Ställ (s) till svars för Northland

Svenska Dagbladet har gjort en kartläggning av Northland-etableringen i Kaunisvaara och personbanden mellan ”aktörerna”. Den visar att befolkningen och arbetarna har förts bakom ljuset av ledande norrbottniska socialdemokrater.

SvD skriver 28 januari:

”De som SvD Näringsliv pratat med och som har haft insyn i Northlands resa säger att bolaget hade för bråttom att gå från noll till fungerande anläggning. SvD Näringsliv kan nu dessutom berätta att stora delar av underlaget var baserat på glädjekalkyler. De hundratals konsulterna visste inte hur dyrt det var att driva en gruva. Prognoser för valutakurser och järnmalmspris uppdaterades inte tillräckligt ofta. Förarbetet visade sig ha stora brister, berättar personer med insyn. Det var så illa skött att när den nya gruvledningen kom in på hösten 2012, många från Boliden, rev de upp de gamla kalkylerna och gjorde om budgeten från grunden.”

Dåvarande VDn Waplan säger till SvD att han kände till och informerade styrelsen om miljardhålen i verksamheten. Det bör alltså inte vara någon nyhet för den socialdemokratiska kamratklubben som varit indragna, att projektet var ett luftslott med enda syfte att skapa kortsiktiga vinster för bolagsledningen under prisboomen, och sedan stänga.

En professor i nationalekonomi som tidningen Arbetaren har pratat med, Hans Lööf på KTH, säger dessutom:

” -Den nuvarande modellen välkomnar oseriösa aktörer. Företagen kan, som Northland, skydda sig bakom en moderkoncern, som inte själv tog någon större risk. Man fick en hel del av finansieringen av svenska skattebetalare.” (Arbetaren 12 december 2014)

Det finns naturligtvis ansvariga i regeringsställning för det här vansinnet. Men lokalt är det socialdemokratin som måste ställas till svars. Regionala och lokala (s)-höjdare återfinns på alla strategiska poster i kommunen, länsstyrelsen, Pajala Utveckling AB, Norrbottens Handelskammare, Företagarna Norrbotten, IF Metall och på ledande poster i Northland. Socialdemokraterna har rusat till företagets tjänst och dessutom helt uppenbart deltagit i mörkläggningen av vad som verkligen skedde.

Svågerpolitiken och karriärismen i bolagsintressets tjänst illustreras bäst av Harry Rantakyrös bana och mutanklagelserna som har riktats mot honom i SvD.

rantakyröDen fd facklige ordföranden i Gruvtolvan flyttade till Pajala 2010 och blev socialdemokratisk kommunpolitiker. Han satt i kommunstyrelsen och röstade för Northland-etableringen samtidigt som han av partikompisen Jonas Lundström, vice VD på Northland, hade erbjudits jobb som personalspecialist i bolaget. Rantakyrö tillträdde alltså tjänsten samtidigt som han gjorde partikarriär och sedermera blev kommunalråd. Han kan omöjligt ha varit oinformerad om det verkliga läget.

Riksenheten mot korruption har nu inlett en förundersökning om mutbrott. Men även om åtal skulle väckas så verkar socialdemokratin i Norrbotten vara immun mot sådana blessyrer. Det senaste tillskottet i kommunalrådskretsen Niklas Nordström i Luleå, jobbade ju så sent som för ett par år sedan åt Prime, ett lobbyingföretag med uppdrag att plantera näringslivsagendan inom socialdemokratin.

IF Metall kan inte heller två sina händer och säga att man inget visste. Facket har rätt till representation i bolagsstyrelsen och IF Metall-avdelningen är en alltigenom en socialdemokratiskt kontrollerad förening. Utspelen i media och fackeltåget på stan där hela stan slöt upp, framstår allt mer som en enda stor charad för att föra alla arbetare, oavsett partisympatier, i Norrbotten bakom ljuset.

Vem bär ansvaret för en gruvetablering som enbart hade som syfte att spekulera i en prisboom, som nu dessutom är anmält för miljöbrott och som ställt en hel bygd inför en hotande kommunkonkurs och arbetslöshet? Det är ledningen för Norrbottens socialdemokrati som måste ställas till svars.

