Maktskifte i Malmfälten

Uttalande från Knegarkampanjen Kirunas öppna medlemsmöte 28 maj 2015

Lokalnyheterna i Malmfälten har präglats av beskedet att Lars-Eric Aaro tvingas lämna posten som LKAB:s VD.

Kommunalråden i Gällivare och Kiruna beklagar att de fått en ny ”husbonde” att förhålla sig till. De muntliga överenskommelserna med Aaro är inte längre giltiga. Gruvtolvans ordförande Jan Thelin känner sig ”tagen på sängen” av bolagsstyrelsen, trots att han själv sitter där som ledamot.

Kraven på LKAB som måste ställas från kommun och fack ställs inte. Genom denna passivitet kan LKAB:s nya VD härja fritt och det gör honom till den verkliga makthavaren i Malmfälten.

Sten Jakobsson, ordförande för LKAB:s bolagsstyrelse, motiverar VD-bytet med ”tuffare ledarskap” för ”kostnadseffektivitet, produktivitet och djup gruvkunskap” och att ”karva i det överflödiga fettet” (intervju i Norrländska Socialdemokraten 27 maj). Med andra ord vill han ha högre arbetstakt och större personalminskningar.

Aaros tid som VD har präglats av ett allt hårdare arbetsklimat. LKAB har under denna tid försökt slingra ifrån sig så mycket ansvar som möjligt rörande stadsomvandlingen i Malmfälten. Jakobsson uttalar att han nu vill etablera en helt ny ordning där bolagsledningen tvingar fram nya avtal och villkor. Avtal som är till nackdel för de anställda och invånarna.

Fackledaren Thelin och kommunalråden uppmanar arbetarna och invånarna i vanlig ordning att ”vänta och se”. Med de orden har LKAB fått en rensopad bana. Kommun och fack sviker sina väljare genom att inte ge motstånd mot denna maktfaktor.

Solidaritet är inte detsamma som välgörenhet. Det är ett verktyg för att skapa enighet bland oss som drabbas. Vi i Knegarkampanjen Kiruna har startat ett solidaritetsarbete tillsammans med dem som hamnat i kläm på grund av besparningarna.

Vi kommer att försöka bidra med ett handlingsprogram för att möta den nya situationen. Vi försvarar boendemiljön, arbetsmiljön och arbetsvillkoren i Malmfälten. Även att att arbetarnas inflytandemakt ska öka i företaget.

Men för att lyckas måste vi stå samlade mot det stålbad som bolagsledningen planerar.

Gruvan talar ut: ”Inte bara ungdomar”

Under den här rubriken låter vi arbetare berätta om verkligheten för tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Inte bara ungdomar”

Jag var visstidare i mer än fyra år. Jag hade semestrar och kunde åka utomlands något år, men jag blev också hemskickad till arbetslöshet en lång period.

Jag är mamma och kan inte nyttja ”friheten” med en tidsbegränsad anställning. Osäkerheten är det värsta. Man kan inte planera sitt liv, köpa hus eller stuga eller för den delen skaffa fler barn.

Jag hade lång arbetslivserfarenhet när jag började och ett liv precis som alla tillsvidareanställda men jag var mycket mer begränsad. Det är ju inte bara ungdomar som jobbar i gruvan.

Nu märker jag att vikarierna är mycket yngre. De har inte så ofta familjer, de jobbar järnet och man kan utnyttja dem mer på något sätt.

Det finns nog stora skillnader mellan arbetsplatserna. Hos oss ville många gubbar inte ha kvinnor på arbetsplatsen, så jag kände aldrig något stöd från dem. Men den saken har blivit blivit bättre.

Ska jag sammanfatta åren som visstidare så skulle jag säga att det var intensivt och osäkert. Man förväntades alltid ställa upp.

Som vikarie skulle man alltid vara bättre och bevisa sig. Jag glömmer aldrig när min chef vräkte ur sig att jag inte var ”något speciellt”, trots att jag jobbade hårdare än de flesta andra. Det sitter kvar än idag.

Marianne

Knegarkampanjen håller öppet möte inför kommunfullmäktige.

Frågor som kommer att behandlas är bl.a. Knegarkampanjens motioner Inventera befolkningshälsan (med anledning av damningen från gruvindustrin) och Öppna en motorgård för Kirunas ungdomar, avskaffandet av rätten att ställa medborgarförslag, investering i nytt LSS-boende, m.m. (Hela dagordningen för kommunfullmäktige kan läsas på http://www.kiruna.se/PageFiles/1060/Hemsida%20Kf150601.pdf)

Plats: Knegarkampanjens lokal, Adolf Hedinsvägen 35

Tid: 18.00, torsdagen den 28 maj

Från gnäll till verkstad

Ur Knegarkampanjen Kirunas medlemsblad nr 8/2015

Dagens arbete kallas ibland för ”gnällmagasinet”. Det är medlemstidningen för IF Metall, GS och Pappers. Artiklarna handlar, förstås, oftast om villkoren på jobbet och fritiden.

