Rapport från Kommunfullmäktige

Denna månads kommunfullmäktige var ett utdraget tvådagarsmöte som bland annat behandlade budgeten för kommande år, fastställde arvoden för politikerna och där vi fick ny information om hur det går med stadsflytten.

Politikerarvoden
Moderaterna stod för det mest skandalösa agerandet då de röstade för att bibehålla sina dubbla arvoden. Vi har tidigare kritiserat detta hårt och för ett år sedan lovade Moderaternas ordförande Stefan Sydberg i NSD att detta skulle rättas till i år (artikeln kan läsas på NSD).

Vänsterpartiet tar också emot dubbla arvoden enligt det regelverk som kommunledningen drev igenom förra året, så de är lika giriga som Moderaterna, men till skillnad från Moderaterna så har de inte lovat att bättra sig.

Pengar och privilegier till politiker har korrumperat den svenska arbetarrörelsens traditionella partier, och det är därför som Knegarkampanjen har den principen att våra förtroendevalda endast får behålla ersättning för den inkomst som de går miste om för sina politiska uppdrag.

Budget
Budgeten för 2016 innehöll inga större överraskningar. Inga stora satningar, men inte heller några nedskärningar jämfört med tidigare år. Vi fick dock en rapport om att Kirunas befolkning minskar igen, hittills i år med 100 personer, så på längre sikt är det ekonomiska läget osäkert.

Centerpartiet fortsatte däremot sin tradition av att ställa ett budgetförslag som skulle innebära stora nedskärningar i den kommunala verksamheten. Redan 2018 så vill de spara 50 miljoner årligen. Argumentet för att det skulle vara möjligt var att tidningen Dagens Samhälle publicerat en undersökning som visar att Kirunas grundskola och äldreomsorg är betydligt dyrare än landet i genomsnitt.

Vi tror också att många saker kan göras på ett bättre sätt, men vår utgångspunkt är inte att spara pengar utan att förbättra villkoren för anställda och brukare. Med större inflytande från personalen så tror vi att resurserna skulle kunna användas effektivare, men moroten för att effektivisera måste vara att man ser förbättringar av arbetsmiljön och -villkoren och inte ett sparbeting från politiken.

Stadsflytt
Informationen om stadsflytten handlade mest om att arbetet med stadshuset har påbörjats. Men vi fick också se nya tidsplaner för olika byggnader, och där visade det sig att tidsplanerna förskjutits med ytterligare 1-2 år för det mesta förutom stadshuset.

Vår linje har hela tiden varit att det måste byggas bostäder och samhällsservice först. Ett stadshus är ingen attraktionspunkt för någon annan än politiker och kommuntjänstemän.

Svensk arbetarrörelse, ANC och de kurdiska frihetskämparna

Första utrikesbesöket som Nelson Mandela gjorde efter Apartheidregimens frisläppande av honom (han satt internerad i 27 år), var till Sverige. Orsak: ANC och frihetskampen ville uttrycka sin tacksamhet för svenska biståndsinsatser, som leddes av socialdemokratiska regeringar. Dessa pågick i 20 år – 1974 till 1994 – och utgick egentligen från en motion i riksdagen från (c)-ledaren Fälldin och (fp)-ledaren Helén. En viss T Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, uppger att biståndet motsvarade 896 miljoner kronor (”Sweden and National Liberation in Southern Africa”). Vad som inte framgår är användningsområdena: gick de till livsmedel, till utbildningsinsatser eller t o m inköp av vapen? Var biståndet strikt öronmärkt?

Frågan blir mycket aktuell idag, då nästan all världspolitik kommit att handla om krigföringen mot Daesh*. Daesh är med sina målsättningar om att bygga samhället efter sharialagar, mobilisera invånare och ditresta anhängare till jihad-krig, i perspektivet att bilda ett världskalifat, den mest reaktionära politiska kraft som förekommit sedan fascismens storhetstid på 1930- och 1940-talet.

daesh-650x371Så även med avseende på sina metoder: individuell terror och självmords-bombare som har oskyldiga civila som målgrupp.

