Kommunfullmäktige 23 februari

Knegarkampanjens Tommy Hjertberg hade mycket att göra på veckans kommunfullmäktigemöte 23 februari. För det första så var det frågan om att börja förhandla med ett antal byggfirmor och fastighetsbolag om markanvisningar i nya centrum. Bolagen, dvs PEAB, Skanska, NCC, KBAB, LKAB plus någon till, hade lämnat in anbud med skisserade bostadskvarter, hotell, butikslokaler etc. Knegarkampanjen hade redan tidigare föreslagit att kommunen skulle kräva garantier i anbuden för rimliga hyresnivåer men blivit nedröstad. Och mycket riktigt, i anbuden fanns det mest bostadsrätter och kommersiella lokaler inritat. Det var bara KBAB som hade planerade hyreslägenheter i sitt anbud men utan garantier för att nuvarande Kirunabor som tvingas flytta dit ska hållas skadeslösa.

Tommy Hjertberg kritiserade Vänsterpartiet i kommunledningen för att inte ens leva upp till den bostadspolitik som man propagerar för på sin egen nationella hemsida. Där säger man nämligen att man vill prioritera hyreslägenheter i alla nybyggnadsprojekt och att boende som tvingas till högre kostnader vid ombyggnader ska få stort inflytande över renoveringar o dyl.

KF 23 feb

Tommy Hjertberg i talarstolen angående markanvisningar i Nya Kiruna

Tommy Hjertberg ville först att fullmäktige skulle avslå hela ärendet eftersom det inte fanns något skydd för hyresgästerna. När detta avslogs så föreslog han att Hyresgästföreningen och berörda bostadsrättsföreningar ska få vara med vid förhandlingarna med bygg- och fastighetsbolagen. Detta hånades av Vänsterpartiets Niklas Sirén som är vice kommunalråd, trots att det är exakt vad Vänsterpartiet säger sig stå för på sin nationella hemsida. Han påstod att det vore olagligt att ställa krav på byggherrarna och ta in berörda föreningar i förhandlingarna fast det är helt i linje med vad hans eget parti påstår att de vill och kräver. Vanliga knegare ska nog inte fästa så stor vikt vid vad Vänsterpartiet skriver och säger i fortsättningen utan vid vad de gör. Även detta förslag avslogs alltså.

På mötet avhandlades också två motioner från Knegarkampanjen, en om kommunal svenskundervisning för asylsökande och en om förbättrad busstrafik. Kommunledningen (s, v, fi, m, sl) avslog båda förslagen.

Saken är den att väldigt många asylsökande i Kiruna – som vill och skulle kunna arbeta inom kommunen som har personalbrist – idag går sysslolösa eftersom de inte får någon svenskundervisning sedan Migrationsverket slutade bedriva detta. Det skulle vara en win-win-lösning för alla om kommunen kunde bereda dem som vill ut på arbetsmarknaden svenskundervisning och det skulle även vara en konkret åtgärd för att överbrygga den klyfta som finns idag mellan permanent boende och asylsökande. Men det gick såpass långt i debatten att Vänsterpartiets Niklas Sirén påstod att det skulle vare ett dåligt ”incitament” för hela asylprocessen om kommunen löste språkfrågan för några asylsökande i Kiruna. Tommy Hjertbergs omdöme om detta var att kommunledningen är kallhamrade byråkrater.

Angående busstrafiken så var det andra gången som Tommy Hjertberg föreslog en utvidgad busstidtabell för att passa skiftarbetare bättre och med trafik helgkvällar/nätter när folk behöver kunna ta sig hem från krogar och restauranger. Behovet är väldigt påtagligt framförallt för kvinnor och ungdomar men än en gång var svaret att ”vi ser över frågan”. Vänsterpartiet anklagade Tommy Hjertberg för att vilja ta åt sig äran av de förändringar som kommunledningen planerar till nästa avtalsperiod som börjar till sommaren.

