Arbetarklassen i Barcelona kan kämpa sig till initiativet i Katalonien

Sedan några veckor frågar sig många vad som händer i Spanien där polisen den 1 oktober brutalt misshandlade folk i vallokaler som ville lägga sin röst på att upprätta en ny stat – Katalonien – fri från den spanska monarkin och resterna från Francos diktatur som finns inbäddade i den spanska konstitutionen och i regeringspartiet PP.

Hela styrsättet i Spanien skakas nu om och globalkapitalets kroniska kris sedan 2008 driver fram konflikter mellan olika falanger av borgerligheten som öppet slåss om en krympande kaka. I borgarnas konflikt om Katalonien har arbetarklassen ännu inte valt sida. Det beror på att det på båda sidor finns korrupta politiker – både señor Puigdemont och señor Rajoy är högerpolitiker – som förstör levnadsstandarden och arbetsvillkoren, skickar polisen på strejkkedjor och använder den statliga militärpolisen Guardia Civil mot sociala protester. Allt medan de spottar ur sig fraser om demokrati och rättsstat.

Majoriteten av Kataloniens industriarbetare jobbar i industribältet runt Barcelona där det finns stora spanska och internationella företag – framförallt inom energisektorn och bilindustrin men också inom livsmedelsproduktionen. Tillsammans med byggjobbare och serviceanställda utgör de maktlösa långinkomsttagarna omkring 90% av dem som jobbar i regionen. Katalonien är sedan länge en av Spaniens mest industrialiserade och urbaniserade regioner. De största företagen är bland annat Seat, Nissan, Volkswagen, Endesa, Gas Natural och Nestle. Servicejobbarna finns till stor del inom turismen eftersom Barcelona är en av världens viktigaste turistmetropoler. Sedan 40-talet har Katalonien varit en invandringsregion och arbetarklassen i Barcelona är dessutom multikulturell och talar många språk vid sidan av spanska och katalanska.

Krisen från år 2008 och framåt har varit brutal för alla som är beroende av en lön för att leva. Arbetslöshet och hemlöshet har skjutit i taket. Nya partier har bildats, gamla har skott sig i gigantiska korruptionshärvor. Det finns ett utbrett hat mot de ansvariga. Protester och strejker utsätts för hård repression och för två år sen instiftades en ”munkavlelag” som straffbelade protester med höga böter. Även strejkvakter dras inför rätta. Allt detta har katalanska nationalister har dragit nytta av. De har riktat populistiska svingar mot centralregeringen i Madrid som i sin tur svarat med åtal och polis och betett sig som katolska kyrkans sändebud, som fortfarande verkar anse att den spanska enhetsstaten är helig mark. Bland de nya partierna finns det flera vänsterpopulister och ett av dem är såpass nationalistiskt att de har lierat sig med högern för att få loss Katalonien från Spanien.

Arbetarklassen med sina arbetskamrater inom samhällsservice har allt att vinna på att centralregeringen i Madrid och EU-trojkan drivs bort från Katalonien. Men separatisterna kommer inte och vill inte bryta med Bryssel och arbetarklassen behöver kämpa till sig initiativet för att krisen ska få en lösning som håller. Det som behövs är en politik för säkra och fasta jobb, bostäder och investeringar – med garantier för friheten att organisera sig kring rättigheter och vardagsbehov, för att bekämpa politiska parasiter och utsugande bolag. Detta skulle mycket väl kunna genomföras med Barcelonas arbetarklass vid rodret men då krävs en långt gången självorganisering som kan driva ut Guardia Civil från Katalonien, hålla regionalpolisen stången, och sedan en inriktning på att själva ta makten i regionen.

Barcelonas arbetarklass är mångmiljonhövdad, välutbildad och multikulturell, den har mycket konfliktvana och allt större insikter om att de traditionella facken går bolagens och regeringens ärenden. Den 3 oktober strejkade många arbetare i protest mot polisbrutaliteten den 1 oktober.

Barcelonas hamnarbetare. I somras vann de en nationell strejk mot avskedanden och försämrade arbetsvillkor. Hamnarbetarna bojkottade  militärpolisen Guardia Civils fartyg i deras hamn inför den 1 oktober. HAmnarbetarna deltog i strejken 3 oktober.

En väg att gå för att bygga upp ett arbetarinitiativ i Katalonien-krisen vore att bygga en självorganisering på industriarbetsplatserna för att ta itu med frågan om hur Guardia Civil kan drivas ut, hur regionalpolisens och frankisternas handlingsutrymme kan spärras och vilka kampmetoder som behöver användas

En sak är säker. Sätter Barcelonas arbetare sig i rörelse för att driva igenom sina behov och krav kommer de inte att stå ensamma. Arbetarsolidariteten i Europa kommer att väckas omgående.

Annika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s