Men de utgör ingen fascistisk rörelse, i stånd att utkämpa en strid om världsherravälde och använda sig av högteknologiska vapenslag som tillverkas i egna vapensmedjor. I stället är själva soldaten det främsta vapenslaget: spränga sig själv och dra med sig så många som möjligt i döden. Daesh individuella terrorstrategi och massavrättningar av befolkningar på erövrade områden är inte militärt hållbart eller effektivt i längden. Det är de rotlösa och fördrivna  befolkningslagrens sätt att föra krig mot sina fienden, som har gjorts värdelösa av kapitalet. Organiserad arbetarrörelse kan inte verka för en tillstymmelse av stöd till Daesh eller grupper allierade med dem. Deras framgångar har lett till att norra Irak och stora delar av Syrien inte består av annat än slagfält, vapendepåer och minerad mark.

Inbördeskrigen i Irak och Syrien uppstod med förlängd verkan av USA:s invasion av Irak 2003. Då och därefter har kapitalistiskt imperialistiska moderländer bedrivit militära kampanjer i Afghanistan och Syrien samt Libyen såväl som norra Irak. Den upptrappning som nu pågår – med även Ryssland och Iran som partners – närmar sig en militärallians av den storleksordning som drev tillbaka Saddams bath-armé från Kuwait 1991. Det sista steget verkar vara beslutet som alliansen fortfarande tvekar om: att sätta in markstridskrafter.

En stor politisk svårighet med det, är frågan om Assadregimens framtid, samma regim som med sin statsterror fläkte upp Syrien till ett land med en mängd olika fronter, varav nordöstra Syrien behärskades av jihadgrupper som kunde tänka sig aktionsenhet med andra jihadgrupper, såsom Al Qaida och senare Daesh. Daesh har varit den starkaste och mest expansiva jihadfronten, som verkligen kan åberopa viss kontroll över norra Irak och nordöstra Syrien. Den har klarat av att motstå, ja t o m att avancera, under loppet av den USA-ledda flygbombningskampanjen som pågått närmare ett år.

Det som fört alliansen vidare och flyttat vapenslagen allt närmare invasion av markstridskrafter, är de två attentatsvågorna i Paris och det störtade ryska civilflygplan som sannolikt utsattes för en bomb. Att sedan avtalet mellan USA och Iran om kärnbränslehanteringen, den ökade acceptansen av den ryska annekteringen av Krimhalvön samt att libanesiska Hezbollah inte längre definierar Assad som statsledaren för all framtid, underlättar samkörningen för en imperialistisk intervention.

De 4 miljonerna flyktingar ut ur Syrien och ännu fler i inre flykt var inte tillräckligt för att bistå syriska frihetskämpar. Det krävdes ett Daesh och dess militära förmåga att erövra allt större ytor och resurspoler i Irak och Syrien för att den USA-ledda fronten skulle agera. Men utan riktiga framgångar på slagfältet.

Under tiden som inbördeskrigen i Syrien och Irak pågått, särskilt från upprorsåret 2011 och den första kulminationen av strider 2013, har den jämförelsevis enkla frågan ställts: varför inte förse stridande FSA-miliser, Kobanes invånare och kurdiska Peshmergastyrkor med handeld- och robotvapen? Varför dessa attacker från luften, som ingenting befäster på fältet? Daesh-krigarna har ju dessutom snarare blivit fler än färre även under 2015.

Det finns röster, bland etablerade makthavare inom EU, som förespråkar vapenleveranser. I Sverige är det särskilt Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm, sedan andra attentatsvågen i Paris med högljutt stöd av ordförande Björklund, som tänkt tanken. Men fortfarande och även från detta något konvexa läger av världsalliansen, lägger man stor vikt vid sin egen mall om att mottagarna av vapen måste bekänna sig till EU:s ”värdegrunder” och att leveranserna, i sådana fall, ska vara punktvisa och inte massiva, t ex till Kobane och därmed jämt. Inställningen saknar historisk grund och trovärdighet.