Ibland undrar man om de får logiken att gå ihop inför sig själva eller om det bara handlar om att dölja det egna ansvaret för att de uppenbara behoven inte blir tillgodosedda, år efter år. Förra gången som Knegarkampanjen föreslog busstrafik för skiftgående och på helgkvällar så avslogs den med samma motivering, så det är nog tveksamt om kommunledningen kommer att leva upp till sina löften den här gången heller.

Vett(s)krämd ledarskribent på NSD

Sen 5 år tillbaka finns en förening för arbetare i Kiruna som heter Knegarkampanjen. Den har verkat i föreningslivet i staden och i kommunpolitiken lika länge. Vi har bedrivit flera kampanjer tex för att Kirunaborna ska hållas skadeslösa i stadsflytten, att sjukvården ska återställas, vi har lämnat in en rad motioner till kommunen om busstrafik, om multiarena i nya Kiruna, om svenskundervisning för asylsökande med flera frågor som berör vanliga Kirunabor. Vi har varit hårda kritiker av pampväldet inom arbetarrörelsen och satsat på medlemsinflytande och förtroendemannastyre. Vi har en blogg som uppdateras nästan varje vecka och vi kan utvärderas och granskas av alla intresserade och aktiva. Vi gick fram mycket i förra valet och vi organiserar unga arbetare.

Detta skrämmer uppenbarligen regionens socialdemokrater. Nu när det ska bli fackval i gruvan och några aktiva inom Knegarkampanjen ställer upp tillsammans med jobbarkompisar i en motkandidatur till fackledningen, lanseras den ena skrämselartikeln efter den andra på ledarplats i NSD. För en månad sen hette det att Knegarkampanjen var en kommunistsekt från 70-talet, nu idag 24 februari dekorerar Abrahamsson sin ledarartikel med en rysk revolutionär från 30-talet. Knegarkampanjens praktiska politik har antingen gått Olov Abrahamsson helt förbi eller så är det så att den skrämmer vettet ur honom och partikamraterna.

Ingenting kritik i sak kommer nämligen fram i Olov Abrahamssons ledarskriveri. Han kritiserar inte ens den fackliga plattform som kandidaterna i fackvalet presenterat i Kiruna Annonsblad. Där kan man läsa att de är fem kandidater som enats om följande:

1. Facket ska fatta alla större beslut genom medlemsomröstningar. Medlemsmöten på arbetsplatserna ska ta ställning till t.ex. skiftändringar.
2. Styrka kräver sammanhållning. Fasta jobb åt nyanställda och kompensation åt dem som drabbades när Gruvpensionen försvann. Vi ska inte låta oss splittras.
3. Ge de anställda insyn och inflytande över investeringar. Bind vinster och andra obundna medel till investeringar i de anställda och samhällsbygget. Samarbeta med Kirunas föreningsliv för stadsflytt och sjukvård.
4. Ett arbetssätt nära medlemmarna: maximal spridning av förtroendeuppdrag och facklig tid samt valda kontaktombud i alla arbetslag. Medlemmar ska kunna avsätta förtroendevalda som missköter sina uppdrag.
5. Om arbetsgivaren inskränker fackets handlingsfrihet ska medlemsmöte hållas för att diskutera effektiva motåtgärder. Vi strävar efter att skriva in lokal konflikträtt i stadgar och avtal.
6. Facket ska vara partipolitiskt obundet men engagerat i frågor som medlemsmajoriteten stödjer. Solidaritet med andra gruvklubbar. Inga medlemspengar till politiska partier.
7. Lyft fram kvinnors rättigheter på jobbet och i facket. Vi vill ha en ansvarig för att värva kvinnor till förtroendeuppdrag och samordna ett tjejnätverk.
8. Vi måste hålla ihop inför malmprisfallet. Om varsel i slutändan inte kan undvikas så måste turordningsreglerna i LAS följas – inga överenskommelser som diskriminerar någon.
9. Fri debatt är nödvändig för riktig enighet – ja till yttrandefrihet i alla frågor. Regelbunden facklig information genom egna tidningar, hemsidor och nyhetsblad.

Det är detta och inte något som hände på 70-talet eller 30-talet som Olov Abrahamsson är rädd för.

Annika Blomberg

Vad hotar jobben i LKAB?