Annika Blomberg

KRÖNIKA: Varning för radikala farbröder!

medusa-2-a Av: Röda Medusan

Den europeiska vänstern skådar en rosafärgad gryning över Grekland och hoppas nu på att SYRIZAs valseger ska rädda den från sotdöden. I Sverige samlas i helgen alla som känner sig radikala och röda till Rött Forum i Stockholm dit även SYRIZA och spanska PODEMOS kommer för att sprida hopp och glädje.

Många är nu de bloggare inom Socialistiska Partiet som hoppas få träffa lite ungdomar och är på väg till Stockholm. Detta gäller inte minst Kildén&Åsman som så fort de hinner, dekorerar sig själva och varandra med fraser som socialist, radikal, anti-auktoritär, revolutionär med mera.

Framförallt är de fina demokrater för yttrandefrihet! Det kan man faktiskt läsa i en särskilt känslomässig inlaga från farbror Kildén efter massakern på satiriker i Paris. Han berättar att när han var ung blev han utkörd av stalinisterna från möten och att sossarna i facket inte gillade honom. Så nu minsann, nu står han vid EU-topparnas sida och är också ”Charlie”.

Man undrar hur han får ihop det?

Under åren av krig och revolutioner i arabvärlden efter upproren 2011, har ju Kildén&Åsman censurerat vilt i kommentarsfälten för att hålla rent från kritiker just från ”vänster” mot deras stöd för NATO-bombningar av Libyen och för USA-intervention i Syrien t ex. I sanning en farbroderlig renhållningsgärning, av självproklamerade radikaler…

Och hur ska man hänga med i svängarna nu när Kildén ena veckan krokar armkrok med högerns regeringschefer från både Grekland och Spanien och är ”Charlie”, för att nästa vecka vänslas med deras främsta antagonister i SYRIZA och PODEMOS?

Nu fattas bara att de stegar in på Rött Forums feminism-event och börjar tafsa på moderatorn för att vara riktigt säkra på att inte ha kommit för sent till festen.

Självgodheten inom vänstern är monumental och inga arbetarprinciper för heliga för att man inte ska kunna bryta med dem. Igår anti-NATO, idag pro-NATO; igår jagad sanningssägare, idag censor; igår anti-fascist, idag polisvän; igår EU-motståndare, idag euroräddare; igår arbetarledare, idag klasskampsförnekare; igår patriarkatskrossare, idag EU-parlamentariker. Listan kan göras hur lång som helst och vanliga knegare gör bäst i att hålla armlängds avstånd från radikala gubbar som utropar sig själva som röda och socialistiska. Särskilt gäller det Kildén&Åsman.

Allmän skuldavskrivning behövs. Om valet i Grekland.

Det råder eufori i den europeiska vänstern efter SYRIZAS valseger i Grekland medan borgerliga kommentatorer och politiker spyr galla över dem. Vad är det egentligen som har hänt?

För fem år sedan sprack en lånekarusell som den grekiska staten varit indragen i för att pumpa upp sitt budgetunderskott mer än vad EU-reglerna tillåter. Det var de stora finansdrakarna på Wall Street som hade ställt upp med den ena fantasifulla och lukrativa lösningen efter den andra. Regeringen som var ansvarig för karusellen leddes av Nea Demokratia, ett högerreaktionärt parti och de som var ansvariga när det sprack var socialdemokratiska PASOK.

Efter det här sjönk Greklands kreditvärdighet som en sten och de fick inte låna mera. Så finansinstituten på Wall Street kom tillbaka för att designa kraven från EU, Internationella Valutafonden och Europeiska Centralbanken, så att man skulle kunna låna ut till Grekland igen och hålla igång kreditflödet i Europa. Om den grekiska staten istället hade ställt in betalningarna hade det drabbat tyska och franska storbanker och då hade euron kunnat krascha.

