SD är Sveriges Tea-party

I samband med att SD:s kommunpolitiker höll en konferens i Stockholm 6-7 december passade de socialdemokratiska stats- och finansministrarna på att i skräckinjagande ordalag tala om SD – som nyss saboterat deras statsbudget – som ”nyfascister”.

Men SD-aktionen mot (s)-budgeten kan inte ha varit oväntad utan måste ha ingått i den politiska kalkylen. (s) bröt ju själva ut vissa delar av Alliansregeringens budget förra året och röstade ned dem med SDs stöd.

Men. Den här gången träffade SD-aktionen så hårt att Löfven inte visste någon annan råd än att utlysa nyval. Hur kunde de få in en sådan fullträff? Jo, eftersom (v) har hållits utanför. Den (s)-dominerade regeringens minoritetsställning är ju mycket svagare än Alliansens var, och utgör bara en minoritet av riksdagens minoritet, likt 1/3 regering.

Socialdemokraterna hade med andra ord själva satt prejudikatet för budgetsabotaget och de bjöd själva in till att bli fällda. Men skulden ligger inte på bara (s). Nej, den går tillbaka på ett alltmer uppsplittrat och polariserat partiväsende som gett oss en åttapartiers riksdag, vilket i sig uttrycker en omfattande sönderfallsprocess av den svenska regimen, installerad som ett utskott på EU-juntan.

I den situationen återstår det inte mycket mer, på den politiska retorikens område, än att kalla SD för just nyfascister. Men SD är inga nyfascister, lika lite som rånarräder ute i vintertomma sommarstugor är lika med den organiserade brottsligheten.

Om SD med sina knappa miljonen väljare bakom sig däremot närmade sig ett massmobiliserat militant och para-militärt övertagande av arbetsplatser, bostadsområden och träffpunkter (köpcentra, krogar, idrottsplatser), skulle beteckningen ”ny-fascistisk” vara riktig och det skulle vara befogat av Andersson/Löfven att använda mistluren för att kalla in arbetarrörelsens fotfolk till samling och strid. För om det varit fråga om fascister i tio- och hundratusental, då skulle vår främsta uppgift varit att nedkämpa denna kraft genom kollektivt nödvärn baserat på en mobiliserad och politiskt klassoberoende samling.

SD RADIKALISERAR OCH HÖGERVRIDER HELA PARTIETABLISSEMANGET

Men nu är inte SD fascister. Fascisterna befinner sig fortfarande i en isolerad tillvaro inom Svenskarnas Parti (SvP) och Svenska motståndsrörelsen (SMR) och de klarar bara av att värva enskilda figurer som är avhoppare och/eller uteslutna från SD.

SD har visserligen en subkultur av fascister, som gömmer sig i deras led eller som inspireras från utsidan, men SD som helhet utvecklas åt ett annat håll. Deras växtrum finns i att vara en högerradikaliserad kraft som driver upp krisen inom den organiserade borgerligheten och även påskyndar (s) och (v)s fortsatta högervridning.

Det pågår en gryende omställning bland Allianspartierna – särskilt (m) – för att med eftergifter i frågor om invandringen och polismaktens ökade befogenheter göra SD helt rumsrent. Dessutom är det så att (s) själva bär ett stort ansvar för asylrättens urholkning, förslumningen av förorter och bostadssegration, för läget på asylförläggningarna och för diskrimineringen i arbetslivet. (s) har dessutom alltid varit polisväsendets främsta tillskyndare så jordmånen för högerradikalisering är på plats även där.

HÖGERRADIKALERNA OCH KRISEN I DET STYRANDE STATSSKICKET

Överallt i kapitalöverflödets moderländer växer flygeln av högerradikalister, antingen inom de gamla partierna (Tyskland, Italien, England och USA) eller i det politiska kraftfältet av borgerligt missnöje i deras närhet (Norge, Danmark, Finland, Belgien, Österrike). Traditionsbärande partier, dvs partier som växlat plats mellan regeringsbildare och ledande opposition under 30 år eller mer, försöker isolera denna rörelse, inte minst genom skrämsel, men i kombination med att själva genomdriva delar av de högerradikalas vallöften.

Och budskapet är EU-anpassat så det förslår: Alla mot högerradikalerna! Men vi är inte stelbenta makthavare utan har såpass rörlig politisk ryggrad att även vi ämnar ta itu med invandrarreglering, okristna samfund och en starkare polismakt. Och låta EU-styret bestå.

Högerradikalernas förebild som finns i USA har vuxit sig avsevärt starkare sedan president Obama och hans ”Yes we can!” inte åstadkommit mer inom amerikanska politik, än att de trängt sig fram inom Republikanerna i namn av Tea-partyrörelsen.
Tea-partyrörelsen är en mäktig högerradikal schattering, vars direkta och indirekta potentater redan utmärkt sig i sin variant av budgetsabotage och den delvisa nedstängningen av den amerikanska statsorganisationen i oktober 2013.

Det som händer och sker i den svenska riksdagen kan vara öppningskrisen för regimens uttömning, de första bastanta uttrycken för bortvittrandet av det rådande statsskicket med konstitutionell monarki och institutionaliserat klassamarbete, som instiftades 1917 och sedan byggdes upp genom apparater och lagar för korporation mellan arbete och kapital.

