Svensk arbetarrörelse, ANC och de kurdiska frihetskämparna

Första utrikesbesöket som Nelson Mandela gjorde efter Apartheidregimens frisläppande av honom (han satt internerad i 27 år), var till Sverige. Orsak: ANC och frihetskampen ville uttrycka sin tacksamhet för svenska biståndsinsatser, som leddes av socialdemokratiska regeringar. Dessa pågick i 20 år – 1974 till 1994 – och utgick egentligen från en motion i riksdagen från (c)-ledaren Fälldin och (fp)-ledaren Helén. En viss T Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, uppger att biståndet motsvarade 896 miljoner kronor (”Sweden and National Liberation in Southern Africa”). Vad som inte framgår är användningsområdena: gick de till livsmedel, till utbildningsinsatser eller t o m inköp av vapen? Var biståndet strikt öronmärkt?

Frågan blir mycket aktuell idag, då nästan all världspolitik kommit att handla om krigföringen mot Daesh*. Daesh är med sina målsättningar om att bygga samhället efter sharialagar, mobilisera invånare och ditresta anhängare till jihad-krig, i perspektivet att bilda ett världskalifat, den mest reaktionära politiska kraft som förekommit sedan fascismens storhetstid på 1930- och 1940-talet.

daesh-650x371Så även med avseende på sina metoder: individuell terror och självmords-bombare som har oskyldiga civila som målgrupp.

Men de utgör ingen fascistisk rörelse, i stånd att utkämpa en strid om världsherravälde och använda sig av högteknologiska vapenslag som tillverkas i egna vapensmedjor. I stället är själva soldaten det främsta vapenslaget: spränga sig själv och dra med sig så många som möjligt i döden. Daesh individuella terrorstrategi och massavrättningar av befolkningar på erövrade områden är inte militärt hållbart eller effektivt i längden. Det är de rotlösa och fördrivna  befolkningslagrens sätt att föra krig mot sina fienden, som har gjorts värdelösa av kapitalet. Organiserad arbetarrörelse kan inte verka för en tillstymmelse av stöd till Daesh eller grupper allierade med dem. Deras framgångar har lett till att norra Irak och stora delar av Syrien inte består av annat än slagfält, vapendepåer och minerad mark.

Inbördeskrigen i Irak och Syrien uppstod med förlängd verkan av USA:s invasion av Irak 2003. Då och därefter har kapitalistiskt imperialistiska moderländer bedrivit militära kampanjer i Afghanistan och Syrien samt Libyen såväl som norra Irak. Den upptrappning som nu pågår – med även Ryssland och Iran som partners – närmar sig en militärallians av den storleksordning som drev tillbaka Saddams bath-armé från Kuwait 1991. Det sista steget verkar vara beslutet som alliansen fortfarande tvekar om: att sätta in markstridskrafter.

En stor politisk svårighet med det, är frågan om Assadregimens framtid, samma regim som med sin statsterror fläkte upp Syrien till ett land med en mängd olika fronter, varav nordöstra Syrien behärskades av jihadgrupper som kunde tänka sig aktionsenhet med andra jihadgrupper, såsom Al Qaida och senare Daesh. Daesh har varit den starkaste och mest expansiva jihadfronten, som verkligen kan åberopa viss kontroll över norra Irak och nordöstra Syrien. Den har klarat av att motstå, ja t o m att avancera, under loppet av den USA-ledda flygbombningskampanjen som pågått närmare ett år.

Det som fört alliansen vidare och flyttat vapenslagen allt närmare invasion av markstridskrafter, är de två attentatsvågorna i Paris och det störtade ryska civilflygplan som sannolikt utsattes för en bomb. Att sedan avtalet mellan USA och Iran om kärnbränslehanteringen, den ökade acceptansen av den ryska annekteringen av Krimhalvön samt att libanesiska Hezbollah inte längre definierar Assad som statsledaren för all framtid, underlättar samkörningen för en imperialistisk intervention.

De 4 miljonerna flyktingar ut ur Syrien och ännu fler i inre flykt var inte tillräckligt för att bistå syriska frihetskämpar. Det krävdes ett Daesh och dess militära förmåga att erövra allt större ytor och resurspoler i Irak och Syrien för att den USA-ledda fronten skulle agera. Men utan riktiga framgångar på slagfältet.