Istället framställde man det som att den grekiska befolkningen levt över sina tillgångar och gjorde dem ansvariga. Den grekiska staten ställde mer eller mindre in betalningarna till den egna befolkningen för att fortsätta betala till det internationella bankväsendet och vara med i ”det internationella samfundet”.

Drakoniska sparpaket har genomdrivits sedan dess som har slaktat levnadsstandarden i landet och kastat ut hundratusentals greker i fattigdom. Många har nu lämnat landet.

I valet i söndags fick till slut PASOK och Nea Demokratia som drivit igenom allt detta på hemmaplan, släppa ifrån sig regeringsmakten till ett nytt ”vänster”projekt – SYRIZA – som har lovat att det nu ska vara slut på åtstramningarna och att den ”nationella värdigheten ska återupprättas”. Men saken är ju den att SYRIZA redan har gått med på att stanna inom EU-klubben och valutan. Partiledaren Tsipras har rest världen runt för att träffa centralbankschefer och finansdrakar och dagen efter valet slöt han en regeringskoalition med rasister och högernationalister.

Valsegern kan till stor del naturligtvis förklaras med att det grekiska folket har fått nog av fattigdom och misär, men de hade fått nog redan 2011 när PASOK-regeringen satte in kravallpolis mot demonstranter och tårgasade stora delar av centrala Aten. Det som har hänt sen dess är att stödet för PASOK mer eller mindre har utraderats och många korrupta politiker därifrån samlas nu i SYRIZA. Det är faktiskt en uppsjö av PASOK-parlamentariker som lägligt nog bytt partikostym. Sen förra valet har man följaktligen inte sett till SYRIZA i några av de grekiska folkrörelserna som upprätthåller livet i landet. Deras fana är helt borta från gatan och de har lämnat unga anarkister att ta striden med nazisterna i Gyllene Gryning som begår mord och andra hatbrott beskyddade av polisen.

SYRIZA är en parti med vänsterlutning som vuxit explosionsartat ur missnöjet men det kommer inte att kunna vända utvecklingen med enbart förhandlingar om återställd köpkraft, för i grunden finns ett land som sedan länge är avindustrialiserat och utlämnat åt turism- och bankkapitalet. Arbetarklassen i landet har smält samman till en spillra som finns i rostiga stålverk och nedgångna oljeraffinaderier. För att klara sig har gemene man hänvisats till tjänster och gentjänster och korruptionen är en samhällsplåga långt in i basmiljöerna. Stödet för SYRIZA är därför en kombination av hatet mot åtstramningar och fattigdom, av ropen på ”nationell värdighet” och av rädslan för det okända. Nu när SYRIZA tagit makten över statsapparaten är risken stor att de också börja dela ut förmåner som alla partier gjort i alla tider i Grekland för att sälja trygghet för lojalitet.

Den europeiska arbetarrörelsen måste givetvis gratulera den grekiska befolkningen till att ha blivit av med Nea Demokratia-regeringen och deras illa maskerade samarbete med Gyllene Gryning. Vi gratulerar dem också till att ha mosat EU-fjäskarna i PASOK, och vår solidaritet bör inriktas på kampanjer riktade till arbetsplatser och arbetslag för ett återindustrialiserat Grekland där den sociala servicen och livsmedelsproduktionen kan komma igång igen. Det är hela den skulduppumpade och internationella gangsterekonomin som måste få ett stopp med start i allmän skuldavskrivning. Om inte produktionen i Grekland kommer igång igen så att samhället kan upprustas, så riskerar SYRIZA istället att bli vänsterns sista suck av förlorade illusioner och framtidshopp och sluta som en katalysatoreffekt för nazistiska Gyllene Grynings verkliga genombrott.

INSÄNT: Vi är svagt optimistiska men rädda

Nästan 5 år har gått sen dåvarande premiärministern, Georgios Papandreo, förklarade för det grekiska folket att det var nödvändigt att ta emot hjälp från omvärlden (IMF och EU) för att undvika en ekonomisk kollaps. Få förstod vad som stod för dörren och vad som skulle ske. De flesta trodde det rörde sig om ett par svåra år med svångremspolitik och sen skulle saker och ting gå tillbaka till det normala.