Överflödskapitalets politik har redan underminerat regimen och högervridit partiväsendet till det yttersta och nu utrustat det med en högerradikal pol. Inget av partierna eller ”blocken” vet längre var tyngdpunkten ligger i regeringsfrågan. Medan mittenpartierna praktiskt taget jagar legaliteten och sina tänkta reformförslag i EU-juntans byrålådor, gör högerradikalerna karbonkopior på Tea-partyrörelsens ”rebelliska” motbud.

HÖGERRADIKALERNA FIRAR OCH BORGARSTRATEGER KLAGAR

På kommun/landstingskonferensen för SD kunde partiordföranden Åkesson – för närvarande i vila och försörjd av pampväldets variant på de förbannade ersättningssystemen, som ju även livnär ”socialbidragsturismen”, ”simulanter” och ”förtidspensionerade” – avnjuta ungefär likartade ovationer som en Sara Pahlin på Tea-partysammankomsterna, en Nicolas Sarkozy på högerpartiets UMP:s kandidatkonferens eller Silvio Berlusconi under dennes uppträdanden i sina partijippon genom ”Framåt Italien” och ”Frihetens folk”.

I Åkessons frånvaro förklarade partisekreteraren Söder att SD siktar på att bli näst största parti och sedan det största. Men vill inte SD gripa makten för att förändra, bli ett regeringsparti? På det fanns inget svar, men däremot en lista på reformer som kan kortas av vartefter, såsom föregångaren i t ex Norge, Framstegspartiet, visat vägen för: gör nyvalet till en folkomröstning om invandringen för en påtaglig begränsning och urval, inte ett stopp; begränsa kommunernas avtal med Migrationsverket om asylmottagning; stoppa privata (läs, ideella) flyktingförläggningar i kommuner, stoppa moskéer och andra byggnader med ”symbolvärde av religiös eller annan karaktär” som kraftigt avviker från svensk eller västerländsk byggtradition, förbjud böneutrop, inför återvandringsbidrag för invandrare, bekämpa brott med bl a kameraövervakning på bussar och tåg bilburna bevakningspatruller liksom patrullerande ordningsvakter, förbjud offentligt tiggeri.

Detta kallar SD-ledningen för ”profilfrågorna”, och strösslar sen socialt med frågor som gäller välfärden. Vid närmare påseende är detta är inget sammanhängande program, inte ens för att hantera invandrarfrågan, och det är dessutom redan infört i åtminstone 42 av USA:s delstater. Till vilken verkan då, annat än ännu större klyftor mellan klasserna och ännu fler illegala invandrare?

Fastän det framstår som brutalt är detta en mindre provokation och ett förhandlingsbud till (m) och (kd). SD vill in i en framtida regering, och där ”modifiera” sin profil i rumsren form. För det som händer och sker i samhällets grundvalar, avindustrialisering, social nedrustning och växande klassklyftor, har inte heller SD något emot.

UPP TILL KAMP MOT HÖGERRADIKALISMEN!

För att kunna mäta ut avståndet mellan SD och deras plats inom en borgerlig regeringskoalition är det skillnaderna till (m) som är parametern. Det finns skillnader, men de är inte oöverbryggliga. Och de blir allt mindre ju längre regimkrisen tuggar sig vidare i det svenska klassamhället.

Moderaternas egen partistrateg, Gunnar Hökmark, har radat upp skiljelinjerna mellan Alliansen och det (s)-dominerade budgetförslaget till: attacken på lagen om valfrihet (vid anlitandet av sociala tjänster), energi- och miljöfrågorna, erkännandet in abstractum av en palestinsk stat och avvikelserna från EU:s utrikespolitik och skattehöjningar (Svd 3-4/12).

Det var det hela, och på det stupade alltså även ett delvist stöd till (s)-regeringens budgetförslag!

Statsminister Löfven uppfattade inga signaler i partiöverläggningarna om att det fanns något meningsfullt med att rulla tillbaka förslaget till finansutskottet. Läget var stängt! Varför? Därför att Alliansen, med (m) i fören, är på väg åt andra hållet och i färd med att överbrygga avståndet till SD.
Här ser man styrkan i den högerradikala polen för Alliansens interna uppgörelser och för krisen i den svenska regimen, inräknat socialdemokratins egen anpassning till ”arbetslinjens” utstansade villkor på svensk arbetsmarknad och inom sk trygghetssystem.

Första bokstaven för att bygga politiska ord inför nyvalet är: SD är varken nyfascistiskt eller orsaken till regeringens avgång. I stället är det högervridningen av hela partiväsendet och helhetslinjen i politiken.

Frågorna tornar upp sig framåt nyvalet i mars, i följande turordning: innehållet i (s)-budgeten måste förkastas p g a sina arbetarfientliga och EU-baserade riktmärken, behovet av en politisk motvikt och motmakt genom ett landsråd av direktvalda representanter från lokala LO-fack och andra intresseorganisationer är det enda effektiva motdraget kontra högerradikalismen, och socialdemokratin måste tvingas till den gest – inte mer – som skulle införa ett annat politisk klimat genom att ta in (v) i regeringsbildningen. Det skulle signalera att nu behövs det vårdkasar mot högerradikalismen inom hela den miljonhövdade arbetarrörelsen. Det skulle kunna legitimera den rörelse som de själva är oförmögna att bygga, av blotta traditionen och ohejdade pampvanor, för ett landsråd av direktvalda delegater från arbetsplatser och fackföreningar som sätter upp sina kriterier för en ny regering efter valdagen 22 mars och trycker tillbaka högerradikalerna.

Annika Blomberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s