Under tiden som inbördeskrigen i Syrien och Irak pågått, särskilt från upprorsåret 2011 och den första kulminationen av strider 2013, har den jämförelsevis enkla frågan ställts: varför inte förse stridande FSA-miliser, Kobanes invånare och kurdiska Peshmergastyrkor med handeld- och robotvapen? Varför dessa attacker från luften, som ingenting befäster på fältet? Daesh-krigarna har ju dessutom snarare blivit fler än färre även under 2015.

Det finns röster, bland etablerade makthavare inom EU, som förespråkar vapenleveranser. I Sverige är det särskilt Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm, sedan andra attentatsvågen i Paris med högljutt stöd av ordförande Björklund, som tänkt tanken. Men fortfarande och även från detta något konvexa läger av världsalliansen, lägger man stor vikt vid sin egen mall om att mottagarna av vapen måste bekänna sig till EU:s ”värdegrunder” och att leveranserna, i sådana fall, ska vara punktvisa och inte massiva, t ex till Kobane och därmed jämt. Inställningen saknar historisk grund och trovärdighet.

ANC dominerades av kommunistpartiet; kommunistpartier dominerade motståndsrörelserna mot fascistisk ockupation i Italien, Frankrike, Jugoslavien och Grekland mot slutet av 2:a världskriget. Varför kunde de göras till mottagare av stora vapenleveranser, fastän de inte stod för samma ”värdegrund” som de Västallierade? Varken kurdiska frihetskämpar, inte ens de som är direkt underställda PKK:s disciplin, eller de mellan 1000 och 2000 FSA-miliserna (enligt sakkunniga) har definierat andra målsättningar än att erövra frihet från ockupation, envälde, statsterror och nu även Jihad-terror. Vad är problemet?

Problemet är att världsherraväldet först och sist inte vill rubba sin egen makt: det låter hellre flyktingar i miljoner och några hundratals krigsoffer per vecka befinna sig i sitt nakna, värnlösa och rotlösa tillstånd, än beväpna de markstridskrafter som otvetydigt funnits på slagfältet i närmare tre år nu, som känner omgivningarna och som kan samlas till en militär offensiv med förenade krafter. Inte heller Folkpartiet vill kavla upp ärmarna och vara de som stod upp för befrielsekampen. Man garderar sig med ”värdegrunderna”, för att slippa driva på i frågan om vapenleveranser till frihetskrigarna. Men det är nu som det alltid varit med (fp): de har alltid bedrivit politik via karbonkopior från Department of Defence (försvarsdepartementet) i USA. Från det hållet har det verkligen pågått en aktivitet, med rådgivare, instruktörer och specialförband nära FSA-miliserna. Men de har dragits tillbaka under hösten.

Detta oerhört blodiga krig, de miljonhövdade flyktingsströmmarna och drevet från de högerradikala krafterna, försvårar solidariteten med Paris invånare, som utöver allt annat har att vänta en månads undantagstillstånd och de väpnade styrkornas ockupation av sin egen huvudstad.

paris-shootout-france-daesh-ISIS-IS-ISlamicState-raid-syria-StDenis-Denis-_11-18-2015_204558_lMen är det någonstans ifrån som hyckleriet och föraktet får näring så är det från spelet mellan makthavarna som bygger det imperialistiska världsherraväldet. Där kampen mot Daesh nu har blivit alla andra motsättningars utjämningsfaktor: alla är vi emot Daesh nu!

Hur, när och var har dock viss betydelse, mest av allt för frihetskämparna på syrisk och irakisk mark, som lider brist på mat, rinnande vatten, el och sovplats, och framför allt saknar den sortens lättare och markbaserade vapenslag som de kan besegra Daesh med. Nelson Mandela besökte inte kansler Kohl eller fd premiärminister Thatcher utan arbetarrörelsen. Björklund och hans skrivbordsstrateger kommer inte heller att tillhöra de uppvaktade. Skicka massiva lätta och markbaserade vapen till Kobane, kurdiska frihetskämpar och FSA-miliserna nu – utan några politiska villkor och utan omvägar över borgerliga partier som vill vinna popularitetspoäng.
___

* Daesh är en förkortning av det arabiska begreppet för Islamiska Staten och används av dem som inte erkänner deras anspråk på att ha utropat en stat och inte heller att de skulle representera islam. I arabvärlden används termen Daesh då de flesta ser denna organisation som en ren terrororganisation. Inte som en stat.

One thought on “Svensk arbetarrörelse, ANC och de kurdiska frihetskämparna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s