ANC dominerades av kommunistpartiet; kommunistpartier dominerade motståndsrörelserna mot fascistisk ockupation i Italien, Frankrike, Jugoslavien och Grekland mot slutet av 2:a världskriget. Varför kunde de göras till mottagare av stora vapenleveranser, fastän de inte stod för samma ”värdegrund” som de Västallierade? Varken kurdiska frihetskämpar, inte ens de som är direkt underställda PKK:s disciplin, eller de mellan 1000 och 2000 FSA-miliserna (enligt sakkunniga) har definierat andra målsättningar än att erövra frihet från ockupation, envälde, statsterror och nu även Jihad-terror. Vad är problemet?

Problemet är att världsherraväldet först och sist inte vill rubba sin egen makt: det låter hellre flyktingar i miljoner och några hundratals krigsoffer per vecka befinna sig i sitt nakna, värnlösa och rotlösa tillstånd, än beväpna de markstridskrafter som otvetydigt funnits på slagfältet i närmare tre år nu, som känner omgivningarna och som kan samlas till en militär offensiv med förenade krafter. Inte heller Folkpartiet vill kavla upp ärmarna och vara de som stod upp för befrielsekampen. Man garderar sig med ”värdegrunderna”, för att slippa driva på i frågan om vapenleveranser till frihetskrigarna. Men det är nu som det alltid varit med (fp): de har alltid bedrivit politik via karbonkopior från Department of Defence (försvarsdepartementet) i USA. Från det hållet har det verkligen pågått en aktivitet, med rådgivare, instruktörer och specialförband nära FSA-miliserna. Men de har dragits tillbaka under hösten.

Detta oerhört blodiga krig, de miljonhövdade flyktingsströmmarna och drevet från de högerradikala krafterna, försvårar solidariteten med Paris invånare, som utöver allt annat har att vänta en månads undantagstillstånd och de väpnade styrkornas ockupation av sin egen huvudstad.

paris-shootout-france-daesh-ISIS-IS-ISlamicState-raid-syria-StDenis-Denis-_11-18-2015_204558_lMen är det någonstans ifrån som hyckleriet och föraktet får näring så är det från spelet mellan makthavarna som bygger det imperialistiska världsherraväldet. Där kampen mot Daesh nu har blivit alla andra motsättningars utjämningsfaktor: alla är vi emot Daesh nu!

Hur, när och var har dock viss betydelse, mest av allt för frihetskämparna på syrisk och irakisk mark, som lider brist på mat, rinnande vatten, el och sovplats, och framför allt saknar den sortens lättare och markbaserade vapenslag som de kan besegra Daesh med. Nelson Mandela besökte inte kansler Kohl eller fd premiärminister Thatcher utan arbetarrörelsen. Björklund och hans skrivbordsstrateger kommer inte heller att tillhöra de uppvaktade. Skicka massiva lätta och markbaserade vapen till Kobane, kurdiska frihetskämpar och FSA-miliserna nu – utan några politiska villkor och utan omvägar över borgerliga partier som vill vinna popularitetspoäng.
___

* Daesh är en förkortning av det arabiska begreppet för Islamiska Staten och används av dem som inte erkänner deras anspråk på att ha utropat en stat och inte heller att de skulle representera islam. I arabvärlden används termen Daesh då de flesta ser denna organisation som en ren terrororganisation. Inte som en stat.

