorna som första offer. I alla klasskampsoppositionella vågor och verkligt samhällsomvälvande perioder, har därför kvinnorna kastat sig längst fram för att det har varit de som haft mest att vinna på en ny ordning och att de egna organisationernas maktförhållanden omvandlas. Därför ser jag med stor tillförsikt att arbetarkvinnor inte längre accepterar att hållas tillbaka i fack och på arbetsplatser, att kvinnor ställer sig i spetsen för kampvågor och att medvetenheten om att kvinnoförtryck och sexism inte har i arbetarrörelsen att göra blir allt mer spridd. Den nya arbetarrörelsens frontfigurer kommer att vara de arbetarkvinnor som helt enkelt fått nog och är beredda att gå hela vägen.
Annika Blomberg