Protest mot regeringens asylpolitik

 

12400023_10153151922716459_1520424487_o

I lördags deltog aktivister från Knegarkampanjen Kiruna på en demonstration mot regeringens nya asylpolitik. Den samlade ett 70-tal personer i Kiruna och 200-250 i Luleå.

Vårt öppna medlemsmöte hade veckan innan hade bestämt att vi skulle delta men inte vara med och arrangera demonstrationen. Vi ville inte stå bakom det ensidiga fokuset på mänskliga rättigheter utan få fram de faktiska makt-, resurs- och klassfrågor som den så kallade ”flyktingkrisen” handlar om. Uppropet var så pass vagt på de punkterna att till och med borgerliga ungdomsförbund fanns med bland arrangörerna – organisationer som vi uppfattar direkt medansvariga för den situation som nu skapats i Sverige.

Däremot höll Tommy Hjertberg ett kort tal på plats – talarna hade endast fem minuter att prata – som vi publicerar här.

”Vi har samlats här idag för att manifestera vårt motstånd mot regeringens främlingsfientliga politik. Åsikter som för en kort tid sedan representerades av ett litet ytterlighetsparti har idag blivit regeringspolitik under en socialdemokratisk statsminister.

Högervridningen av svensk politik har gått otroligt snabbt, men det är ingenting som är unikt för Sverige utan bara en lokal motsvarighet till en utveckling som sker i stora delar Europa och USA.

Något som skiljer ut Sverige från de flesta andra länder, är att det är arbetarrörelsens ledande parti som sitter vid makten och genomdriver besluten. Innan valet kritiserade de alliansregeringen och skyllde krisen i det svenska samhället på den borgerliga politiken. Nu när socialdemokraterna själva styr och har fortsatt samma politik, så verkar de tycka att det är invandringen som är det största problemet.

Att arbetarrörelsens parti har sjunkit så lågt är inte bara ett hot mot de människor som flyr hit från krig och katastrofer i sina hemländer. Genom de tillfälliga uppehållstillstånd som regeringen och de borgerliga har kommit överens om så skapas ett b-lag med rättslösa arbetare som arbetsgivarna kommer att använda till att pressa ned villkoren för alla som arbetar. Att ge arbetsgivarna inflytande över sina anställdas uppehållstillstånd är en stor maktförskjutning till arbetarnas nackdel.

Solidaritet är inte samma sak som välgörenhet, det är inte bara av medmänsklighet som vi måste bekämpa den rasistiska politiken. I dess spår följer alltid en social rasism som drabbar alla arbetare och låginkomsttagare oavsett ursprung.

I de borgerliga partierna och rörelsernas ursprung finns en strävan efter att bevara en ojämlikhet och favorisering av vissa grupper på andras bekostnad. Därför är deras inställning till främlingsfientlighet beroende av vilka politiska vindar som blåser, och det är därför som hela det politiska etablissemanget så smidigt har kunnat förflytta sig högerut i takt med SD:s tillväxt.

Därför är det arbetarrörelsen som måste samlas och aktiveras om den rasistiska politiken ska kunna stoppas. Det politiska ledarskapet, i form av socialdemokraterna, verkar redan ha gett upp den kampen och tar till sig SD:s politik. Därför måste den här kampen gå vidare på basnivån. På arbetsplatser, i fackföreningar och föreningslivet. Där kan vi bygga upp en motkraft mot den rasistiska politiken och tvinga regeringen att stoppa sin anpassning SD.

Tack!”

Vi behöver en egen röst att tala med

IMG_1514

Knegarkampanjens Jari Söyrinki skriver krönikor i Dagens Arbete. Han säger bl a

”Man ska kalla saker vid deras rätta namn. Att var fjärde LO-medlem står redo att rösta på SD är ett uppror. Men vi varken kan eller vill stoppa det – vi måste erövra det till arbetardemokratin och rikta det rätt.”

”Så vart ska vi gå med vår ilska? SD exploaterar klasshatet hårdare än någon arbetsköpare någonsin kan exploatera sin arbetskraft. De når framgång. Jag ser inga högafflar på väg mot exklusiva Strandvägen i Stockholm, bara stängda gränser och brinnande flyktingboenden. Det säger allt om hur upproret går vilse i högerradikala banor. SD slukar och förbrukar oppositionslustan, men väl vid makten skulle de få Margaret Thatcher att verka arbetarvänlig.”

”En omutbar arbetaropposition, redo att ta och ge käftsmällar, är början till fungerande integration. Vi står upp mot alla kränkningar av likvärdigheten, och då duger det inte att hänga i Svenskt näringslivs byxben. Politiska mål, språk och kampformer växer ur självorganisering, ledare med riktigt förtroende och modiga handlingar.”

Läs hela krönikan här

Tala klarspråk om LKAB och Moström

LKAB har en ny verkställande direktör som heter Jan Moström och närmast kommer från Boliden AB. Hans företrädare Lars-Eric Aaro sparkades under dramatiska former i maj. Styrelseordföranden Sten Jakobsson sa då att bolaget behövde ett tuffare ledarskap, att det handlade om ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap”. Han menade att LKAB blivit ”rund över magen” och att tiden hade kommit för ”att ’karva’ i det överflödiga fettet.”

Den som ska karva heter alltså Jan Moström, som snabbt fick smeknamnet ”slaktaren” av media. Gruvarbetarna undrade vad Jakobsson egentligen menade: var fanns det överflödiga fettet, vilka skulle karvas bort?