Bokslutskommunikén för 2014 för LKAB presenterades 12 februari ackompanjerad av dramatiska rubriker; ”400 jobb ska bort!”

lkab framtidDessa rubriker matades ut efter en vinter av fallande malmpriser, konkurs för Northland Resources i Pajala och domstolsprocesser om de nya gruvsatsningarna kring Svappavaara, så naturligtvis var det många LKAB-anställda och Kiruna-bor som drog efter andan och kände klumpen av oro växa i magen. Så hur står det egentligen till?

Svårigheterna att faktiskt kunna svara på den frågan utifrån anställdas och övriga stadsbors synvinkel är en del av problemet. En bokslutskommuniké är ett slutresultat i sifferkolumner och som lekman och allmänhet har man inte tillgång till de bakomliggande flödena i bolaget som dessutom skyddas av bolagshemligheten. Men om man går till texten så kan man ändå få en hel del matnyttig information.

Till exempel att LKABs produktion inte är i kris. Både produktionsvolymer och försäljningsvolymer är desamma som tidigare. De produktionsstörningar man haft beror på anläggningsproblem i Kiruna underjordsgruva och inte på att produkterna inte går att sälja. LKAB har dessutom prognoser för en växande efterfrågan både på pellets och på sina förädlade produkter från LKAB Minerals.

Vad som hänt och som orsakar larmen är att vinsten, överskottet, nästan har utraderats. Från 7,6 miljarder kronor före skatt 2013 blir det nu 570 miljoner före skatt. Detta beror främst på malmprisfallet på världsmarknaden men också på förlusten när satsningen på Northland Resources gick upp i rök plus större utbetalningar till stadsomvandlingarna än vanligt.

LKAB är med andra ord ett råvarubolag på en extremt instabil och konkurrensdriven världsmarknad. Det är detta som driver bolagsledningen att presentera kostnads- och personalminskningar, inte behoven i själva produktionen. LKAB säljer allt de producerar, de har enligt bokslutsrapporten knappt någon lagerhållning och företagets planer på en 35%:ig volymökning ligger fast. De tänker med andra ord fortsätta satsningen på att expandera sig till en allt bättre marknadsposition.

LKAB försöker hävda sig på världsmarknaden genom expansion och ta marknadsandelar och sälja till vem det vara må.

LKAB_logotype_1

LKAB vill expandera ytterligare på världsmarknaden

 

 

 

 

 

 

 

Bolaget framställer det som att det är en strid på kniven hela tiden men den sker verkligen inte på arbetares villkor. LKABs krympta vinst underminerar nyinvesteringar i t ex nya framtida huvudnivåer, samhällsansvar för stadsflyttarna och hotar jobben, trots att företaget som sådant inte är i gungning eller för närvarande riskerar att dras med i en konkursvåg.

På 2 år ska 400 tjänster rationaliseras bort och 700 miljoner sparas in. Detta ska ske samtidigt som planerna för volymökning ligger fast och utdelningen till staten som ägare genomförs. I år blir den 370 miljoner kronor.

Det är många frågetecken som reses just nu. Många frågar sig om neddragningarna är ett led i en strategi för att flexibilisera hela arbetsstyrkan eller motsatsen, att göra sig av med entreprenadavtal och koncentrera sig på egen regi? Rör det sig om ett förhandlingsspel för att få staten att släppa till miljötillstånden för de nya satellitgruvorna kring Svappavaara? Blir det överhuvudtaget några neddragningar av arbetstillfällen eller flyttas bara folk till Mertainen när den gruvan öppnar? Klart är att frågetecknen inte rätas ut genom att bara lyssna på mediautspel eller de motstridiga buden om hur länge facket har vetat om det här. De anställda har ingen insyn i detta och så kan det inte fortgå.

underjordarbetare

De anställda har ingen insyn och det kan inte fortgå

Vad som också är oroväckande är ”avsättningarna” till stadsomvandlingarna. Dessa sker inte genom fondering av reala pengar utan bokförs som skulder till framtiden. ”Avsättningarna” är med andra ord en bokföringsteknisk historia och bolaget döljer inte att man justerar dessa år från år. Även om skulden till framtiden, alltså prognosen för vad stadsomvandlingarna ska kosta, drar ned slutresultatet i bokslutet och bolaget kör med öppna kort i den delen, så finns det inga garantier för att man faktiskt klarar av att betala, om resultatet faller ännu mer framöver.

