Karleby är begravd – men tyvärr inte bortglömd

Olov Abrahamssons ledarartikel i NSD den 13 september 2015 resumerar Nils Karlebys påverkan på svensk socialdemokrati. I slutet skriver Abrahamsson att trots att vi lever i en annan tid och samhället har förändrats så har Karlebys idéer ”fortfarande aktualitet.” I vilken mening då, herr Abrahamsson?

Karleby strävade efter (istället för ett samhällsövertagande av kapitalets ägande) att församhälleliga och att uttömma ”kapitalets funktioner”. Därför kallas Karleby för funktionssocialismens fader. Staten skulle inte äga storföretag (bara strategiskt viktiga) och den skulle reglera bankerna istället för att äga dem, liksom den skulle reglera krediten, valutan, marken etc. Lagar skulle stiftas som gav fackföreningarna medinflytande över företagen (t.ex. Olof Palmes kronjuvel, MBL). Det begränsades inte till ekonomin. Palme försökte t.ex. i Torekovkompromissen 1971 göra monarkin till en oskyldig symbol genom att ta ifrån kungahuset dess politiska roll. SAP ville i tre steg omvandla politiken (statsskicket), det sociala (välfärden) och slutligen erövra vad man kallade den ”ekonomiska demokratin”.

Det verkar som att Abrahamsson försöker framställa Karlebys idéer som mindre statsorienterade än den stereotypa förstatligandekarikatyren. Men, denna vrångbild osynliggör socialdemokratins hela ursprungliga idé. I slutet av 1800-talet, när arbetare saknade politiska friheter, instanser att vända sig till med sina sociala problem, medel att påverka opinionen och mötesplatser där man kunde samlas och tänka ut vägar att främja sina intressen, var strategin att bygga upp ett helt alternativt samhälle.

Socialdemokratin gick hand i hand med de fackföreningar som uppstod som strejkkassor, slogs för de arbetandes frågor på jobbet och vars framtid var att överta beslutanderätten över produktionen. Ur behovet att ha mötesplatser uppstod Folkets Park och Folkets hus. För att skaffa sig en påverkan över opinionen växte arbetarpressen fram och växte sig starkare och starkare framtill 1950-talet. Ur behovet att bryta bl.a. kapitalägarens livsmedelmonopol uppstod kooperativrörelsen. I storstrejken 1909 tog de strejkande arbetarna över huvudsakliga samhällsfunktioner. Denna trend återuppstod på 1970-talet med löntagarfondsrörelsen utgående från Metallfacket. Senare växte sig folkrörelsesocialismen stark inom SSU på 1980-talet, som sökte lösningar på bl.a. byråkratiproblemen inom offentlig sektor. Ursprunglig socialdemokrati byggde på civilsamhället och frivilliga föreningar med självständiga kassor.

Funktionssocialisterna inom socialdemokratins toppskikt motarbetade varje uttryck för självständigt agerande arbetarrörelse. Per Albin Hansson förvandlade sjuk-, pensions- och a-kassorna från frivilliga föreningar till statligt styrda försäkringar. Tage Erlander kommunaliserade frivilliga arbetarbibliotek, under hans tid gjordes arbetarpressen kommersiellt gångbar med urvattnad politik och när parti- och föreningsstöd infördes gjordes arbetarrörelsens organisationer oberoende av sina egna medlemmar. Under Olof Palme motverkades löntagarfonderna, eftersom han såg med oro på att fackföreningarna skulle successivt överta ägandet och önskade istället att statliga kassor skulle samla på sig andelar av företagens överskott. Socialdemokratin dränerades på sin bas och förlorade alla påtryckningsmedel.

Hur självdog funktionssocialismen? När efterkrigsboomen pyste på 1970-talet hotades regleringsivern av kapitalägarnas investeringsstrejk eller kapitalflykt. Samförståndet på arbetsmarknaden bröts i storlockouten 1980, då 750,000 arbetare inte fick gå till jobbet efter att LO tackat nej till ett nollavtal. SAP:s rädsla för att skrämma näringslivet och borgerligheten med löntagarfonderna uppmuntrade bara dessa till att välla ut i sina mäktigaste protester sedan Bondetåget 1914. 1985 stämde fastighetsbolagen Sporrong och Lönnroth svenska staten i Europadomstolen för intrång i äganderätten – och vann! 1991 tvingades Ingvar Carlsson – den sista funktionssocialistiska statsministern – att lova ”inga fler löntagarfonder”. (Tre år senare så avgick Carlsson.) Parallellt med detta skeende tvingade avregleringarna obevekligen sig fram…

Idag står vi här efter Göran Perssons världsrekord i ”budgetsanering” inom offentlig sektor. A-kassans tillstånd började redan att försämras under Persson, och idag efter åtta års härjningar med Alliansen är det alltför uppenbart att arbetarrörelsens framtid och vår trygghet är för viktigt för att hänga upp på regeringars skiften. Nej, Karlebys teorier förtjänar att vara begravda och bortglömda. Tvärtom är det med socialdemokratins ursprungsinriktning om att bygga upp sig till ”ett samhälle i samhället, en stat i staten” (Karleby-citat).

DANIEL ULF NORDSTRÖM
LIVSMEDELSARBETARE, F.D. SOCIALDEMOKRAT OCH
AKTIV I KNEGARKAMPANJEN SLAKTHUSOMRÅDET (STOCKHOLM)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s