Debatt om Brexit: ”Syna resultatet och börja organisera!”

Insänt av Annika Blomberg

Det är en speciell debatt som utspelar sig på knegarbloggen – ingen som yttrat sig hittills har kommenterat vad andra sagt. Börje Schellin som öppnade diskussionen måste undra om någon ens läst vad han skrivit.

Schellin kritiserar nationalisterna i Nej till EU och jag håller verkligen med. Även Industriarbetaren pekar på att arbetarklassen inte har något att vinna på stängda gränser. Men Schellin anser att britterna borde har röstat för att stanna i EU så att vi alla tillsammans kan mobilisera en kamp – mot samma EU. Det är motsägelsefullt och jag håller inte med. Man kan inte bara se EU som ett geografiskt område utan EU är en regim som sätter villkoren för alla underlydande parlament och regeringar, utan kontroll från någon väljarbas. De som pekar ut EU som odemokratiskt har rätt, och i och med EU-fördragen har alla surrat fast sig i samma mast.

EU-regimen är dessutom en av huvudarkitekterna bakom arbetarklassens försvagade position, både när det gäller arbetsrätt och levnadsstandard men också när det gäller förstörelsen av arbetarorganisationerna som slutit upp och omvandlat sig till verkställande utskott för EUs politik, inuti arbetarmiljöerna.

Vad jag däremot håller med Schellin om är att det skulle behövas ett all-europeiskt uppror mot bolagens strypgrepp men någonting sådant kommer inte att ske som ett resultat av EU som system eller ”Bremain”, utan genom att vi börjar tar fajten med de lokala makthavarna och de egna regeringarna, uppknutna och bakbundna av samma EU. Arbetardemokratens inlägg om befriade zoner och investeringsmonopol är väldigt framåtsyftande men svårt att realisera nu, men jag håller med när hen säger att Brexit förbättrat arbetarrörelsens förutsättningar att börja handla.

Men med det sagt så är det inte läge för segerrop eller apeller om all-europiska generalstrejker. Även nyval kräver sammanhållning och en gemensam politisk kravlista som inte finns i dagsläget. I det politiska vakuumet är det istället många arbetare som tittar oroligt på varandra efter Brexit-omröstningen eftersom bolagen och valutorna åker kana på börserna och det talas om recession, jobbslakt, sänkta pensioner, nedskärningar och svårt att få lån. Och blir det någon Brexit? Under vems kommando? Istället för EUs regler talas om WTOs som inte skyddar någon arbetare någonstans.

Alla som utropat Brexit till en arbetarrevolt eller till och med en arbetarseger, måste tugga i sig att det inte finns en enda knegare som har fått ökad makt i och med denna folkomröstning. Att ens gå och rösta i en folkomröstning där de sittande makthavarna får göra som de vill med valresultatet är tveksamt. Brexit-sidans löften har såklart visat sig vara såpbubblor som redan spruckit. De har inte ens majoritet i parlamentet där Brexit-lagarna ska klubbas och valgeneralen Johnson har hoppat av. Industriarbetaren sågar i sitt inlägg folkomröstningar och jag håller med.

Le Pen

Marine Le Pen, ledare för franska Front National, presidentkandidat 2017

Vi kommer nu att få se kampanjer för folkomröstningar i land efter land. Alla högerpopulister vill göra en Brexit och få arbetarrösterna i sin klättring mot makten, efter arbetarrörelsens förtvining. Men vi får inte låta oss luras. Arbetare får inte ett uns makt över resultatet i folkomröstningar, och med nationalister vid makten kommer vi snart se arbetare på kontinenten ställas mot varandra i krigshetsarkampanjer.

Nej, för att kunna orientera sig är det dags att knegare börja att läsa pressens ekonomisidor och pratar ihop sig med kollegorna om vad som förbereds från borgerligheten och bolagsjättarna. På ekonomisidorna kan man nämligen läsa om deras verkliga skäl till att britterna borde stanna i EU, nämligen hotet mot den konstlade kapitalackumulationen när City of London, världens största marknadsplats för banker och finansinstitut kanske klappar ihop och förlorar sina ”aktörer”.

