(s)-budget i kontinuitet med Alliansen

När Stefan Löfven, den 3 oktober, presenterade den nya (s)- och (mp)-regeringen, så var det första gången på 57 år som (s) ingick i en koalitionsregering med ett annat parti. Men detta är bara en liten del av den linje som genomsyrar hela regeringsförklaringen: inriktningen på ”samling”, på att ”enas i viljan till ansvar för vårt land”, på att vara en ”samarbetsregering och söka breda uppgörelser i riksdagen”.

Den politik som den (s)-ledda regeringen vill uppnå med en sådan nationell samling går inte att ta miste på. Det handlar om att bevara, och att skärpa respekten för, ”det finanspolitiska ramverket”; att hålla fast vid ”överenskommelsen i friskolekommittén”, ”den blocköverskridande pensionsöverenskommelsen”, ”försvarsberedningens förslag” och framförallt om en fortsatt anpassning till EU-politiken och till och med en vilja att stärka EU- juntans ansvar.

Regeringens budgetproposition, utarbetad tillsammans med (v), följer samma inriktning. Trots de senaste årens systemkriser för EU och det ekonomiska system som den förvaltar, så viker inte regeringen en tum från den ekonomiska och politiska logik som driver in världen och alltfler EU-länder i recessioner, massarbetslöshet, social misär och politiska kriser.

De enda konkreta förslagen för att motverka arbetslösheten är att staten ska fortsätta subventionera lönekostnaden för tillfälliga anställningar. I hela branscher trängs fasta anställningar ut av ständigt nya korttidsanställningar med statliga pengar, som också används för att vinna upphandlingar med dumpade priser. (1) Vad gäller de utlovade satsningarna på skolan, med fler anställda, så återstår att se hur mycket som kommer att försvinna i kommunernas hantering.

De omtalade höjningarna av inkomstskatten är mycket begränsade och innebär framförallt att de som tjänar mer än 50 000 kr i månaden får mindre jobbskatteavdrag, med en ökad skatt på ett par hundra i månaden. Samtidigt gör man ingenting åt sänkningen av bolagsskatten till 22%, som inneburit en gåva till företagen på betydligt fler miljarder.

Höjningen av taket i a-kassan från 680 kr till 910 kr per dag var välbehövlig och innebär att fler får ut 80% av tidigare lön, men höjningen gäller bara under de första hundra dagarna, vilket innebär att samarbetsregeringen inför det Alliansen ville, men inte lyckades med: en kännbar avtrappning av ersättningsnivån.

LO:s krav, som tidigare fått stöd av (s), på att riva upp Lex Laval, som innebär att utländska företag med egen arbetskraft inte behöver sluta svenska kollektivavtal vilket strider mot internationella konventioner om fackliga rättigheter, har urvattnats till en inriktning på en ”revidering”, i respekt för EU-domstolens beslut, utan att nämna kritiken som man fått internationellt.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och de borgerliga tidningarna går på offensiven med att de, i verkligheten mycket blygsamma, ”reformerna” är skadliga och vänstervridna. Det handlar delvis om politisk taktik, för att skrämma socialdemokratin ännu närmare de borgerliga partierna, men i den mån oron är äkta så uttrycker den på sitt sätt de oerhört små marginaler som finns i den krisdrabbade världsekonomin och till vilken grad ”signalerna till marknaden” blivit huvudsaken i den politiska ekonomin.

Det som är sant är att mycket i budgeten, i synnerhet prognoserna för utvecklingen om några år, framstår som rena glädjeanalyser. De växande problemen i tunga länder som Frankrike och Tyskland, liksom Riksbankens sänkning av räntan till 0% och tankarna på att, liksom USA och ECB, dra igång sedelpressarna för att stimulera ekonomin, vittnar om nödlösningar i en nedåtgående spiral av allt djupare kriser.

Det är just på grund av anpassningen till borgerligheten, EU och, ytterst, till kapitalet, som även arbetarrörelsens kris fördjupas – uttryckt i det näst sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes, i de växande svårigheterna att engagera arbetarklassen och i proteströster på andra partier.

Det är brådskande att slå in på en helt annan väg. Det är uppenbart att arbetarklassen och andra maktlösa låginkomsttagare själva måste engagera sig i rådslag, rusta upp facken och ta den politiska striden för att helt bryta med den EU-samordnade borgerliga politiken, för ett arbetarnas Europa.
__
1 Se Arbetet: Bidragsjobben dumpar hela branscher (20141024)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s