Men under de här 5 åren har de flesta sett sin lön minska med ungefär 40% om de varit lyckliga nog att behålla sitt jobb. Arbetslösheten har skjutit i höjden och ligger på cirka 27 % och ungdomsarbetslösheten på närmare 60%. Människor som för 5 år sen hade jobb och därför också en stadig inkomst, som tagit lån för att köpa bostad och trodde att livet skulle fortsätta ungefär på det viset står idag på bar backe. Folk är desperata och har fått nog av den så kallade hjälpen som enbart har varit ekonomiskt stöd åt banker och inte alls gått till utbetalning av löner och pensioner, som gjorts gällande.

Alla gemensamma tillgångar har sålts ut. Flygplatser, tåg, vägar, vatten, el, naturtillgångar har lagts i privata händer och det grekiska folket har förlorat rätten till sitt land. Arbetsrätten har i stort sett försvunnit och den som är lycklig nog att hitta ett jobb kan räkna med 12 timmars arbetsdag med 400 euro i månaden, ofta svart vilket i Grekland betyder att du inte har någon sjukförsäkring. Sjukhusen är livsfarliga eftersom det varken finns personal eller material och det fattas tusentals lärare inom skolan. Utbildade läkare och lärare finns det gott om men de är arbetslösa eftersom det inte genomförs några nyanställningar.

Valrörelsen gick i skräckpropagandans tecken, precis som för 2,5 år sen då vi senast hade val. Då lyckades de få folk att tro att det värsta som kunde hända var att Grekland skulle bli tvunget att lämna eurosamarbetet och återgå till den gamla valutan. Detta presenterades som en katastrof och skulle innebära en återgång till hur det var på 60- och 70-talet. Inför detta val fungerade inte samma taktik eftersom de enda som har något att förlora är de som skott sig under de här åren.

Inkomstklyftorna har ökat mycket under de här åren för det finns ju alltid de som tjänar pengar på en kris, vare sig det är krig, naturkatastrofer eller en ekonomisk kris som denna. Bankerna har ökat sina tillgångar med hjälp av de ekonomiska bidrag de fått och kan nu samla på sig fastighetsegendomar över hela landet eftersom folk går från hus och hem. Skeppsredare har fortsatt att bli särbehandlade och mer eller mindre sluppit betala skatt för sina inkomster och då ska man komma ihåg att den grekiska handelsflottan hör till världens största. Flera redare äger dessutom tv-kanaler som också sluppit betala avgift under alla dessa år och där de sprider sin propaganda.

Trots denna propaganda gick inte vanligt folk på samma knep en gång till utan röstade för en förändring. Syriza står för ett hopp om att det finns en annan väg att gå, ett hopp om en framtid för den yngre generationen. Ett hopp om mat på bordet och elström i alla hus. Ett hopp om att ha råd att använda sin avställda bil igen och köpa lite eldningsolja och inte sitta med ytterkläder på sig inomhus under vintern. Ingen förväntar sig ett under men alla hoppas på att botten har nåtts och från och med nu kommer det att bli bättre.

Dock har Syriza många problem och de har under de senaste åren blivit mildare i sin framtoning för att inte skrämma EU alltför mycket. De har dragit åt sig mycket folk från PASOK (det gamla socialdemokratiska partiet) som är ute efter en plats hos vinnarlaget och det gäller att de ser upp så att de inte blir ytterligare ett exempel på en vänster som sviker vanliga arbetare och håller sig väl med den ekonomiska makten. Deras val att söka stöd hos högerpartiet ANEL, ger inte heller några trevliga signaler. Risken är stor att det enda som de kommer att göra är att lindra nöden något och inte genomföra en omorganisation av landet.

För att göra det skulle de vara tvungna att bryta med EU, gå ur eurosamarbetet och starta en självständig politik som bygger på att göra Grekland oberoende och med en ekonomi som bygger på landets rikedomar och uppfinningsrikedom. Grekiska vetenskapsmän och -kvinnor av alla de slag arbetar över hela världen och det finns ett enormt know how som kunde komma landet till del, för att bara nämna något. Jordbruk, småskalig turism, mineraler och metaller är andra områden som ger landet en möjlighet att stå på egna ben istället för att sugas ut av fd kolonialländer.