City-of-London-skyline-007

City of London, finanskapitalets globala huvudstad

City of London är en slags kapitalets Vatikanstat mitt i London med egen lagstiftning och egen poliskår – som via EUs regler kan operera kontinentalt inifrån London och betala extremt lite i skatt. City of London är en kvarleva från kapitalismens barndom, en värdepapprens och mäklarnas befriade zon där ingen arbetsrätt existerar. City of London är navet för valutahandeln i euro och omsättningen där motsvarar 11% av Storbritanniens BNP.

Nu hotas 100 000 bankjobb och gigantiska värdekaruseller som andra länder kommer att vilja dra till sig. The race to the bottom har börjat. City of London är redan ett nav för rysk pengatvätt och metoderna för att attrahera kapitalflödena kommer att likna Game of Thrones. Beräkningarna om vad Brexit-kalaset kommer att kosta och hur mycket vinsterna kommer att falla dyker också upp och det är såklart löntagare och maktlösa som ska betala genom höjda skatter och nedskärningar.

EU har varit och är en garant för att överflödet av kapital kan slussas mellan placerare och olika fonder istället för att investeras i samhällsdriften. Men krisen för City of London betyder att ingenting är som förut, vinstutsikterna på finansmarknaderna har osäkrats och de långa knivarna börjar komma fram.

Arbetare måste nu lära sig att syna systemet, bolagen och de överstatliga regimerna, börja snacka ihop sig om vilka försvarslinjer som måste sättas upp, vad en nödplan för en arbetarnas investeringsoffensiv måste innehålla och hur den kan genomföras. Arbetarklassen behöver utveckla sitt klassmedvetande, dvs att man inte har några gemensamma intressen med finanshajar och EU-byråkrater, utan ha dem under luppen för att veta vad de planerar och börja organisera sig därefter.

britsh pubHade knegarkampanjen varit på plats i Storbritannien hade jag argumenterat för en självständig arbetarlinje med valbojkott, upporganisering av kontrollkommittéer över valresultatet och utmejslandet av en nödplan för jobb och investeringar i en nyorganiserad arbetarrörelses händer. Vi skulle ha gått in och ut på pubarna – vare sig för Brexit eller Bremain – utan för att sparka igång nyorganisering, samla arbetarkrav och namn för att kunna kalla till en all-europeisk kongress och utse en arbetarnas mot-regering till Bryssel.

Debatt om Brexit: ”Stängda gränser ger inget skydd”

 

Insänt av Industriarbetaren

Den brittiska folkomröstningen visar än en gång att folkomröstningar inte något verktyg för arbetare och låginkomsttagare för att göra sin röst hörd.

Genom löften om en återgång till gamla tider, med mindre invandring och mer resurser till sjukvården lyckades Brexit-sidan intala människor att rikta sitt missnöje mot brittisk etablissemangspolitik i en nationalistisk och separatistisk riktning.

Det EU-vänliga etablissemanget, som dominerade både regeringen och oppositionen, erbjöd ingenting annat än att allt skulle fortsätta som tidigare. Opinionsundersökningar som gjordes vid vallokalerna visar också tydligt att det är de som är mest missnöjda med samhället och har minst hopp om framtiden som röstade för att lämna.

Det är förståeligt att äldre arbetare och låginkomsttagare röstade som de gjorde (yngre röstade i överväldigande majoritet för att stanna), men det är svårt att se någon väg framåt för arbetarrörelsen på denna isolationistiska grund.

Arbetare och låginkomsttagare kommer aldrig kunna skydda sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard genom att stänga några gränser. Brexit-kampanjen har lyckats lura människor att man ska kunna få fördelarna, men inte nackdelarna, av att avskärma sig. I praktiken lär det bli tvärtom.

Det som hade behövts är en rörelse som förenar oss över gränserna för att skapa en europeisk gemenskap som grundar sig arbetarklassens villkor och inte kapitalets makt.