En bredsida mot alla knegare

Ur Knegaren nr 9

Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen har slutit något som de kallar ”den migrationspolitiska överenskommelsen” men detta är allt annat än migrationspolitik. Här finns ingenting som kommer att dra in nyanlända på arbetsmarknaden eller lösa bostadskrisen. Här finns inget som undanröjer underlaget för människosmuggling och livsfarliga rutter över haven. Istället har regeringen passat på att göra upp med borgarna om att försämra rättigheter och villkor för alla arbetare och arbetslösa. Både för dem som redan bor här och för dem som kommer hit nu.

andersson_johansson(s)-regeringen har nu bekänt färg och alla knegare i det här landet kommer att få smaka på vad Löfven menar med att ”alla människor är lika mycket värda”, nämligen att om du måste söka socialbidrag kommer du att tvingas till gratisarbete och om du behöver en yrkesintroduktions-anställning är du inte längre garanterad kollektivavtal. Det betyder också att om du istället har en stor trädgård som behöver fixas eller om du behöver installera bredband i villan, så kan du få avdrag på skatten om du har råd att anställa någon som gör det jobbet.

Vägrar befatta sig med bostadsbristen

Löfvén-regeringen som är så måna om ”alla människors lika värde” vägrar dessutom befatta sig med bostadsbristen som både gör att unga människor inte kan flytta hemifrån, att nyanlända sitter fast på migrationsverkets anläggningar och att skrupellösa företag kan inkassera fantasisummor från stat och kommun för att logera nyanlända. Istället för att ta ordentliga beslut om en bred satsning på billiga hyresrätter, småhus och kooperativ vill man ändra på lite byggregler. Men det finns inga investeringsplaner för nya hyresbostäder eller småhus för vanliga människor och som utmanar bygg- och fastighetsbolagens vinstintressen, och där även Migrationsverket kan hyra vad som behövs. Det är ju framförallt bostadsbristen som gör att kommuner har svårt att ta emot nyanlända och som driver fram galopperande kostnader. Men det är faktiskt Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen som är ansvariga för att det växer fram motsättningar på många småorter, när människors behov ställs mot bristen på pengar och bostäder. Detta skulle kunna lösas med en nationell bostadsplan som sjösätts omgående.

Sverige behöver personalförstärkning

Dessutom, istället för att bygga upp en ordentlig nationell utbildningsverksamhet med kvalificerade snabbkurser i svenska, varvat med yrkespraktik i bristyrken och i yrken som människor redan är utbildade till, så pratar man nu om att ”pröva” regeljusteringar, starta svenskakurser hos studieförbunden och lite yrkesskolor. Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen verkar inte anse att Sverige behöver personalförstärkning och att det gäller att snabbutbilda folk så att de kommer i jobb. Och varför går inte de läkare och ingenjörer som kommer hit från Syrien och Irak parallellt med befintlig personal, på industrier och sjukhus redan idag? Och varför går ungdomar, som redan bor här, arbetslösa eller har otrygga jobb när personalbehoven är skriande inom vård, skola och omsorg? Och varför flyr befintlig personal därifrån? Och varför urholkas arbetsvillkoren i bygg- och transportsektorn, Stefan Löfvén?!

Akut behov av arbetarnas investeringspolitik

Läget börjar bli akut och det behövs en arbetarnas investeringspolitik, oavsett om vi står mitt i en folkvandringstid eller ej, oavsett hur många av dem som flyr Mellanösterns krig och samhällskollapser, som når till Sverige? Hela samhället är skevt och arbetslösheten parallellt med underbemanningen i offentlig sektor är ett ologisk och enormt slöseri med människokraft och samhälleliga resurser. Att staten numera fungerar som en affärsbank lämnar alla knegare utanför, fastboende och nyanlända.

Öppna ambassaderna utomlands

När det gäller effekterna av USAs invasioner och EUs och Rysslands uppslutning bakom olika regimer i Mellanöstern, dvs permanent sönderfall, krig och uppkomsten av nya mördarmaskiner under religiös flagg, så har människorna som bor där dragit sina egna slutsatser. De försöker nu ta sig till de länder som har regeringar som påstår att ”alla människor har lika värde”.

