INSÄNT: Ett möjlighetens fönster öppnar sig

Medan försommaren sprider sig över landet, arbetslagen räknar ned till en efterlängtad sommarledighet, skolungdomarna övar sånger inför skolavslutningen, så detonerade det senaste terrordådet i Manchester. 5000 militärpoliser kommenderades genast ut. Kameraövervakningen på allmänna platser intensifierades överallt. I de gråtande människohoparna är det numera prästerna som representerar samhället. Arbetarrörelsen är helt tyst och sluter upp kring myndigheterna.

En fredag för nån månad sen small det på Drottninggatan i Stockholm. Polisen lyftes snabbt fram som de nya nationalhjältarna. Ropen skallade efter polisrazzior på arbetsplatserna för att jaga underbetalda arbetare, med socialdemokratiska ministrar som talkörsledare. Myndigheterna återupptog kampanjen för att bunkra konserver, kontanter och färskvattendunkar i hemmen.

I takten med Daesh´ (IS) förluster i Syrien och Irak har skiljelinjen mellan ”de där borta” och ”vi här hemma” blivit alltmer ihålig. Jihadister spränger sig här som där. Cyberattacker från servrar i Moldavien eller Nordkorea stänger ned svenska kommuners datatrafik samtidigt som offren för terrordåd, inbördeskrig och imperialistiska ockupationer blivit en del av våra bekantskapskretsar och vardagsmiljöer. Detta sker parallellt som valen i USA och EU-länderna rapporteras av media som om de vore inrikesval i Sverige. Gränsen mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” håller i själva verket på att helt lösas upp som en följd av de globaliserade kapitalrörelserna, produktions- och distributionskedjorna och de överstatliga regimerna. Och överallt är arbetarrörelsen lika svarslös och underdånig. Nästan.

När jag försöker syna nutiden och det epokskifte vi helt uppenbart befinner oss i, springer jag på låten ”Fred” av Mikael Wiehe och som Thåström gjorde så bra. Wiehe ifrågasätter här hela den sanning som terrordåden banar väg för – att vi ska lita på myndigheterna och underdåna oss nationalstaten och lagen – och han säger det som så länge var en självklarhet inom arbetarrörelsen, att varje fred byggs på klassvillkor.

”Med lag ska landet byggas upp. Och lagen kräver fred så att dom som äger makt och guld ska kunna tjäna ännu mer. Men om folket kräver mer betalt för smöret som dom sålt, då är det brott mot fred och lag och det kallas för revolt”.

Jag tänker att den förkrigstid som vi helt uppenbart befinner oss i – oavsett vad vi tycker om det – faktiskt bär på möjligheten att nu bryta underdånigheten och att arbetarrörelsen måste börja formulera svar som kan lösa samhällskriserna.

Men för att kunna göra det måste karta, kompass och GPS uppgraderas och kalibreras och en realistisk lägesbestämning göras för arbetarklassen. Till en sådan analys borde alla oberoende krafter nu börja bidra för ett ”window of opportunity” håller på att öppnas för arbetarklassen, det är min absoluta övertygelse.

Det jag själv ser som hållpunkter och vill bidra med är följande:

• Jihadisternas krigföring och terror – därborta och här hemma – för att kasta mänskligheten tillbaks till medeltiden och avskaffa alla fri- och rättigheter får inte förblinda oss så till den grad att vi sluter upp bakom militärpoliser och regeringar – som i nästa vända kommer att rikta all sin kraft mot en oberoende arbetarrörelse. Hur vidriga Daesh än är och hur rädda vi än blir, måste vi hålla huvudet kallt och se att jihadisterna inte till närmelsevis utgör samma hot mot en framväxande arbetarrörelse som USAs och EUs militärpolitiska övermakt, med poliskårerna som spjutspetsar mot alla tendenser till oberoende och klassmässiga aktioner. Att få skydd från dem är lika pålitligt som maffians ”beskyddarverksamhet”. Går man sin egen väg är man dödens.

