Debatt om Brexit: ”Dragkamp och sönderfall bland borgarna”

 

Insänt av Arbetardemokraten, 27 juni

Den politiska borgerligheten drar i riktning mot en inre huggsexa. Europas arbetarklass ser de första uttrycken för detta i Brexit: traditionella borgarpartier bryter ihop, högerradikalerna sträcker ut sina perspektiv och målsättningar, EU-parlamentet och ministerrådet tvingas släppa på tömmarna vartefter utbrytarkrafterna växer i medlemsländerna. Kort sagt, alla försvagas i det borgerliga klasslägret.

Det är positivt för den europeiska arbetarrörelsen. Det är en utveckling som EU inte längre kan kontrollera.

EU har med euron, skuldfinansiering, investeringskvoter, social nedrustning och flyktingar byggt in krishärdar i sitt maskineri. EU har oavbrutet överfört bördor på maktlösa låginkomsttagare under 25 år: anställningsvillkor, reallöner, massarbetslöshet och restriktioner mot aktivitet som på arbetardemokratisk grund tidigare kunnat hävda sig genom föreningsrätten för demonstrationer, strejkrätt och blockader mot arbetsköparnas omättliga begär.

När allt kommer omkring har Brexit slagit upp en bräsch i den kapitalglobala korporativismen. Kriser kunde upphävas och pareras så länge den överstatliga EU-regimen expanderade, och gick från 6 till 28 länder inom loppet av drygt två årtionden. I och med Brexit vänder den dynamiken inåt och nedåt.

Nu ska Storbritannien hävda sig på egen hand. Men till skillnad från Norge, som i förhandlingarna med EU köpte sig fördelar genom överflödande oljeinkomster, måste England pumpa upp kraft från en hushållning som kretsar runt finanser och kapitalderivat. England har skrotat större delen av sin industriella näring sedan Thatchers tid på 1980-talet, och väckt upp självständighetssträvanden på Nordirland, i Skottland och gryende även i Wales.

England har sitt pund – och nu också sin statsorganiserade avskärmning, med ett samvälde och en inhemsk ekonomi på fallrepet.

Utbrytarna har alltså vunnit en skenbar framgång. Under folkomröstningskampanjen och i efterspelet på sin seger kunde de inte säga bu eller bä om vilka positiva åtgärder och målsättningar som nu går i verkställighet. Det högerradikala partiet UKIP ser förstås hellre engelskfödda kapitalister, drottningen och British Armed Forces vid spakarna, och under det att arbetarna med sina föregivet fria själar och i sann engelsk anda ska uträtta mirakel åt det engelska borgerskapet. Men vad säger det traditionella högerpartiet, Tories, och flygeln av Labourpartiet som satsat på utbrytning?

Högerradikalerna i England och i andra EU-länder jublar nu tillsammans. Men glädjen kommer vid ett verkligt (genomfört) ”exit” att förvandlas till ömsesidig misstro och fientlighet. Nationalism och mellanstatlig rivalitet skulle gå igång på alla cylindrar, och högerradikalerna vända sig mot grannländerna när flyktingar och invandrare inte längre kan göras till syndabockar.

Denna folkomröstning var, precis som i Grekland förra året, djupt arbetarfientlig. Den krisande borgerligheten har fortfarande makten. De breda befolkningsmassorna kallades in för att avgöra en strid mellan politiska makthavare, mellan kapitalisternas biträden och mellan kapitalisterna själva. Men de tillfrågades aldrig om vilken politik som ska föras, de fick aldrig chansen att välja mellan genomförbara krav och handlingslinjer med tydliga mål. Oavsett hur de valde så köpte de grisen i säcken.

Men situationen är så pass invecklad, att där flertalet engelsmän stått inför EU-juntan som maktcentrum, har skottar och nordirländare stått inför den engelska statsorganisationen som sitt överordnade maktcentrum. Människor som ville uttrycka missnöje åt dessa håll gjorde det med värdighet. Man kan vare sig klandra engelsmän som röstade som röstade Brexit, eller skottar och nordirländare som röstade Bremain.

Från en arbetardemokratisk ståndpunkt vore emellertid en röstbojkott – mot de båda alternativen och mot metoden för att enrollera folkmassorna – den aktuella linjen. Detta eftersom vi åtminstone vet att:

* En utbrytning från EU måste ställa upp tydliga, uttalade mål för ett samhällsbygge på annan grund än den som dikteras av kapitalet och dess biträden bland makthavare och byråkratier. Utbrytningen är inte ens värd att försöka om grundvalen förblir densamma (med annan överbyggnad).

* Kampanjen för en sådan utbrytning kräver arbetarklassens och dess allierades bestående självorganisering för klassbehoven inom hemlandet och systerskapet med andra sektioner av Europas arbetarklass.

* Utbrytningen måste sikta på att införa befriade zoner för genomförandet av enkla delfordringar och bättre styrkeförhållanden mot överväldigande maktcentra, och framkalla likartade zoner runt om i Europa – inte nationalistisk avskärmning eller högerradikal inkapsling.

* Utvägen från EU behöver ett eget politiskt centrum, en egen legitimitet, i form av en provisorisk arbetar- och överlevnadsregering, vars första åtgärder skulle vara att införa ett investeringsmonopol (som även täcker in likvida medel) och en offentlig sysselsättningsplan för arbete åt alla bokförda invånare.

Det skulle bli trångt om saligheten för skuldfinansiering och konstgjord kapitalbildning (bolagisering), för bemanningsföretag och tunnsådda anställningsvillkor, för rasism och diskriminering bara med det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s