Knegarkampanjen har pekat på behovet av en oberoende fond för stadsomvandlingen som inte LKAB kontrollerar, och det blir bara mer och mer aktuellt ju hårdare klimatet på världsmarknaden blir. Dessutom behövs sammanhållning på golvet och insyn i bolagets inre för att arbetarnas villkor ska få genomslag i den nya situationen som växer fram i gruvbranschen. För det är inte ”dåliga tider” i största allmänhet eller fallande behov av stål som hotar jobben i LKAB, utan överdrivna vinstkrav, global konkurrenshets och en ägare som vägrar ta ansvar för bygden och jobben. När malmpriserna är höga använder staten bolaget som kassako men när konjunkturen vänder får det klara sig på egen hand och istället lägga kostnaderna på de anställda och samhället i Malmfälten.

Nej, nu måste utdelningarna till statskassan stoppas tills stadsflytten är säkrad och de lokala fackliga ombuden måste släppas fram till fullständig insyn i de flöden som ligger bakom bokslutskommunikén, så att de anställda kan ta ställning till vad som ska prioriteras nu.

Annika Blomberg

Söndag kl 15: Öppet möte inför kommunfullmäktige

Söndag 22 februari klockan 15-17 är det öppet möte på lokalen, Adolf Hedinsvägen 35 angående fullmäktigemötet dagen efter. Då ska frågan om markanvisning i nya Kiruna behandlas som är en viktig fråga om vem som ska bygga där. Även Knegarkampanjens motioner om förbättrad busstrafik och svenskundervisning för asylsökande kommer upp. Hela dagordningen finns här.

Vi bjuder på fika och vi tar beslut om hur vår ledamot Tommy Hjertberg ska agera på mötet.

Väl mött! / Styrelsen

Medlemsmakt och arbetardemokrati

Gruvtolvans ledning håller tydligen möten på arbetsplatserna i Kirunagruvan, där det sprids skräckskildringar om Knegarkampanjen under täckmantel av facklig information. Det påstås bland annat att Knegarkampanjen är en kommunistisk grupp som kommer tvinga fackmedlemmarna till det ena och det andra.

Det är med andra ord dags att återupprepa Knegarkampanjens ursprung, idéer och arbetssätt.

För det första: Bland Knegarkampanjens aktiva dominerar tidigare partilösa. Men flera pådrivande personer har brutit upp från förstenade arbetarorganisationer, både socialdemokratiska och kommunistiska, för att de ledsnat på toppstyre och dimridåer för att dölja uppgörelser med både fackpampar, bolagsledningar och stormakter. Istället äger vi vår egen organisation och väljer både företrädare och inriktning helt fritt.

För det andra: Knegarkampanjen är en ideell förening för arbetare och låginkomsttagare och inte ett parti. För att kunna skicka in arbetarrepresentanter i kommunfullmäktige har vi behövt registrera ett partinamn, men i allt övrigt fungerar vi som en ideell förening. Vi håller dessutom öppna möten för maktlösa Kirunabor för att bestämma vad vi ska göra och säga.

För det tredje: Knegarkampanjen har inskrivet i sina stadgar att vi kan välja nya förtroendevalda löpande. Vi tillämpar alltså själva det vi vill se i hela arbetarrörelsen, dvs att företrädare som inte gör det de lovat – eller till och med gör helt andra saker än vad medlemmarna bestämt – går att flytta på.

För det fjärde: Våra förtroendevalda som vi t ex skickar på kommunmötena får inte ta emot ersättningar utöver förlorad arbetsinkomst. Vi har inte gett oss in i politiken för att fylla på den egna plånboken utan för att det behövs förändringar i samhället.

För det femte: Knegarkampanjen går att utvärdera. Bloggen, våra kampanjer, våra motioner och debattinlägg i Kiruna kommun kan var och en ta del av och man kan dra sina egna slutsatser av det.