Det är dessutom så att ansvaret för att Daesh överhuvudtaget kommit till och blivit en masskraft för utskjutna befolkningsmassor och en inspirationskälla för diskriminerade invandrare och muslimskt sökande, måste läggas där det hör hemma – hos USA och deras allierade. De invaderade Irak och Afghanistan med påföljande makttomrum, och ströp därefter den all-arabiska revolutionsvågen 2011-12 för att bevara återstående kungadömen, despotregimer och staten Israels strypgrepp. För att göra slut på Daesh behöver vi slå åt två håll – både strida mot USAs och EUs Mellanösternpolitik – med Sveriges benägna bistånd – och främja att de kurdiska frihetskämparna i området, YPG, som konfronterar Daesh dagligen och konkret får vapen, utan att de åläggs politiska villkor eller band.

• Spektaklet i världspolitiken med klanen Donald Trump i Vita Huset förebådar stora omvälvningar. Att denna Caligula-liknande arbetarhatare tagit kontrollen i supermakten USA, delvis med stöd av amerikanska arbetare som vänt sig högerut efter att Obamas ”Change” inte levererat, är ett tecken på att det politiska systemet är på väg att byta kostym. Donald Trumps regering är en politisk kentaur (sagodjur som är till hälften människa, till hälften häst) som inte kommer att kunna ge någon av sina påhejare eller väljare vad just de har begärt. Problemen syns mest i löftena om att ta ”hem” tillverkningsindustrin. Direkt efter att han installerats som president kallade Trump in 28 storföretags ledare och AFL-CIOs ordförande (motsvarande LO-ordföranden i Sverige) och lovade stora skatteavdrag för de företag som flyttar ”hem” fabriker. Han hyllades av flera höga bolagschefer och fackpampar men kruxen är flera. De globala bolagen är sedan decennier tillbaka internationella pyramider med bl a ”kostnadseffektivitet” och ”riskspridning” som ledande principer, och att flytta arbetstillfällen från låglönezonerna i Asien och Latinamerika till USA, innebär att liknande zoner i så fall måste öppnas i USA i stor skala. Frågan är om de arbetare som hoppats på Trumps företagaranda som jobbmotor kommer att vara lika nöjda när det visar sig att det handlar om att flytta ”hem” även kinesiska och bangladeshiska arbets- och levnadsvillkor? Frågan är också om de globala USA-ledda bolagen kommer tycka att detta är mödan värt för att få del av Trumps skatteavdrag eller om de pengarna kan dras in genom t ex värdepappersplaceringar, och att de kan stå sig i den globala konkurrensen utan Trumpens bistånd? För att genomföra ”hemtagning av jobb” och öppna zoner för superexploatering i Midwest kommer det helt enkelt att krävas en annan typ av regim. En regim som kan slå direkt mot arbetarsträvandena och även kommendera kapitalrörelserna på ett mer direkt sätt.

• Trumps makttillträde förebådar i mina ögon en kommande politisk kris som öppnar upp klasskonflikten från sitt dvalaliknande tillstånd. När knivarna börjar slipas från Washington kommer inte arbetarklassen att kunna förbigå det med tystnad för den kommer att vara direkt berörd. Den amerikanska arbetarklassen var en gång i tiden världens mest stridbara och så sent som på 60talet klev sociala – till och med revolutionära – organisationer inom den svarta amerikanska befolkningen fram, och hela landet stod och vägde. Banden till den ”vita arbetarklassen” var på väg att knytas när initiativtagarna mördades av FBI. Men snart består  den amerikanska arbetarklassen till sin majoritet av svarta och de  befinner sig redan idag på stridsfot mot polisbrutalitet och rasförtryck. De utgör i mina ögon plantan i fröet till den motmaktsrörelse som förr eller senare kommer att ge sig till känna i USAs arbetarklass.