På kort sikt har nog den möjligheten blivit mindre i och med den här folkomröstningen. Men det är möjligt att en sådan rörelse skapas när besvikelsen över att det inte blev som Brexit-kampanjen lovade tar över, och människor börjar inse att de inhemska politikerna inte är bättre juntan som styr EU. Då kanske en rörelse som inser att nationalisterna också representerar etablissemanget kan göra sig av med fördomarna som nu dominerar.

Om inte annat så visar omröstningen att arbetare och låginkomsttagare längtar efter förändring och att man inte kommer låta sig styras av etablissemanget inklusive de gamla arbetarpartierna.

 

Debatt om Brexit: ”Dragkamp och sönderfall bland borgarna”

 

Insänt av Arbetardemokraten, 27 juni

Den politiska borgerligheten drar i riktning mot en inre huggsexa. Europas arbetarklass ser de första uttrycken för detta i Brexit: traditionella borgarpartier bryter ihop, högerradikalerna sträcker ut sina perspektiv och målsättningar, EU-parlamentet och ministerrådet tvingas släppa på tömmarna vartefter utbrytarkrafterna växer i medlemsländerna. Kort sagt, alla försvagas i det borgerliga klasslägret.

Det är positivt för den europeiska arbetarrörelsen. Det är en utveckling som EU inte längre kan kontrollera.

EU har med euron, skuldfinansiering, investeringskvoter, social nedrustning och flyktingar byggt in krishärdar i sitt maskineri. EU har oavbrutet överfört bördor på maktlösa låginkomsttagare under 25 år: anställningsvillkor, reallöner, massarbetslöshet och restriktioner mot aktivitet som på arbetardemokratisk grund tidigare kunnat hävda sig genom föreningsrätten för demonstrationer, strejkrätt och blockader mot arbetsköparnas omättliga begär.

När allt kommer omkring har Brexit slagit upp en bräsch i den kapitalglobala korporativismen. Kriser kunde upphävas och pareras så länge den överstatliga EU-regimen expanderade, och gick från 6 till 28 länder inom loppet av drygt två årtionden. I och med Brexit vänder den dynamiken inåt och nedåt.

Nu ska Storbritannien hävda sig på egen hand. Men till skillnad från Norge, som i förhandlingarna med EU köpte sig fördelar genom överflödande oljeinkomster, måste England pumpa upp kraft från en hushållning som kretsar runt finanser och kapitalderivat. England har skrotat större delen av sin industriella näring sedan Thatchers tid på 1980-talet, och väckt upp självständighetssträvanden på Nordirland, i Skottland och gryende även i Wales.

England har sitt pund – och nu också sin statsorganiserade avskärmning, med ett samvälde och en inhemsk ekonomi på fallrepet.

Utbrytarna har alltså vunnit en skenbar framgång. Under folkomröstningskampanjen och i efterspelet på sin seger kunde de inte säga bu eller bä om vilka positiva åtgärder och målsättningar som nu går i verkställighet. Det högerradikala partiet UKIP ser förstås hellre engelskfödda kapitalister, drottningen och British Armed Forces vid spakarna, och under det att arbetarna med sina föregivet fria själar och i sann engelsk anda ska uträtta mirakel åt det engelska borgerskapet. Men vad säger det traditionella högerpartiet, Tories, och flygeln av Labourpartiet som satsat på utbrytning?

Högerradikalerna i England och i andra EU-länder jublar nu tillsammans. Men glädjen kommer vid ett verkligt (genomfört) ”exit” att förvandlas till ömsesidig misstro och fientlighet. Nationalism och mellanstatlig rivalitet skulle gå igång på alla cylindrar, och högerradikalerna vända sig mot grannländerna när flyktingar och invandrare inte längre kan göras till syndabockar.

Denna folkomröstning var, precis som i Grekland förra året, djupt arbetarfientlig. Den krisande borgerligheten har fortfarande makten. De breda befolkningsmassorna kallades in för att avgöra en strid mellan politiska makthavare, mellan kapitalisternas biträden och mellan kapitalisterna själva. Men de tillfrågades aldrig om vilken politik som ska föras, de fick aldrig chansen att välja mellan genomförbara krav och handlingslinjer med tydliga mål. Oavsett hur de valde så köpte de grisen i säcken.