***

Så hur ligger det till med skräckvisionerna? Kommer Knegarkampanjen att svinga sin partipiska över fackets medlemmar om Jari Söyrinki och hans arbetskompisar vinner klubbstyrelsevalet i Gruvtolvan?

Faktum är att det inte finns någon partipiska att svinga. Knegarkampanjen har visioner om medlemsmakt och förtroendemannastyre – arbetardemokrati – som vi försöker tillämpa för allas vår gemensamma nytta.

Det som däremot kommer att hända om vi låter fackföreningarna omvandlas till personalorganisationer för arbetsgivarna eller försäkringsbolag, eller om vi lämnar walk-over till styrande småklickar och partilojala, är att vi får en se en urholkning av våra rättigheter och möjligheter. Vi kommer inte att ha någon verklig fackligt och medlemsorganiserad vilja att sätta emot bolagsledningarna. Våra representanter behöver en stark medlemsaktivitet, för annars skaffar de sig andra intressen med sina poster än vad medlemmarna har.

Det läge som är i Kiruna – en stad beroende av en järnmalmsproduktion med för närvarande fallande råvarupriser, och en stadsomvandling som hela tiden befinner sig i någon slags kris – gör det ännu viktigare med levande och medlemsstyrda intresseorganisationer. Annars blir vi bortdribblade i hemliga överläggningar.

Det som kommit fram de senaste dagarna om Gruvtolvans fd ordförande Harry Rantakyrö och hans maktspel bland gruvbolag och socialdemokrater i Norrbotten, visar att det finns många som förlorar på att medlemmarna får insyn, medverkan och makt. Så frågan är egentligen väldigt enkel. Är gruvarbetarna i Kiruna värda fackliga representanter som de kan kontrollera, som säger vad de tycker och vad vill, och som kan röstas bort?

Knegarkampanjen har uppmuntrat Jari Söyrinki att ställa upp som kandidat i ordförandevalet i Gruvtolvan och kommer att stödja honom och hans arbetskompisar på deras egna villkor, både före och efter årsmötet och oavsett hur det går. Det behövs liknande initiativ på många arbetsplatser i landet för att arbetardemokratin ska börja växa, så att vi kan skapa enighet i handling kring våra egna intressen.

Annika Blomberg

INSÄNT: Kobane är befriat! Leve Kobane!

Kurdiska styrkor har fördrivit den självproklamerade islamiska staten IS  (=Daesh) ut ur den kurdiska staden Kobane, i syriska Kurdistan. Vi har alla sett glädjebilderna. Vi har sett de glada människorna utropa Bijî Kobanî! Leve Kobane! Och vi har alla sett den förödelse som Daesh lämnat efter sig.

B2rX-_8IAAAT8oM

En kvinnlig YPJ krigare traskar omkring i ruinerna i sin stad Kobane.

De nästan 200.000 fördrivna innevånarna i Kobane som tagit sin tillflykt till angränsande Turkiet kan nu så sakteliga återvända till sin stad, eller det som en gång var deras stad, efter över fyra månaders belägring och blodiga strider. Med sämre och färre vapen och med avsaknad av bl.a. tyngre artilleri lyckades Kobanes befolkning med ett hårdnackat motstånd försvara sin stad. Ett motstånd som står i skarp kontrast till den lätthet med vilken Mosul föll i ISIS händer i juni.

Ingen trodde att Kobane skulle klara sig så länge mot det massiva angreppet från Daesh. Många har glädjefyllt utropat Kobanes fall varje dag, där den turkiska staten och media har ropat högst. Men Kobanes motstånd fortsatte trots denna blodtörstiga melodi.

Anledningen till att Mosul kunde falla så enkelt var den irakiska regimens fullständiga ruttenhet och den helt demoraliserade odugligheten hos den irakiska armén (1), tillsammans med den sunnitiska befolkningens missnöje med den regeringen korrupta regeringen som utfört flera massakrer på minoritetsbefolkningar.