• Även i Europa arbetar tiden för arbetarklassen när högerpopulisterna nu alltmer visar sig impotenta och svarslösa. Både Marine Le Pen och Jimmie Åkesson tillhör idag etablissemanget, de verkar inom EUs ramar och förlorar snabbt sin trovärdighet i arbetarleden när de inte kan leverera den utlovade tryggheten och återställarpolitiken. UKIP i England har redan bevisat sig vara kapitalets drängar och Brexit driver ned levnadsvillkoren när Theresa May i Storbritannien nu ska rädda finanscentret City of London genom att slakta löner, villkor och halvera skattesatser. Högerpopulisterna har dragit politiska växlar i snart 15 år i den häxkittel som bubblar efter att industri och social service slaktats av globalkapitlet i allians med de politiska partierna. Men den sociala vreden som under det senaste decenniet styrts in i deras banor och till religiös revanschism, kommer att börja ta sig andra vägar när återvändsgränden blir uppenbar. Direktkollektivistiska kamputbrott som kan bli uthålliga, ligger allt närmre till hands.

• Efter att den all-arabiska resningen trycktes tillbaka och kontrarevolutionen segrade 2013 i arabvärldens största land Egypten med 80 miljoner invånare och en stridbar arbetarklass; efter att befrielsekampen i Syrien omvandlades till ett inbördeskrig utan synligt slut, har arbetarkampen inte hörts eller synts till i den internationella skalan. Inte förrän strejker och regeringsprotester i Latinamerika började fylla nyhetsmedia under våren. I ett avseende ligger Latinamerika ett antal år före både Europa och USA och det är att de har prövat oljeimpregnerad vänsterpopulism i regeringsställning och inte fått något mer än ett flyktigt minne som nu fördunklas i tårgasrök.

Det var i slutet av 90talet som den latinamerikanska ”vänstervågen” inleddes med sociala revolter i land efter land och som tvingade bort globala bolag och fällde gamla regimer.

Regeringspartiet MAS i Bolivia håller valmöte

På hela kontinenten installerades sen vänsterregeringar och 2001 förde arbetarrörelsen Arbetarpartiet och Lula da Silva till makten i Brasilien. I Venezuela hade Chavez vunnit presidentvalet 1998 och börjat möblera om i det nationella oljebolaget PDSVA när han 2002 utsattes för en statskupp, uppbackad av USA. Den massrörelse som tvingade tillbaks Chavez till makten öppnade en period på närmare 15 år som kallats den ”bolivarianska revolutionen” och Chavez talade ofta om att han ville införa en socialism för 2000-talet. Vid närmare påseende har det dock visat sig att Chavez inte hade något med arbetarrörelsen att göra utan var en vänsternationalistisk fd general, med klassiska latinamerikanska populistiska drag. Han var en regent som utnyttjade de skarpa klassmotsättningarna på kontinenten för att höja sig över och spela ut dem mot varandra. Hans ”socialistiska” politik gick ut på att marknadsföra det egna oljebolaget PDVSA genom att koppla ihop sig med revoltvågen; sluta allianser med de nya vänsterregeringarna i de andinska länderna via ett eget handelsområde ALBA; skaffa sig vänsterlegitimitet genom att rädda Kuba från statskonkurs och att försörja ön med bränsle; öppna nya oljefält i Amazonasområdet genom att bilda partnerbolag med oljebolagen i de imperialistiska länderna; bedriva fattigdomsbekämpning i hemlandet för att vinna rösterna hos miljonmassorna i kåkstäderna; bygga upp en statsbyråkratisk koloss för att dirigera resursflödena, kontrollera arbetarrörelsen via statskontrollerade ”arbetsplatsråd” och befolkningen via ”kommunala råd”.

2005 försökte den gamla bolagsledningen i PDVSA med USAs hjälp avsätta Chavez via en lockoutvåg men oljearbetarna genomskådade det hela och tog över driften på raffinaderierna och Chavez blev kvar. Efter det var det många som trodde att Chavez var en arbetarvän men 2007 visade han sitt verkliga ansikte då han drev igenom antifackliga reformer och de nya oberoende facken började jagas. Samma år packades hela rörelsen ihop i det nya partiprojektet PSUV dit alla offentligt anställda beordrades som medlemmar. Under Chavez år vid makten lyste produktiva investeringar med sin frånvaro, importberoendet av livsmedel och insatsvaror blev nästan 100% och drogbaronerna började ta för sig. Flera högt uppsatta figurer under Chavez har ertappats med fingrarna i drogburken och utlämnats till USA och Colombia. Under Chavez nationaliserades många företag som var på fallrepet och gavs till militärerna och Venezuela är idag, 2 år efter Chavez död, en byråkratisk militärekonomi som snabbt avvecklar alla demokratiska och arbetardemokratiska fri- och rättigheter. Trots detta har stora delar av den europeiska vänstern tillhört chavismens stödtrupper, antagligen pga frikostiga bidrag från PDVSA. I flera länder har chavismen inspirerat till vänsterpopulististiska partier som SYRIZA i Grekland och Podemos i Spanien.