Men EUs länder och även Sverige vägrar fortfarande att öppna sina ambassader och konsulat utomlands för asylsökande och tvingar därmed folk att korsa hav, berg och öknar, göder medvetet människosmugglare och driver fram situationer som i grekiska övärlden där människor dör på havet, fastnar i lervälling, blir attackerade av polis som slåss etc.

Om de menade ett enda ord av vad som sägs om att försvara asylrätten och ”människors lika värde” skulle man öppna Sveriges och EUs beskickningar utomlands. Då skulle EUs olika utrikesdepartement och ambassadpersonalen få bära konsekvenserna av utrikes- och handelspolitiken, istället för att de som redan gjort det ska betala en gång till i form landsflykt och livsfarliga resvägar. Trycket på kommunerna i Sverige skulle dessutom lätta betydligt och man skulle kunna ha planerade insläpp till Sverige.

Löfvén-regeringen och stöd-Alliansen säger i sin uppgörelse att trycket är stort på asylsystemet och vi läser den ena rapporten efter den andra i tidningarna om hotande ”systemkollaps”. Nu har man till och med kommit fram till att madrasserna och boendeplatserna är slut. Men hur är detta möjligt i ett av världens rikaste länder som dessutom har högst andel multinationella företag och vapenexport per person?!

Nej, höj bolagsskatten, den statliga skatten och återinför förmögenhetsskatten om det fattas pengar för att organisera mottagandet av dem som söker asyl. De här utgifterna ska verkligen inte belasta dem som redan har det svårt. Det kan väl inte vara så svårt, om nu ”alla människor har lika värde”, Stefan Löfvén?

En fråga som har blivit en symbolfråga från höger till vänster är införandet av tillfälliga uppehållstillstånd, men om perioden för uppehållstillstånd frikopplas från försörjningskrav och om det finns utbildning, arbete och bostad för alla skulle hela den frågan bli sekundär. Man grälar om detta för att slippa ta ansvar för de verkliga problemen!

Arbetarrörelse behövs nu!

Löfvén-regeringens och stöd-Alliansens uppgörelse är en ren och skär fortsättning på den Allianspolitik som väljarna gjorde slut med på valdagen 2014, och den tjänar bara syftet att behålla den så eftersträvade balansen i riksdagen, hindra oppositionella röster och pressa ned arbetsvillkoren ytterligare.
Det borde vara fler som vänder riksdagen ryggen och ger sig ut på gator och torg än SD-gaphalsarna. Arbetarrörelsen har allt att vinna på solidaritet med dem som flyr och en arbetarnas investeringspolitik för jobb, bostäder och utbildning och, till att börja med, beslagtagande av resurser från dem som tjänar på krisen.

Löfvén-regeringens facit!

Ur Knegaren nr 9

I september 2014 föll Alliansregeringen och socialdemokraterna bildade regering med Stefan Löfvén som statsminister. Socialdemokraterna hade gått till val på löften om att skapa sysselsättning för unga, stoppa lönedumpningen som sker i utländska företag, framförallt inom bygg- och transport-sektorn och laga ett land som höll på att ”gå sönder”. Det första som hände var dock att de bildade regering med Miljöpartiet som aldrig varit ett arbetarparti utan tvärtom i vissa fall är öppet fackföreningsfientligt.
Eftersom stödet i riksdagen var historiskt lågt för regeringen så kunde SD snabbt hota med att fälla den med hjälp av fd Alliansen. Då kontrade Löfvén med att utropa nyval bara för att ta tillbaks det lika snabbt. Istället snickrade han ihop en allians med borgarna, den så berömda December-överenskommelsen, som tystar all opposition i landet. Även från arbetarhåll. Fjäskandet från LO-ledningen inför uppgörelsen med borgarna för att ”ta ansvar” för landet har varit skämmigt!