Anledningen till att Kobaneborna lyckades och verkligen ville försvara sin stad var den basorgans- och stormötesmakt som befolkningen etablerat.

I Kobane, i Rojava (västra Kurdistan, den syriska delen) har vi nämligen sett en helt ny typ av befolkningsmakt växa fram. Alla beslut fattas gemensamt. Alla etniska grupper har samma makt. Ingen grupp är förfördelad. Alla organisationer för utveckling eller ledning skall ha minst 40 procent av endera kön. Alla ledningar är också dubblerade till en man och en kvinna. Tvångsgifte och månggifte är förbjudet. Odling skall ske närproducerat och ekologiskt.

Vi ser här motivationen till motståndet och vi ser här kvinnornas makt träda fram som en väsentlig orsak till deras frenetiska kamp mot det fascistoida Daesh, som vare sig är en stat eller på något sätt kan sägas agera i islams namn.

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon  i Kobanê. Photo: ANF

Medlemmar ur “mödrarnas Bataljon i Kobanê.

För Daesh är nederlaget i Kobane inte bara en militär prestigeförlust av ett viktigt strategiskt område. Det är en förlust i den ideologiska kampen för Daesh vilja att krossa Kobane och kurdernas självorganisering hittar även den sin motivation i kurdernas basorgansmakt, i stormötesdemokratin. Daesh står för det diametralt motsatta.

För Daesh gäller enbart underkastelse. Underkastelse, flykt eller död. Underkastelse under den självutnämnde kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

I Daesh-kontrollerade områden förekommer inga gay-parader, tillåts inga kvinno- eller miljöorganisationer eller några som helst arbetarorganisationer som fackföreningar. Underkastelsen måste enligt Daesh vara total. Alla typer av yttrandefrihet, folkliga eller demokratiska styrformer är avskaffade, förbjudna. All kultur är styrd, böcker, musik, och t.o.m. kläder besiktigas.

En paradox i sammanhanget är att de som från vår värld åkt ned för att slåss mot den syriska diktaturen under Bashar al-Assad, ibland trott sig slåss för något bättre men har hamnat i något etter värre. Bokstavligt från askan till elden. (Därmed absolut inte sagt att Assad diktaturen vore att föredra).

En annan paradox är alla dessa rasister som hos oss nu vädrar morgonluft och flåsar sin islamofobi, men egentligen står för samma sak som Daesh. Deras program, Nationaldemokraternas, Svenskarnas partis eller deras ”partivänner” i andra länder är i grunden lika. Lika reaktionära, lika arbetarfientliga. Två sidor av samma mynt.
Det mynt som används för att krossa arbetarklassens organisationer och strävanden.

Segern över Daesh i Kobane är glädjande. Extra glädjande för, naturligtvis, innevånarna i Kobane, även om de återanländer till en sönderskjuten stad och nu därmed står inför ett gigantiskt återuppbyggnadsarbete. Men det är också glädjande för alla människor runt om i hela vår värld som vill slåss mot all intolerans, all inskränkthet och allt förtryck i alla dess former.

Än är det dock förtidigt att helt höja glädjebägaren. Än kan den skira lilla blomman, men ack så livskraftig, som satt rot i Rojava krossas, trampas ned, ryckas upp. Alla vi som på avstånd iakttagit denna lilla vackra blomma, alla vi som förundrats över dess ihärdighet och alla vi som beundrat dess överlevnadsförmåga måste gör allt för dess överlevnad, dess blomstring och spridning. Vi skall ge den vår kärlek och näring. Näring i form av stöd för återuppbyggnad. Näring i form av politiskt stöd och utbyte med nära kontakter. Ge den all det stöd de förtjänar och önskar.

För lyfter vi blicken så ser vi många som inte vill se denna blomma överleva, blomstra eller – o hemska tanke – spridas. Mullornas borgerliga diktatur i Iran ger inte mycket för självständig arbetarorganisering eller jämställdhet. Assad-familjen och den styrande klicken i Syrien vill se blomman vissna. Den hotar deras styre. Turkiet med sitt illa dolda stöd för Daesh hyser stor rädsla att frihetskampen åter blossar upp i de nordkurdiska områdena i Turkiet.