Men situationen är så pass invecklad, att där flertalet engelsmän stått inför EU-juntan som maktcentrum, har skottar och nordirländare stått inför den engelska statsorganisationen som sitt överordnade maktcentrum. Människor som ville uttrycka missnöje åt dessa håll gjorde det med värdighet. Man kan vare sig klandra engelsmän som röstade som röstade Brexit, eller skottar och nordirländare som röstade Bremain.

Från en arbetardemokratisk ståndpunkt vore emellertid en röstbojkott – mot de båda alternativen och mot metoden för att enrollera folkmassorna – den aktuella linjen. Detta eftersom vi åtminstone vet att:

* En utbrytning från EU måste ställa upp tydliga, uttalade mål för ett samhällsbygge på annan grund än den som dikteras av kapitalet och dess biträden bland makthavare och byråkratier. Utbrytningen är inte ens värd att försöka om grundvalen förblir densamma (med annan överbyggnad).

* Kampanjen för en sådan utbrytning kräver arbetarklassens och dess allierades bestående självorganisering för klassbehoven inom hemlandet och systerskapet med andra sektioner av Europas arbetarklass.

* Utbrytningen måste sikta på att införa befriade zoner för genomförandet av enkla delfordringar och bättre styrkeförhållanden mot överväldigande maktcentra, och framkalla likartade zoner runt om i Europa – inte nationalistisk avskärmning eller högerradikal inkapsling.

* Utvägen från EU behöver ett eget politiskt centrum, en egen legitimitet, i form av en provisorisk arbetar- och överlevnadsregering, vars första åtgärder skulle vara att införa ett investeringsmonopol (som även täcker in likvida medel) och en offentlig sysselsättningsplan för arbete åt alla bokförda invånare.

Det skulle bli trångt om saligheten för skuldfinansiering och konstgjord kapitalbildning (bolagisering), för bemanningsföretag och tunnsådda anställningsvillkor, för rasism och diskriminering bara med det.

 

Debatt om Brexit: ”Kamp mot brittisk åtstramningspolitik”

 

Insänt av Börje Schellin, 26 juni

England beslutar sig för att lämna EU och den svenska ”vänstern” jublar. Nu kan kanske också Sverige återta sin kontroll från det otäcka byråkratiska EU, följa efter England, bryta eller bara omförhandla avtalen till ”fosterlandets” fördel.

Den svenska vänstern jublar (och högerpopulismen självklart!) åt de insatser som extremhögern, den invandrarfientliga populistiska rörelsen och den konservativa högern gjort i England. Tack riktas till de som öppnade vägen för en liknade svensk rörelse. Hela ”Nej till EU”-rörelsen myser!

Så i praktiken blev då vännerna den engelska högeransamlingen, med dess svulstiga faktafria och rasistiska argumentation, som med skrämsel och löften om en bättre tillvaro fick främst den äldre delen av den engelska arbetarklassen och andra befolkningslager att rösta för ett utträde.

Förutom att England skulle återta kontrollen från EU lyftes 350 miljarder-argumentet fram: att de 350 miljarder som England nu skickar till EU skulle användas för den ”egna” befolkningens behov. Starka argument från Brexit-sidan, som bara fördes fram för att locka väljare. Ett löfte som togs tillbaka redan dagen efter folkomröstningen. Lurendrejeriet skådade triumfer!

Men ”Nej till EU” förstod inte spelet de drogs med i och applåderade högljutt!

Vilken hållning tänker de ta nu, de svenska anhängarna av ett engelskt utträde, då alla löften som Brexit-företrädarna gett blir till sand, när det blir svårt att genomföra det som lovats, när ”enheten” och de partipolitiska fronterna brister, när vi ser ”turbulens” i den engelska politiken och i hela det europeiska politiska etablissemanget, nu när alla tyckare från alla håll talar om svåra konsekvenser för den svenska ekonomin. Kommer de stödja kraven på en ny folkomröstning? Byta sida – England in i EU?