Visst är det eländigt att läsa om förslitningar och avskedanden men så ser verkligheten ut. Dagens arbete och LO undersöker och sammanställer läget på arbetsplatserna i Sverige. De visar ett hårdnande arbetsliv, med ohälsa och de sociala problem som följer av en råare exploatering av arbetarna.

Samtidigt finns få saker som ger hopp om förändring. De som på allvar trodde att en socialdemokratisk regering efter valet skulle sätta arbetsköparna på plats borde vara besvikna, om de inte (som så ofta) stänger ögonen och drömmer sig tillbaka till Palme. Den tummetott till förändring som Löfven presenterat för att minska missbruket av tidsbegränsade anställningar kan bara beskrivas med ett ord: förolämpande. Glömda är valrörelsens hedersord, för nu är Löfven en statsman med ansvar för industriföretagen och ägarnas välmående.

Bland LO:s medlemmar var förra året 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda. Bland unga i åldrarna 16-24 år var det hela 52 procent. Det här är en daglig utpressning och misshandel av tiotusentals arbetare, som bara är möjlig för att arbetsköparna dessutom har 432 000 öppet arbetslösa (april 2015) på avbytarbänken, redo att ta deras plats.

Idag blir du fast anställd om du har jobbat två år som allmän visstid eller två år som vikarie under en femårsperiod. Arbetsköparna kringgår denna så kallade inkonvertering genom att växla anställningsformer och skicka hem arbetarna i perioder så att de aldrig får den sammanhängande anställningstid som krävs.

Den tidigare fackordföranden på Stockholmsbagarn Frances Tuuloskorpi, som trots oviljan att befatta sig med politiska perspektiv har värdefulla insikter och sporrar många aktivister, sammanfattar på sin blogg:

[Regeringens förslag innebär inte] att man ska få räkna ihop olika sorters visstidsanställningar för att snabbare komma till fast anställning … Den enda skillnaden mot nu är att man ska bli fast anställd efter sammanlagt mer än två års allmän visstidsanställning även om skiten har pågått i mer än fem år! Vilken lycka.

Det är en förolämpning mot unga arbetare att ens lägga förslaget. Men det säger mycket om de ”arbetets hjältar” som tagit plats i Rosenbad (regeringens kansli i Stockholm). För att återvinna väljarna efter nederlaget 2006 och katastrofen 2010 sökte partiet en ”folklig” profil. Nu poserar Löfven som partiordförande och Tomas Eneroth som gruppledare i riksdagen. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter i partiets verkställande utskott och Anders Ferbe i partistyrelsen. Alla med bakgrund i IF Metall. Hela 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter kommer från IF Metall.

Kanske var de tungan på vågen för att (s) skulle få väljarnas förtroende, men vad hjälpte det? Regeringen lägger hundratals miljoner på att ”stärka företagens konkurrenskraft” i vårbudgeten. Exakt samtidigt prutar det statliga LKAB ner ansvaret för den stadsflytt som gruvan tvingat fram, och pressar sina anställda med produktionshöjningar och personalminskningar. De drabbade är gamla jobbarkompisar till Emilia Töyrä, en av de 13 metallarna i riksdagen.

Den som inte ser och hör detta måste verkligen skruva upp volymen på sina Palme-inspelningar. Det här är inte vår regering utan en regering som måste bekämpas inifrån arbetarrörelsen, och det bästa sättet är att organisera sig arbetardemokratiskt.

Knegarkampanjerna samlar just nu bemanningsanställda i livsmedelsbranschen och tidsbegränsat anställda/entreprenörer i gruvbranschen, eftersom de är mest utsatta för arbetsköparnas diskriminering. Organiserar vi oss tillsammans kan vi slåss för fasta jobb och arbetsvillkor som inte förstör vår hälsa. Ingen annan kommer nämligen att göra det åt oss. Vi avser pressa fram lokala segrar och avtal där regeringen står passiv.

Läs LO:s rapport Anställningsformer år 2014 – Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön år 1990-2014 och SCB:s Arbetslöshetsundersökningar

En viktig delseger för skolorna

Kommunledningen backade under torsdagens möte med Kultur och Utbildningsnämnden från förslaget om att lägga ned flertalet skolor i kommunen.