Imperialismens intresse är att få en stabil regim, en i grunden och till syvende och sist understödjande regim till USA. En regim som tillåter utländsk exploatering av oljerikedomarna, som garanterar, försvarar pipelines och rikedomsutförsel. En regim likt den korrupta familjestyrda ekonomin i södra Kurdistan. (Norra Irak)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats  i Şengal för att bygga upp en Şengal* Försvars Enhet (YBŞ), (Arabiska: Sinjar) (Kurdiska: Şengal) Södra Kurdistan Irakiska Kurdistan nära Mount Sinjar, med gräns nära till Syriska Kurdistan, Rojava, befolkat av bl.a. Yazidisk minoritet.)

En ny division av Kvinnornas försvars enhet (YPJ) har bildats
i Şengal

Många är motståndarna till Rojavas arbetarkollektivist-liknande styre. Många kommer att undergräva den, i längden söka krossa den, men nu initialt söka förringa Kobanes seger, fördunkla kampens karaktär, som varande en befrielse från diktatoriskt förtryck med frigörelse för all nationella minoriteter och kvinnor, samt förringa den politiska motivationens betydelse för YPG/YPJ segern (YPG = Folkets Försvars Enhet, YPJ = Kvinnornas Försvarsenhet)

Många vill se den befriade zonens vackra blomma isoleras, tuktas och slutligen förtvina. Illavarslande är Irakkurdiska regimens varning att inte låta styrelseformen spridas till de av YPG/YPJ (främst YPJ) befriade Yazidiska områdena.

Nu kommer vi få läsa om att det var USA med dess bombningar som egentligen räddade Kobane (2). Fast vi vet ju! Eller hur? För övrigt så började inte USA:s bombunderstöd förrän deras intressen blev hotade av Daesh i södra Kurdistan och efter att världen upptäckt den tappert stridande befolkningen i Kobane.

Vi kommer att få läsa om Kobanes obetydlighet, militärt och ekonomiskt, och efter ett tag i den tystnaden som sedan följer kommer alla de konservativa diktatoriska utsugarkrafterna, tillsammans eller var för sig, verka för att förhindra blommans spridning och många, som t.ex. nu den svenska regeringen, kommer att skynda till att beväpna, utrusta skola upp den kurdiska peshmergaarmén underställd Erbils pålitliga borgerliga regim (3). Alla vill de roffa åt sig. Få ”sin” del av kakan. Alla de som helt struntar i massornas levnadsstandard. Här och där.

Men människans strävan till befrielse för trygghet och ett värdigt liv kan inte varnas bort, möjligen kan några hotas till tystnad, många skrämmas till passivitet, men vi som lärt oss gilla den här ovanliga svårdefinierade blomman, vi skall vaka över den, vi skall verka för dess spridning och utvecklande i alla våra miljöer.

Leve befrielsen av Kobane! Bijî Kobanî! Leve Kobane! Leve Rojava!

/ Börje Schellin, Göteborg

Bild So tell me again Who is fighting ISIS(1) USA upplöste den gamla irakiska armén. Ledande skikt av denna finns idag som befälhavare hos Daesh. En ny irakisk armé i dess ställe har utrustats och skolats upp

(2) USA:s flygunderstöd var viktigt det skall inte skall förringas även om det frampressades av opinion och att amerikanska  intressen hotades i Irakiska Kurdistan

(3) Sveriges stöd till Peshmerga i Irakiska Kurdistan inte är dåligt (även om det dels syftar till att flytta fram svenska positioner och förstärka imperialistvänlig regim. Stöd till Peshmerga är ett stöd i kampen mot Daesh oavsett den Irakkurdiska regeringens borgerliga karaktär (Kampen om den regimens politik är inte avgjord), men att det finns andra åtgärder som vi kan avkräva regeringen, tex att terroriststämpeln av PKK och därmed mot PYD upphävs, att bidra med vapen till YPG/YPJ för fortsatt försvar av de befriade områdena och för fortsatt befrielse och att bidra till återuppbyggnaden av Kobane