I dagsläget är vi svagt optimistiska men ganska rädda för ytterligare ett svek som kommer att tillfoga vänstern stor skada för många år framåt och öppna dörren på vid gavel för andra, mörka krafter som bidar sin tid och omorganiserar.

Inger Tzelalidou, Agrinio

INSÄNT: Det är Abrahamsson som ska skämmas!

Jag läste Olov Abrahamssons ledare ”Stoppa kuppmakarna!” i NSD 13/1 och även hans svar till Jari Söyrinki. Om det inte var vardagsvillkor och politisk rörelsefrihet för ett stort antal industriarbetare som stod på spel, så hade man ju kunnat skrattat rått. Men nu sätter jag skrattet i halsen faktiskt.

Abrahamsson har mage att kalla Jari Söyrinki för kuppmakare. Det är faktiskt något oerhört. Jari Söyrinki blev vald som ordförande för underjordsarbetarna i Kirunagruvan pga missnöje med tidigare förtroendevalda, han blev tvungen att sätta sin plats i klubbstyrelsen i 12an på spel i konflikt med nuvarande ordförande Thelin för att klubben skulle försvara anställningarna för ”de 20” som LKAB ville avskeda för att de utfört beting upplagda av sina arbetsledare. Jari Söyrinki avgick från sitt uppdrag och begärde nytt årsmöte för att han ville dra in medlemmarna i klubbens liv när ordföranden och styrelsen gick bolagets ärenden, 30% av medlemmarna stödde en namninsamling för extra årsmöte som ombudsmännen arkiverade utan åtgärd. Han kandiderar nu i klubbordförandevalet, har informerat om det i god tid och kommer att ta fram en lista på åtgärder som han och flera med honom vill se genomförda. Var i herrans namn är kuppen?!?!?! Är föreningslivet så främmande för Abrahamsson efter alla år hos sossarna att han inte känner igen det när det rör sig framför hans egna ögon?

Jag har arbetat sida vid sida med Jari Söyrinki i Knegarkampanjen i drygt tre år och har undersökt vartenda steg som har tagits av honom själv och av hans motståndare sen klubbårsmötet 2013. Var och en kan läsa min rapport och mina slutsatser på Knegarkampanjens hemsida. Allt tal om kuppmakeri från Abrahamssons och Thelins sida faller tillbaka på dem själva som helt uppenbart vill ha ett fack som lägger sig platt för bolag och partier och säkrar deras egna positioner.

Abrahamsson rasar också om att Jari Söyrinki gick emot mediadrevet där bl a SvD:s tortyr- och krigsförespråkande ledarskribent Per Gudmundsson riktade avgångskrav och polisanmälningar mot en twittrande busschaufför och vänsterpartist i Pajala, numera förtroendevald i IF Metall. Tack för det beskedet! Hyckleriet hos dem som silar tweets och sväljer krigskampanjer blir bara grövre och det tränger in på arbetarrörelsens redaktioner.

Så var det det riktigt farliga. Att Jari Söyrinki stödde den ”världsrevolutionära processen” i arabvärlden. Detta anser Abrahamsson vara ett bevis på hans vänstersekterism. Det är ju bara det att för den läskunnige så var den revolutionära vågen i arabvärlden skriven på väggen av internationella högerekonomer flera år i förväg, den stöddes dessutom av liberaler över hela världen. Abrahamsson själv var dessutom emot NATO-bombningarna av Libyen, precis som vi i Knegarkampanjen. Kuriosa i sammanhanget är att det självutropade lilla Arbetarpartiet i Umeå som Abrahamsson stödjer sig på, var uttalade supporters till NATO-bombningarna i Libyen. Vem är det som Abrahamsson lierar sig med egentligen?