Det är ett pinsamt nederlag för kommunledningen och en viktig delseger för föräldrar och barn som kämpat mot planerna. Men det är viktigt att lägga märke till vad beslutet faktiskt är. De enda skolor som man nu säger sig inte vilja lägga ned är Övre Soppero och Svappavaara. De övriga skolornas framtid är fortfarande osäker och ska beslutas vid ett senare tillfälle.

Besluten som fattades var:

  • Att Övre Soppero skola blir kvar med F-6
  • Att Svappavaara skola blir kvar med F-6
  • Att beslut om Svappavaara skola 7-9 avgörs om man kan rekrytera lärare dit inom 2 veckor
  • Att möjligheterna till fjärrundervisning ska utredas
  • Att kostnader och former för skolskjutsar ska undersökas, inklusive möjligheten att kommunen kör skolbussar i egen regi
  • Att ta fram en plan för organisering av fritidsverksamheten i Övre Soppero
  • Att ta fram en ny rekryteringsplan
  • Att nuvarande skolorganisationen forsätter att gälla för det kommande läsåret och att skolstruktur 2.0 utreds vidare.

Skolorna i Kiruna dras sedan en tid med ett stora underskott och risken är stor att förslaget kommer att komma igen, i en lite omarbetad form. Och då hoppas antagligen kommunledningen på att motståndet ska vara mindre eftersom man nu har gett Svappavaara och Övre Soppero en tilfällig respit och därmed kanske lugnat de boende i de byarna.

Men om det är något som man kan lära sig av de många försök som gjorts från kommunledningens sida att lägga ned Svappavaara skola, så är det att det inte finns några garantier bara för att ett nedläggningsförslag slopas. Det tar bara något år så kommer det igen, och så tröttar man ut motståndet. Risken är stor för att man nu dessutom försöker splittra motståndet genom att ta skolorna en åt gången. Det är därför som det behövs permanenta organisationer som bevakar vad som händer med skolorna och är beredda att samordna motståndet mot skolnedläggningar mellan de olika skolorna.

Gruvan talar ut: ”Det påverkar ens arbetsglädje”

Under den här rubriken låter vi arbetare berätta om verkligheten för tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Det påverkar ens arbetsglädje”

Jag sa upp mig från ett fast jobb för att börja på LKAB som semestervikarie. På anställningsintervjun sa de att jag snabbt kunde bli tillsvidareanställd, men två år senare är jag fortfarande vikarie.

Det som lockade var tryggheten. Jag har småbarn och vill få allting att fungera hemma. Men det blev inte riktigt som jag tänkte mig.

Jag var nära att bli hemskickad när jag närmade mig LAS-listan och skulle få företräde till anställning. Men mina arbetskompisar protesterade och jag blev kvar.

Det är klart att det påverkar ens arbetsglädje. I början brann man ju för sina uppgifter. Jag jobbar fortfarande hårt, sköter alla mina uppgifter och det är sällan någon kan klaga på mig. Men det är inte lika roligt längre.

Jag är alltid orolig och försöker förstå vad som händer på arbetsplatsen. Mina förlängningar kommer i sista sekunden.

Om jag inte får jobba kvar så flyttar vi nog söderut med familjen. Det är tråkigt för vi har ju börjat bygga en framtid här.

Sandra

Gruvan talar ut: ”Jag kan inte ge hela mitt liv”

Under den här rubriken berättar vi om den verklighet som tidsbegränsat och entreprenörsanställda i gruvindustrin lever under. Det är ofta samma personer vars jobb nu hotas när gruvbolagen ska minska sina kostnader.

Intervjuerna kommer att läggas ut löpande. Vi ändrar namnen på de arbetare vi pratar med.

***

”Jag kan inte ge hela mitt liv”

I flera år har jag varvat allmänna visstidsanställningar och vikariat. Mina chefer vill ha kvar mig för jag har alltid skött mitt jobb.

Jag har nästan inga sjukdagar, har aldrig haft semester. Jag har knappt varit ledig trots att jag har massor av komptimmar. Så länge jag har månadskontrakt så känns det fel att söka ledigt.

När kontraktet närmar sig slutdatum meddelar personalavdelningen att jag får någon vecka eller månad förlängt. Ibland förflyttning så att de kan byta anställningsform på mig. Ibland månadslön och ibland timanställning.

Har man gått som tidsbegränsat anställd nog länge börjar dagarna betas av bakifrån, du blir aldrig inkonverterad till ett fast jobb. Dina totala anställningsdagar står still hur länge du än jobbar. Det känns hopplöst.

Jag sökte hjälp på fackklubben men fick rådet att inte bråka om det.

Under de här åren har jag nästan bara jobbat, inte haft någon fritid. Men jag kan inte ge hela mitt liv till ett företag som bara förväntar sig saker av mig och inte ger någonting tillbaka.

Thomas