Min kritik av den svenska ”Nej till EU”-rörelsen har handlat om att den är småborgerligt nationalistisk. ”Partipolitisk obunden” brukar det heta. I själva verket står alla rörelser och partier på någon klassgrund, vilken partibeteckning de än må gå under. Inga partier är skapade i ett vakum eller av gud.

Att vara emot ett utträde, säga sig vara för EU, behöver inte betyda att man kritiklöst sluter upp bakom det svenska exportkapitalet och dess klassintresse. Eller för den delen att man stödjer alla EU-beslut. Det betyder bara att jag sett möjligheten till en inom-europeisk politisk strategi. Utanförskap är utanförskap, och valbojkotter eller krav på att lämna unionen saknar helt politisk strategi. Och sen då? Levde vi lyckliga i tusen år? Kvarstår inte borgarsamhället, med alla dess orättvisor och tossigheter oavsett om styrningen sker från Stockholm eller Bryssel?

Min kritik mot politiken som fördes fram av småborgerliga ”Nej till EU” utgår från en mobiliserande strategi för skapandet av en, inom EU, gemensam europeisk arbetarfront mot hela det centrala europeiska kapitalet och deras gemensamma strategi av lönenedpressningar och åtstramningar. Det var och är en viktig del av min kritik.

Låt mig nu mer belysa krafterna för och emot Brexit och vad jag anser bör göras.

Båda linjer i England, för utträde eller stanna kvar, stod för bestämda klassintressen. Jag har ovan kort beskrivit den ena sidan. Den andra sidan består av den engelska exportindustrin och finanskapitalet vars huvudstad heter London.

Jag hade varit emot ett Brexit, om jag verkat i England, men förmodligen skulle jag förhållit relativt passiv! I så motto att jag inte öppet och direkt ställt mig sida vid sida med företrädarna för Bremain-sidan, sida vid sida med Cameron! Usch och fy! Istället skulle jag sökt visa på de grundläggande klassintressena för de båda sidorna. Tagit mig friheten att kritisera båda. Avvisat svulstigheterna, inte minst Ukips rasism, men framför allt sökt förklara att ingen av sidorna är till gagn för folkflertalet eller kommer att gynna arbetarintresset.

Jag hade avhållit mig från att ta en mer aktiv ställning i många av valets debattfrågor, som riskerat att göra mig till en talesman för någon del av kapitalet! Corbyns och Labours kritiserade passivitet var förmodligen korrekt: Labour var öppet emot ett Brexit, kanske med en strategi som liknande min.

England står nu inför en helt ny politisk situation. Det är kris i den politiska eliten. I Skottland reses åter krav på utträde ur Storbritannien, med krav på en ny folkomröstning och för EU (den skotska eliten vill kvarstå inom EU). På Nordirland reses liknande krav, men där med utgångspunkt för risken av att det skapas en skarpare gräns mellan dem och den katolska befolkningen i Republiken Irland (eliten där vill förmodligen ha kvar sina band till moderlandet).

Det finns en oro framför allt bland unga (studenter och arbetare) att inte kunna studera, resa, arbeta i hela Europa. Många känner sig som européer, inte bara som britter, och den oron skall tas på allvar. Där finns en anti-rasistisk, internationalistisk utblick. Det ger öppningar att diskutera hur ett nytt Europa skulle kunna se ut, och hur det skulle kunna bli möjligt. Men den namninsamling som nu samlar miljoner undertecknare för en ny folkomröstning, som skulle möjliggöra ett återinträde i EU, är en återvändsgränd.

Den politiska krisen innebär en helt ny politisk situation som skall utnyttjas. Tories befinner sig i kris, och delar av Labour söker göra en kupp mot partiledaren.

Krav bör istället resas för kamp, generalstrejk mot den åtstramningspolitik som den engelska borgerliga regeringen under år fört. En åtstramningspolitik som enbart, för att avstyra arbetarkamp, skylts på EU-byråkratin och som sedan följdes upp av lögnen, för att vinna arbetarröster för ett Brexit, att allt kunde återställas om bara de 350 miljarderna återfördes till England. Fienden till arbetarklassen finns såväl internationellt som lokalt.