”Det finns ingen mat” Venezuela 2017

Nu när Venezuela inte längre kan föda sin egen befolkning och kommenderar ut militären att spreja demonstranter med tårgas och vattenkanoner och släpper lös PSUVs paramilitära gren att göra som de vill med dödsoffer som följd, har den öppna kampen om makten återigen ställts på dagordningen i Venezuela och det är så att hela regimen – president Maduro och den borgerligt dominerade nationalförsamlingen – måste störtas och ersättas av en arbetar- och överlevnadsregering som kan börja återuppbygga landet.

”Ut med Temer” Brasilien 2017

Striderna i Venezuela sammanfaller med att arbetarklassen tar nya initiativ i grannlandet Brasilien – Latinamerikas största land. I samband med fotbollsVM och OS växte en proteströrelse mot korruptionen fram. Arbetarpartiet drevs bort från makten 2016 av en ännu mer korrupt borgerlighet, och den nya maktklicken driver nu igenom drakoniska åtgärder mot arbetsrätten och arbetsvillkoren. Den första generalstrejken i Brasilien sedan demokratin infördes 1985 hölls för en månad sedan och nyligen har militären kommenderats ut att slå ned protesterna som organiseras av fackföreningarna och Arbetarpartiet.

Efter att vänsterregeringarna körts i botten eller avsatts på den latinamerikanska kontinenten har oppositions- och kampviljan nu börjat återvända och förutsättningarna för att nya starka oljeimpregnerade män ska förleda rörelserna är avsevärt uttunnade. Dessutom ligger möjligheten till en regionalt samordnad arbetarrörelse i Latinamerika i öppen dager pga den kulturella och språkliga närheten mellan alla länderna på kontinenten.

• Regimkriserna i USA och EU, direktkollektivistiska kamputbrott i Latinamerika och högerpopulismens impotens är kort som vänts upp på spelbordet. Vad som göms i andra kort vet vi inte men för min del så ser jag stora möjligheter framöver för arbetarklassen som inte längre går i vare sig socialdemokraternas eller i gamla kommunistpartiers ledband, och dessutom håller på att pressa sig igenom erfarenheterna av höger- och vänsterpopulism. Nu när klassen börjar komma ut på andra sidan och avståndet mellan ”vi här hemma” och ”de där borta” smälter samman, ligger insikten om vikten att bygga ett eget klassmässigt svar på samhällskriserna nära till hands.

• En hållpunkt för en ny arbetarrörelse är att den inte bara behöver överkomma geografiska och kulturella avstånd utan också måste hålla ihop kvinnor och män emellan. Den djupaste och mest förödande splittringsfaktorn i hela arbetarrörelsens historia har varit den mellan män och kvinnor och alla arbetarrörelser och -partier har vidarebefordrat en patriarkal befälsordning med de egna kvinnorna som första offer. I alla klasskampsoppositionella vågor och verkligt samhällsomvälvande perioder, har därför kvinnorna kastat sig längst fram för att det har varit de som haft mest att vinna på en ny ordning och att de egna organisationernas maktförhållanden omvandlas. Därför ser jag med stor tillförsikt att arbetarkvinnor inte längre accepterar att hållas tillbaka i fack och på arbetsplatser, att kvinnor ställer sig i spetsen för kampvågor och att medvetenheten om att kvinnoförtryck och sexism inte har i arbetarrörelsen att göra blir allt mer spridd. Den nya arbetarrörelsens frontfigurer kommer att vara de arbetarkvinnor som helt enkelt fått nog och är beredda att gå hela vägen.
Annika Blomberg