Tala klarspråk om LKAB och Moström

LKAB har en ny verkställande direktör som heter Jan Moström och närmast kommer från Boliden AB. Hans företrädare Lars-Eric Aaro sparkades under dramatiska former i maj. Styrelseordföranden Sten Jakobsson sa då att bolaget behövde ett tuffare ledarskap, att det handlade om ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap”. Han menade att LKAB blivit ”rund över magen” och att tiden hade kommit för ”att ’karva’ i det överflödiga fettet.”

Den som ska karva heter alltså Jan Moström, som snabbt fick smeknamnet ”slaktaren” av media. Gruvarbetarna undrade vad Jakobsson egentligen menade: var fanns det överflödiga fettet, vilka skulle karvas bort?

I februari meddelade LKAB att 400 anställda skulle få gå. Förhandlingar inleddes och till en början trodde alla att tjänstemännen skulle drabbas hårdast. Under rekordåren har ett redan byråkratiskt bolag svällt upp av ytterligare projekt och arbetsgrupper, skiftgående arbetsledare och ”experter” som satt sig över arbetslagen. Men när förhandlingarna med tjänstemannafacken avslutades menar källor att frivilliga uppsägningar, förtidspensioneringar och vakanser som dras ur bemanningsplanen uppgår till 200 tjänstemän. Det verkar alltså som att återstående 200 ska tas från kollektivet.

Redan nu har rejäla besparingar gjorts och kollektiv personal minskats utan att några varsel lagts. Det finns färre visstidsanställda, och LKAB låter på många håll bli att tillsätta vakanser efter pensioneringar och andra så kallade ”naturliga avgångar”. Den egna personalen utför i större utsträckning sådana jobb som tidigare köptes av entreprenörer. Men det verkar inte räcka.

I decembernumret av LKAB Framtid, ett av bolagets många ”informationsblad”, står det att läsa att man bedömer det som möjligt att göra resterande personalminskningar genom avslutade visstidsanställningar. Men går det att lita på? Behövs dessutom inte de visstidsanställda i produktionen? Dessa arbetare som ofta är ungdomar och har en större andel kvinnor än kollektivet som helhet är i stort sett försvarslösa. De behandlas som buffert eller ”stötdämpare” av både bolaget och fackföreningen.

En som verkar tro på det nya ledarskapet är Gruv 12:ans ordförande Jan Thelin. Apropå den nye vd:n säger Thelin till NSD att ”det här att han kallas slaktaren från Boliden, det kanske blir så att han blir räddaren från Boliden i slutändan”.

Det är snabba växlingar. För bara ett år sedan skulle arbetarna lita på Aaro och hans följe, nu uppmanas de att fästa tilliten till Moström. Men varför skulle arbetarna göra det? Ser man på några stora fakta verkar det uppenbart att ett stålbad planeras, som inte begränsas till 400 anställningar och fler jobb i egen regi. Den så kallade pelletspremien* kan inte väga upp ett fortsatt prisfall på järnmalm.

Den nya bolagsledningen har uppdraget att pressa produktionskostnaderna, den saken har styrelsen varit väldigt tydlig med. Moström behöver lägga fram ett åtgärdspaket som vässar bolaget i priskriget och dessutom skapar reserver i form av likvida medel.

Bolagskassan kan öka om man ger återbud till kommunen om stadsflytten, och framöver minskar sina kostnader för att återuppbygga det som rivs i Kiruna och Malmberget. Redan den förra bolagsledningen anmälde att man ville göra detta. Ett annat sätt att öka reserverna är utförsäljning av andelar, dotterbolag eller anläggningar – alltså delvisa privatiseringar. Men varken minskat utflöde till stadsflytten eller större inflöde genom utförsäljning ger några långsiktigt hållbara effekter.

Därför kommer den nya bolagsledningen att behöva omstrukturera produktionen och försöka ställa kollektivet inför avsevärt hårdare villkor. De flesta prognoser spår ett fortsatt prisfall – allt från 10 till 30 procent under kommande år – och i det perspektivet kommer Moström helt klart att göra sig till slaktare.

Det är fullt rimligt att fråga sig om vi får se uppsägningar, lönepress och ökat arbetstempo, permitteringar eller korttidsvecka relaterat till svängningar i efterfrågan, entreprenörer som konkurrerar med punktinsatser, mindre satsningar på arbetsmiljö och ännu längre fram kanske långtidsarbetslösa på timvikariat. Vi ser inga tecken på att den nya officerskåren tänker långsiktig med gruvdriften. Tvärtom luktar det kortsiktig lönsamhet om de uttalanden som gjorts hittills – en inriktning som kolliderar med behoven hos både arbetarna och Malmfältens invånare.

Gruvarbetarna och Malmfältens invånare behöver en långsiktig och ansvarsfull gruvbrytning. I kollektivet finns kunskaperna för att kunna genomföra effektiva kostnadsminskningar, men också viljan att under lågkonjunktur investera i gruvor och anläggningar för att senare möta upp stigande järnmalmspriser med ökade produktionsvolymer. Men detta ansvarstagande är omöjligt så länge bolagsledningens avsikter mörkas och fackbasar inte ens ställer de mest grundläggande frågorna.

Gruv 12:ans medlemsmöte har bjudit in Moström till nästkommande träff för att få information direkt från källan. Men innan dess borde klubbstyrelsen besöka samtliga arbetsplatser med anonyma enkäter: vad vill och behöver medlemmarna få veta? Den situation som varit i framväxande under ett år kan vända upp och ner på LKAB och Malmfälten, och medlemmarna behöver förberedas på det som väntar.

 

* LKAB producerar en långt förädlad järnmalmsprodukt som kallas pellets, vilket har gett bolaget en konkurrensfördel i leveranserna till stålproducenterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s