Krav bör resas för nyval! Borgerlighetens politiska kris, där de nu försöker att vinna tid för att samla sig, visar att endast ett verkligt på arbetarklassen baserat parti, med ett eget program, kan erbjuda den politik som riktar sig såväl mot EU-byråkraters som den inhemska nedläggnings- och åtstramningspolitiken.

Debatt om Brexit

23 juni röstade en snäv majoritet av britter för att Storbritannien ska lämna EU. Folkomröstningen var ett vallöfte från konservativa Tory-partiet och premiärministern David Cameron.

Cameron, som själv var emot ett utträde, meddelade under midsommarhelgen sin avgång.

Det finns många åsikter om det så kallade Brexit (British Exit). Knegarkampanjen Kiruna har därför beslutat att öppna en debatt om Brexits resultat och nästa steg för arbetarrörelsen.

Reglerna för debatten är följande:

  1. Inlägg ska hålla sig till ämnet
  2. Inlägg som överskrider 5000 tecken kan nekas publicering
  3. Högt till tak – men osakliga/oseriösa inlägg publiceras ej
  4. Debatten pågår till 3 juli och inlägg skickas till knegarkampanjen@gmail.com 
  5. Det går bra att skriva under pseudonym

Med det så välkomnar vi synpunkter från alla håll och hoppas att debatten leder till ökad klarhet.

LKAB polisanmält efter avsked

Norrbottens-Kuriren berättar 2 juni att Gruvfyran i Malmberget polisanmäler LKAB.

Skyddsombuden ska också ha gjort en begäran om arbetsmiljöåtgärd, en så kallad 6:6a-anmälan. Det innebär att arbetsköparen är skyldig att ge snabba svar för att slippa anmälan till Arbetsmiljöverket.

Det handlar om fallet där fyra gruvarbetare fick lämna sina anställningar efter anklagelser om att ha sovit på jobbet. Men en av de berörda arbetarna påpekade istället brister hos arbetsköparen och menade att företaget använt otillåtna övervakningskameror.

Den bollen har nu fackmedlemmarna plockat upp. Enligt Norrbottens-Kurirens är det Gruvfyrans medlemsmöte som beslutat att göra polisanmälan. Klubbens ordförande Tomas Strömberg säger till tidningen:

– Naturligtvis följer vi det medlemmarna sagt. Vi vill få ett slut på det här. Nu är det mycket spekulationer, det här är det enda det snackas om ute i verksamheten. Vi gör en anmälan, sedan får vi se vad polisen kommer fram till.

Knegarkampanjen Kiruna publicerade i april en intervju med en av de berörda arbetarna. Där sägs bland annat att kameran varit dold och placerad vid ombytesskåp. Arbetaren frågar sig om det är lagligt.

Den saken kanske vi har svar på snart. Men att Gruvfyrans medlemmar tvingas vända sig till polisen är beklagligt.

Arbetarrörelsen måste träna sig i att lösa sina egna problem. Solidariteten mellan arbetare är vårt vassaste vapen. Att överlämna frågan till polisen sänker mobiliseringen i kollektivet och avtrubbar medvetandet.

Ingen kommer att lösa problemen åt oss. Det är en mognadsfråga för kollektivet att inse det.

Samtidigt reser det frågor om fackledningens agerande. Vad har hänt sedan mars då ”skandalen” uppdagades? Vi får rapporter om uppsägningar och omplaceringar även i Kiruna. Får de arbetarna ett bra försvar?

Snart presenterar LKAB ännu ett åtstramningspaket. Hur kollektivet skyddar sig och tryggar Malmfältens framtid är frågan högst upp på dagordningen.

Knegarkampanjen Kiruna kommer å sin sida att presentera ett ”gruvpolitiskt program” där vi försöker ta ansvaret som partierna och facken undviker, genom att sakligt peka ut oberoende mål och medel för arbetarrörelsen i Malmfälten.