Decemberöverenskommelsen föll i oktober. 10 oktober höll Löfvén en presskonferens där han återigen sa att  det är stora utmaningar att få människor i arbete och att bygga en välfärd som gör att folk känner sig trygga inför framtiden. Och det är sant att närmare en miljon människor saknar den grund-läggande trygghet som ett fast jobb ger. Oavsett regering så biter sig både massarbetslösheten och de många, tillfälliga och osäkra anställningarna fast och det finns inget som tyder på någon bestående förbättring med Löfvén vid rodret. Hans medicin är fortsatta lönesubventioner för tillfälliga anställningar, skatterabatt till globala företag som Facebook och stöd till frihandelsavtal som TTIP, som ger storföretagen ännu mer makt.
Stoppet för lönedumpningen på byggarbetsplatser och inom transportsektorn har också stött på patrull. Även om man nu har föreslagit lagförändringar (Utredningen om Lex Laval) så ger detta i alla fall inte tillräckligt stöd för kollektivavtal och stridsåtgärder, eftersom det rör sig inom ramen för det EU-direktiv som skulle behöva rivas upp.

Löfvens samarbetsregering är en i grunden lydig EU-regering och inriktningen på ett fördjupat samarbete med alliansen uttrycker (s)-ledningens allmänna anpassning till kapitalets och borgerlighetens agenda, såväl i Sverige som på europeisk och internationell nivå. Det gäller även överenskommelserna om försvaret, vapenexporten och militära insatser, som får ökade anslag i budgeten för 2016.
Vad gäller andra viktiga delar av tryggheten inför framtiden så är Löfvén mycket belåten över ett fortsatt gott samarbete med borgarna kring pensions-överenskommelsen. Men alla vanliga knegare som öppnat sitt orangea kuvert vet vad den överenskommelsen är värd.
Både socialdemokraterna och LO vill ha samarbete över block-gränsen och vägrar vända sig till arbetarplatserna och bygga upp den arbetaroppositionella rörelse som behövs mot EU-regimen och nu har det gått så långt att ledande socialdemokrater i facken, IF Metall och Handels, förhandlar med arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv om att ytterligare försämra anställningstryggheten.
Och som ett brev på posten kom den så kallade ”migrationspolitiska överenskommelsen” med tydlig inriktning – försämrade villkor för alla – fastboende och nyanlända! Det senaste pressmeddelandet om jobbpolitiken visade dessutom att av de utlovade 32 000 trainee-jobben för unga  har det registrerats 1 (!) eftersom hela reformen gjorts beroende av att fack och arbetsgivare ska sluta avtal om detta och arbetsgivarna vill inte. Ridå!

Arbetare i rörelse kan kräva ett hem här i landet

Ur Knegaren nr 9

Nu handlar det om att mota tillbaka Löfvén-regeringens bredsida på knegare och nyanlända. Nu handlar det om att hålla ihop och praktisera en verklig solidaritet, mot dem som skor sig på våra liv och arbete. Ett anständigt flyktingmottagande är ett praktiskt steg för att också försvara oss själva, vi som redan bor här.
SD och borgaralliansen vill på sin höjd förvara flyktingar och använde dem som arbetskraftsreserv längre fram, tillvänjda med en lägre levnadsstandard och beredda till svartarbeten eller okvalificerade jobb med minimilöner.

Arbetarrörelsen behöver ta ett fast grepp så att flyktingtillströmningen görs organiserad i stället för att forsa in och spridas ut till en anarkisk misär runt om i landet, som kommer att fungera som press på arbets- och levnadsvillkor för alla.

Vi skulle kunna börja med en inslussning, med arbetarorganisationerna i en pådrivande ställning, som öppnar Sverige som tillflyktsort, slussar in i takt med att infrastruktur och organiserad beredskap inventeras.

För det första: Vi skulle kunna öppna alla lokaler som är i träda eller underutnyttjas!