Skillnaden mellan Abrahamsson och oss i Knegarkampanjen var att när massakrerna på befrielsekampen i arabvärlden drog igång så upphörde socialdemokraternas stöd, medan vi såg nödvändigheten av revolutionerande lösningar på hela den samhällskris som revolterna i arabvärlden uttryckte, vi kände vår samhörighet med befrielsekampen och pekade ut arbetarrörelsens ansvar för att stödet uteblev. Knegarkampanjen har uttalat vårt stöd för arbetarrörelsen i Tunisien och Egypten, för de kämpande samordningskommitteerna i Syrien och vi har utväxlat solidaritet med aktiva medan Abrahamsson bara har beklagat sorgen. Socialdemokraterna var sist ut med att bryta med nyckeldiktatorn Mubarak i Egypten som fram tills han störtades av ”revolutionärerna” var medlem i Socialistinternationalen. Precis som Ben Ali i Tunisien. Och affärerna med Khadaffi i Libyen och Assad i Syrien var socialdemokraterna nöjda med ända tills folket reste sig. Så vem är det som har mest att skämmas för?

Nej, Olov Abrahamsson visar på vems sida han står i sina försöka att diskreditera Jari Söyrinki. Olov Abrahamsson är inget annat än en dräng åt partister, lokala och globala makthavare.

Det verkar vara dags för nya kvastar inom arbetarrörelsen i Norrbotten och det är väldigt uppmuntrande nyheter att Jari Söyrinki kandiderar för han är en kraft för medlemsstyre, väldigt trogen vanliga arbetares intressen och helt okorrumperad. Att han som väldigt ung bröt sig ur SKU i Malmfälten talar bara till hans fördel till skillnad mot sossar som ägnar sina politiska liv till att vifta med svansen på kommando. Det ska bli intressant att följa vad Jari Söyrinki och hans kamrater kommer att kunna uträtta och de är värda allt stöd och uppbackning.

Annika Blomberg

INSÄNT: Det känns hånfullt!

Som före detta ledamot i Gruvtolvans styrelse tycker jag att Jan Thelins uttalanden är märkliga för att inte säga på vissa ställen vilseledande och på andra rena historieförfalskningar. Han utmålar dem som opponerar sig mot honom som kommunister som uppmuntrar till våldsaktioner, som är för ”trotskistiska” för till och med SKU. Gällande splittringen mellan SKU och Jari och Tommy så handlade den väl i mina ögon mer om ideologiska skillnader snarare än om våldsivrande. Men lösryckta fragment av händelser går, som Jan Thelin visat, att sätta in i vilket pussel man än vill. Men det är inte min största kritik. Detta är händelser som utspelade sig för snart 15 år sedan och deras politiska ideologi är väl knappast samma under deras nya paroll Knegarkampanjen som i mina ögon verkar jobba mot mer medbestämmande för arbetarna och arbetarrörelserna i Sverige.

Deras uttalanden om ”den världsrevolutionära processen” var väl också mer en förhoppning om att den ”arabiska våren” skulle utveckla sig till ett uppror lett av de inhemska arbetarrörelserna för att skapa ett bättre samhälle i länder som traditionellt styrts av diktatorer. Jag kan givetvis ha tolkat situationen fel då mitt samröre med Jari Söyrinki och Tommy Hjertberg inte sträckt sig längre än till vårt gemensamma arbete inom Gruvtolvans styrelse.

Men den viktigaste poängen som Jan Thelin försöker förvanska handlar om hans påstådda försök att skilja Gruvtolvan från partipolitiken med påståendet: ”Vi vill inte att Gruvtolvan ska bli en plattform för Knegarkampanjen. Vi har tvärtom försökt komma bort från partipolitiken, men de vill gå 20 år tillbaka i tiden”, (NSD ledarsida 13/1)

Detta känns hånfullt för de som vet att Jan Thelin med förra ordföranden Harry Rantakyrö var drivande i processen att få Gruvtolvans styrelse in i det socialdemokratiska partiet. Vilket de sedermera också lyckades med. De som arbetat hårdast för att skilja Gruvtolvans styrelse från partipolitiken och återskapa en arbetarorganisation utan partipolitiska allianser var ju just Tommy Hjertberg och Jari Söyrinki, ofta även stödda av mig som inte heller bekänt min trohet mot Socialdemokratin (märk väl att jag inte heller är medlem i Knegarkampanjen). Det blir lätt ironiskt när Jan Thelin dessutom brukar sin partikollega Olov Abrahamsson till att sprida dessa historieförfalskningar.