I februari meddelade LKAB att 400 anställda skulle få gå. Förhandlingar inleddes och till en början trodde alla att tjänstemännen skulle drabbas hårdast. Under rekordåren har ett redan byråkratiskt bolag svällt upp av ytterligare projekt och arbetsgrupper, skiftgående arbetsledare och ”experter” som satt sig över arbetslagen. Men när förhandlingarna med tjänstemannafacken avslutades menar källor att frivilliga uppsägningar, förtidspensioneringar och vakanser som dras ur bemanningsplanen uppgår till 200 tjänstemän. Det verkar alltså som att återstående 200 ska tas från kollektivet.

Redan nu har rejäla besparingar gjorts och kollektiv personal minskats utan att några varsel lagts. Det finns färre visstidsanställda, och LKAB låter på många håll bli att tillsätta vakanser efter pensioneringar och andra så kallade ”naturliga avgångar”. Den egna personalen utför i större utsträckning sådana jobb som tidigare köptes av entreprenörer. Men det verkar inte räcka.

I decembernumret av LKAB Framtid, ett av bolagets många ”informationsblad”, står det att läsa att man bedömer det som möjligt att göra resterande personalminskningar genom avslutade visstidsanställningar. Men går det att lita på? Behövs dessutom inte de visstidsanställda i produktionen? Dessa arbetare som ofta är ungdomar och har en större andel kvinnor än kollektivet som helhet är i stort sett försvarslösa. De behandlas som buffert eller ”stötdämpare” av både bolaget och fackföreningen.

En som verkar tro på det nya ledarskapet är Gruv 12:ans ordförande Jan Thelin. Apropå den nye vd:n säger Thelin till NSD att ”det här att han kallas slaktaren från Boliden, det kanske blir så att han blir räddaren från Boliden i slutändan”.

Det är snabba växlingar. För bara ett år sedan skulle arbetarna lita på Aaro och hans följe, nu uppmanas de att fästa tilliten till Moström. Men varför skulle arbetarna göra det? Ser man på några stora fakta verkar det uppenbart att ett stålbad planeras, som inte begränsas till 400 anställningar och fler jobb i egen regi. Den så kallade pelletspremien* kan inte väga upp ett fortsatt prisfall på järnmalm.

Den nya bolagsledningen har uppdraget att pressa produktionskostnaderna, den saken har styrelsen varit väldigt tydlig med. Moström behöver lägga fram ett åtgärdspaket som vässar bolaget i priskriget och dessutom skapar reserver i form av likvida medel.

Bolagskassan kan öka om man ger återbud till kommunen om stadsflytten, och framöver minskar sina kostnader för att återuppbygga det som rivs i Kiruna och Malmberget. Redan den förra bolagsledningen anmälde att man ville göra detta. Ett annat sätt att öka reserverna är utförsäljning av andelar, dotterbolag eller anläggningar – alltså delvisa privatiseringar. Men varken minskat utflöde till stadsflytten eller större inflöde genom utförsäljning ger några långsiktigt hållbara effekter.

Därför kommer den nya bolagsledningen att behöva omstrukturera produktionen och försöka ställa kollektivet inför avsevärt hårdare villkor. De flesta prognoser spår ett fortsatt prisfall – allt från 10 till 30 procent under kommande år – och i det perspektivet kommer Moström helt klart att göra sig till slaktare.

Det är fullt rimligt att fråga sig om vi får se uppsägningar, lönepress och ökat arbetstempo, permitteringar eller korttidsvecka relaterat till svängningar i efterfrågan, entreprenörer som konkurrerar med punktinsatser, mindre satsningar på arbetsmiljö och ännu längre fram kanske långtidsarbetslösa på timvikariat. Vi ser inga tecken på att den nya officerskåren tänker långsiktig med gruvdriften. Tvärtom luktar det kortsiktig lönsamhet om de uttalanden som gjorts hittills – en inriktning som kolliderar med behoven hos både arbetarna och Malmfältens invånare.

Gruvarbetarna och Malmfältens invånare behöver en långsiktig och ansvarsfull gruvbrytning. I kollektivet finns kunskaperna för att kunna genomföra effektiva kostnadsminskningar, men också viljan att under lågkonjunktur investera i gruvor och anläggningar för att senare möta upp stigande järnmalmspriser med ökade produktionsvolymer. Men detta ansvarstagande är omöjligt så länge bolagsledningens avsikter mörkas och fackbasar inte ens ställer de mest grundläggande frågorna.

Gruv 12:ans medlemsmöte har bjudit in Moström till nästkommande träff för att få information direkt från källan. Men innan dess borde klubbstyrelsen besöka samtliga arbetsplatser med anonyma enkäter: vad vill och behöver medlemmarna få veta? Den situation som varit i framväxande under ett år kan vända upp och ner på LKAB och Malmfälten, och medlemmarna behöver förberedas på det som väntar.

 

* LKAB producerar en långt förädlad järnmalmsprodukt som kallas pellets, vilket har gett bolaget en konkurrensfördel i leveranserna till stålproducenterna.

Öppet medlemsmöte

Några saker som diskuteras imorgon på Knegarkampanjen Kirunas öppna medlemsmöte:

  • Barnomsorgen i Kiruna
  • Läget på LKAB efter vd Jan Moströms chefsbyten
  • Arbetardemokratisk hemsida
  • Presentation av Mellanöstern-analys
  • Samverkan med Knegarkampanjen Slakthuset (Stockholm)

Medlemsmöte är öppet och sympatisörer och nyfikna bjuds in att lyssa och/eller resa egna frågor.

Onsdag 9 november – 18.00 – Adolf Hedinsgatan 35.

Pepparkakor och glögg!