För det andra: Vi skulle kunna krympa transittiden för flyktingar till ett minimum, högst 24 timmar, och att slutdestinationen för den nya (tillfälliga eller bestående) vistelseorten med tillgång till lokaler fördelas på direkten.

För det tredje: Vi skulle kunna förbjud tältläger och dylikt och sätt i stället igång ett intaxningsschema som öppnar och stänger landsgränserna i proportion med utrymda, användbara lokaler.

För det fjärde: Vi skulle kunna bygga vidare på alla intresseorganisationer och folkrörelser som redan är på fötter, och inled rehabilitering från skräck och trauma bland de många ankommande, ge svenskundervisning och små deltidande beredskapsarbeten med mera.

Arbetare och andra låginkomsttagare har sina hem här i landet.

Facken i Industrin har enats om avtalskraven

Till våren 2016 är det dags för nya avtalsförhandlingar för industrin. Sedan 1997 har facken inom industrin (IF Metall, GS, Livs, Sveriges Ingenjörer och Unionen) drivit gemensamma förhandlingar om de centrala avtalen.

Som vanligt har medlemmarna inte haft någon möjlighet att ta ställning till kraven, utan de har förhandlats mellan ledningarna för respektive fackförbund. Vilka kraven blev meddelades till medlemmar och allmänhet via en direktsänd presskonferens 2 november.

Kraven utgår från att det blir ett ettårigt avtal, och är som följer:
* Löneförhöjning med 2,8 % (eller minst 450 för de som har mindre än 16 000/mån)
* “Större avsättningar” till livsarbetstidspensionen (i gruvindustrin kallat GLP)
* Partsgemensam modell för “systematiskt jämställdhetsarbete”
* Åtgärder för en förbättrad arbetsmiljö

Lönekravet är detsamma som den förra avtalsrörelsen 2013, och precis som den gången så avvisar arbetsgivarna kravet. Den gången slutade lönehöjningarna på 2,3 %.

Om lönekravet på 2,8 % går igenom, och det blir ett ettårigt avtal, så skulle det innebära en ganska stor höjning av reallönen med tanke på att inflationen och ökningen av Konsumentprisindex, precis som räntorna är mycket låga. Men om avtalet, som förra gången, prutas ned till 2,3 % per år i ett treårigt avtal så blir situationen en annan eftersom det är mycket osäkert om inflationen kommer vara så här låg under en längre tid.

Men lönefrågan tycks vara det minsta problemet i den här uppgörelsen. Det som facken i industrin inte tar upp är frågor om hur man ska bekämpa osäkra anställningar, hur arbetare ska få mer rättigheter på exempelvis jämställdhetsområdet (en partsammansatt modell för “systematiskt jämställdhetsarbete” utan några nya rättigheter är ett slag i luften).

Det är också märkligt att man tar upp frågan om “förbättrad arbetsmiljö” som ett avtalskrav, med tanke på att arbetsmiljön redan är arbetsgivarens ansvar, helt och hållet, och fackens roll är att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar. Den arbetsmiljöfråga som skulle kunna, och borde, drivas avtalsvägen, frågan om arbetstiden, lyser med sin frånvaro.

Att man tar upp livsarbetstidspensionerna i avtalskraven är en naturlig följd av att regeringen meddelat att man tänker höja pensionsåldern redan under den här mandatperioden. Men det återstår att se vad detta allmänna krav kommer innebära i praktiken. Om det ska kunna väga upp en höjd pensionsålder i den allmänna pensionen så kommer det behövas stora inbetalningar, så det här kravet blir nog i bästa fall en återställare av de försämringar som regeringen genomför på hela arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis så upprepar facken i industrin i sina krav från 2013 och ger fritt spelrum åt arbetsgivarsidan att komma med alla nya initiativ. Det bäddar för att vi kommer att få betala löneförhöjningar och eventuella pensionsavsättningar med försämrade villkor.