Som Thelin säger gör Gruvtolvan ett bra arbete för sina medlemmar. Men i Thelins regi brukar detta arbete komma på bekostnad av någon annan arbetares försämrade villkor. Som när Thelin valde att ge upp kampen om de 20 underjordsarbetarna som fick avsked till förmån för ett ”behagligt förhandlingsklimat” i framtida löneförhandlingar. Detta var vad som splittrade Gruvtolvans förra styrelse under tumultartade former som resulterade i att bland annat jag, Tommy Hjertberg och Jari Söyrinki övergav våra poster.

Martin Falck f.d. styrelseledamot i Klubb Gruvtolvan och f.d. vice-ordförande i SAK-gruppen, numera tjänstledig och student vid Umeå Universitet

Varför så rädda, Abrahamsson?

Svar till Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på socialdemokratiska NSD. Insänt till NSD med anledning av ledarartikeln 12 januari där Olov Abrahamsson (s) anklagar Knegarkampanjens Jari Söyrinki för att vara ”kuppmakare”. Läs här.

Ja, jag kandiderar till ordförande för Gruvtolvan och bygger en lista till styrelsevalet. Jobbet med plattformen pågår men klart är att vi står för fasta anställningar, krafttag mot rasism och diskriminering av kvinnor, medlemsomröstningar i varje större fråga.

Det verkar sticka i ögonen på dig, Olov Abrahamsson, så pass att du skriver en ledare full av osanningar. Jag kommer att bemöta dina personliga anklagelser på Knegarkampanjens hemsida men slösar inte dessa rader på det.

I din ledare på samma ämne 18 oktober 2013 medgav du storsint nog att ”det är naturligtvis upp till varje enskild medlem att utmana Jan Thelin och den nuvarande ledningen i Gruvtolvan.” Därefter föreslog du partival i facket – att kandidater borde bindas till politiska partier. Nu skriver du tvärtom.

13 januari höjer du istället Thelin till skyarna eftersom han för Gruvtolvan ”bort från partipolitiken”. Ursäkta, men läser du din egen tidning? I somras höll Thelin ett gemensamt valmöte med socialdemokraten Kenneth Stålnacke. Inför EU-valet en (s)-kampanj på LKAB:s arbetsplatser. Och det tar inte slut där.

30 november skrev kommunalrådet Kristina Zakrisson på sin blogg att (s) valt representanter till kommunala nämnder. Hon var nöjd men tillade att ”möjligen är ‘Gruvtolvan’ besviken över resultatet. Deras vice ordförande var upp i talarstolen och talade om att de hade ett motförslag. Det gick inte igenom.”

Gruvtolvans styrs som en sluten (s)-klubb – och ditt enda intresse är att det förblir så. Det är också en orsak till vår kandidatur. Vi kandiderar för kollektivet. Arbetardemokrati är ett sätt att bli kvitt överrockar och partipiskor. Arbetardemokrati är också det som kandidaturen har gemensamt med Knegarkampanjens kommunpolitik, som annars bedrivs på sina egna villkor.

För drygt ett år sedan krävde en tredjedel av klubbens medlemmar att få välja ny styrelse på ett extra årsmöte, allt enligt stadgarna. Du skrev då att vi inte spelade rent. Nu kallar du även dem som ställer upp i ordinarie fackval för ”kuppmakare”.

Verkligen en demokrat! Principerna anpassas efter maktbegäret – precis som i landstinget och kommunerna. Om ni är så duktiga som du påstår, varför så sjukligt rädda för öppna val? Det är skrämmande att läsa detta från chefredaktören för arbetarrörelsens största tidning i Norrbotten.

Jari Söyrinki